Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om EU som utrikespolitisk aktör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om patientrörlighetsdirektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ideella föreningar också i fortsättningen ska vara momsbefriade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att kommissionens förslag till nytt sparandedirektiv drivs igenom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att uppförandekodens bestämmelser genomförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att både antibedrägeriavtal och informationsutbyte i skattefrågor kommer till stånd med Liechtenstein, Andorra, Monaco, Schweiz och San Marino.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU och OECD noga bör följa hur informationsutbytesavtalen fungerar i praktiken och verka för förbättringar av OECD:s standardavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU och OECD ska verka för en mer multilateral ansats i skatteavtalsarbetet för att hjälpa utvecklingsländerna att också få del av dolda tillgångar genom informationsutbyte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om en skatt på finansiella transaktioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om konkurrens med kompetens, inte låga löner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om jordbruk, livsmedel och fiske.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om miljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen under avsnittet om ett gemensamt europeiskt asylsystem.
Socialdemokraterna vill att EU i grunden ska vara ett mellanstatligt samarbete, där vi tillsammans med de andra medlemsstaterna kan lösa problem som kräver gemensamma lösningar.
Socialdemokratisk politik handlar alltid om att möjliggöra för människor att forma sitt eget liv. När krisen rullar fram, jobben hotas, välfärden försämras och klyftorna mellan människor ökar drabbar det oss alla. Människor och utveckling hålls tillbaka; jobb och välfärd går förlorade.
EU behövs också som en kraftfull aktör på den världspolitiska arenan – för global fred och säkerhet, för mänskliga rättigheter samt för ökad solidaritet och demokrati. EU kan med sin politik för bistånd, handel, migration, jordbruk och klimat påverka hela världens utveckling.
Därför gäller våra mål om fler jobb, ett hållbart klimat och en solidarisk politik både för Sverige och för Europa. Därför är konflikten mellan oss och de borgerliga partierna densamma här hemma som i Europa. Vi socialdemokrater sätter alltid människan främst.
När världen är osäker är det viktigt med ansvarstagande och samarbete. Inget land kan i dag stå ensamt. I kampen mot arbetslöshet, finans- och klimatkris, brottslighet och konflikter blir vi starkare tillsammans än var och en för sig. I en värld som blir alltmer gränslös behöver demokratin bryta igenom för att påverka globalt.
Ett väl fungerande EU kan bidra till att Sverige växer sig starkare och tryggare. Det kräver att EU arbetar med rätt saker. Så är det inte alltid i dag. Många beslut om vår framtid lämpar sig inte för beslut i Bryssel. EU måste bli spetsigare, öppnare och mer demokratiskt. Politikens makt ska öka i förhållande till juridiken.
Företagens frihet på EU:s inre marknad får aldrig användas på bekostnad av principen om ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Dessutom måste EU bättre spegla det faktum att hälften av Europas befolkning består av kvinnor.
Sverige och Europa behöver inte mer av borgerlig politik. Ökad orättvisa är inte lösningen på de utmaningar vi står inför. Det handlar om ditt jobb, din lön och dina villkor på arbetsmarknaden. Det handlar om klimatkrisen och global solidaritet.
I vårt samtida Europa är arbetslösheten är mycket hög. Precis som under efterkrigstiden behövs en politik som med kraft arbetar för att utjämna skillnader och sprida välstånd. Om den Europeiska unionen misslyckas med att hantera den ekonomiska krisen, minska den höga arbetslösheten och öka den ekonomiska tillväxten så kommer klyftorna i Europa att fortsätta växa.
Högerpopulistiska budskap vinner gehör i dagens Europa. Minoriteter och religiösa grupper utsätts ånyo för övergrepp. Europa måste stå starkt i kampen för mänskliga rättigheter också på hemmaplan. Därför måste också EU-länders bristande respekt på mänskliga rättigheter kritiseras. I Ungern växer tyvärr högerextrema partier samtidigt som den ungerska regeringen kopplar ett allt hårdare grepp om institutioner och media.
Europa måste klara den globala konkurrensen. EU-länderna bör därför möta utmaningarna genom en politik för tillväxt och framtidstro med investeringar i kunskap och infrastruktur, genom regleringar öka stabiliteten i det finansiella systemet, genom att skapa ordning i statsfinanserna och genom satsningar på välfärden. Det handlar om att människor återigen ska kunna tro på möjligheten om fler jobb, en trygg ekonomi och en bättre miljö.
EU har en viktig roll att spela i världen, och EU:s gemensamma utrikespolitik är en mycket viktigt del av EU-samarbetet. Grunden för den gemensamma utrikespolitiken är strävandet efter gemensamma ståndpunkter. Det är långt ifrån alltid som det är lätt att skapa enighet mellan 27 medlemsländer och ibland är det trots omsorgsfulla försök omöjligt. Ändå är det viktigt och värdefullt att fortsätta arbetet inom EU och ständigt söka enighet om utrikespolitiken.
Vetorätten på utrikespolitikens område måste gälla även i fortsättningen. Ytterst bidrar den till att utveckla gemensamma ståndpunkter inom EU, och när EU väl kan agera enat innebär det en betydande styrka på den internationella scenen.
Sverige ska vara pådrivande i EU:s utrikespolitiska arbete. EU-medlemskapet är vare sig en ursäkt eller ett skäl till svensk tystnad på den internationella scenen. Sverige ska naturligtvis i största möjliga mån eftersträva enighet inom EU, men går inte enighet att uppnå måste Sverige alltid vara berett att hävda sin uppfattning. Sverige har historiskt varit ett land som trots sin mindre storlek har spelat en stor roll i den internationella debatten. Genom att idag agera tillsammans med övriga EU-länder kan vår utrikespolitik få den tyngd som ett gemensamt EU-agerande ger.
I drygt ett år har kampen för demokrati, frihet och mänsklig värdighet böljat över Nordafrika och delar av Mellanöstern. Diktatorer har fallit, krig har utkämpats, tusentals människor har förlorat livet och hundratusentals människor har gått ut på gator och torg för att kräva sin rätt. I flera länder har vägen mot demokratiska val inletts och val har hållits. Men omvandlingen från diktatur till demokrati kommer att antas av många problem och bakslag. Varje land är unikt och måste behandlas på sådant sätt. Situationen i Tunisien visar exempelvis positiva tecken medan det snarare r motsatsen i Egypten.
