Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda möjligheterna att ersätta fas 3 med ett helt nytt statligt system där deltagare hänvisas till samhällsnyttig verksamhet genom det allmännas försorg.
En riksdagsmajoritet röstade under riksmötet 2010/2011 för att inga fler personer skulle slussas in i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas. Omkring 120 000 långtidsarbetslösa deltog 2010 i jobb- och utvecklingsgarantin, och under 2011 ökade antalet ytterligare till följd av ett ökat inflöde i fas 3. Omfattande kritik har riktats mot programmet som av flera tunga instanser, så som Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) och Riksrevisionen, bedömts vara mycket dåligt styrt av regeringen och där det inte finns någon kapacitet för större programvolymer så som det ser ut i dag. En mycket liten del av deltagarna kommer upp i den aktivitetsnivå som programmet egentligen fordrar, och programmets tredje fas, fas 3, utnyttjas av mer eller mindre seriösa arbetsgivare som får betalt för att erbjuda sysselsättning. Att fas 3 inte påverkar möjligheten att få jobb stöds av IFAU:s stora utredning.
Det finns också klara indikationer på att de som sysselsätts genom fas 3 genomför arbete som annars skulle ha utförts av ordinarie anställda. Det kostar alltså staten enorma summor till ingen nytta.
Det vittnas också om att den sysselsättning som erbjuds på många företag är allt annat än meningsfull. I stället nyttjar företagen arbetskraft för till synes meningslösa arbetsuppgifter enkom för att få ersättning för dessa.
Programmet har, som Riksrevisionen påpekar, varit mycket bristfälligt styrt. Det har varit ett arbetsmarknadspolitiskt misslyckande som framför allt har gynnat arbetsgivare men i mycket liten grad påverkat möjligheterna för programdeltagarna att få jobb. I stället har de permanentats i utanförskap.
Riksmötets beslut att stoppa anvisningarna till fas 3 var ett steg i rätt riktning men hela systemet måste ändras. Vi vill se ett statligt alternativ till jobb- och utvecklingsgarantin, vilket garanterar meningsfull och framförallt samhällsnyttig sysselsättning för programdeltagare. Det finns många statliga, regionala och kommunala verksamheter där behovet av arbetskraft är skriande och där ett statligt alternativ till jobb- och utvecklingsgarantin skulle lösa en stor del av problemet. Att styra programmet så att programdeltagarna arbetar inom samhällsnyttig verksamhet som vård, skola, försvar, omsorg och infrastruktur är eftersträvansvärt, och arbetsinsatsen skulle gynna såväl samhälle som enskild. Det skulle också göra att programdeltagarna skulle motiveras mer genom att jobba inom till exempel välfärdssektorer. Dagens system motiverar inte fas 3-praktikanterna då styrningen är alltför dålig och många företag inte erbjuder en meningsfull sysselsättning åt praktikanten.
Det som anförs i motionen om att utreda möjligheterna att ersätta dagens fas 3 med ett helt nytt system, under det allmännas försorg, bör ges regeringen tillkänna.