Riksdagen anvisar till utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 4 152 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit för budgetåret 2012 eller således 26 112 000 000 kr enligt uppställning:
Sverigedemokraterna tror på ett ansvarsfullt bistånd där varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt. Sverigedemokraterna nöjer sig inte med en kvantitativ målsättning utan fäster större fokus vid kvaliteten och ett bistånd som är inriktat på effektivitet och resultat.
Det långsiktiga målet med bistånd bör vara att länder utvecklas till den grad att de inte längre behöver något bistånd. Vårt mål är att genom en grundlig översyn av ineffektivt bistånd och en större koncentration av bistånd till de minst utvecklade länderna, gradvis kunna minska kostnaderna för utvecklingsbiståndet och år 2013 ha en biståndsram på 0,7 %, vilket är i enlighet med FN:s rekommendationer.
Sida hanterar en mycket stor del av regeringens biståndsanslag. Därigenom vilar ett stort ansvar på Sida att svenska biståndsmedel används på ett effektivt och resultatinriktat sätt. Sverigedemokraterna ser allvarligt på de brister Sida har uppvisat i att på ett effektivt sätt hantera svenskt bistånd. Därför är det positivt att det under förra mandatperioden skett en omorganisering i Sida och en utveckling mot ett mer effektivt och öppet bistånd. Vi menar dock att organiseringen och fördelningen av biståndet ytterligare behöver ses över för att uppnå målet att varje krona ska satsas där den gör som mest nytta. I takt med att biståndsramen minskar räknar vi med att göra besparingar på Sida:s förvaltningskostnader.
För att kunna utveckla ett effektivt bistånd med goda resultat krävs det regelbundna utvärderingar av metoder och organisationer. För att ytterligare kunna utvärdera vill vi ge extra anslag till Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Viktiga områden att utvärdera är biståndsformen budgetstöd och uppföljning av hur svenska biståndsmedel används i multilaterala organisationer.
Vi är kritiska till att Sverige bilateralt ska ge bistånd till länder i Europa för att de ska uppfylla kraven för att gå med i EU. Sverigedemokraterna vill därför föreslå en utfasning av reformsamarbetet med Östeuropa och avsluta det år 2013.
Konflikter, naturkatastrofer och andra humanitära kriser är något som kan skapa en stor förödelse för ett land under lång tid. Det är för oss en självklarhet att Sverige efter bästa förmåga ska bidra vid dylika katastrofer. De humanitära behoven är något som ökat de senaste åren bland annat beroende på ett ökat antal naturkatastrofer och många konflikter och oroligheter. Sverigedemokraterna vill därför öka anslaget som går till humanitära insatser och konflikthantering.
I denna anslagspost avser vi att minska på de medel som går till studiecirklar och liknande inom organisationer i Sverige och främst prioritera den informationsverksamhet som Sida självt håller i.
För att nå ut till de mest utsatta människorna är svenska organisationer som verkar bland lokalbefolkningen ett bra verktyg. Svenska organisationer kan också bygga upp ett gott samarbete med lokala organisationer i mottagarlandet och därigenom få en förankring i de biståndsprojekt som bedrivs. De svenska biståndsorganisationerna kan omfatta ett brett spektrum av insatser och stötta befolkningen att påverka regeringar mot korruption och föra in dem på vägen till en god samhällsutveckling. De svenska organisationerna kan också ha en god förankring med svenska folket genom att information om deras insatser finns lättillgänglig. På grund av det viktiga arbete som vi anser att de svenska organisationerna utför vill vi skjuta till extra resurser för detta ändamål.
I Asien väljer vi att gradvis fasa ut de bilaterala samarbetsstrategierna med flera medelinkomstländer, som Kina, Indien och Vietnam. Utöver detta finns en grupp länder i Asien och Latinamerika där det långsiktiga utvecklingsbiståndet redan är avslutat eller är på väg att avslutas och istället övergå i aktörssamverkan där vi väljer att fasa ut biståndet och göra vissa besparingar. På grund av det instabila läget i Afghanistan och en oviss framtid är det i dagsläget svårt att förutse vilka långsiktiga effekter biståndsinsatser i landet de facto kommer att få. Samtidigt är civilbefolkningen i ett utsatt läge. Sverigedemokraterna anser därför att prioriteringen bör ligga på humanitära insatser i Afghanistan och av denna anledning minskas anslaget något.
Biståndsformen budgetstöd betalas ut direkt till mottagarlandets statskassa, vilket ställer stora krav på mottagarländernas kapacitet. Det har visat sig finnas stora brister i regeringens och Sidas sätt att styra och kontrollera denna form av bistånd. Om budgetstödet inte är tillräckligt kontrollerat menar vi att risken är överhängande att biståndspengar kan bidra till att resurser frigörs till ändamål som svenska biståndspengar inte är avsedda för, exempelvis vapen och militär. På grund av de brister som idag finns gällande styrning och kontroll av denna form av bistånd samt de risker som är förenade med detta väljer vi att avveckla denna form av bistånd.
Vi avser också att fasa ut bistånd till länder som Sydafrika och Botswana där det långsiktiga utvecklingssamarbetet redan är avslutat och övergått i aktörssamverkan.
I den känsliga konflikten mellan Israel och Palestina menar Sverigedemokraterna att det är olämpligt att Sverige ger så stora biståndsmedel till Västbanken, Gaza och den palestinska myndigheten eftersom det riskerar att legitimera och möjliggöra den terrorism, antisemitism och brist på respekt för mänskliga rättigheter som råder. Om svenska biståndsmedel ska gå till Västbanken och Gaza bör det ställas högre krav på ett avståndstagande och ett aktivt arbete mot antisemitism och terrorism. Därför väljer vi att i första hand satsa på humanitära insatser till Västbanken och Gaza och minskar därmed det anslaget.
