Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om högre mål för andelen unga med högre utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett resursfördelningssystem som stimulerar kvalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om investeringar i höjd kvalitet, omfattningen på undervisningen och fler praktikplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en bättre arbetslivskoppling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om broar mellan högskola och yrkeshögskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en breddad rekrytering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetslivserfarenhet ska vara meriterande vid tillträde till högskola och universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett nytt snabbspår in i högskolan för invandrade akademiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om jämställdhet och kunskap om genus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om pedagogisk utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett starkt studentinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att studiestöd ska ge en reell möjlighet för alla oavsett ekonomisk situation att studera.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om trygghetssystem för studenter.1
1 Yrkande 14 hänvisat till SfU.
Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. De människor och nationer som är bäst förberedda att möta den allt snabbare globaliseringen kommer att kunna hävda sig bättre i framtiden. För att stå starka i framtiden måste vi konkurrera med hög kompetens och goda arbetsvillkor – inte med låga löner. Utbildning och forskning har därför central betydelse för välfärdens tillväxt och utveckling. Satsningar på utbildning på alla nivåer bryter väg för en kunskapsbaserad ekonomi. För att nå dit måste vi öka investeringarna i högre utbildning och öka samverkan mellan stat, näringsliv, fackliga organisationer, universitet och högskolor.
Kunskap och bildning vidgar vyer och bidrar till personlighetsutveckling. För socialdemokratin handlar bildning bland annat om självständighet, kreativitet, kritiskt tänkande, problemformulering och reflektion. Det handlar också om att kunna söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå och att förmedla och utbyta kunskaper med andra. Bildningsbegreppet bör prägla all högskoleutbildning.
Utbildning är en avgörande förutsättning för att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelningen av välfärd, inflytande och möjligheter till att aktivt delta i samhället. Alla människors rätt till kunskap och utveckling är utgångspunkt för socialdemokratisk utbildningspolitik. Kunskapssamhället ska stå öppet för alla.
Kunskap blir inte mindre för att den delas av fler – tvärtom. Tillväxt och välfärd förutsätter en hög utbildningsnivå i hela befolkningen. Kunskapssegregation innebär att samhället inte tar vara på alla de människor och de kunskaper som finns i samhället. Ojämlikheter i tillgången till utbildning betyder dessutom ojämlikheter i makt både över det egna livet och i samhället. Utbildningspolitiken är därför central för en framgångsrik fördelningspolitik.
Vi delar Globaliseringsrådets bedömning att svensk arbetsmarknad – med de ambitioner vi och rådet har för Sverige att bli en alltmer kunskapsbaserad ekonomi – kommer att efterfråga fler akademiskt utbildade. En växande andel av jobben kommer att kräva en högre utbildning. Vi delar också Globaliseringsrådets syn på att Sverige bör ha som mål att tillhöra de länder i världen som har en hög andel högskoleutbildade och att antalet högskoleplatser därför bör bli fler.
När nu antalet högskoleplatser istället dras ned kommer färre från gymnasieskolan att kunna gå vidare till högskolestudier. Detta görs i ett läge där antalet 20–24-åringar är högre än idag i ytterligare tre år. Vi riskerar att få en förlorad generation ungdomar som inte kom in på högskolan trots att de har behörighet och intresse. Det är inte rimligt att det ska spela roll vilket år man är född för chansen att få studera.
Inom ramen för Europa 2020 har Sverige ett mål för andelen 30–34-åringar med minst två års eftergymnasial utbildning. Det är av regeringen satt till 40–45 procent. Idag har knappt 44 procent av 30–34-åringar minst en tvåårig eftergymnasial utbildning. Målet är således uppnått ett helt decennium i förväg. Det är tydligt att Sverige har allt för låga ambitioner för den högre utbildningen. Andra länder har inte lika låga ambitioner som vi. Tio OECD-länder har redan idag en större andel högskoleutbildade i åldern 25–34 år än Sverige. Att dra ned på antalet högskoleplatser i det läget riskerar Sveriges framtida konkurrenskraft. Därför behövs istället fler platser på högskolan och yrkeshögskolan.
