Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda vilka insatser som behövs för att öka jämställdheten i föräldraskapet.
I grunden har mammor och pappor enligt svensk lag i princip samma förutsättningar i sitt föräldraskap. Båda har möjlighet att få vårdnaden om sitt barn, även om processen skiljer sig åt om det är en mamma eller en pappa som ska få vårdnaden. Båda har dessutom rätt att ta ut föräldradagar, även om rättigheten bara gäller för vårdnadshavare. Detta är två stora och avgörande förutsättningar som funnits sedan 1970-talet, för att mammor och pappor ska ha samma förutsättningar i föräldraskapet.
Ändå är det väldigt stora skillnader i det faktiska föräldraskapet. Mammor tar ut 76,3 procent av föräldradagarna medan många pappor inte tar ut några föräldradagar alls. 82 procent av barnen som lever med en ensamstående förälder är folkbokförda tillsammans med mamman. I nio av tio domslut om ensam vårdnad är det mamman som får ensam vårdnad. Under dessa områden finns ytterligare siffror som redovisar stora skillnader mellan mammor och pappor i föräldraskapet.
Det man kan utläsa av statistiken är att kvinnor fortfarande verkar ta en mycket stor del av ansvaret för barnen medan männen väljer hur stort ansvar de vill ta. Likaså att det verkar uppstå stora skillnader i samband med att föräldrarna separerar. Detta är med största sannolikhet delvis en konsekvens av en ojämlik attityd till föräldraskapet, vilket kanske kan förklara en del av de kraftiga skillnaderna som tidigare redovisats.
För att komma åt de bakomliggande faktorerna till att det är så ojämställt mellan mammor och pappor som föräldrar, trots att förutsättningarna finns, måste vi få mer kunskap om vad de stora skillnaderna beror på. Därför vore det önskvärt att regeringen utreder vilka insatser som behövs för att öka jämställdheten i föräldraskapet.