den
2 februari
Interpellation
2011/12:215
Företagens ansvar på ockuperad mark
av Bodil
Ceballos (MP)
till statsrådet Ewa Björling (M)
I en alltmer globaliserad värld ges företagen
alltmer makt. Inte alltid används den makten på ett för befolkningen positivt
sätt och ibland kränker företagens verksamhet de mänskliga rättigheterna,
förstör miljön och/eller bidrar till ökad fattigdom. Det är envars ansvar att
respektera mänskliga rättigheter och uppträda med hänsyn till jordens naturliga
ekosystem. Som stat är Sverige skyldigt att göra det som står i dess makt för
att mänskliga rättigheter ska respekteras även av företag som står under svensk
jurisdiktion. Detta inbegriper att se över regelverk och rutiner för att
säkerställa att svenska företag inte begår sådana brott utomlands.
Miljöpartiet har de senaste åren lämnat in motioner
och interpellerat om svenska och europeiska bolags agerande i andra länder
(bland annat 2009/10:U255, 2008/09:U315 och 2010/11:U257). I dessa har vi tagit
upp många fall där vi menar att både svenska och europeiska bolag brister samt
vikten av att verka för att företag tar ökade sociala och miljömässiga hänsyn
vid sin verksamhet utomlands. Frågan har också återkommit i
interpellationsform. Det talas mycket om CSR men i praktiken har inte mycket
hänt och vi får den ena rapporten efter den andra om hur bland annat svenska
bolag är delaktiga i brott både mot folkrätten och mot miljöregler.
Vi anser att CSR är ett bra första steg men i
skenet av hur verkligen ser ut så behövs det ett bindande regelverk för att
svenska och europeiska företag inte ska kunna bryta mot mänskliga rättigheter
utomlands utan andra påföljder än dåligt rykte och risk för konsumentbojkotter.
Särskilt bekymmersamt är det när svenska och
europeiska företag investerar eller etablerar sig på ockuperad mark i något
annat land, till exempel i de illegala bosättningarna i Palestina eller i det
ockuperade Västsahara. Det finns inget stöd i folkrätten för att ett land ska
kunna producera och sälja varor från ockuperad mark. De glidningar vi nu ser i
formuleringarna kring bland annat Västsahara, att det är ett territorium som är
de facto administrerat av Marocko i stället för ockuperat, är oroande.
Trots att det inte finns stöd i folkrätten är
situationen den att både svenska och europeiska företag verkar i det ockuperade
Västsahara och i illegala bosättningar i Palestina. När det gäller Västsahara
har den svenska livsmedelshandeln varit lyhörd för konsumenternas krav och
försöker undvika inköp som misstänks komma från ockuperad mark. Det är dock
inte lätt när ursprungsmärkningen inte alltid överensstämmer med verkligheten.
I fallet Palestina har vissa företag avslutat sina verksamheter efter att de
uppmärksammats på hemmaplan i sina respektive länder men andra inte.
Även om EU-domstolen har beslutat att Israels
associationsavtal med EU inte ska gälla produkter som är tillverkade på
Västbanken eller på ockuperade områden i allmänhet är det inte tillräckligt.
Ett investeringsförbud i ockuperade områden skulle vara ett naturligt andra steg
och till exempel göra det svårare att upprätthålla
illegala bosättningar och bygga nya sådana på ockuperat område.
Ett generellt investeringsförbud för verksamheter
på ockuperad mark i kombination med importförbud från nämnda områden skulle
sätta större press på både Israel och Marocko att följa sina folkrättsliga
förpliktelser. Självklart måste förbuden utformas på ett sätt så att
civilbefolkningen inte lider någon direkt skada medan det för
ockupationsmaktens politiska ledning ska innebära reella försämringar.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Avser statsrådet att i EU verka för ett
investeringsförbud i de av Marocko och Israel ockuperade områdena?
Avser statsrådet att verka för att stoppa svenska
företag från att etablera sig i ockuperade områden, alternativt lämna dessa?