Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förstärkningar av kompetensen hos personal anställd i all verksamhet under LSS.
I dagsläget finns det inga direkta krav på utbildning eller kompetens för de flesta som jobbar inom LSS. Enda direkta kraven som ställs är för de personer som är föreståndare för verksamheter. I övrigt är det fritt fram att anställa i princip vem som helst. Kravet i LSS om att det i övrigt ska finnas personal för en ändamålsenlig verksamhet kan även det ifrågasättas mot bakgrund av att många kommuner inte prioriterar detta område och att det saknas resurser. Vid en nyligen genomförd undersökning av Vision framgick att 30 procent av socialcheferna inte anser sig ha marginaler för att bedriva LSS i enlighet med lagens krav.
Det finns även anledning att ifrågasätta huruvida kontrollen av efterlevnaden verkligen fungerar när undersökningen uppvisar sådana brister. Vi upplever det som om funktionshindrade har hamnat mellan stolarna när vare sig regeringen, Socialstyrelsen eller Sveriges Kommuner och Landsting tar på sig ansvaret för missförhållandena.
Alla som är i behov av LSS måste känna tillit till personalens kompetens och att personalen även vidareutbildas och håller sina kunskaper uppdaterade. Personalen som arbetar i direktkontakt med klienter måste känna sig bekväma i sin yrkesroll och känna att de har den kompetens och de kunskaper som krävs för att göra ett bra arbete. I annat fall riskerar vi fortlöpande larmrapporter om missförhållanden på serviceboenden och nya skandaler. Klienter inom ramen för LSS tillhör de mest utsatta grupperna i Sverige och måste få känna trygghet. Det är något som även är av största vikt för att anhöriga ska känna sig trygga och känna förtroende för verksamheten.
Vi anser för det första att det måste tas fram tydliga riktlinjer för kraven på kompetens hos all den personal som arbetar inom LSS. För det andra måste staten se till att uppföljning och kontroll verkligen fungerar så kommunerna inte kan smita från sitt ansvar gentemot sina medborgare. För det tredje måste det finnas en tydligare vilja att förändra, och samarbetet mellan Socialstyrelsen, SKL och de enskilda kommunerna måste förstärkas.