Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om betalningsansvaret för placeringen av villkorligt frigivna missbrukare på behandlingshem.
Personer med missbruksproblematik som är dömda till fängelse kan mot slutet av fängelsestraffet få avtjäna detta på ett behandlingshem, så kallad vårdvistelse, 56 § KvaL, tidigare benämnd § 34-placering. Många gånger krävs dock en betydligt längre behandlingsperiod än tiden fram till villkorlig frigivning för att insatsen skall vara meningsfull. Genom en ansvarsförbindelse kan vederbörandes hemkommun ta över betalningsansvaret för vårdvistelsen för tiden efter villkorlig frigivning.
Många kommuner har dock svårt att prioritera missbrukarvården i förhållande till många andra angelägna uppgifter. Det finns exempel på kommuner som säger nej eller bara tar på sig betalningsansvaret för en kortare period. Därmed blir det inte behovet utan vilken kommun vederbörande är skriven i som avgör om rehabiliteringen kommer till stånd och om den blir tillräckligt lång för att bli verkningsfull.
Frågan om ett statligt övertagande av betalningsansvaret för vårdvistelsen har aktualiserats ett flertal gånger, bl. a. i den parlamentariska utredningen ”Kriminalvård i anstalt” (SOU 1993:76), i SKL:s yttrande över betänkandet ”Framtidens kriminalvård” (SOU 2005:54) samt i form av motioner i Sveriges riksdag.
Den statliga Missbruksutredningen har enbart marginellt berört gruppen intagna på kriminalvårdsanstalt med missbruksproblem. Med anledning av detta bör regeringen överväga ett statlig betalningsansvar för placeringar på behandlingshem efter villkorlig frigivning. Detta bör ges regeringen till känna.