Världens länder bör samarbeta med dem som vinner demokratiska val, oavsett valutgång. Det är kontraproduktivt att å ena sidan förespråka demokrati men å andra sidan inte respektera resultat i demokratiska val. När Hamas vann valet i Palestina 2006 valde omvärlden att bojkotta den palestinska regeringen vilket ledde till att stora delar av befolkningen i Mellanöstern tyckte att EU och USA hycklade. Vi socialdemokrater kritiserade tidigt därför både EU och den svenska regeringen. Vi menade att demokratiska valresultat ska respekteras även om resultatet blir ett annat än det man önskat. Idag finns en bred medvetenhet om att den förda politiken var ett misstag.
Dessvärre är exemplen på kontraproduktiv politik många. USA och många EU-länder höll länge arabvärldens diktatorer under armarna i utbyte mot stabilitet, olje- och gasleveranser samt hjälp med att stoppa flyktingströmmar. Detta förhållningssätt måste nu en gång för alla läggas på historiens skräphög. Kortsiktiga intressen om stabilitet och ekonomisk vinning får inte överskugga det långsiktiga intresset av att stödja våra värderingar och därmed människors rättmätiga krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Om EU i stället varit sina värderingar trogen hade man stöttat utveckling och demokrati som leder till hållbar stabilitet.
Vi socialdemokrater har under flera år kritiserat EU:s hållning gentemot regionen. Idag delar allt fler denna inställning. Herman van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, skrev följande i en debattartikel för knappt ett år sedan att ”Vi måste erkänna att vi tidigare inte alltid har levt upp till våra egna värderingar utan i stället prioriterat stabiliteten i regionen och till och med accepterat odemokratiska regimer.”.
EU har antagit nya program och principer för sitt samarbete med regionen efter den arabiska vårens inledning. Nu måste unionen också leva upp till dessa nya åtaganden om ”mer för mer” där stödets storlek avgörs av hur genuint mottagarlandet reformeras. EU:s värderingar måste komma till uttryck i handling. De samarbetsavtal unionen har med länderna i regionen måste bygga på en tydlig koppling till demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Dessutom bör stödet till att upprätta rättstater, bygga demokratiska institutioner och främja fri media vara mer kraftfullt.
Medelhavet är Europas Rio Grande. Det är det vatten som skiljer européernas välstånd från nordafrikanernas fattigdom, arbetslöshet och brist på framtidshopp. I detta vatten drunknar människor, desperata av fattigdom, när de i undermåliga båtar försöker nå en bättre framtid. Under 2011 drunknade eller försvann 1500 personer på sin resa över Medelhavet, en siffra som aldrig varit högre sedan UNHCR började räkna 2006.
Många gånger har vi socialdemokrater påtalat de utsiktslösa försöken att genom fler patrullbåtar, flygövervakning och högre staket stänga ute dessa människor i deras desperata jakt på en framtid. Den enda långsiktiga lösningen är att EU ändrar sin politik och låter dessa länder få möjlighet till ekonomisk utveckling så att de enorma klyftorna utjämnas. Exportstöd till europeiska jordbruksprodukter hindrar afrikanska bönder att sälja sina produkter. Importrestriktioner och tullavgifter hindrar en handel som skulle kunna vara till ömsesidig nytta för både Europa och norra Afrika.
Politiska reformer samt ekonomisk och social utveckling är centrala faktorer för att skapa framtidshopp. EU bör därför reformera jordbrukspolitiken underlätta handel och kontakter mellan människor, exempelvis genom ökat studentutbyte.
Regimen i Syrien måste avgå. Regimen har svarat på modiga människors kamp för frihet med fruktansvärda repressalier och massivt våld. Över 8000 människor har dödats. Regimens attacker är sannolikt att betrakta som brott mot mänskligheten, enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. På grund av Rysslands och Kinas veto i FN:s säkerhetsråd har FN inte kunnat ta sitt ansvar för fred och säkerhet. Arabförbundet har vidtagit åtgärder liksom EU. Nu måste det internationella samfundet öka pressen. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas. Sverige bör aktivt arbeta för att få stopp på dödandet, exempelvis genom arbetet inom ramen för ”Syriens vänner”.
Palestinier och israeler är hårt drabbade av många decenniers konflikt. I konfliktens spår ligger raserade möjligheter till utveckling och krossade fredsinitiativ. Både israeler och palestinier har rätt till frihet, utveckling och säkerhet. Alla parter måste därför avstå från våld och möjliggöra fredsförhandlingar. Israel är den starkaste parten i konflikten och har därför ett särskilt ansvar. Utbyggnaden av illegala bosättningar samt muren på ockuperad mark, ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt blockaden av Gaza måste upphöra.
Krigen i Gaza och Libanon har visat att militärt våld inte kan leda till en lösning på denna svåra konflikt. Endast fredsförhandlingar, där alla relevanta parter deltar, kan leda till verklig fred och säkerhet. En uthållig fred som vilar på att alla berörda parter respekterar folkrätten, FN:s resolutioner och rätten till en fredlig samexistens.
Under hösten 2011 beslöt Israel om en massiv utbyggnad av de folkrättsligt illegala bosättningarna, främst i Östra Jerusalem. Denna utbyggnad utgör ett direkt hot mot en tvåstatslösning och måste upphöra. Östra Jerusalem är den självklara huvudstaden i ett fritt Palestina. För att markera mot bosättningspolitiken bör Sverige föreslå att EU-kommissionen överväger lämplig EU-lagstiftning för att motverka finansiella transaktioner till stöd för bosättningarna.
Vi socialdemokrater anser att Sverige bör erkänna Palestina. Frågorna om ett svenskt erkännande av staten Palestina samt palestinskt medlemskap i FN är högaktuella. Tyvärr har regeringen slagit in på en felaktig väg och hävdar att det först måste finnas ett fredsavtal på plats innan Sverige kan erkänna staten Palestina. Denna syn delas inte av de cirka 130 länder som redan har erkänt Palestina som självständig stat. Om man villkorar ett erkännande på det sätt som den svenska regeringen gör innebär det i praktiken att beslutanderätten överlåts åt den israeliska ockupationsmakten. Israel får avgöra när Sverige kan erkänna Palestina. En sådan hållning är orimlig.
