Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om främjande av framväxten av regionala aktiebörser.
Under fem år med alliansregeringen har företagsklimatet förbättrats i en lång rad avseenden. Ett antal skattelättnader har genomförts, både av generellt slag (t.ex. sänkningen av arbetsgivaravgifterna och bolagsskatten) och av riktat slag (t.ex. ROT- och rut-avdragen, halveringen av arbetsgivaravgifterna för unga anställda och den kommande halveringen av restaurang- och cateringmomsen). Ett antal regelförenklingar har genomförts och fler är på väg. Förändringar har genomförts i de sociala trygghetssystemen för att minska skillnaderna mellan att vara företagare och att vara anställd.
Ett antal olika satsningar har också genomförts inom ramen för det näringslivsfrämjande arbetet, såväl för att tillhandahålla lånemöjligheter för företag som vill expandera som för att ge stöd till kompetensutveckling och mycket annat. Hur omfattande detta näringslivsfrämjande arbete bör vara och hur det ska organiseras kan diskuteras. Utgångspunkten måste vara att företagens finansiering i huvudsak ska ske på marknaden och att företagen själva ska bära kostnaderna för kompetensutveckling och annat utvecklingsarbete. De offentliga insatserna ska inte heller göras på ett sätt som tränger undan privata aktörer som erbjuder rådgivning, utbildning etc.
Om staten ska ägna sig åt näringslivsfrämjande satsningar bör målet vara att ytterligare förstärka deras karaktär av marknadskompletterande insatser och sträva efter att minska omfattningen av direkta stöd och lån till företagen, i takt med att andra aktörer kan fylla de behov som föreligger.
Många företagare vittnar om att det är svårt att skaffa finansiering, särskilt i uppstartsskedet men ibland också i expansionsfaser. Tillgången på riskvilligt privat kapital är begränsad. Almi och andra statliga aktörer har därför haft en roll att spela såsom långivare. Därför bör en inriktning av de statliga näringslivsfrämjande åtgärderna vara att prioritera satsningar som leder till ett ökat inflöde av privat riskkapital till näringslivet.
Ett sätt att åstadkomma detta på skulle kunna vara att främja etableringen av regionala marknadsplatser för handel med aktier i regionens företag, dvs regionala aktiebörser. I dagsläget uppfattar många företag att det är ett mycket stort steg att låta företagets aktier handlas på Stockholmsbörsen eller någon av de andra marknadsplatser som finns i Stockholm. Om det fanns regionala aktiebörser skulle det kanske göra att företag i regionen uppfattade det som enklare att inleda handel med företagets aktier på en offentlig marknadsplats, och därigenom skulle företagen lättare få tillgång till nytt kapital när det behövs.
Om det blev möjligt att på ett enkelt sätt köpa aktier i regionens företag, skulle det också kunna öka intresset hos invånarna i regionen för att placera pengar direkt i aktier, i stället för på sparkonton eller i anonyma aktiefonder. Därigenom skulle tillgången på privat kapital för att finansiera investeringar och expansion i inte minst medelstora, regionalt förankrade företag kunna öka. Ett ökat enskilt direktägande av aktier i regionens företag skulle också föra med sig att medborgarna fick växande kunskap om och engagemang i det regionala näringslivet och dess utveckling.
Staten bör inte vara huvudman för kommersiell börsverksamhet, varken nationellt eller regionalt, och bör således inte äga regionala aktiebörser. Däremot skulle statliga näringslivsfrämjande resurser kunna användas till att initiera en process som innebär att andra aktörer, t.ex. banker och andra företag i regionen, startar börsverksamhet. Mot detta kan man invända att om regionala börser vore en bärkraftig affärsidé så hade någon redan startat sådana börser. Därför måste en noggrann utredning av fördelar och nackdelar med att initiera etablering av regionala aktiebörser genomföras innan en eventuell försöksverksamhet inleds.