Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett tillägg i LSS om kostnader i samband med ledsagarservice.
I februari 2011 konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen i en dom att det vare sig i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller i dess förarbeten finns skrivningar som anger att en kommun är skyldig att stå för eventuella utlägg som ledsagare har i samband med sina uppdrag.
Man menar att den person som beviljas ledsagare ska stå både för sina egna utlägg och för ledsagarens utlägg. I stället ska man söka täckning för sådant utlägg enligt socialtjänstlagen. Detta är inte möjligt med tanke på reglerna för ekonomiskt bistånd.
Effekten av domen är bland annat att Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) jurister uppmanat kommunerna att följa Högsta förvaltningsdomstolens dom och därmed besluta att inte längre stå för ledsagarens utlägg i samband med uppdrag. Många kommuner har gått på SKL:s linje.
Konsekvenserna blir att det är svårt eller omöjligt för många personer som är beroende av ledsagarservice att delta i de fritidsaktiviteter som kostar pengar.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår i artikel 20 fast att staterna ska underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer till överkomlig kostnad.
Om inte ledsagarservicen ska urholkas och göra den enskilde begränsad i fråga om att delta i fritidsaktiviteter på samma villkor som andra, krävs ett tillägg i LSS där det framgår att den som tillhandahåller ledsagarservice för den enskilde också ska ha skyldighet att stå för ledsagarens kostnader i samband med aktiviteter som kostar pengar.