Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att överväga möjligheten att genom försöksverksamhet i Östergötland och Göteborg ta vara på de österrikiska erfarenheterna av interventionscentrum mot våld i nära relationer.
Våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem, som drabbar tusentals människor i Sverige varje år, i första hand kvinnor och barn. Alliansregeringen har under en följd av år vidtagit en mängd åtgärder och genomfört stora satsningar för att motverka våld i nära relationer, bland annat genom den långa åtgärdslista som finns i handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Regeringen har också slagit fast att bekämpande av mäns våld mot kvinnor är en av de mest prioriterade uppgifterna för jämställdhetsarbetet.
Mycket har således gjorts, men mer finns självklart att göra för att uppnå målet om trygga hem för alla. När man arbetar med att försöka lösa samhällsproblem är det ofta klokt att lära av andra. I Österrike bedrivs sedan 1990-talet ett ambitiöst och intressant arbete mot våld i nära relationer. Med stöd av lagstiftning från 1997 har minst ett "Interventionsstelle gegen Gewalt in der Familie" (Interventionscentrum mot våld i familjen) inrättats i varje provins. Varje centrum drivs av en ideell förening, men finansieras med statliga medel.
Respektive centrum bemannas av välutbildad personal och erbjuder offer för våld i nära relationer information och rådgivning, vägledning till polis, domstol och andra myndigheter, hjälp med tillvaratagande av offrets rättigheter samt andra former av psykosocial och juridisk vägledning. Allt är kostnadsfritt för brottsoffren.
Ofta befinner sig den som försöker bryta upp från en våldspräglad relation i en kaotisk situation. Att i det läget också hålla i olika myndighetskontakter och vidta adekvata rättsliga åtgärder kan bli övermäktigt, vilket riskerar att bidra till antingen att uppbrottet misslyckas eller att brottsoffret inte kan tillvarata sina rättigheter. Respektive interventionscentrum fungerar som framgår ovan bl.a. som "spindeln i nätet" vad avser de drabbades kontakter med olika myndigheter och andra organ, och kan även hjälpa till med att säkerställa att de drabbades rättigheter inte kränks. Tankarna bakom dessa interventionscentrum påminner om tankarna bakom de barnahus som inrättats på olika platser i Sverige och som syftar till att barn som utsatts för brott ska ha en och samma plats att gå till för att möta de olika aktörer som blir inkopplade i sådana fall, t.ex. polisen, sjukvården och socialtjänsten.
Den österrikiska modellen med offentligt organiserade centrum med ett tydligt uppdrag att ge professionellt stöd till den drabbade personen och samordna myndigheternas arbete kring personen förefaller vara värd att studera närmare, för att sedan ta ställning till i vilken mån arbetssättet och organisationsformen kan överföras till Sverige. Det skulle bl.a. kunna bidra till ökad trygghet för brottsoffren, bättre samverkan mellan de olika inkopplade aktörerna och bättre brottsutredningar som i sin tur kan leda till fler fällande domar.
Ett sätt att genomföra ett sådant närmare studium på skulle kunna vara att inrätta försöksverksamhet efter österrikisk förebild på ett par platser i landet, förslagsvis Östergötland och Göteborg. Länsstyrelsen i Östergötland har på regeringens uppdrag genomfört ett omfattande arbete när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck och har fått i uppgift att fortsätta med denna verksamhet. Där finns således särskild kompetens inom ett av de problemområden som ett interventionscentrum har att arbeta med, en kompetens som kan komma väl till pass i samband med att försöksverksamhet etableras. Såväl i Östergötland som i Göteborg finns också ett stort befolkningsunderlag för en försöksverksamhet och därmed förutsättningar för att medarbetarna ska få möta en stor mängd frågeställningar av vitt skilda slag.