Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att aktivt och konsekvent arbeta för en fredlig lösning för Tibet och för att mänskliga rättigheter respekteras i Tibet.
Mycket tyder på att i takt som världssamfundets uppmärksamhet fokuserar sig på konflikterna i Nordafrika trappar regimen i Kina osedd upp förtrycket i Tibet. Men det tibetanska folkets protester fortsätter än, utspridda över hela det geografiska Tibet – ett område som spänner vida utanför den tibetanska autonoma regionen (TAR) och de förtjänar vårt fortsatta stöd på alla nivåer.
Amnesty m fl människorättsorganisationer har fortsatta dokumenterade fall av tortyr med syftet att tvinga fram bekännelser som sedan används som bevisning. Politiska fångar förvägras rätten till besök, något som tyder på att personen antingen är svårt sjuk eller död. Kinas rättsväsende nekar systematiskt tibetaner rätten till juridiskt ombud, och dessutom trakasseras jurister som frivilligt åtagit sig att företräda tibetaner. Det finns även tydliga bevis för att staten utövar våld mot enskilda obeväpnade civila i syfte att skrämma och upprätthålla maktbasen i Tibet.
Sedan de stora upproren 2008 har ett flertal fall av desperata självmordsaktioner från tibetanska munkar uppmärksammats av media och internationella organisationer. Reaktionen från den kinesiska regimen har varit nedstängning av kloster, misshandel och massarresteringar av munkar. Som ett led i vad som uppenbarligen är ett målmedvetet ”etniskt utspädningsarbete” av Tibet fortsätter den stora inflyttningen av etniska hankineser till Tibet.
I mars 2011 deklarerade Dalai Lama sitt tillbakaträdande från politiken. I april utropade Tibets styrande församling Harvardjuristen Lobsang Sangay till Tibets nya premiärminister, ett tecken på ett generationsbyte och ett nytt vägval från icke konfrontationspolitiken till en mer konfrontationsinriktad attityd mot Kina.
I ljuset av de senast händelserna är det synnerligen angeläget att Sverige och de internationella samfunden intensifierar sina ansträngningar i fråga om Tibet och för respekten för de mänskliga rättigheterna i området. En möjlighet är att söka få EU att genomföra en grundlig bedömning av effektiviteten i den dialog som den tibetanska exilregeringen försökt föra med de kinesiska myndigheterna. Ska situationen mellan Tibet och Kina lösas är det av stor vikt att omvärlden ökar trycket på den kinesiska regimen att ingå i seriösa förhandlingar.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.