Att vänta med ett erkännande av staten Palestina ger bara dem som vill omöjliggöra en framtida palestinsk statsbildning andrum att fortsätta sin politik. Ett erkännande av staten Palestina från Sverige och ett stort antal andra länder är förmodligen det bästa sättet att visa att det internationella samfundet är fast beslutet att stödja en tvåstatslösning. Därmed skapas utsikter för reella fredsförhandlingar.
Fatah och Hamas har enats om att tillsätta en samlingsregering för att förbereda parlaments- och presidentval i Palestina. Detta är en positiv utveckling som vi socialdemokrater välkomnar. Omvärlden bör samarbeta med en palestinsk samlingsregering och inte begå samma misstag som efter det palestinska valet 2006.
Vi socialdemokrater anser att Sveriges röst för fred, frihet och folkrätt måste vara kraftfull, i såväl EU som FN. Sverige ska därför erkänna staten Palestina och regeringen bör tydligt deklarera att man avser att rösta ja i FN:s generalförsamling när frågan kommer om att uppta Palestina som medlem av Förenta Nationerna.
Sveriges anseende har skadats av att regeringen låtit Folkpartiet hålla i taktpinnen. Sverige röstade som enda nordiska land nej till Palestinas medlemskapsansökan i Unesco. Med denna nej-röst anslöt sig Sverige till en minoritet av 13 andra länder. Hela 107 länder röstade ja i Unesco. Sverige kan bättre i utrikespolitiken.
Sverige bör öka sitt stöd till den demokratiska oppositionen i Burma samt ställa sig bakom de krav som finns på en undersökningskommission som ska utreda om juntan gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Under det senaste året har positiva förändringar skett i Burma. Exempelvis är Aung San Suu Kyi fri från sin mångåriga husarrest och politiska fångar har släppts, dock långt ifrån alla. Förhoppningsvis är dessa signaler tecken på en varaktig positiv utveckling. Det är viktigt att noga följa utvecklingen och omvärlden får inte vara för naiv och brådstörtat lyfta sanktionerna.
Vi socialdemokrater verkar för ett erkännande av Västsahara. Vi vill understryka vikten av att folkrätten respekteras också i avtal som rör naturresurser som fiske. Detta ska vägleda Sveriges agerande i EU.
För att EU:s fredsskapande förmåga ska kunna bidra till målet om en europeisk kontinent utan krig måste processen att ta in nya medlemmar fortsätta. Alla europeiska länder som möter kraven på medlemskap ska kunna bli EU-medlemmar.
För oss socialdemokrater är det är viktigt att slå fast att utvidgningen av EU är den största framgången på Europas kontinent. Turkiets framtida medlemskap är en mycket omdiskuterad fråga i många europeiska länder. För oss socialdemokrater har inställningen alltid varit att det inte är frågan om om Turkiet kan bli medlem utan när. Detta när avgörs av hur snabbt Turkiet klarar att uppfylla de kriterier som krävs för ett medlemskap. Vi ser ett framtida turkiskt EU-medlemskap som viktigt inte minst med tanke på hur det främjar rättigheterna för kurder och andra folkgrupper.
EU:s utvidgning har varit framgångsrik och Socialdemokraterna stödjer en fortsatt utvidgning. Den har främjat demokratisk och ekonomisk utveckling. Sverige bör stödja nödvändiga reformer i Turkiet och de andra kandidatländerna för att de ska kunna bli EU-medlemmar när de vill och när de uppfyller de uppställda kriterierna.
Vi socialdemokrater stödjer länderna på Balkan i deras strävan mot ett EU-medlemskap. Ett framtida EU-medlemskap för länderna på Balkan är det vitigaste verktyget för försoning, stabilitet och utveckling. Kroatien har hållit folkomröstning och kan snart träda in i EU-kretsen. Vi välkomnar att Island har påbörjat vägen mot ett EU-medlemskap.
EU måste på allvar investera resurser, tid och kraft i det östliga partnerskapet som arbetar för en integration av länder som Ukraina, Moldavien, Georgien, Vitryssland, Azerbajdzjan och Armenien. Samarbetet innebär konkret integration. Bland annat ska det leda till ökad rörlighet för människor mellan våra länder och tillväxt i handel. Det Östliga partnerskapet är ett viktigt verktyg för ett starkare EU-engagemang i regionen. Nu är det dock dags att gå från högtidstal till konkret handling i detta arbete.
Utvecklingen i Vitryssland fortsätter att vara negativ. Fortfarande finns politiska fångar sedan det hårt kritiserade presidentvalet i december 2010, bland dem socialdemokraten Nikolaj Statkevitj. Vi socialdemokrater har många gånger påtalat vikten av ett starkt svenskt och EU-engagemang och stöd till demokratikampen. EU måste också underlätta för den vitryska befolkningen att närma sig Europa, exempelvis genom avskaffade viseringsavgifter.
Också i Ukraina finns oroande tecken på demokratisk tillbakagång. Ett exempel är den uppenbart politiska rättegången mot Julia Tymosjenko, med syfte att hålla oppositionsledaren bakom lås och bom.
Vi måste öka EU:s förmåga i det globala samarbetet så att unionen ska kunna vara en progressiv och säkerhetsskapande kraft, inte minst i Förenta nationerna.
Sverige har varit pådrivande för uppbyggnaden av EU:s civila och militära krishanteringsförmåga under tidigare socialdemokratiska regeringar. Vi socialdemokrater anser att Sverige fortsatt ska bidra till dessa förmågor. Vi menar dock att konceptet med EU:s stridsgrupper behöver ses över. Stridsgrupperna har aldrig använts, de är mycket kostsamma och de binder upp stora resurser över lång tid. Idag är det bland annat av detta skäl mycket få svenska soldater som deltar i de av FN ledda insatserna. Samtidigt råder brist på personal och utrustning från länder som Sverige i dessa FN-ledda fredsbevarande insatser. Vi socialdemokrater anser att målet bör vara att nästa internationella operation Sverige deltar i ska vara ledd av Förenta Nationerna.
