Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda möjligheten att låta vinsterna av uranbrytning till stor del komma staten till godo i form av en statlig uranfond.
Sverige är det land i Europa som bedöms ha de största tillgångarna på uran. Det här gör uranprospektering och uranbrytning i Sverige intressant för både nationella och internationella företag. Uran förekommer både i urberg och i sedimentära bergarter, främst i alunskiffrar. Uranhaltiga mineraliseringar har påträffats på många ställen i Sverige, bland annat i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Skåne och Västergötland. Idag bryts inte uran i Sverige men i takt med att världens efterfrågan på uran växer har många utländska företag intresserat sig för den svenska berggrunden, och prospektering och provborrningar sker nu på många håll i landet. För att få bryta uran krävs tillstånd enligt minerallagen, miljöbalken och lagen om kärnteknisk verksamhet. Det krävs tre separata tillstånd enligt tre separata lagar för att få bryta uran. Uranbrytning föregås av en sträng miljöprövning och kommunen där brytning planeras har också, enligt miljöbalken, vetorätt i frågan. Det är regeringen som noggrant kommer att pröva en eventuell ansökan om att få bryta uran, under förutsättning att kommunfullmäktige i den kommun där brytning ska ske har tillstyrkt detta. Det finns ingen anledning att ändra denna lagstiftning.
Uranbrytning är ett riksintresse då det finns enorma ekonomiska intressen för staten. Detta tillsammans med att staten står för de långvariga miljökonsekvenser som en uranbrytning ger gör att staten bör ges vinsterna av uranbrytningen. Detta hindrar inte att privata bolag kan stå för själva driften. Regeringen bör undersöka möjligheten att låta de huvudsakliga vinsterna av uranbrytning komma staten till del i form av en statlig uranfond.