Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka om högst 50 personer till förfogande för deltagande i Natos fredsfrämjande insats i Kosovo (Kfor) t.o.m. den 1 april 2012 och därefter om högst 20 personer fram till utgången av 2012.
Konflikten i Kosovo blir omöjlig att förstå om man inte också går in åtminstone kortfattat på dess historiska bakgrund. Känslorna hos dem som är offer i den nutida Kosovokonflikten närs inte bara av händelser i nuet, utan också av arvet från många bittra historiska konflikter. Kosovo är ett område där krig, regimer och befolkning har växlat sedan antiken.
Serberna flyttade in i Kosovo på 600-talet, och från 1100-talet var Serbien en stat med administrativt centrum i Kosovo.
År 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan en kristen allierad styrka och Osmanska riket. Den kristna armén besegrades och serbernas ställning försvagades. På 1450-talet erövrade Osmanska riket Balkan, och Serbien kom under muslimskt styre. Serberna reste sig mot sina påtvingade herrar i samband med kriget mellan Habsburg och Osmanska riket 1683–1699. När sedan kriget fick ett fredsslut tog osmanerna ut sin hämnd på serberna. Serber flydde från Kosovo och muslimska albaner flyttade in i en process som varade fram till 1800-talets slut.
Under serbernas försök att återta kontrollen av Kosovo i kriget 1876–1877 ställde sig de inflyttade muslimska albanerna på den osmanska sidan. Flera hundratusen serber tvångsdeporterades ur Kosovo av segrarmakten.
I Balkankrigen bröt Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien tillsammans det 500 år gamla osmanska väldet över Balkan, varefter Serbien kunde återfå den västra delen av Kosovo medan den östra delen tillföll Montenegro.
Efter första världskriget blev Kosovo en del av det nybildade kungariket Jugoslavien. Under andra världskriget kontrollerades Kosovo först av fascistiska Italien och sedan av Nazi-Tyskland med serberna som frihetsrörelse. Den albanska minoriteten ställde sig på ockupanternas sida, och en tysk organiserad albansk SS-division mördade och fördrev ett stort antal serber.
Serberna har lidit genom sekler av ockupation, men varje annat folk på Balkan har också haft stora offer genom tiderna på denna krigets skådeplats. Krig har förts utan hänsyn till krigets lagar och mänskliga rättigheter. FN, Nato och EU:s medlemsländer har bidragit till att fred nu råder på Balkan och förhoppningsvis till att fred består och allt hämndbegär avklingar.
1998 bröt väpnad konflikt ut i Kosovo mellan serbiska armén och albansk gerilla, och 1999 startade Nato ett bombkrig mot serbiska armén i Kosovo. De serbiska styrkorna flydde efter några månader Kosovo, varefter Nato förde in trupp. Den internationella styrkan Kfor har alltsedan dess säkrat freden. Under den tid som Kfor har verkat i Kosovo har de flesta serber och ca 90 000 romer fördrivits ut ur landet.
Kosovo förklarade sig självständigt 2008. Sverige har (tillsammans med ett antal andra länder) erkänt Kosovo som nation. Inom EU är det dock flera länder som inte erkänt Kosovo, däribland Spanien, Grekland, Rumänien och Slovakien. Kosovos parlament beslöt samtidigt med självständighetsförklaringen att inbjuda till fortsatt internationell närvaro.
Det är vår uppfattning att Kosovos regering i dag skulle kunna ta över ansvaret för den stat man själv utropat självständig. EU:s rättsstatsinsats Eulex som står för kosovoalbanernas rättsstat och tull kan behöva längre utfasning, medan Kfor-styrkan bör kunna lämna snarast. Det finns i dag inga yttre eller inre hot som Kosovos regering inte själv borde kunna hantera. Situationen i nordligaste Kosovo som är dominerat av serbiska bosättningar är fortfarande instabil. Det är dock Sverigedemokraternas uppfattning att det svenska engagemanget i Eulex är tillräckligt i nuvarande situation och att vårt deltagande i Kfor därför successivt kan dras ned.