Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att luckra upp reglerna om företrädaransvar.
Vi har sedan lång tid tillbaka haft bestämmelser om juridiska personers företrädares betalningsansvar för skatter och avgifter. Reglerna har förändrats vid flera tillfällen, senast 2003. Då återinfördes kraven på de subjektiva rekvisiten uppsåt eller grov vårdslöshet. Dessutom återfördes bevisbördan på det allmänna. Trots att lagen kräver att företrädaren ska ha varit åtminstone grovt vårdslös är reglerna i praxis mycket stränga och det kan närmast vara fråga om ”strikt ansvar”. För att freda sig måste företrädaren visa att avvecklingsåtgärder vidtagits före den dag då skatterna eller avgifterna förfaller till betalning. Avvecklingsåtgärder i detta sammanhang är ansökan till tingsrätten om företagsrekonstruktion eller konkurs. Några andra åtgärder står i praktiken inte till förfogande.
I regeringens nyligen avgivna proposition 2010/11:165 Skatteförfarandet har ifrågavarande regler överförts oförändrade från den nuvarande skattebetalningslagen till den nya lagstiftningen.
Företrädaransvaret ger inte företagaren någon tidsfrist att försöka rädda företaget. Detta är ett alldeles för hårt krav mot företrädaren och motverkar också det samhälleliga intresset att försöka rädda företag, som, ibland mycket hastigt och oförutsett, hamnat i ekonomiska svårigheter. Företrädaren måste i stället få en viss tid på sig att utreda läget och se efter vilka möjligheter som finns för fortsatt verksamhet.
Många hävdar att dessa regler om företrädaransvar är starkt konkursdrivande, dvs. företrädaren för ett företag med ekonomiska problem går in med en ansökan om företagsrekonstruktion eller en ansökan om konkurs så fort det uppstår svårigheter med skattebetalningarna.
En möjlighet för att skapa visst tidsutrymme för överväganden i en ekonomisk krissituation och motverka det konkursdrivande inslaget vore en uppluckring av reglerna om företrädaransvaret. Detta skulle kunna ske genom en utsträckning av tiden så att företrädaren inte drabbas av det personliga betalningsansvaret omedelbart vid skattens förfallotid utan först en eller två månader efter skattens förfallodag. Detta bidrar till större möjligheter att rädda ett företag genom den tid för utredning och överväganden som på så vis skapas.