Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska löna sig mer att arbeta.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en reformering av försörjningsstödet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om statliga skatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om trygga offentliga finanser.1
1 Yrkandena 1 och 4 hänvisade till FiU.
2 Yrkande 2 hänvisat till SoU.
För oss moderater är det viktigt att det ska löna sig att arbeta. En förutsättning för en god och allmän välfärd är att alla som vill och kan arbeta också gör det. Ett eget arbete ger människor möjligheter att förverkliga sig själva. Det innebär inte bara en försörjning utan också att ingå i arbetsgemenskap. Att få behålla en större del av sin lön är viktigt för den enskildes utveckling och för dennes rätt att i grunden bestämma mer över sitt liv. Tyvärr har Sverige under en längre tid varit ett av de länder i västvärlden som hårdast beskattat sina löntagare. Detta gäller framförallt dem med låga och normala inkomster.
En av de viktigaste jobbskapande åtgärderna som alliansregeringen har genomfört är jobbskatteavdraget. Det har inneburit att stora grupper har fått mer pengar kvar i plånboken och det har blivit mer lönsamt att arbeta. Regeringen har varit ansvarsfull med de offentliga finanserna sedan 2006 och därför har jobbskatteavdraget kunnat införas i flera steg. Idag får yrkesgrupper såsom lärare, sjuksköterskor och metallarbetare behålla 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Detta blir i många fall en hel extra månadslön netto per år.
När det blir mer lönsamt att arbeta kommer också fler personer in i arbetskraften och sysselsättningen påverkas positivt. De exakta effekterna av jobbskatteavdraget är dock svåra att beräkna på kort sikt. Konjunkturinstitutet, LO och Finanspolitiska rådet är dock överens om att det har givit någonstans mellan 70 000 till 100 000 fler i sysselsättning. Enligt Finansdepartementets egen rapport från april 2011 så redogörs för effekter om uppskattningsvis 2,3 procent i sysselsättningsökning. Det kan i sammanhanget påpekas att sysselsättningen sedan 2006 totalt har ökat med hela 200 000 personer. Det visar att regeringens politik fungerar och att Sverige ska upprätthålla arbetslinjen.
Innan jobbskatteavdraget genomfördes var det stora delar av arbetskraften, framförallt kvinnor, som inte tjänade på att gå från utanförskap till arbete. Det var i vissa lägen mycket svårt att ekonomiskt motivera till arbete. Detta har nu ändrats till det bättre. Men det finns grupper som fortfarande har svårt att få vardagen att gå ihop. Detta gäller bland annat ensamstående föräldrar med försörjningsansvar. Det finns fortfarande viktiga steg att ta på detta område för att öka självbestämmandet för stora grupper i samhället.
En grundstomme i alliansregeringens arbetslinje är att det ska vara lönsamt att arbeta. För många personer som idag har försörjningsstöd är situationen att det ofta lönar sig väldigt dåligt, eller inte alls, att börja arbeta. Vi ser här marginaleffekter på upp till 100 procent. Detta innebär att varje krona den enskilde tjänar på arbete dras av från försörjningsstödet eller bostadsbidraget. Här har regeringen i sin höstbudget tagit steg för att förstärka incitamenten för dem som idag har försörjningsstöd att gå till ett arbete. Regeringen anger att bestämningen av nivån i försörjningsstödet ska förändras och att endast en del av inkomsten från arbetet ska räknas med när nivån bestäms. Detta kommer att medföra lägre trösklar och mindre marginaleffekter för att ta steget ut på arbetsmarknaden.
Detta är positivt och ambitionen är helt rätt. Det förstärker arbetslinjen och gör att det lönar sig att gå från försörjningsstöd till arbete. Men det finns ytterligare steg att ta för att ge flera alternativa vägar ut ur bidragsberoende till en försörjning.
