Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Diskrimineringsombudsmannen.
Skydd mot diskriminering är en självklarhet i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Det var på uppdrag av den moderatledda regeringen som Diskrimineringsombudsmannen (DO) bildades den 1 januari 2009 genom att de fyra dåvarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop. Jämställdhetsombudsmannen (JämO) hade hand om könsdiskriminering, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) övervakade diskriminering som hade samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, Handikappombudsmannen (HO) hade hand om diskriminering som hade samband med funktionsnedsättning och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) övervakade att lagar om diskriminering på grund av sexuell läggning följdes. År 2008 infördes också en ny diskrimineringslag som stärker skyddet mot diskriminering i en rad avseenden.
Dagens system där DO driver diskrimineringsärenden är emellertid i behov av att reformeras. Som en statlig myndighet har DO betydligt större resurser än en enskild näringsidkare, vilket i en tvist kan skapa ett osunt förhållande. Det är i dag få, om ens några, små aktörer som vågar göra annat än att gå med på förlikning när DO hotar med stämning. Ett talande exempel är caféägaren i Uppsala som nekade två kvinnor tillträde till sitt café. Enligt honom hade kvinnorna misskött sig vid tidigare besök, enligt DO var de diskriminerade på grund av sitt ursprung. Ärendet slutade i förlikning och caféägaren betalade 15 000 kronor till var och en av kvinnorna.
För att systemet ska bli mer rättvist bör rättsprocessen i ett diskrimineringsärende vara förenad med vissa kostnader även för den som anser sig vara diskriminerad. Risken med ett avgiftsfritt civilrättssystem är att många fler anser sig diskriminerade än de som i lagens mening i dag faktiskt är diskriminerade.