Vi vill även inom ramen för vårt biståndsmål satsa på klimatåtgärder i tredje världen. Sverige lägger idag stora resurser på att minska utsläppen av CO2 i vårt eget land. Även om detta är lovvärt är det ett faktum att CO2-utsläpp är en global fråga som kräver globala insatser. Vi väljer därför att öka anslaget till miljölån i förhållande till regeringens förslag.
Av de internationella finansieringsinstitutionerna anser vi att Världsbanksgruppen är en viktig biståndsaktör där vi inte avser att avvika från regeringens anslag. När det gäller övriga regionala utvecklingsbanker och fonder anser vi att Sverige ger så små medel till varje bank att våra möjligheter att påverka vad svenska biståndsmedel används till är begränsade, och därför avser vi att hellre prioritera Världsbanken och FN som viktiga multilaterala aktörer i biståndet.
Krig och naturkatastrofer tenderar allt som oftast att skapa oerhörda migrationsströmmar. Ofta flyr människor inom det egna landet, eller till direkt närliggande länder. Sverigedemokraterna ser det som viktigt att bidra med insatser för att bistå dessa utsatta människor på flykt.
Av de drygt 1,3 miljoner invandrare som Sverige tagit emot sedan år 1980 har färre än 10 % varit flyktingar med ett konstaterat skyddsbehov. Av dessa har enbart drygt hälften klassats som flyktingar enligt flyktingkonventionen. Samtidigt erhåller FN:s flyktingorgan UNHCR, som ansvarar för mer än 43 miljoner människor endast 500–600 miljoner kronor per år från regeringen. Sett i kontrast mot de tiotals miljarder flyktingmottagningen i Sverige kostar, som i jämförelse kan erbjuda enbart ett fåtal människor hjälp, ter sig nuvarande satsningar oerhört felprioriterade.
Med vetskapen om att det för varje satsad krona går att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige anser Sverigedemokraterna det vara en varken klok, rättvis eller human flyktingpolitik som i dagsläget bedrivs. Genom en ansvarsfull flyktingpolitik räknar vi med att successivt kunna minska kostnaderna. Därmed kan vi göra mindre avräkningar för flyktingkostnader än regeringen som vi istället kan satsa på FN-organisationen UNHCR för ökat stöd till flyktingar i krisområdenas närhet.
En målsättning med svenskt bistånd bör vara att förstärka länder som går i en positiv riktning och att det inte ska löna sig att missköta landets ekonomi, välfärdssatsningar och bryta mot internationella konventioner gällande mänskliga rättigheter. Denna ambition är dock inte alltid förenlig med viljan att prioritera de minst utvecklade och fattigaste länderna då de också ofta brister i kapaciteten att hantera biståndsmedel. Det är därför viktigt med ett flexibelt bistånd anpassat efter situationen som råder i olika länder, där bistånd till länder med svaga institutioner i första hand bör gå genom det civila samhället eller begränsas till humanitära insatser. Det bör även finnas en flexibilitet i att kunna avbryta eller fasa ut bistånd om det visar sig att det sker så allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter att det är läge att visa tydligt avståndstagande eller att biståndet visar sig vara fungibelt, det vill säga kunna möjliggöra att resurser frigörs för skadliga och kontraproduktiva ändamål.
Som en del av det långsiktiga målet att länder ska bli oberoende av bistånd är det givet att insatser som bidrar till en god ekonomisk utveckling är avgörande för en framgångsrik fattigdomsbekämpning. Vi ser därför positivt på insatser som kan gynna god handel, ett fördelaktigt ekonomiskt klimat och motverka korruption. Det kan även handla om utbildning i företagande för att stimulera människor att starta företag och att förstärka goda företagarinitiativ.
För att en ekonomisk utveckling ska gynna ländernas medborgare är det väsentligt att en god ekonomisk utveckling går hand i hand med utvecklandet av en demokratisk statsapparat och respekt för mänskliga rättigheter. I den sortens arbete är det dock viktigt att skilja mellan grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska principer och att gå in och detaljstyra länders politiska inriktningar. Vi ser till exempel kritiskt på insatser som handlar om att överföra svensk abortpolitik och genuspedagogik till andra länder.
En viktig del av biståndet är att förmedla kunskap. Ett mål i svenskt biståndsarbete bör vara att förmedla kunskap och erfarenheter som människor i landet själva kan dra nytta av och som kan bidra till landets utveckling långsiktigt, så kallad hjälp till självhjälp, istället för att försätta dem i ett ekonomiskt beroende.
Spridning av hiv/aids är ett angeläget problem som bör bemötas med flera olika metoder. Information för att öka kunskapen om hiv/aids, användande av preventivmedel, ansvarsfulla sexuella relationer, verka för ökade rättigheter för kvinnor att bestämma över sin sexualitet och säga nej till sex är viktiga komponenter i detta arbete. Flera av dessa komponenter är också viktiga för att förebygga oönskade graviditeter hos kvinnor. Ett av millenniemålen är att minska barn- och mödradödligheten. Insatser för att kvinnor ska kunna föda barn på ett säkert sätt är därför av vikt.
Vatten är grundläggande för människans hälsa och överlevnad och satsningar på rent vatten och sanitet är något som bör ges prioritet. Det långsiktiga målet bör vara att ländernas egna regeringar tar ansvar för sjukvård och hälsa för sin befolkning, samt en ekonomisk utveckling som leder till skatteintäkter som kan finansiera ländernas välfärd.