den 2 februari

Interpellation

2011/12:215 Företagens ansvar på ockuperad mark

av Bodil Ceballos (MP)

till statsrådet Ewa Björling (M)

I en alltmer globaliserad värld ges företagen alltmer makt. Inte alltid används den makten på ett för befolkningen positivt sätt och ibland kränker företagens verksamhet de mänskliga rättigheterna, förstör miljön och/eller bidrar till ökad fattigdom. Det är envars ansvar att respektera mänskliga rättigheter och uppträda med hänsyn till jordens naturliga ekosystem. Som stat är Sverige skyldigt att göra det som står i dess makt för att mänskliga rättigheter ska respekteras även av företag som står under svensk jurisdiktion. Detta inbegriper att se över regelverk och rutiner för att säkerställa att svenska företag inte begår sådana brott utomlands.

Miljöpartiet har de senaste åren lämnat in motioner och interpellerat om svenska och europeiska bolags agerande i andra länder (bland annat 2009/10:U255, 2008/09:U315 och 2010/11:U257). I dessa har vi tagit upp många fall där vi menar att både svenska och europeiska bolag brister samt vikten av att verka för att företag tar ökade sociala och miljömässiga hänsyn vid sin verksamhet utomlands. Frågan har också återkommit i interpellationsform. Det talas mycket om CSR men i praktiken har inte mycket hänt och vi får den ena rapporten efter den andra om hur bland annat svenska bolag är delaktiga i brott både mot folkrätten och mot miljöregler.

Vi anser att CSR är ett bra första steg men i skenet av hur verkligen ser ut så behövs det ett bindande regelverk för att svenska och europeiska företag inte ska kunna bryta mot mänskliga rättigheter utomlands utan andra påföljder än dåligt rykte och risk för konsumentbojkotter.

Särskilt bekymmersamt är det när svenska och europeiska företag investerar eller etablerar sig på ockuperad mark i något annat land, till exempel i de illegala bosättningarna i Palestina eller i det ockuperade Västsahara. Det finns inget stöd i folkrätten för att ett land ska kunna producera och sälja varor från ockuperad mark. De glidningar vi nu ser i formuleringarna kring bland annat Västsahara, att det är ett territorium som är de facto administrerat av Marocko i stället för ockuperat, är oroande.

Trots att det inte finns stöd i folkrätten är situationen den att både svenska och europeiska företag verkar i det ockuperade Västsahara och i illegala bosättningar i Palestina. När det gäller Västsahara har den svenska livsmedelshandeln varit lyhörd för konsumenternas krav och försöker undvika inköp som misstänks komma från ockuperad mark. Det är dock inte lätt när ursprungsmärkningen inte alltid överensstämmer med verkligheten. I fallet Palestina har vissa företag avslutat sina verksamheter efter att de uppmärksammats på hemmaplan i sina respektive länder men andra inte.

Även om EU-domstolen har beslutat att Israels associationsavtal med EU inte ska gälla produkter som är tillverkade på Västbanken eller på ockuperade områden i allmänhet är det inte tillräckligt. Ett investeringsförbud i ockuperade områden skulle vara ett naturligt andra steg och till exempel göra det svårare att upprätthålla illegala bosättningar och bygga nya sådana på ockuperat område.

Ett generellt investeringsförbud för verksamheter på ockuperad mark i kombination med importförbud från nämnda områden skulle sätta större press på både Israel och Marocko att följa sina folkrättsliga förpliktelser. Självklart måste förbuden utformas på ett sätt så att civilbefolkningen inte lider någon direkt skada medan det för ockupationsmaktens politiska ledning ska innebära reella försämringar.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Avser statsrådet att i EU verka för ett investeringsförbud i de av Marocko och Israel ockuperade områdena?

Avser statsrådet att verka för att stoppa svenska företag från att etablera sig i ockuperade områden, alternativt lämna dessa?