den
19 december
Interpellation
2011/12:175
Svensk klimatpolitik efter Durban
av Helena Leander
(MP)
till miljöminister Lena Ek (C)
På övertid blev det till slut en
klimatöverenskommelse i Durban. En förlängning av Kyotoprotokollet och en
färdplan mot ett avtal som ska omfatta alla världens länder och träda i kraft
2020. Givet de lågt ställda förväntningarna var det en framgång att det inte
blev en total kollaps, men för klimatet är resultatet tyvärr helt
otillräckligt. Även om världens ledare fortsätter att bedyra att vi ska klara
tvågradersmålet med god marginal så kommer vi att missa målet – med god
marginal – om ingen gör mer än det man lovat i Durban.
Men det finns ingen anledning att se
överenskommelsen i Durban som ett tak. Tvärtom borde vi lyssna på FN:s
generalsekreterare Ban Ki Moon som uppmanade delegaterna att inte vänta på ett
globalt avtal utan att åka hem och se över vad man kan göra på hemmaplan.
I Sverige har vi redan gjort en sådan översyn. År 2008
lämnade den parlamentariska Klimatberedningen 50 förslagspunkter inom
klimatpolitiken till regeringen, varav flera dessutom var paket som i sin tur
innehöll flera förslag. Den mindre del av dessa förslag som kunde kvantifieras
bedömdes leda till 4,6 miljoner ton i minskade koldioxidutsläpp per år när de
hade införts fullt ut. Rekommendationen var att de skulle börja införas
omgående och vara fullt utvecklade år 2020.
Klimatberedningens förslag bör inte heller det ses
som ett tak, men det borde rimligen kunna ses som ett golv. När sju partier i
beredningen lyckats enas om en rad åtgärder borde det bara vara att sätta i gång.
Men så har tyvärr inte blivit fallet. Av de tio kvantifierbara förslagen har
regeringen genomfört två – och därmed sagt nej till åtgärder som skulle
kunna minska Sveriges koldioxidutsläpp med fyra miljoner ton. Därtill kommer en
lång rad förslag som beredningen inte lyckats kvantifiera. Exakt hur regeringen
har förhållit sig till beredningens förslag är dock svårt att få klarhet i, då
Miljödepartementet inte närmare vill kommentera hur Klimatberedningens förslag
har tagits om hand.
Frågan blir än mer akut mot bakgrund av
Naturvårdsverkets senaste statistik över Sveriges växthusgasutsläpp som
släpptes i dag. Mellan 2009 och 2010 ökade utsläppen med 10 procent! Det är en
utveckling käpprätt åt fel håll som inte kan bortförklaras bara med
konjunkturen. Det börjar bli hög tid att skärpa upp Sveriges klimatpolitik.
Mot den bakgrunden vill jag ställa följande frågor
till miljöministern:
Avser miljöministern att agera för att Sverige ska
gå före på klimatområdet i väntan på ett globalt klimatavtal?
Avser miljöministern att vidta några av de åtgärder
som föreslagits av Klimatberedningen men som hittills
lagts i malpåse, och i så fall vilka?