Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i relationerna med Kina måste uppmärksamma frågan om allvarliga människorättskränkningar i Tibet.
Kina är en enpartistat och respekten för de mänskliga rättigheterna brister. Uppgifter från människorättsorganisationer pekar på att nationella minoriteter, särskilt i Tibet, får sina mänskliga rättigheter åsidosatta i högre grad än andra grupper. Det handlar bland annat om inskränkningar av religionsfriheten, förföljelse av personer som utnyttjar sin rätt till yttrandefrihet, förenings- och mötesfrihet och den kinesiska regeringens politik att försvaga och undergräva tibetanernas kultur och etniska tillhörighet. Människor i Tibet som ger uttryck för egen kulturell identitet betecknas ofta som separatister med hårdhänt hantering från myndigheternas sida till följd.
I augusti år 2008 ägde stora protester rum i Tibet mot det kinesiska styret, kloster stängdes ned och tillslag mot såväl munkar som nunnor i Tibet rapporterades vara brutala. De åtgärder som de kinesiska myndigheterna vidtog för att slå ner demonstrationerna är enligt Utrikesdepartementet fortfarande kännbara och närvaron av beväpnade styrkor i Tibet är påtaglig. Under hösten 2010 har nya protester förekommit bland den tibetanska minoriteten mot planer på att all undervisning i framtiden ska ske på kinesiska i stället för på tibetanska.
Kina har sedan länge förbjudit oberoende människorättsobservatörer att besöka landet och regionen har nu i princip helt stängts av, även för utländska journalister. Amnesty och flera andra människorättsorganisationer uttrycker stark oro för vad som händer de tibetaner som har fängslats. Även Utrikesdepartementet har i sin rapport om mänskliga rättigheter (2010) uttryckt att det är svårt att få en överblick av vad som verkligen händer i Tibet.
Det är viktigt att Sverige i bilaterala kontakter med Kina tar upp frågor om situationen för befolkningen i Tibet. Det är också angeläget att Sverige driver på för att den MR-dialog som EU två gånger per år har med Kina verkligen utgör en kanal för att grundligt diskutera igenom situationen i Tibet. Sverige måste även driva på för att FN och andra internationella organisationer tar upp frågan om allvarliga människorättskränkningar i Tibet. Detta bör ges regeringen till känna.