Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den svenska skolan ska få ett statligt huvudmannaskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skyndsamt utreda hur och under vilka former övergången till ett statligt huvudmannaskap ska ske.
Redan år 2004, i samband med att Sverigedemokraternas handlingsprogram för skola och utbildning antogs, slog Sverigedemokraterna som första parti fast att skolan åter måste få ett statligt huvudmannaskap.
Anledningarna till detta ställningstagande är många. En är att svensk skola tappat i kvalitet sedan den övergick från statligt till kommunalt huvudmannaskap år 1991. Svenska elever presterar nämligen allt sämre i matematik och naturkunskap, men även vad gäller problemlösning och disciplin, vilket en rad internationella undersökningar klart och tydligt visar. Andelen elever som lämnar nionde klass med ofullständiga betyg i kärnämnena har dessutom ökat sedan 90-talet.
Samtidigt visar det sig att elever med särskilda behov i dag har svårare att få stöd. Vidare har arbetsmiljön i skolan – såväl för elever som för lärare – försämrats. Detta samtidigt som arbetsbelastningen ökat och fortbildningsinsatserna minskats. Andelen obehöriga lärare har dessutom blivit allt fler sedan kommunaliseringen 1991, vilket inte minst är en följd av att läraryrket tappat i status sedan skolan kommunaliserades. Enligt Lärarnas Riksförbund (LR) saknar fler än 50 procent av lärarna som undervisar i grundskolan och gymnasiet tillräcklig utbildning.
En annan anledning till Sverigedemokraternas ställningstagande är att den svenska skolan inte längre klarar av att ge eleverna en likvärdig och rättvis skola. Tanken är att svensk skola skall ge eleverna samma förutsättningar och samma kunskapsbas så att de klarar av att nå de uppsatta nationella målen oberoende av kön, socioekonomisk bakgrund eller var i landet man bor. Så är dock inte fallet i dag. I stället förekommer stora kommunala och regionala skillnader mellan skolorna. Den likvärdiga skolan är i själva verket inget annat än en chimär.
En undersökning gjord av LR visar att hela 90 procent av det svenska folket i dag anser att skolan inte är likvärdig. Och drygt hälften av dem som svarade på undersökningen tror att situationen skulle förbättras med en statligt finansierad skola. Vidare har LR i en tidigare undersökning visat att så många som 81 procent av lärarna, 75 procent av föräldrarna och 63 procent av eleverna anser att alla inte har en chans till likvärdig utbildning i dagens svenska skola. Vad gäller ett statligt huvudmannaskap var så många som 89 procent av lärarna och 66 procent av föräldrarna för ett sådant.
Hur de olika kommunerna prioriterar skolan, hur de prioriterar barns och ungdomars utbildning och därmed också framtidsutsikter, och hur stora resurser som satsas på skolan, varierar över landet. Varierar gör också kommunernas ekonomiska situation. Det innebär att en välbärgad kommun som väljer att satsa på skolan har större chans att få en likvärdig och rättvis skola än exempelvis en problemtyngd utflyttningskommun med sviktande skatteunderlag. Detta gör att skolan inte är likvärdig, utan att våra barn får olika kvalitet på sin utbildning beroende på var i landet de bor.
Ytterligare ett problem med dagens skola är det otydliga ledarskapet där stat och kommun delar på ansvaret, vilket skapat en problematisk situation där ingen egentligen har det egentliga ansvaret. Situationen börjar bli ohållbar, varför Sverigedemokraterna förordar att den svenska skolan snarast får ett statligt huvudmannaskap i syfte att ge våra barn och ungdomar rätten till en likvärdig och rättvis skolgång. Precis som Lärarnas Riksförbund menar Sverigedemokraterna att ett förstatligande av skolan framförallt skall innebära att staten dels tar på sig ansvaret för finansieringen av skolan (det skall inte vara möjligt att använda de statliga pengarna för annat än syftet), dels fungerar som arbetsgivare åt lärare och rektorer. Vidare skall staten garantera likvärdighet till exempel vad gäller skolledning, studie- och yrkesvägledning, speciallärare, undervisningsmaterial, elevvård, skolmåltider och kompetensutveckling.
De exakta formerna för ett förstatligande måste dock först skyndsamt utredas av regeringen.