Vårt mål är att hälften av 30–34-åringarna ska ha genomgått en minst tvåårig högre utbildning (högskola och yrkeshögskola) år 2020. Det innebär en ökning från idag knappt 44 procent till 50 procent år 2020.
Alla som är behöriga borde ha möjlighet att studera på yrkeshögskolan eller högskolan. Andelen yrkesverksamma som återkommer till högskolan för att vidareutbilda sig bör också öka. Det kräver att platserna är tillräckligt många.
Vi vill fördela antalet högskoleplatser efter de behov som finns på arbetsmarknaden. Vi ser också ett behov av att de nyare universiteten och högskolorna tillförs en större andel av de nya platserna.
Vi är positiva till att delar av anslagen till grundutbildningen fördelas efter nationella kvalitetskriterier. Det främjar utveckling och kan även ge bättre information till studenterna om var kvaliteten är särskilt god. Det var ett misstag av regeringen att förkasta den modell som arbetades fram i nära samarbete mellan Högskoleverket, lärosäten och universitetslärarnas och studenternas företrädare. För att kunna kombinera respekt för högskolor och universitets frihet med medborgarnas krav på att skattemedlen används effektivt är det nödvändigt att staten både sätter upp principer för resursfördelning och är lyhörd och anstränger sig för att dessa principer är begripliga, förutsägbara och har förankring och förståelse bland lärosätena. Vi är också kritiska till själva innehållet i de kriterier regeringspartierna beslutat om. Kriterierna lägger allt för litet fokus på själva utbildningarnas kvalitet och genomförande, trots att den breda majoriteten inom sektorn inte motsatt sig utan tvärtom hade välkomnat dessa aspekter. Kriterierna bör därför ses över och ändras i dialog med högskolor, universitet och dess olika aktörer.
Kvaliteten måste lyftas i högskolan, särskilt inom de ämnesområden som idag har liten andel lärarledd tid. På många utbildningar, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora, behöver studenterna fler föreläsningar och seminarier, och uppsatsstudenter behöver mer tid med sina handledare. Det är dessutom brist på disputerade lärare vid ett antal av landets högskolor. Andelen disputerade lärare inom svenska universitet och högskolor bör öka för att leva upp till krav på forskningsanknytning och att all högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund. Vi menar att det är i mötet mellan student och lärare som studenten kan utveckla de kunskaper som en akademisk utbildning ska innebära. En hög andel disputerade lärare är viktigt för att upprätthålla alla utbildningars status.
En bättre arbetslivsanknytning ger en verklighetsförankring i utbildningen. Det innebär också att fler studenter får kunskap om vad de utbildar sig till, samt att man därigenom kan göra mer välavvägda studieval. Arbetslivsanknytning ger förståelse för sammanhang och studiemotivation. Arbetslivsanknytning utjämnar också skillnaderna i kontakter på arbetsmarknaden som är så viktiga för att få det jobb studenten strävar efter. Högskolor och universitet bör få ett tydligt uppdrag att förbereda studenterna inför arbetslivet. Särskilt viktigt är detta för studenter som saknar kontakter och nätverk. Högskolor och universitet bör få i uppdrag att inlemma karriärplanering för alla studenter tidigt i utbildningen, och studie- och karriärrådgivning på landets universitet och högskolor bör förbättras.
Ett modernt samhälles utveckling förutsätter en ökad kontakt mellan akademin å ena sidan och näringsliv och samhälle å den andra sidan. En förbättrad arbetslivskoppling gynnar således inte bara studenterna utan är även viktigt för utvecklingen av näringsliv och samhälle. Genom en utökad kontakt så ökar också kunskaperna om den senaste forskningen i näringsliv och samhälle samtidigt som studenterna tillbaka till lärosätet tar med sig hur forskningsresultat nyttjas i praktiken.
Arbetslivsanknytning kan ske på många olika sätt, varav gästföreläsare, adjungerade professorer och praktik bara är några. Inom vissa utbildningsområden och program är praktik en självklarhet, inom andra områden är det lågt prioriterat. Vi menar att det är rimligt att sätta upp målsättningen att alla studenter som vill och som studerar för att få en examen erbjuds praktik under sin utbildning. Detta bör tydligt formuleras i uppdragen till lärosätena, och lärosätena bör få i uppgift att redovisa vilka åtgärder man vidtagit och vilka resultat man uppnått.