EU och dess medlemsstater är världens största biståndsgivare, och detta har också en stark påverkan på vår omvärld. Genom olika samarbeten med de länder som finns i EU:s geografiska närområde kan EU arbeta för att skapa en utveckling som gör att skillnaden mellan innanför och utanför EU:s gräns blir mindre än i dag. Genom ett solidariskt handlande kan EU bidra inte bara till välstånd och utveckling inom EU utan också till välstånd och utveckling i hela världen.
Sverige ska vara pådrivande för att andra länder, inte minst EU-länderna, ska höja sitt bistånd åtminstone till FN:s mål på 0,7 procent av BNI. Vi vill att återkopplingen av EU:s bistånd förbättras. Det skulle öka kunskapen om EU:s verksamhet på området, vilket är särskilt viktigt då det gäller en så stor aktör. EU:s länder är tillsammans världens största biståndsgivare, och unionen ska vara en pådrivande aktör för att uppnå FN:s millenniemål. För att det ska lyckas krävs att mer av EU-biståndet fokuseras på fattigdomsbekämpning och att EU:s olika politikområden samordnas bättre för hållbar utveckling. EU:s jordbrukspolitik är ett exempel på områden som måste reformeras i enlighet med detta.
Patientrörlighetsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 25 oktober 2013. Regeringen har av denna anledning påbörjat en översyn av den svenska hanteringen av den gränsöverskridande vården.
Sjukvården är i grunden en nationell angelägenhet och vi vill bevara den ordningen. För att rörligheten inom EU ska fungera måste varje person kunna känna sig trygg med att man får bra sjukvård i det medlemsland man befinner sig i. För den som söker vård i ett annat land är det viktigt att få veta när vården ersätts av hemlandet eller inte, att vården är säker och att den som är sjuk inte ska behöva ligga ute med stora ekonomiska belopp i väntan på ett domstolsutslag eller beslut av myndigheter i efterhand. Därför aktualiserade den socialdemokratiska regeringen i ministerrådet under 2005 frågan om att reglera villkoren för patienters rörlighet i ett direktiv i stället för enbart genom rättsfall i domstolen. Vi ser alltså positivt på införandet av ett patientrörlighetsdirektiv. Vi vill samtidigt betona vikten av att ett patientrörlighetsdirektiv utformas med respekt eftersom sjukvården är en nationell angelägenhet och inte omfattas av EU:s gemensamma politik.
Under det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009 var patientrörlighetsdirektivet en prioriterad fråga. Regeringen misslyckades dock med att få till stånd en överenskommelse. En anledning till misslyckandet var att regeringen drev en marknadslinje som inte respekterade att sjukvården är en nationell angelägenhet utan drev frågan som en utveckling av tjänstesektorn. Mot bakgrund av att idén om ett patientrörlighetsdirektiv är en direkt konsekvens av att förslaget om att reglera sjukvården utifrån ett företagsamhetsperspektiv inom ramen för tjänstedirektivet fallit, är det direkt olämpligt att driva patientrörlighetsdirektivet som en del i utvecklandet av tjänstesektorn. Trots detta har regeringen genom handelsminister Ewa Björling vid olika tillfällen framfört idéer om att sjukvården i framtiden ska vara en del av tjänstesektorn och omfattas av tjänstedirektivet. Vi ställer oss helt avvisande till detta resonemang.
Vi menar att patienter som kommer från ett annat medlemsland ska behandlas på samma sätt som patienter från det egna landet, dvs. behoven ska styra prioriteringen. Det får inte skapas gräddfiler för patienter från ett annat medlemsland; behoven ska styra – inte nationaliteten. Medlemsländernas rätt att införa krav på förhandstillstånd för sjukhusvård måste säkerställas. Patienter som behöver och söker omfattande vård, vilket ofta är fallet när det gäller slutenvård, i ett annat medlemsland ska inte behöva ligga ute med stora belopp under lång tid för att sedan kanske få ersättning från sitt hemland. En sådan ordning skapar oacceptabla skillnader mellan dem som har goda ekonomiska förutsättningar och alla andra som inte har de möjligheterna. Det är medlemslandet självt som bör avgöra om något av de uppräknade skälen finns för att införa förhandstillstånd. Sjukvård är ett nationellt ansvar, och landets bedömning av sitt eget sjukvårdssystem ska respekteras.
Under det spanska ordförandeskapet första halvåret 2010 nåddes en överenskommelse i ministerrådet, och i början av 2011 kunde ett patientrörlighetsdirektiv godkännas i EU-parlamentet och av ministerrådet. Direktivet säkerställer att medlemsländerna kommer att kunna införa system med förhandstillstånd. Direktivet innehåller också krav på att det måste finnas kontaktpunkter i varje EU-land där man som patient enkelt kan informera sig om vilka villkor som gäller för att få ersättning, vad som gäller om något skulle gå fel vid en operation eller hur man överklagar ett negativt beslut om ersättning.
Patientrörlighetsdirektivet är i sin helhet balanserat och innebär en förbättring för patienter som söker gränsöverskridande vård. Hur bra det verkligen blir för patienterna avgörs dock av hur den borgerliga regeringen väljer att agera, eftersom direktivet lämnar mycket ansvar på medlemsstaterna.
Att vård aldrig får bli en plånboksfråga är en central princip för oss. Därför vill vi att den svenska regeringen satsar på högkvalitativ och tillgänglig sjukvård här hemma – i stället för ogenomtänkta skattesänkningar. Samtidigt vill vi att den nu tar vara på den möjlighet patientrörlighetsdirektivet innebär och inför ett system med förhandsbesked med betalningsgaranti som gör det möjligt för patienter att slippa låna pengar, ligga ute med stora summor, ta ekonomiska risker, i de fall svensk sjukvård inte klarar att möta deras behov inom rimlig tid.
Vi har ca 200 000 ideella föreningar i Sverige och dessa är idag momsbefriade. De bygger i huvudsak sin verksamhet på att människor frivilligt och utan större ersättningar tar på sig styrelse- och ledaruppdrag. Vi vill värna om dessa föreningar och om att det ska vara relativt enkelt att ta på sig och sköta uppdragen.
