Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för en förbindelse, en Kvarkenbro, mellan Umeå och Vasa.
Färjetrafiken mellan Umeå och Vasa har i perioder sett mycket oviss ut och så har även varit fallet varit under de sista åren. Det tidigare svenska statliga stödet till persontrafiken över Bottenviken fanns som en övergångslösning och våren 2002 upphörde detta stöd.
Förbindelsen över Kvarken mellan Umeå och Vasa är av mycket stor betydelse för Umeåregionen och Västerbotten och en nationell angelägenhet för såväl Sverige som Finland. En bro skulle vara en naturlig förlängning av Blå vägen, E12, som sträcker sig från Mo i Rana i Norge genom Västerbotten till Umeå och sedan från Vasa och österut in i Finland.
En Kvarkenbro är oerhört viktig för näringslivet eftersom många tillverkande företag har stora tunga transporter av gods. Som exempel kan nämnas produktionen av lastbilshytter i Umeå och den finska och ryska marknaden som finns inom denna sektor. En alltmer växande frakttrafik visar på att näringslivet behöver en tvärgående trafikled, vilket en Kvarkenbro skulle utgöra. Detta skulle naturligtvis också vara ett lyft för turismen, för samarbetet mellan universiteten, högskolorna och hälso- och sjukvården och för arbetskraftsutbyte.
Det är viktigt att Sverige och Finland för en fortlöpande dialog om hur de öst-västliga transporterna och kommunikationerna kan utvecklas på ett så bra sätt som möjligt. Detta handlar ju även om kommunikationer som inte bara är av intresse för Sverige och Finland, utan som har ett mer vidsträckt geografiskt perspektiv än så. Det kan finnas anledning för regeringarna i Sverige och Finland att göra ett gemensamt strategiprogram för hur en Kvarkenförbindelse ska utvecklas för framtiden.
Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.