den
7 december
Interpellation
2011/12:167
Samverkan för minskad ungdomsarbetslöshet
av Esabelle
Dingizian (MP)
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Regeringen gick till val på att minska det så
kallade utanförskapet. På punkt efter punkt har regeringen misslyckats. Det
största misslyckandet är ungdomsarbetslösheten. Sedan år 2001 har
ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt. Sedan regeringen tillträdde år 2006 har en
rad olika insatser för att minska ungdomsarbetslösheten genomförts. Regeringen
har satsat över hundra miljarder på jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift
för unga, jobbgaranti och nystartsjobb. Trots det har regeringen inte lyckats
komma åt den strukturella ungdomsarbetslösheten. När regeringen tillträdde i
september 2006 var 19,9 procent unga utan jobb, i oktober 2011 var motsvarande
siffra 22,2 procent. Det innebär att Sverige har bland de högsta
ungdomsarbetslöshetstalen i Europa.
Samtidigt har regeringen kraftigt försämrat
möjligheterna för unga att kvalificera sig till arbetslöshetsförsäkringen.
Följden är att dessa unga sällan har rätt till ersättning från a-kassan och i stället
blir beroende av socialtjänstens försörjningsstöd. Nya rapporter visar att
andelen unga med aktivitetsersättning ökar dramatiskt. Risken är att dessa unga
människor fastnar i ett bidragsberoende, i stället för att få hjälp att
försörja sig själva genom arbete. Inget pekar på att regeringens politik kommer
att lösa problemet.
Sverige står inför en utmaning genom ökade
pensionsavgångar under 2010-talet samtidigt som nytillskottet till
arbetskraften är för lågt. Det kommer att behövas fler i arbete för att kunna
behålla och finansiera välfärden. Som Temagruppen Unga i Arbetslivet skriver i
rapporten Det lönar sig finns en stor
grupp unga som varken arbetar eller studerar för att komma i arbete. Åtgärder
för att bryta detta utanförskap är oerhört viktiga.
Jag vill särskilt lyfta betydelsen av de av
Europeiska socialfonden, ESF, finansierade samverkansprojekt som sedan flera år
pågått runt om i landet. Syftet med projekten är att bryta deltagarnas
utanförskap och effektivt ge det stöd som behövs för den enskilda individen.
Ett exempel är navigatorcentrum som går ut på att förbättra samverkan mellan Arbetsförmedlingen,
socialtjänsten och näringslivet för att få en helhetssyn på arbetslösa
ungdomars situation. Förhoppningen är att få till en bättre matchning mellan
arbetskraft och arbetsmarknad.
Dessa samverkansmodeller har, enligt studier som
gjorts, gett mycket goda resultat och är förmodat samhällsekonomiskt lönsamma.
Dess värre har samverkansmodellerna fått begränsad
spridning och flera navigatorcentrum har lagts ned på grund av att projektstöd
inte längre ges. På så vis får endast ett begränsat antal unga arbetslösa hjälp
in på arbetsmarknaden.
Jag anser att det är olyckligt att framgångsrika
samverkansmodeller används i så begränsad utsträckning. Regeringen borde ta
vara på de goda resultaten och lärdomarna från ESF-projekten och i större
utsträckning ge myndigheterna i uppdrag att samverka på detta sätt.
Med anledning av det anförda vill jag fråga
arbetsmarknadsministern:
Vilka åtgärder avser ministern att, utöver de redan
befintliga, vidta för att minska ungdomsarbetslösheten?
Avser ministern att vidta åtgärder som leder till
att samverkan mellan statliga huvudmän, kommuner och landsting underlättas?