Vi menar att den mervärdesskattebefrielse som gäller för ideella föreningar i Sverige och vissa andra medlemsstater som Finland, måste få bestå. Det finns inget svenskt intresse av att öka föreningslivets och den ideella sektorns beskattning. Våra föreningar, religiösa samfund och folkrörelser bedriver oerhört samhällsnyttiga verksamheter och kommissionens krav på momsbeläggning hotar det ideella engagemanget. Precis som vi talar om behovet av regelförenklingar för företagen så behövs få och enkla regler för föreningar.
Kommissionen har bortsett från EU-parlamentets viljeyttring i frågan. I oktober 2011 röstade EU-parlamentet med bred majoritet, 521 röster av 629 röstande, för att varje land skulle ha rätt att göra ett undantag för just det ideella föreningslivet.
Det har funnits en bred enighet i Sverige om att gå emot EU-kommissionens grönboksförslag om borttagen föreningsmoms. Regeringen måste stå fast i denna fråga.
Ett förbättrat sparandedirektiv som dessutom omfattas av fler stater i Europa är viktigt för de nationella skattesystemens legitimitet och för att visa att globaliseringen inte öppnar dörrar för skatteundandragande. Uppförandekoden för företagsbeskattningen har samma funktion.
Det är också av synnerlig vikt att både antibedrägeriavtal och informationsutbyte i skattefrågor med Liechtenstein kommer till stånd samt att kommissionen förhandlar fram liknande avtal med Andorra, Monaco, Schweiz och San Marino.
Sverige bör gå i spetsen för ett fullständigt informationsutbyte i skattefrågor och transparens i fråga om vilka beskattningsbara tillgångar som finns var placerade. Informationsutbytet ska ske spontant och inte enbart på anmodan. Det är viktigt att Sverige ser till att EU och Europa går före i detta. Sverige måste inom EU och OECD noga följa hur informationsutbytesavtalen fungerar i praktiken samt verka för förbättringar av OECD:s standardavtal.
Utifrån inte minst etiska utgångspunkter är det viktigt att kriminella organisationer, terrorister och diktatorer inte ska kunna gömma pengar i europeiska skatteparadis med nära förbindelser med Europeiska unionen. EU har ett stort ansvar för att banksekretessen och skatteundanhållandet i de europeiska skatteflyktsparadisen upphör.
Sverige måste slutligen inom både EU och OECD verka för en mer multilateral ansats i skatteavtalsarbetet för att hjälpa utvecklingsländerna till att också få del av dolda tillgångar genom spontant informationsutbyte.
I slutet av september 2011 redovisade EU-kommissionen sitt förslag till Direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner (FTT). I mitten av februari 2012 krävde nio finansministrar, med Frankrike och Tyskland i spetsen och mestadels från rena högerregeringar, att arbetet med skatten ska påskyndas.
Vi socialdemokrater kan tänka oss att pröva en väl utformad skatt på finansiella transaktioner eftersom det är rimligt att finanssektorn, som i grunden är underbeskattad, är med och betalar för de kostnader som vältras över på det övriga samhället. Det skulle enligt vår uppfattning kunna minska skadlig spekulation och därmed bidra till att förbättra stabiliteten på finansmarknaderna.
Däremot värnar vi bestämt nationernas skattekompetens och accepterar därmed inte att en finansiell transaktionsskatt införs för att bygga ut EU:s egna medel och expandera budgeten.
EU:s utgifter ska även i framtiden väsentligen finansieras genom BNI-avgifter från medlemsstaterna. Om en beskattning på finansiella transaktioner kommer till stånd ska intäkterna från den ovillkorligen gå till nationerna.
Fram till 2020 förväntas antalet arbetstillfällen för högutbildade öka med 16 miljoner i EU. Samtidigt kommer antalet arbetstillfällen för lågutbildade att minska med cirka 12 miljoner.
Det är ingen tvekan om att EU:s medlemsländer står inför en stor demografisk utmaning med en snabbt åldrande befolkning. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre. Samtidigt utgör ungdomsarbetslösheten ett enormt hot.
Vare sig det gäller yngre eller äldre, människor i eller utanför arbetskraften ska arbetslösheten inte bekämpas med sämre villkor. Istället krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och investeringar i utbildning och företagande.
Att människor permanent ställs utanför arbetsmarknaden och hänvisas till ett liv i fattigdom är inte acceptabelt. Därför krävs verkningsfulla åtgärder för att arbetslösa ungdomar ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Framför allt handlar det om utbildning och praktik som leder till riktiga jobb med kollektivavtalade villkor. Här är det möjligt att göra insatser inom Globaliseringsfonden.
På en global marknad är det viktigt att lära nytt snabbare än konkurrenterna. Därför är människors kompetens den enskilt viktigaste faktorn för att stärka Europas konkurrenskraft.
Jobben förändras. Kompetensutveckling är en nödvändighet för att förhindra personliga och geografiska arbetslöshetskatastrofer.
För att den som har ett arbete ska kunna och våga byta jobb mitt i livet behövs satsningar på vuxenutbildning. Här har socialfonden en viktig roll. Därför håller vi inte med regeringen som menar att fonden ska begränsas till de allra fattigaste länderna. Istället behövs ett omfattande arbete för ett hållbart och uthålligt arbetsliv i hela EU.
Behovet av fler arbetade timmar aktualiserar diskussionen om höjd pensionsålder. Om människor ska kunna arbeta längre – sluta arbeta senare – krävs att arbetskraften hänger med i arbetsmarknadens utveckling. Det krävs också att individerna klarar av en höjd förändringstakt i det egna arbetet.
Alla tankar om höjd pensionsålder faller platt om det inte finns en väl utarbetad strategi för hur arbetsmiljön ska förbättras.
I november 2011 lade Kommissionen fram en rapport om att minska regelbördan för små och medelstora företag. Syftet var att anpassa EU-regleringen till mikroföretagens behov, framför allt på arbetslivets område. Särskilt nämns vissa arbetsmiljödirektiv och utstationeringsdirektivet.
De tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och SACO har gemensamt protesterat mot att kommissionen fokuserar på när medlemsstaterna väljer att ha en bättre skyddsnivå, t.ex. på arbetsmiljöområdet. Arbetsmiljödirektiven är minimidirektiv. Att kritisera medlemsstater som har högt satta ambitioner innebära att den lägsta tillåtna skyddsnivån också blir den högsta.
