den 16 februari

Interpellation

2011/12:251 Rätt till ledsagning vid grav synskada

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har till uppgift att ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Med utgångspunkt i de egna önskemålen och intressena ska det vara möjligt att få stöd för att till exempel träffa vänner, delta vid kultur- och fritidsaktiviteter, hälsa på sina barnbarn eller bara ta en promenad.

En av insatserna som kan beviljas enligt LSS är ledsagarservice. Det är en service som ursprungligen utvecklades för människor med synskada, men som har blivit en allmän form av stöd till personer med funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort en kartläggning av kommunernas insatser för ledsagarservice enligt LSS och SoL. I rapporten, publicerad våren 2011, konstateras att det generellt behövs mer enhetlighet i kommunernas insatser vad gäller ledsagning.

Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen var dess värre inte heltäckande. Bland annat saknas en undersökning om hur ledsagningsservicen fungerar ur ett brukarperspektiv. Det kommer nämligen allt fler signaler om att kommunernas bedömning av vem som har rätt till ledsagning inte är likvärdig.

Sedan en tid har det blivit allt svårare just för personer med grava synskador att få sina ansökningar om ledsagarservice beviljade. Allt fler kommuner anser att grav synskada inte längre ingår bland de funktionsnedsättningar som ska ge rätt till stöd enligt LSS. Den tolkningen har dessutom fått stöd i domstol.

Det kan visserligen finnas möjlighet att i stället få ledsagning beviljad i enlighet med socialtjänstlagen, SoL. Nackdelen är då att insatserna kan kosta pengar, till skillnad från de insatser som beslutas enligt LSS, som är avgiftsfria. En majoritet av kommunerna, 62 procent, tar ut sådana avgifter, enligt uppgifter från Socialstyrelsen. Hur höga taxorna är varierar, men vanligast är att det är samma timtaxa som hemtjänstavgiften. Det kan innebära kostnader upp till högkostnadsskyddet med 1 712 kronor i månaden eller 200–300 kronor per timme för ledsagningen.

Synskadades Riksförbund har därför samlat in 1 800 namn bakom uppropet att blinda och gravt synskadade ska omfattas av LSS och därmed få tillgång till den så viktiga insatsen ledsagarservice.

För Vänsterpartiet är det självklart att behovet ska styra vilka insatser som beviljas. Lika självklart är det att alla människor ska ha inflytande över sitt eget liv. Enligt min uppfattning är det orimligt att det ska bero på i vilken kommun man bor om man som blind eller gravt synskadad får tillgång till ledsagarservice. Det är också orimligt att människor ska utestängas från möjligheten till ett självständigt liv på grund av höga avgifter. Det är också oroande att det blir allt svårare för denna grupp att få ledsagning enligt LSS. LSS omfattar även personer som är blinda eller har grav synskada. Det står till och med svart på vitt i förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 55 och 168) att personer med grava synskador är exempel på den personkrets som ska ha rätt till stöd och service enligt denna lag.

Men om kommuner och domstolar tolkar lagen på ett helt annat sätt måste det vidtas åtgärder för att personer som är blinda eller har grav synskada ska få rätt till kostnadsfri ledsagningsservice enligt samma premisser som LSS föreskriver. Jag vill därför fråga statsrådet Maria Larsson:

Vad avser statsrådet att göra för att blinda och gravt synskadade inte av ekonomiska skäl ska tvingas avstå från ledsagarservice?

Vad avser statsrådet att göra för att blinda och gravt synskadade ska få ökad frihet att bestämma vad ledsagningen ska användas till?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att tillgodose rätten till ledsagarservice enligt LSS för blinda och gravt synskadade?

Avser statsrådet att verka för en mer enhetlig och likvärdig tillämpning när det gäller ledsagarservice?