Det finns idag en allmän hållning om att vägen ur ett bidragsberoende i princip endast uppnås genom en löneanställning. Det spelar ingen roll om det är ett arbete inom den skattefinansierade välfärden eller det privata näringslivet, men normen är ofta en anställning. Här finns det anledning att överväga fler vägar. En ytterligare reform vore att också underlätta för människor att gå från beroende av bidrag till att bli egna företagare och entreprenörer, genom att till exempel också ge personer som går från försörjningsstöd till företagande ett starkare incitament.
Ett ytterligare steg i alliansregeringens arbetslinje har varit att justera den statliga inkomstskatten, detta för att göra det mer lönsamt för stora löntagargrupper att gå upp i arbetstid och arbeta fler timmar. Inkomståret 2006 var den lägre brytpunkten 317 700 kronor, eller drygt 26 000 kronor i månaden. Efter inflation och en höjning av den nedre brytpunkten med 18 100 kronor så är den nya brytpunkten 383 000 kronor, eller drygt 31 000 kronor per månad. Detta är positivt. Men det finns mer att göra.
Den statliga inkomstskatten ska vara till för dem som har stora inkomster och som tjänar mest i samhället. Men trots detta finns det samhällsbärande yrkesgrupper såsom polis, lärare och lektorer som är tvungna att betala statlig inkomstskatt. Dessa grupperingar tillhör inte vad många skulle kalla höginkomsttagare. Därför är det av högsta vikt att det ska löna sig bättre att arbeta även för dessa grupper.
Vidare är idag de allra flesta bedömare överens om att Sverige inte ska konkurrera på internationella marknaden med sämre kvalité på våra produkter, lägre löner eller sämre villkor. Samtidigt är det uppenbart att globaliseringen ställer högre krav på både arbetsgivare och arbetstagare i form av effektivitet, innovation och högre kunskap.
Arbetsgivare känner av en större konkurrens om arbetskraften. Det är internationella bolag som i många hänseenden kan erbjuda stimulerande miljöer och goda villkor till sina anställda, detta samtidigt som många yrkesgrupper i Sverige känner av en konkurrens från utvecklingsländerna. Kina och Indien utexaminerar ingenjörer och it-tekniker på löpande band. Sverige tar denna utmaning på allvar och det sker stora satsningar på utbildning på alla nivåer, från grundskolan till forskningsutbildningar.
För att klara konkurrensen är Sverige i behov av kompetens. Därför finns det starka incitament till att skapa en bra grund för att både företag och anställda ska utvecklas genom innovationer och kompetensutveckling. Men samtidigt som vi eftersträvar högre utbildning har vi i Sverige ett skattesystem som missgynnar dem som utbildar sig genom en ytterligare skiktgräns i den statliga inkomstskatten på 5 procent.
Inom många yrken som kräver en lång studietid finns det en stor del av löntagarna som betalar både den statliga inkomstskatten på 20 procent och även kommer över den övre skiktgränsen och därmed ytterligare 5 procent i högre skatt. Det leder till att dessa personer betalar marginalskatter på över 50 procent. Detta gör dels att arbetsutbudet för dessa grupper minskar då den extra arbetade timmen ger en mycket dålig avkastning men det innebär också att de personer som har engagerat sig i långa studier beskattas mycket hårt för den extra kunskapen. Det är en politik som rimmar illa med det ökade kravet på kompetens och utbildning.
Det är idag tydligt att Sverige gynnas av att ha de offentliga finanserna i gott skikt. Samtidigt som en stor del av övriga Europa dras med krav på budgetnedskärningar har vi i Sverige ett reformutrymme. Detta är delvis en konsekvens av att Sverige sedan tidigt 90-tal har sanerat sina offentliga finanser men en stor del av detta beror också på att alliansregeringen har tagit ansvar för vår gemensamma ekonomi.
Det är därför av högsta vikt att vi värnar de offentliga finanserna och vidhåller stabilitet. När statsfinanserna återigen visar ett överskott, och när ovanstående justeringar av inkomstskatterna inte äventyrar stabiliteten i de offentliga finanserna, är det önskvärt att regeringen överväger att göra det mer lönsamt att arbeta enligt motionens intention.