Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regelverket för bryggrätter.
I vissa kommuner använder man sig av begreppet och instrumentet bryggrätter när det gäller enskilda fastighetsägares rätt att ha tillgång till en brygga. Några kommuner har sett en möjlighet att tjäna pengar på dessa bryggrätter. I något fall rör det sig upp emot 600 000 kr som fastighetsägare har fått betala för att få fortsätta att använda en brygga som har varit disponibel för dem under deras ägotid.
När det gäller svartbygge finns det en preskriptionstid på 10 år. Begreppet ”urminnes hävd” anses användbart när det har gått 90 år. Här finns alltså en tydlig skillnad i bedömningen.
Vi finner det utomordentligt märkligt att en kommun har rätt att ta ut stora belopp från en fastighetsägare för en rätt denne har haft i alla år. I fråga om sådana rättigheter som har utövats under en längre tid, t.ex. 50 år, utan att det har varit till förfång för markägaren menar jag att det inte ska vara möjligt för markägaren att kräva antingen att bryggan tas bort eller att nyttjaren ska betala ett större belopp för rättigheten. Att det finns någon typ av service- eller underhållskostnad är väl acceptabelt, men det bör inte överstiga kommunens kostnader.
Om det har funnits en brygga som har använts under många år, bör det inte vara något problem med den fortsatta användningen. Likaså finns det skäl att överväga om inte den kommunala självkostnadsprincipen bör väga tyngre för att få bort de avarter av villkor som vissa kommuner sätter upp. Eftersom det finns ett antal bryggrätter runt om i Sverige och problematiken är tämligen ny, är det viktigt att frågan följs med uppmärksamhet.
Regeringen bör av detta skäl uppmärksammas på och låta se över om det finns skäl att förändra lagstiftningen vad gäller både preskriptionstiden och regelverket för ersättningar.