För oss är det självklart att alla arbetstagare i Europa ska ha rätt till en god arbetsmiljö. Därför är det skrämmande att Kommissionen finner det legitimt att undanta ett stort antal arbetstagare från viktiga delar av arbetsmiljöreglerna. Det är särskilt allvarligt mot bakgrund av att kommissionen meddelat att den inte kommer att lägga fram en ny strategisk plan med hänvisning till den ekonomiska krisen. Vi ser det som en degradering av arbetsmiljöfrågorna.
Europeiska unionens gemensamma mål är att 75 procent av alla kvinnor och män i åldersgruppen 20–64 år ska vara sysselsatta senast 2020.
Om fler ska kunna arbeta måste kvinnorna ha samma villkor som männen på arbetsmarknaden. Om den kvinnliga sysselsättningen i euroområdet höjdes till nuvarande manliga nivåer skulle det kunna innebära en BNP-ökning på uppemot 11 procent. I Spanien, Italien och Grekland skulle det kunna handla om BNP-ökningar på upp till 13, 19 respektive 21 procent. I Sverige har en potential på närmare 3 procent.
Ändå har regeringen kraftigt försämrat anställningsskyddet för visstidsanställda. Framför allt drabbar det kvinnor. Visstidsanställningar ger sämre löneutveckling, lägre ersättning i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och lägre pension. En visstidsanställd får mindre kompetensutveckling och har svårare att planera sin ekonomi och sitt privatliv.
Sverige har fått kritik från EU-kommissionen för att inte leva upp till de minimikrav för skydd av anställningstryggheten som gäller inom EU. I en formell underrättelse kräver EU-kommissionen att Sverige ändrar sin lagstiftning för att leva upp till EU-rättens krav. Situationen är pinsamt för ett land som tror sig vara världens mest jämställda.
Rörligheten över gränserna är en viktig drivkraft för ekonomisk utveckling, men det krävs också regler för att säkerställa att rörligheten inte leder till social dumpning, konkurrens genom låga löner.
Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för lönebildningen. Välavvägda avtal bidrar till en fungerande ekonomi, internationell konkurrenskraft, höjda reallöner och en rättvis fördelning av lönerna. EU har inte rätt att direkt eller indirekt reglera löneförhållandena i Sverige. Alla försök från EU-kommissionen att lägga sig i lönebildningen ska avvisas.
Alla som arbetar i Sverige ska ha lika lön och lika villkor oavsett varifrån man kommer. Ändå kan vi nästan dagligen läsa om exempel på löne- och villkorsdumpning, att den fria rörligheten missbrukas av oseriösa företag. Så skapas konkurrens genom dåliga villkor, inte kompetens. Det är varken värdigt eller acceptabelt.
Den svenska regeringen säger sig stå upp för den svenska kollektivavtalsmodellen men det är bara läpparnas bekännelse. I samband med den s.k. Lavaldomen 2007 valde regeringen att genomföra mer långtgående försämringar än vad EU-domstolen krävde i Lex Laval.
Lex Laval innehåller en rad allvarliga brister som öppnar upp för konkurrens genom dumpning av löner och villkor. Därför måste regelverket som omger kollektivavtalen bli starkare. Grunden för att de fackliga organisationerna ska kunna teckna kollektivavtal är den grundlagsskyddade konflikträtten. Nu har regeringen begränsat den rättigheten genom att Lex Laval som begränsar möjligheten att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som utstationerar arbetskraft i Sverige.
Vi vill säkerställa att utländska företag med verksamhet i Sverige registrerar sig i Sverige och har en representant i landet.
Genom Lavaldomen har EU slagit in på en väg där löne- och anställningsvillkor blir ett konkurrensmedel i Europa. Det faktum att EU:s ekonomiska dimension har företräde framför den sociala dimensionen måste ändras eftersom Europas framtid inte ligger i att konkurrera med låga löner.
Vi vill att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att de fackliga rättigheterna, förhandlings- och konflikträtt samt rätten att teckna kollektivavtal inom unionen. I det sociala protokollet ska det stå klart att grundläggande rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen. Vårt förslag bygger på motsvarande krav som Europafacket driver.
När Europaparlamentet och ministerrådet antog utstationeringsdirektivet rådde bred enighet om att direktivet var en lägsta nivå för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas av ett värdland. Nu har EU-domstolen valt att tolka direktivet som ett tak med en högsta nivå för vilka villkor som kan ställas på ett gästande företag. Vi vill ha en ny reglering som säkerställer karaktären av minimidirektiv. Då kan likabehandling av löntagare bli verklighet.
I arbetet med en ny jordbrukspolitik i EU delar vi regeringens grundsyn att jordbrukssubventioner och marknadsinterventioner bör avskaffas. Vi anser att det är väsentligt att jordbruksstöden omdirigeras till det som kallas kollektiva nyttigheter i form av klimat- och miljöåtgärder. Stöd till jordbruket kan endast rättfärdigas om det genererar ett mervärde för samhället i stort och riktar stödet till viktiga insatser som marknaden inte klarar av.
Men regeringen får inte driva dessa ståndpunkten på ett sätt så att vårt inflytande i förhandlingarna går förlorat.
Vi delar också regeringens uppfattning att den gemensamma jordbrukspolitiken ska vara fullt förenlig med utvecklingspolitiken och bidra till EU2020-strategin om stärkt europeisk konkurrenskraft och tillväxt.
Reformen bör också öka rättvisan. Den nuvarande skeva fördelningen av jordbruksstöd mellan medlemsländerna måste jämnas ut. Vi menar att kommissionens förslag inte är tillräckligt och föreslår att utjämningen istället ska vara hälften av skillnaden mellan nationell nivå och 90-procentsnivån.
Vi delar regeringens kritik av förslaget om att stödet endast ska gå till aktiva brukare och menar att medlemsländerna istället bör överväga ett system med en negativlista där verksamheter som t.ex. flygplatser och golfbanor skulle undantas från stöd.
