Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda behovet av en gemensam nordisk ombudsman i syfte att stärka och ta till vara enskilda medborgares rättigheter avseende den fria rörligheten inom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Gränshinder har stått på den politiska agendan under lång tid i alla nordiska länder. Dock kan man ibland fundera över hur framgångsrik kampen mot nationella gränshinder och krångliga regler i ett Norden som haft gemensam nordisk arbetsmarknad sedan 1954 varit.
Ofta har uppdraget varit inriktat på att lösa ett specifikt hinder som tyvärr inte kunnat överblicka att det har resulterat i att ett nytt eller flera nya problem tillkommit. Även införandet av olika EU-direktiv leder till tillkrånglade regler inom Norden som så länge varit stolt över den fria och självklara rörligheten över de nordiska ländernas gränser.
Människors rörlighet och förhållande till nationen har också över tid tydligt förändrats tillsammans med att nya livsmönster utvecklats. Det är inte bara att familjelivet innebär allt från gift, särbo, sambo utan vi lever ofta också på bägge sidor av en nationsgräns. Nya livsmönster som tyvärr när vi ser på gränshinder kan resultera i att rättigheter som familjen eller de enskilda personerna trodde de hade inte längre är självklara.
Till exempel är det inte rimligt att den byggnadsarbetare från Strömstad som pendlar fram och tillbaka till Oslo skall tvångsskrivas i Oslo för att vederbörande bor där mer än sex månader när det riktiga boendet och familjen finns i Sverige. Därför borde det utredas om införandet av en nordisk ombudsman kan vara en väg att gå för att garantera de enskilda människornas rättigheter och finnas tillgänglig i tvister med olika myndigheter när det t.ex. uppstår tolkningsproblem avseende sociala rättigheter m.m.