Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regelverk för nanomaterial, en strategi för forskning om nanoteknologi och fördelningen av forskningsresurser.
Nanopartiklar är mellan 1 och 100 nanometer; 1 nanometer är lika med en miljarddels meter. Nanoteknik innebär att nya material byggs upp på atomnivå. Nanoteknik kallas ibland för ”atomslöjd”. Tekniken håller på att revolutionera många områden inom elektronik, ytbehandling, medicin, energi med mera.
Vinsterna är stora, men så även riskerna. Nanopartiklar i molekylstorlek har ofta andra egenskaper än samma ämne i större storleksmassa. Små nanopartiklar kan vara farligare för hälsan än större. Kunskapen om hur människa och miljö kan exponeras för nanomaterial är liten. Det behövs forskning och metodutveckling för att bedöma riskerna med nanomaterial för människor och för miljön.
Nanopartiklar sprids lätt, och försiktighetsprincipen bör gälla när nya ämnen tas fram. Nanopartiklar kommer med tiden att läcka ut i luften, via avlopp och vattendrag. Väl ute i naturen kan de ackumuleras i näringskedjan. Nanoteknologin kan få omfattande miljö- och hälsoproblem som vi inte kan förutse i dag. Eftersom nanopartiklar är mycket små partiklar, kan de ta sig in i våra kroppar via huden, luftvägarna eller ögonen.
EU:s kemikalielagstiftning (Reach) är inte alltid tillämplig på nanoteknik eftersom det går att tillverka stora mängder nanopartiklar innan man når upp till de gränsvärden där det krävs tester av tillverkarna. I dag finns ingen gemensam EU-lagstiftning som reglerar specifikt nanomaterial. Det saknas en gemensam definition över nationerna av vad som betraktas som nanomaterial. Det råder även stor skillnad på hur resursfördelningen är mellan innovationsforskning och forskningen runt miljö och hälsorisker.
Sverige behöver samla resurserna kring nanoforskningen och forska även på etik och säkerhet kring nanoteknik. Sammantaget behövs ett aktivt arbete för att få ett samlat grepp runt utvecklingen av nanoteknologin.