Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda möjligheterna till förlängt etableringsstöd samt se över de ekonomiska konsekvenserna för kommuner som tar emot nyanlända vad avser tiden efter etableringsstödet.
Etableringsreformen trädde i kraft i december 2010. Syftet var att den nyanlända snabbt ska lära sig svenska, komma i arbete och klara sin egen försörjning.
Skola, sfi och praktisk hjälp vid bosättning ansvarar kommunen för. Arbetsförmedlingen ansvarar för samordnande insatser, etableringssamtal, vård, bostad och kunskaper om Sverige.
Efter två år ska den nyanlända stå på egna ben. Anhöriga som kommer efter att de två åren för den nyanlända passerat får inget etableringsstöd.
I Sverige råder EBO som innebär att nyanlända kan välja att bosätta sig i vilken kommun man vill. Tanken är god, men i verkligheten innebär det att ett fåtal av Sveriges kommuner står för stora delar av landets hela flyktingmottagning, utan avtal och ersättning från staten.
Det är inte rimligt. En genomgång av etableringsreformen visar att resultatet verkar bli att knappt en femtedel av de nyanlända har någon form av egen försörjning efter två år i Sverige. Det betyder att resten av de vuxna uppbär försörjningsstöd. Regeringen har själv räknat ut att mediantiden mellan beviljat uppehållstillstånd och ett arbete är sju år.
I en kommun med ca 500 vuxna nyanlända under ett år innebär det ca 300 nya människor i försörjningsstöd.
Detta är inte en bra lösning för den enskilda människans start på ett nytt liv i ett nytt land och inte för en kommun dit många nyanlända söker sig på grund av att anhöriga eller bekanta redan bor där.