Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att målet med arbetsmarknadspolitiken ska vara arbete åt alla.
Ett arbete är ett sätt att ge människor en ärlig chans, en möjlighet att förbättra sin situation. I förra valrörelsen argumenterade såväl Alliansen som socialdemokratin att minska arbetslösheten och göra fler anställningsbara. Alliansens så kallade arbetslinje stod i fokus, men hur denna skulle påverka antalet arbetslösa står höljt i dunkel. Efter valet har debattens vågor gått höga om arbetslöshetstalen, och frågan om jämviktsarbetslöshet och andra teknikaliteter har stått i fokus. Det är nu dags att slå fast att vi vill ha arbete åt alla. Ett arbete borde vara en social rättighet, från den dag man är färdigutbildad tills man går i pension.
Att samhället anser sig ha råd med att hålla en smärre armé i arbetslöshet är obegripligt. Det borde istället vare det som skapar värden och ett gott samhälle. Låg arbetslöshet har sagts leda till ökad inflation. I dagens Sverige är risken för inflation betydligt mindre än den var under 1970-talet. Därför borde målet med arbetsmarknadspolitiken vara att sätta alla människor i arbete.
Den gamla idén att ekonomisk utveckling leder till ekonomisk utjämning och att fördelningsproblemen löses av sig själva har visat sig felaktig. Men att hålla människor i arbetslöshet, för att därigenom stävja inflationen, gynnar inte heller jämlikheten. Att kunna ge var och en som så önskar ett arbete, gynnar däremot det jämlika samhället. Vi socialdemokrater hävdar att det är med kunskap och inte med låga löner vi ska konkurrera i den alltmer globaliserade världen.
Arbetet är, kan någon tycka, en dygd. Det är mer än så, det är en möjlighet att förbättra sin situation. Att gå till jobbet är en viktig del av livet för de flesta av oss, det ger oss mening och det får oss att umgås med många. Arbete åt alla, skulle visa vad den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken ytterst syftar till – ett jämlikt och rikare Sverige.