den
20 september
Interpellation
2011/12:15
Åtgärder med anledning av ny socialbidragsstatistik
av Teres Lindberg
(S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Var fjärde socialbidragstagare (biståndsmottagare)
i åldersgruppen 50–64 år tvingas söka hjälp på grund av ett
sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder. 25 procent av de äldre
bidragstagarna tvingas alltså knacka på socialkontorets dörr för att de
drabbats av ohälsa och inte får någon (eller otillräcklig) ersättning från
sjukförsäkringen. En hel del av dem är sjukskrivna med läkarintyg.
Ser vi enbart till åldersgruppen 60–64 år,
alltså de som snart ska gå i ålderspension, är siffrorna ännu mer
förskräckande. Där handlar det om att nästan var tredje (29 procent) av
bidragstagarna tvingas söka socialbidrag på grund av att sjukförsäkringen
brister. Vad statistiken indikerar är alltså att vi just nu, på grund av
brister i sjukförsäkringen, håller på att producera en växande grupp
”fattigpensionärer”.
Detta framgår av den nyligen publicerade
statistiken från Socialstyrelsen rörande vilka försörjningshinder under 2010
som socialbidragstagarna har. Socialstyrelsens siffror täcker dock inte in hela
bilden när det gäller den äldre utslitna arbetskraften. Oftast har den som
slitit ut sig efter ett långt förvärvsliv en make eller maka som har en inkomst
eller besparing som gör att hushållet inte är berättigat till socialbidrag. Här
är de så kallade mörkertalen stora.
Men vi vet ändå att i mer än en tredjedel av de
större företagen finns i dag före detta långtidssjuka som jobbar deltid av
hälsoskäl och inte får någon ersättning alls från Försäkringskassan. Det
handlar då av allt att döma ofta om äldre som blivit utförsäkrade, gjort slut
på sina deltidssjukpenningdagar eller blivit av med sin sjukersättning
(tidigare förtidspension), men ändå valt att jobba kvar i företaget i stället
för att söka andra jobb. En del av deras arbetskamrater har kanske valt att
inte ens söka stöd via Försäkringskassan, på grund av att de misstänker att
dagens regelverk är så snävt att de ändå inte får något stöd.
Denna verklighet är också viktig att ha i åtanke
när exempelvis regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler, till följd
av de skärpta sjukreglerna, har ”kommit närmare arbetsmarknaden”. I
regeringens och Försäkringskassans utvärderingar sorteras exempelvis de som
mist sin halv- eller deltidsersättning från sjukförsäkringen ofta in under
rubriken ”i arbete”, trots att det enda som egentligen hänt dem är
att de blivit fattiga då de förlorat sin ersättning från sjukförsäkringen.
Den verklighet som skymtar i de nya
socialbidragssiffrorna och i övrig befintlig statistik borde åtminstone stämma
socialförsäkringsminister Ulf Kristersson till en stunds självkritisk eftertanke:
att så många människor – som slitit under ett långt förvärvsliv och
betalat in sin skatt – när de drabbas av ohälsa tvingas uppsöka
socialkontoret eller bli beroende av allmosor från andra signalerar att det
finns allvarliga brister i dagens sjukförsäkring.
Om man dessutom betänker att åtstramningarna i
sjukförsäkringen de senaste åren genererat ett stort ”överskott”
som sedan finansierat Alliansens skattesänkningar blir bilden än mer
problematisk – åtminstone för mig. Har vi verkligen inte längre råd med
ett anständigt allmänt försäkringsskydd när vi blir så sjuka att vår
arbetsförmåga sviktar? Eller är det viktigare att ”medelsvensson”,
så länge han eller hon är ung och frisk, ska ha råd att köpa en platt-tv extra?
Frågan man måste ställa sig är huruvida det är
rimligt att priset för de senaste årens skattesänkningar är att en växande
grupp människor med ohälsa – ofta äldre som faktiskt byggt upp vår
välfärdsstat med sina skatteinbetalningar – i dag tvingas stå ”med
mössan i hand” och be om en nådegåva från kommunen, anhöriga eller från
kyrkornas välgörenhetsverksamhet.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga
till statsrådet:
Avser statsrådet att vidta några åtgärder med
anledning av den nyligen presenterade statistiken från Socialstyrelsen och i så
fall vilka?