Samtliga universitet och högskolor bör ges i uppdrag att systematiskt följa upp tidigare studenter för att ytterligare höja kvaliteten i utbildningen. Högskoleverket har i en skrivelse till regeringen framhållit behovet av att högskolor och universitet genomför systematiska uppföljningar. Systematiska uppföljningar skulle vara ett viktigt verktyg för utvecklingen av utbildningarna.
Högskolepolitiken behöver inriktas tydligare på att studenter ska komma ut på arbetsmarknaden tidigare. Ett förslag som borde övervägas i detta sammanhang är en övergång till ett treterminssystem inom högskolan. Ett sådant system skulle öka genomströmningen och effektiviteten i högskolan, samtidigt som studenternas ekonomiska situation blir tryggare. Mindre förändringar som skulle ge effekt i samma riktning är att studenterna erbjuds kortare praktik under sommaren eller relevanta sommarkurser. Båda typer av utbildning under sommaren bör kunna tillgodoräknas i studentens examen.
Även om akademisk utbildning och yrkeshögskoleutbildning har olika struktur och innehåll är det mycket viktigt att undvika vattentäta skott mellan utbildningsformerna. Studenterna och deras fortsatta utvecklingsmöjligheter måste stå i fokus. Studenter inom yrkeshögskolan måste kunna gå vidare till högskola, och högskolestudenter kan ha god nytta av att komplettera sin akademiska utbildning med kurser inom yrkeshögskolan. Därför bör allt från poängsystem till utbildningarnas struktur ta hänsyn till detta.
Högskolan ska vara öppen för alla oavsett social bakgrund, etnisk tillhörighet, bostadsort, könstillhörighet, funktionshinder eller någon annan ovidkommande faktor. Den mångfald som finns i samhället måste avspeglas också i högskolan när det gäller både studenter, lärare och forskare. Men benägenheten att börja studera i högskolan är tydligt socialt skiktad. Personer med högutbildade föräldrar är överrepresenterade i högskoleutbildning och personer med kortutbildade föräldrar är underrepresenterade.
Klart störst relativ chans att påbörja högskolestudier upp till 25 års ålder har gruppen med längre eftergymnasialt utbildade föräldrar. För gruppen född 1984 som har föräldrar med en treårig gymnasial utbildning halveras chansen jämfört med dem som har längre eftergymnasialt utbildade föräldrar. Den relativa chansen till högskolestudier fortsätter sedan att minska med föräldrarnas utbildningsnivå, och för gruppen som har föräldrar med förgymnasial utbildning är chansen en niondel jämfört med dem som har längre eftergymnasialt utbildade föräldrar.
Nybörjarna med utländsk bakgrund har blivit fler men är fortfarande underrepresenterade i högskolan. I årskullen födda 1983, som blev 25 år 2008, hade 45 procent av ungdomarna med svensk bakgrund påbörjat högskolestudier medan motsvarande andel bland ungdomar med utländsk bakgrund var 37 procent.
Från början av 1990-talet skedde en förändring mot minskad social snedrekrytering. Bland högskolenybörjare under 35 år ökade andelen från arbetarhem från 18 till 24 procent samtidigt som andelen från högre tjänstemannahem minskade från 33 till 28 procent. Tyvärr har de borgerliga regeringarna inga ambitioner på detta område. Det samordnande arbetet med breddad rekrytering har i stor utsträckning lagts ned. Den borgerliga regeringens stopp av högskoleutbyggnaden, nya intagningsregler, förändrad gymnasieskola och kraftiga besparingar inom vuxenutbildningen kommer ofrånkomligen att öka den sociala snedrekryteringen igen.
Vi vill fortsätta arbetet mot snedrekryteringen. Det är djupt orättvist att familjebakgrunden spelar så stor roll för valet att gå vidare till högskolan. Dagens snedrekrytering innebär att personer med goda förutsättningar att klara av högskolestudier inte studerar. Samhället utnyttjar därigenom inte sina begåvningsresurser, samtidigt som efterfrågan på personer med högre utbildning ökar. Social och etnisk snedrekrytering är en misshushållning med mänsklig kompetens, erfarenhet och begåvning.
