den
16 februari
Interpellation
2011/12:251
Rätt till ledsagning vid grav synskada
av Eva
Olofsson (V)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, LSS, har till uppgift att ”främja jämlikhet i
levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Med utgångspunkt i
de egna önskemålen och intressena ska det vara möjligt att få stöd för att till
exempel träffa vänner, delta vid kultur- och fritidsaktiviteter, hälsa på sina
barnbarn eller bara ta en promenad.
En av insatserna som kan beviljas enligt LSS är
ledsagarservice. Det är en service som ursprungligen utvecklades för människor
med synskada, men som har blivit en allmän form av stöd till personer med
funktionsnedsättning.
Socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort
en kartläggning av kommunernas insatser för ledsagarservice enligt LSS och SoL.
I rapporten, publicerad våren 2011, konstateras att det generellt behövs mer
enhetlighet i kommunernas insatser vad gäller ledsagning.
Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen var dess värre
inte heltäckande. Bland annat saknas en undersökning om hur ledsagningsservicen
fungerar ur ett brukarperspektiv. Det kommer nämligen allt fler signaler om att
kommunernas bedömning av vem som har rätt till ledsagning inte är likvärdig.
Sedan en tid har det blivit allt svårare just för
personer med grava synskador att få sina ansökningar om ledsagarservice
beviljade. Allt fler kommuner anser att grav synskada inte längre ingår bland
de funktionsnedsättningar som ska ge rätt till stöd enligt LSS. Den tolkningen
har dessutom fått stöd i domstol.
Det kan visserligen finnas möjlighet att i stället
få ledsagning beviljad i enlighet med socialtjänstlagen, SoL. Nackdelen är då att
insatserna kan kosta pengar, till skillnad från de insatser som beslutas enligt
LSS, som är avgiftsfria. En majoritet av kommunerna, 62 procent, tar ut sådana
avgifter, enligt uppgifter från Socialstyrelsen. Hur höga taxorna är varierar,
men vanligast är att det är samma timtaxa som hemtjänstavgiften. Det kan innebära
kostnader upp till högkostnadsskyddet med 1 712 kronor i månaden eller 200–300
kronor per timme för ledsagningen.
Synskadades Riksförbund har därför samlat in
1 800 namn bakom uppropet att blinda och gravt synskadade ska omfattas av
LSS och därmed få tillgång till den så viktiga insatsen ledsagarservice.
För Vänsterpartiet är det självklart att behovet
ska styra vilka insatser som beviljas. Lika självklart är det att alla
människor ska ha inflytande över sitt eget liv. Enligt min uppfattning är det
orimligt att det ska bero på i vilken kommun man bor om man som blind eller
gravt synskadad får tillgång till ledsagarservice. Det är också orimligt att
människor ska utestängas från möjligheten till ett självständigt liv på grund
av höga avgifter. Det är också oroande att det blir allt svårare för denna
grupp att få ledsagning enligt LSS. LSS omfattar även personer som är blinda
eller har grav synskada. Det står till och med svart på vitt i förarbetena till
LSS (prop. 1992/93:159 s. 55 och 168) att personer med grava synskador är
exempel på den personkrets som ska ha rätt till stöd och service enligt denna
lag.
Men om kommuner och domstolar tolkar lagen på ett
helt annat sätt måste det vidtas åtgärder för att personer som är blinda eller
har grav synskada ska få rätt till kostnadsfri ledsagningsservice enligt samma
premisser som LSS föreskriver. Jag vill därför fråga statsrådet Maria Larsson:
Vad avser statsrådet att göra för att blinda och
gravt synskadade inte av ekonomiska skäl ska tvingas
avstå från ledsagarservice?
Vad avser statsrådet att göra för att blinda och
gravt synskadade ska få ökad frihet att bestämma vad ledsagningen ska användas
till?
Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att
tillgodose rätten till ledsagarservice enligt LSS för blinda och gravt
synskadade?
Avser statsrådet att verka för en mer enhetlig och
likvärdig tillämpning när det gäller ledsagarservice?