Vi är kritiska till delar av kommissionens förslag om den s.k. förgröningen av direktstöden som det nu är utformat. Vi menar att det är viktigt att det finns möjlighet till regional flexibilitet och undantag från förgröningskraven för de lantbrukare som har omfattande miljöåtagande i pelare 2. Ett förslag är att kommissionen tar fram en EU-lista med förgröningsåtgärder från vilken medlemsstaterna sedan får möjlighet att välja ut åtgärder anpassade efter de regionala förutsättningar som råder. Ett annat är att avsätta ett påslag för den ekologiskt certifierade marken på 10 %. Det skulle förenkla och innebära en tydligare stimulans till eko-odling än kommissionens ursprungsförslag.
Vi menar att landsbygdsprogrammets andel av jordbruksbudgeten bör öka och en större del av budgeten ska vara ersättningar för kollektiva nyttigheter som investeringar för att minska jordbrukets klimat- och miljöpåverkan.
Vi anser att det är allvarligt att kommissionens förslag saknar tillräckliga möjligheter för ett medlemsland till ökat fokus på sund djurhållning och att det är väsentligt att regeringen driver denna fråga med kraft i rådet.
Vi är positiva till förslaget att arbeta in vattendirektivet och direktivet för bekämpningsmedel i tvärvillkoren.
Liksom regeringen är vi kritiska till kommissionens föreslag om en fond på 3,5 miljarder euro för kristider. Vi menar att jordbrukssektorn långsiktigt måste stå på egna ben genom att ta höjd för skiften i efterfrågan och tillgång.
Vi menar att regeringen bör välkomnar det aktiva arbete som EU-parlamentet och rådet bedriver när det gäller medborgarnas möjlighet att få ökad information om innehållet i de livsmedel som säljs i unionen. Vi vill också att regeringen tar initiativ för att skärpa reglerna kring djurtransporterna i enlighet med riksdagens tillkännagivande i Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2010/11:MJU20.
Vi vill också påminna regeringen om det tillkännagivande som handlar om att regeringen med kraft ska verka för att förbudet mot azofärgämnen som livsmedelstillsats återinförs i Sverige inom ramen för EU:s regelverk (Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2011/12:MJU10). I dag är vissa azofärger tillåtna i Sverige och EU och forskningsrön finns som visar att några av dessa kan ge allergier och beteendestörningar hos barn.
Under inledningen av 2012 har det danska ordförandeskapet försökt lösa den tvist som uppstått mellan medlemsländerna kring möjligheten för enskilda länder att säga nej till genmodifierade sorter som fått godkännande att introduceras i unionen. EU-nämnden gav Sverige mandat att stödja det danska kompromissförslaget. Vi menar att det är full rimligt att ett land ska kunna säga nej till GMO under de villkor som det danska ordförandeskapet satt upp. Därför bör regeringen även fortsättningsvis arbeta för att frågan får en lösning i den riktningen.
I reformeringen av fiskepolitiken i EU står vi bakom regeringens övergripande ställningstagande att försiktighetsansatsen och ekosystemansatsen ska gälla samt att fiskeripolitiken ska nå maximalt hållbart nyttjande senast 2015.
Vi anser liksom regeringen att det är viktigt att fiskeflottornas kapacitet överensstämmer med fiskemöjligheterna men vi delar inte regeringens uppfattning att överförbara fiskenyttjanderättigheter är rätt lösning. Dessa bör vara frivilliga för länderna att införa, menar vi, eftersom fisket skiljer sig utifrån medlemsländernas olika förutsättningar. Vi anser därför att regeringen bestämt ska säga nej till tvånget att varje land ska införa överlåtbara fiskenyttjanderättigheter.
En rad avtal mellan EU och tredjeland om fiskerättigheter står nu på tur att behandlas av rådet och parlamentet. När det gäller avtal med utvecklingsländer menar vi att EU ska stödja dessa länders utveckling inom fiskesektorn och avstå från att nyttja fiskerätter fram till dess länderna har en egen fiskekontroll och förvaltning som motsvarar de krav som ställs inom EU. Vi anser det viktigt att vi fortsätter hjälpa de utvecklingsländer vi idag har avtal med att utveckla och stärka sin fiskeförvaltning genom både ekonomiskt stöd och kunskapsöverföring. Men det innebär inte att vi skall underhålla en för stor fiskeflotta inom EU med fiskerätter som undergräver dessa länders möjligheter till både arbetstillfällen och möjlighet att försörja befolkningen med ett bra livsmedel.
När regeringen bereder förslag från kommissionen inför avgörande om svenskt ställningstagande i riksdagen är det väsentligt att regeringen utgår från de krav som ett enigt miljö- och jordbruksutskott tagit ställning till, vilka finns redovisade i utlåtande från miljö- och jordbruksutskottet (Miljö- och jordbruksutskottets utlåtande 2011/12:MJU7). När det gäller frågor om att inleda förhandlingar om nya avtal är det väsentligt att fiskekontroll och beståndsförvaltning finns på plats.
Vi är positiva till den roll som kommissionen spelade under de internationella klimatförhandlingarnas slutskede i Durban. Slutligen tog EU rollen att bejaka och ta de fattiga ländernas utgångspunkt i förhandlingarna. Trots detta är situationen nu allvarlig. Resultatet av förhandlingarna riskerar att låsa utvecklingen mot farliga temperaturökningar. Vi föreslår att länder i Europa och däribland Sverige, tar ett nytt initiativ i klimatförhandlingarna som inte handlar om att dela bördorna av omställningen utan att dela möjligheterna och fördelarna. Kapplöpningen för att bygga ett nytt samhälle kan börja nu. De länder som ligger långt framme får också bättre konkurrensförutsättningar och snabbare teknikutveckling. EU bör ta initiativ till en internationell klimatinvesteringsgemenskap med länder som ser fördelarna med att ligga i framkant och som delar oron för klimatförändringarnas konsekvenser. En sådan gemenskap skulle kunna få fart på investeringar och omställning genom att inom sig skapa ett gemensamt pris på utsläpp av koldioxid.
Kraven är stora på EU att ta ansvar för utvecklingen inför de fortsatta förhandlingarna, för att få till stånd ett nytt Kyotoavtal och för att göra egna inhemska utsläppsminskningar vilket är det enda som kan ge trovärdighet när man ställer krav på andra länder.