En breddad rekrytering och mer blandade studentgrupper ökar utbildningens kvalitet. I en grupp där studenterna har skiftande bakgrund berikas utbildningen av att olika erfarenheter, perspektiv och uppfattningar bryts mot varandra. Men nya grupper på högskolan ställer också nya krav på stöd och pedagogisk utbildning.
För ökad framgång med breddad rekrytering till högre utbildning krävs en tydligare styrning och en myndighet med uppdrag att främja breddad rekrytering och som kan stödja lärosätenas arbete. Insatser för att öka den breddade rekryteringen måste intensifieras på nationell nivå och samtidigt intensifieras på varje lärosäte. Liksom arbete för jämställdhet som ofta bedrivs i korta projekt som inte leder till strukturell förändring är detsamma sant för arbete med breddad rekrytering. Arbetet med breddad rekrytering behöver integreras i lärosätenas övriga arbete och bedrivas strategiskt.
Därtill bör kravet på högskolorna att arbeta med breddad rekrytering kompletteras med ett mål som fokuserar på breddat deltagande och fullföljande av studierna.
Utbyggnaden av högskolornas distansutbildningar och deras samarbete med kommunala lärcentrum och andra institutioner har betytt mycket för människors tillgång till högre utbildning i hela landet. En allt mer professionaliserad struktur och ett utvecklat kvalitetsarbete kombinerat med ny teknik har både gett fler tillträde till högre utbildning och större valfrihet för studenter. Det minskade beroendet av geografisk närhet har inneburit en stor frihet för många människor. Då det har stärkt den pedagogiska utvecklingen och samverkan mellan olika lärosäten har distansutbildningarna stärkt utbildningskvaliteten även på de utbildningar som inte läses på distans. Det har också gjort det möjligt att bo kvar eller slippa pendla, vilket stärkt tillväxt och utveckling även på de orter som saknar lärosäte i sin närhet. Därför är vi oroade över de neddragningar av stödet till distansutbildning som skett under den förra borgerliga regeringen. Arbetet med att utveckla och kvalitetssäkra distansutbildningen måste återupptas.
Det är mindre vanligt med arbetarbakgrund bland yngre än bland äldre högskolenybörjare. Åtgärder som syftar till att underlätta för äldre och yrkesverksamma att komma in i högskolan minskar därför också den sociala snedrekryteringen till högskolan. Arbetslivserfarenhet bör återigen vara meriterande vid tillträde till högskola och universitet. Det leder också till fler erfarenheter och perspektiv i studentgruppen, vilket höjer utbildningens kvalitet.
Arbetsförmedlingen ska vara ansvarig för nyanländas etablering på arbetsmarknaden. Men högskolor och universitet har en viktig roll att spela för alla invandrade akademiker, när det gäller såväl validering som kompletterande utbildning. Vi vill också utveckla ett nytt och snabbt spår in på högskolan för invandrade akademiker för intensivkurser i svenska, gärna i kombination med kompletterande utbildning.
Det finns problem med jämställdhet i högskolan. Kvinnor är i majoritet bland studenterna, och har varit så sedan 1977, men deras andel minskar successivt högre upp i den akademiska hierarkin. Andelen professorer som är kvinnor är bara 20 procent. Fortfarande är chansen att bli professor markant mycket större för doktorer som är män, och professorer som är kvinnor utnämns i genomsnitt betydligt senare under sin akademiska karriär. Om ökningen av andelen kvinnor fortsätter i samma takt som under åren 1995–2006 kommer andelen kvinnor i professorskåren om 20 år vara endast 31 procent.
Tid kommer inte att lösa problemen med bristande jämställdhet i högskolan. Ett mer aktivt och målinriktat arbete krävs för att nå jämställdhet i högskolan. En avgörande faktor för att stärka jämställdheten i högskolan är en effektiv styrning och uppföljning från regeringens sida. Det bör därför tas ett stärkt, samlat grepp kring styrning, uppföljning och kontroll av jämställdheten i högskolan. Kvantitativa mått och mål har under senare år utgjort en viktig del av styrningen mot en mer jämställd högskola. Vi är inte främmande för att införa en form av ekonomisk sanktion mot de lärosäten som inte gör tillräckliga ansträngningar för att uppnå de mål för andel professorer av underrepresenterat kön som staten angivit.
