den 19 december

Interpellation

2011/12:175 Svensk klimatpolitik efter Durban

av Helena Leander (MP)

till miljöminister Lena Ek (C)

På övertid blev det till slut en klimatöverenskommelse i Durban. En förlängning av Kyotoprotokollet och en färdplan mot ett avtal som ska omfatta alla världens länder och träda i kraft 2020. Givet de lågt ställda förväntningarna var det en framgång att det inte blev en total kollaps, men för klimatet är resultatet tyvärr helt otillräckligt. Även om världens ledare fortsätter att bedyra att vi ska klara tvågradersmålet med god marginal så kommer vi att missa målet – med god marginal – om ingen gör mer än det man lovat i Durban.

Men det finns ingen anledning att se överenskommelsen i Durban som ett tak. Tvärtom borde vi lyssna på FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon som uppmanade delegaterna att inte vänta på ett globalt avtal utan att åka hem och se över vad man kan göra på hemmaplan.

I Sverige har vi redan gjort en sådan översyn. År 2008 lämnade den parlamentariska Klimatberedningen 50 förslagspunkter inom klimatpolitiken till regeringen, varav flera dessutom var paket som i sin tur innehöll flera förslag. Den mindre del av dessa förslag som kunde kvantifieras bedömdes leda till 4,6 miljoner ton i minskade koldioxidutsläpp per år när de hade införts fullt ut. Rekommendationen var att de skulle börja införas omgående och vara fullt utvecklade år 2020.

Klimatberedningens förslag bör inte heller det ses som ett tak, men det borde rimligen kunna ses som ett golv. När sju partier i beredningen lyckats enas om en rad åtgärder borde det bara vara att sätta i gång. Men så har tyvärr inte blivit fallet. Av de tio kvantifierbara förslagen har regeringen genomfört två – och därmed sagt nej till åtgärder som skulle kunna minska Sveriges koldioxidutsläpp med fyra miljoner ton. Därtill kommer en lång rad förslag som beredningen inte lyckats kvantifiera. Exakt hur regeringen har förhållit sig till beredningens förslag är dock svårt att få klarhet i, då Miljödepartementet inte närmare vill kommentera hur Klimatberedningens förslag har tagits om hand.

Frågan blir än mer akut mot bakgrund av Naturvårdsverkets senaste statistik över Sveriges växthusgasutsläpp som släpptes i dag. Mellan 2009 och 2010 ökade utsläppen med 10 procent! Det är en utveckling käpprätt åt fel håll som inte kan bortförklaras bara med konjunkturen. Det börjar bli hög tid att skärpa upp Sveriges klimatpolitik.

Mot den bakgrunden vill jag ställa följande frågor till miljöministern:

Avser miljöministern att agera för att Sverige ska gå före på klimatområdet i väntan på ett globalt klimatavtal?

Avser miljöministern att vidta några av de åtgärder som föreslagits av Klimatberedningen men som hittills lagts i malpåse, och i så fall vilka?