Det är av oerhörd vikt att Sverige nu fortsätter att med kraft stödja kommissionens ansträngningar att åstadkomma detta. Det gäller t.ex. ”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050” som behandlats i rådet och som Polen blockerat i rådet. Sverige bör också ställa sig bakom kravet att gradera upp EU:s klimatmål till 2020 till 30 procents minskning jämfört med 1990.
Vi uppfattar att regeringen förespråkat att EU:s utsläppsminskningar till stor del ska genomföras i utvecklingsländerna. Detta strider mot den analys som kommissionen gjort i färdplanen. EU tjänar på att genomföra åtgärder på hemmaplan och det svenska agerandet gör att Sverige tappar i trovärdighet i EU.
Sverige bör också driva på för att EU tar fram förslag på hur EU:s ansvar för finansieringen av Green Climate Found ska tas. Det bästa sättet för Sverige att göra detta är att ange hur Sveriges bidrag ska finansieras.
En tuff kamp pågår nu mellan kommissionen och flera internationella flygbolag som protesterar mot EU:s system för utsläppsrätter. Vi menar att den svenska regeringen med kraft måste stödja kommissionen i den diskussionen och att EU håller fast vid systemet.
Kemikaliespridningen är ett av de stora miljöhoten i världen just nu. Vi menar att FN behöver tillsätta en forskarpanel så som redan gjorts för klimat och som planeras för biologisk mångfald. Regeringen bör verka för att EU driver denna fråga.
De hormonstörande ämnena har den senaste tiden uppmärksammats. Vi anser att regeringen bör driva frågor kring dessa ämnen i EU. Vi ser det som mycket positivt att den svenska regeringen vid miljörådet den 10 oktober 2011 tillsammans med Frankrike tog upp frågan om EU:s arbete med hormonstörande ämnen. Kommissionen bekräftade att det pågick en studie om kunskapsläget och att den avsåg att redovisa sina resultat till rådet i början av 2012. Sedan dess har lite hänt och flera länder har infört nationella restriktioner kring det hormonstörande ämnet bisfenol A i livsmedelsförpackningar. Vi menar att det är viktigt att regeringen fortsätter arbetet och överväger att notifiera egen nationell lagstiftning kring hormonstörande ämnen som en del i arbetet.
Regeringen bör inom EU arbeta för att fler konstaterat hormonstörande ämnen kommer upp på REACH kandidatlista, att de nya rönen om kombinationseffekter för hormonstörande ämnen får konsekvensen att de klassas för större försiktighet än tidigare och att tuffare gränsvärden sätts för hormonstörande ämnen.
Överhuvudtaget behöver fler ämnen med farliga egenskaper föras in i REACH-processer och på den så kallade kandidatlistan. REACH behöver också stärkas på många plan. Bland annat bör substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen skärpas och lågvolymämnen inkluderas. Även nanopartiklar bör granskas för att se om de uppfyller kraven för att införas på kandidatlistan.
Användningen av bekämpningsmedlet parakvat bör stoppas internationellt. Sverige bör inom EU verka för detta. Vi vill påminna regeringen om riksdagens tillkännagivande i frågan (Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2010/11:MJU15).
De internationella förhandlingarna i Nagoya, Japan, 2010 om FN:s konvention för biologisk mångfald blev en framgång för skyddet av värdefull natur. Sverige drev tillsammans med EU att skyddet skulle bli 20 procent men resultatet blev 17 procent av olika biotoper på land.
EU-kommissionen presenterade förra året en strategi för skyddet av natur i unionen. Vi välkomnar liksom regeringen dessa båda dokument men nu är det tid att Sverige visar att det finns handling bakom det arbete som man hittills bedrivits i den internationella diskussionen. Om vi i Sverige vill behålla vår trovärdighet så måste vi visa att vi kan skydda den biologiska mångfald som vi är satta att förvalta i Sverige.
Ett av EU:s starkaste redskap för att klara den biologiska mångfalden är art- och habitat-direktivet. Det är en EU-reglering som visar att frågorna om biologisk mångfald är gränsöverskrivande. Men vi Socialdemokrater vill se att den lista över hotade arter som skyddas i direktivet omarbetades oftare. Regeringen bör i EU-arbeta för och att nya arter som hotas kan föras upp på listan och arter där en gynnsam bevarande status uppnåtts kan avföras från listan. Det behövs en mekanism i direktivet för detta.
Att människor flyttar mellan länder är en naturlig process. Anledningarna till att en individ migrerar kan vara många och sammansatta. Det kan bl.a. handla om fattigdom, miljöförstöring, klimatförändring, krig, förtryck eller förföljelse i hemlandet. Migrationen i världen ökar. Under de senaste 25 åren har antalet människor som flyttar till ett annat land fördubblats och uppgår i dag till ca 200 miljoner.
När människor flyttar sprids kunskap, nätverk växer och nya möjligheter uppstår. Sverige är i sig ett tydligt exempel på att den kunskap, arbetskraft och mångfald som kommit hit har haft stor betydelse för svensk utveckling och tillväxt. Men migration kan också innebära stora utmaningar, såväl för de människor som flyttar som för de länder de lämnar eller flyttar till. Rätten till asyl handlar i grund och botten om solidaritet mellan folken över landgränserna.
Fokus i ett gemensamt europeiskt asylsystem måste vara på EU-ländernas gemensamma ansvar att värna de mänskliga rättigheterna och internationella konventioner samt bereda möjligheter till att söka asyl för de flyende. För att det ska fungera krävs ett solidariskt ansvar av EU:s medlemsstater.
Vi socialdemokrater vill framhålla vikten av att Genèvekonventionen följs och asylrätten hävdas. Rätten att få skydd undan förföljelse är en individuell mänsklig rättighet, och därför är vår uppfattning att EU ska ha en öppen dörr för människor i behov av skydd. Asylprövningen ska göras genom en ordning som bygger på en rättvis, rättssäker och individuell prövning som står i överensstämmelse med internationella konventioner av den enskildes skäl för uppehållstillstånd.
När många europeiska länder nu driver en allt striktare migrationspolitik måste Sveriges röst i EU vara än tydligare i kraven på gemensamt ansvarstagande och upprätthållande av internationella konventioner. Människor på flykt undan krig och förtryck i ska inte mötas av uttalanden om illegal migration och stängda gränser utan av ett värdigt mottagande och en rättssäker asylprocess.