Det finns brister i arbetet för jämställdhet inom den svenska högskolan när det gäller bland annat långsiktighet, planmässighet, samverkan samt teoretisk och praktisk kunskapsöverföring. Lärosätena behöver kunskap och konkret stöd. Det behövs därför en statlig aktör som på systemnivå och med kraft kan driva på arbetet för ökad och stärkt jämställdhet i högskolan. Högskoleverkets uppdrag, eller den högskolemyndighet som tar över detta uppdrag, på jämställdhetsområdet bör därför konkretiseras och utvecklas. Verket bör följa upp, utvärdera och långsiktigt främja och stimulera arbetet för ökad och stärkt jämställdhet i akademin. Mera specifika uppgifter bör bland annat vara att systematiskt utvärdera jämställdheten på de enskilda lärosätena samt lämna förslag till regeringen om utbetalande av jämställdhetsbonus, ge information, råd och stöd till de lärosäten som efterfrågar det på områden som har särskild betydelse för jämställdheten, främja samverkan mellan institutioner och lärosäten i arbetet för jämställdhet, följa forskningen och det praktiska arbete som bedrivs på högskolor och universitet som har betydelse för jämställdheten samt årligen rapportera till regeringen om utvecklingen vad avser jämställdhet i högskolan samt lämna förslag till eventuella åtgärder.
En jämställdhetsbonus bör införas inom ramen för resurstilldelningssystemet. Bonus bör utgå till lärosäten där jämställdheten, både kvantitativt och kvalitativt sett, efter systematisk utvärdering bedöms vara påtagligt god respektive ha påtagligt förbättrats. Jämställdhetsaspekter bör också i större utsträckning beaktas inom ramen för det nya kvalitetsutvärderingssystemet, och examensbeskrivningarna i högskoleförordningen bör ses över ur ett jämställdhetsperspektiv.
Det är betydelsefullt att både kvinnor och män känner sig väl till rätta i undervisningssituationen. Därför bör lärare ha kunskap om genus och hur detta påverkar undervisningen.
Det samordnande arbetet med pedagogiskt utvecklingsarbete har i stor utsträckning lagts ned. Pedagogiskt utvecklingsarbete är av allra största vikt för att höja kvaliteten på den högre utbildningen och för att öka genomströmningen. Lärosätenas arbete med dessa frågor har stor utvecklingspotential. En statlig myndighet bör ges i uppdrag att bidra med inspiration och stöd.
För några år sedan var glädjande nog alla riksdagspartier eniga om att utreda hur kårobligatoriet kunde avskaffas på ett sätt som bevarade och stärkte studentinflytandet. Vi socialdemokrater försvarade inte kårobligatoriet av något principskäl. Men regeringspartierna utformade sitt förslag så att studenternas internationellt sett unika inflytande riskerar att slås i spillror. Vi ser stora poänger med att svenska studenter inte bara är passiva konsumenter, utan tvärtom aktiva och kunniga medaktörer i akademin. Granskningen och utvecklingen av högskolornas kvalitet riskerar nu att försämras. I sitt förslag lade också regeringen över ett antal nya kostsamma uppgifter för den studiesociala verksamheten på högskolorna utan att skjuta till en krona för detta. Resurser kommer därför att tas från grundutbildningsanslaget och urholka utbildningskvaliteten ytterligare. Sammantaget är detta djupt ansvarslöst mot alla som verkar i den högre utbildningen idag.
Studentinflytandet måste vara starkt på alla nivåer och legitimiteten för studentrepresentanterna värnas. Studentkårer och nationer måste även i framtiden vara fria och oberoende gentemot högskolan. Utbildningsbevakningen för att utveckla kvaliteten i utbildningarna måste fortsätta. Det studiesociala arbetet och studenthälsan måste bibehållas och utvecklas ytterligare. Konsekvenserna av avvecklingen av kårobligatoriet och formerna för hur studentinflytandet kan säkras långsiktigt och utan stark beroendeställning till vare sig staten eller lärosätena bör därför ses över.
