Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att genomföra lönekartläggning och upprätta handlingsplan för jämställda löner varje år.
År 1947 togs ett principbeslut om lika lön för lika arbete inom staten. 1960 slöt LO och SAF avtal om lika lön för lika och likvärdigt arbete inom den privata sektorn. Trots dessa beslut och de goda intentioner som dessa är ett uttryck för, finns det fortfarande osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Den genomsnittliga månadslönen för kvinnor var 85,9 procent 2011, om siffran korrigeras för skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och deltidsarbete blir siffran 94,1 procent. Bättre? Ja visst, men fortfarande är gapet oacceptabelt stort.
Att arbeta med att utjämna löneskillnaderna kräver ett kontinuerligt arbete, det räcker inte att göra ett nedslag vart tredje år. Årliga lönekartläggningar är ett bra verktyg för att kunna åskådliggöra i vilken omfattning som osakliga löneskillnader förekommer och det ger ett bra underlag för olika åtgärder. Det kan också bidra till att minska uppkomst av nya osakliga löneskillnader. Ett årligt återkommande arbete är dessutom i många fall mindre tidskrävande än att göra ett helt omtag vart tredje år. Detta är troligen också ett skäl till att det (enligt en undersökning bland förtroendevalda inom TCO) sker på mer än var femte arbetsplats.
De mansdominerade yrkena har generellt en högre medellön än de kvinnodominerade, men kvinnor har även i allmänhet lägre lön än män även inom en och samma yrkesgrupp.
Att regeringen i den nya diskrimineringslagen tar flera steg tillbaka i fråga om jämställda löner är uppenbart. Diskrimineringslag 2008:567 innebär att lönekartläggning och jämställdhetsplaner endast behöver göras vart tredje år om arbetsgivaren vid det senaste kalenderåret sysselsatt fler än 25 arbetstagare.
Ändra därför lagen på så sätt att kravet åter igen ska vara att arbetsgivare med minst tio anställda ska genomföra lönekartläggning och upprätta jämställdhetsplan varje år.