Universitet och högskolor är en del av samhället och har en viktig samhällelig uppgift. Staten måste kunna garantera en fri forskning och undervisning med hög kvalitet, oberoende av externa intressen och finansiärer. Därför finansierar staten universiteten och högskolorna med cirka 50 miljarder kronor per år. Besluten om den närmare inriktningen och uppläggningen av verksamheten fattar i stort sett lärosätena själva. Mot denna bakgrund är det rimligt att allmänheten representeras och har insyn i det arbetet. Det är naturligt att landets högskolor och universitet har styrelser där ledamöterna har en bred förankring i det omgivande samhället. Av detta följer att personer från näringslivet och med politiska förtroendeuppdrag på nationell, regional eller lokal nivå utgör en naturlig rekryteringsbas för en del av lärosätenas styrelser.
Vi motsätter oss inte regelförenklingar eller stärkta befogenheter för högskolorna som stärker deras utvecklingspotential. Däremot vill vi varna för de långsiktiga konsekvenserna av ett ökat avstånd mellan lärosätena, staten och det omgivande samhället. Om högskolevärlden får helt och fullt råda sig själv avseende resursfördelning och organisation även i strategiskt viktiga frågor, och inte vill svara upp mot det moderna samhällets krav på insyn, ökad effektivitet och minskade klyftor mellan olika samhällssektorer, finns en risk att samhället drar sig undan även ekonomiskt. En sådan utveckling skulle drabba högskolans långsiktiga oberoende såväl som högskolans status i samhället. Bland annat därför måste högskola och forskning vara en angelägenhet för alla, inte bara för dem som verkar direkt i verksamheterna.
Utbildning är den enskilt viktigaste insatsen för att stärka Sveriges konkurrenskraft, skapa tillväxt av nya jobb och bekämpa arbetslösheten. Den högre utbildningen spelar en allt större roll i vårt samhälle. En högskoleutbildning ökar möjligheterna att få ett jobb och allt fler ungdomar vill läsa på universitet eller högskola. Men samtidigt har studenternas ekonomiska situation försämrats under de senaste åren. Många studenter upplever att de ekonomiska villkoren går ut över studierna.
Vi vill ge fler människor möjlighet till utbildning och möjlighet till ett livslångt lärande. Steget att påbörja en utbildning och ta studielån kan upplevas som olika stort för olika människor. Tyvärr spelar fortfarande samhällsklass och bakgrund stor roll för utbildning. Ett generöst och flexibelt studiestödssystem har en central roll för att bryta dessa mönster. Vår utgångspunkt är att det ska vara möjligt att klara sin försörjning under studietiden utan inkomster från arbete eller ekonomiskt stöd från anhöriga. Vi är positiva till att den som vill och har möjlighet att kombinera sina studier med arbete också gör det. Men för flera grupper av studerande är det inte möjligt att kombinera studier med arbete, eller innebär så stor ansträngning att studier eller familjeliv blir starkt lidande. Det gäller till exempel studerande med barn, studenter med funktionshinder och studenter med stor andel schemalagd tid under sina studier.
Allt fler studenter har barn, och deras ekonomiska situation är särskilt pressad. Mer behöver göras för grupper av studenter som har en särskilt utsatt ekonomisk situation, däribland studenter som har barn.
Högskolestudier är en heltidssysselsättning och det förutsätter att studenter har dels en rimlig studiemedelsnivå, dels ett socialt skydd som fångar upp vid såväl sjukdom, föräldraskap som arbetslöshet. Med generella och förutsägbara system skapas en trygghet som väcker människors vilja att ta steget att påbörja studier och möjligheten att fullfölja dem.
Nu sker ett viktigt arbete med att förändra socialförsäkringssystemen och det är viktigt att uppmärksamma studenters situation i det arbetet. Redan nu vill vi peka på två viktiga områden som behöver behandlas: antalet karensdagar och möjlighet till deltidssjukskrivning.