Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om varg i Dalarna och att i största möjliga mån beakta dagens höga rovdjurstryck som råder i Dalarna.
Vargen är och har alltid varit ett omdiskuterat djur. Redan i Västgötalagen från 1200-talet finns angivet att alla utan undantag på olika sätt skulle göra allt för att hålla vargstammen tillbaka. Detta synsätt har funnits i flera hundra år och staten betalade skottpengar för varg fram till 1960-talets mitt.
Idag finns en stor del av Sveriges vargstam i Dalarna och det har på olika sätt förändrat livet för många. Fäbodjordbruket har på många håll fått kraftigt förändrade förutsättningar att bedriva sitt företagande och det stora kulturarv som fäbodjordbruket utgör. När varg förekommer i renbeteslandet är det tydligt att vargstam och rennäring inte kan kombineras.
Jakten, som har mycket historiska anor, har i vissa fall tvingat jägarna till förändringar i sitt utövande. Löshundsjakten som haft stor betydelse har fått inskränkas och många släpper inte längre lös sitt husdjur som, utöver att vara jakthund, även är en uppskattad kamrat i familjen. Det är en anledning till att motståndet mot varg är kraftigt i Dalarna, vilket folkomröstningen i fyra av Dalarnas nordliga kommuner visade 2006.
Sverige är det land i EU som har flest stora rovdjur. Vi har björn, lo, järv och varg. I Dalarna finns alla och tillsammans blir trycket stort från dessa djur. När det gäller björn och lo finns sedan en längre tid tillbaka en förvaltningsjakt för att hålla stammarna på acceptabla nivåer. År 2010 startade en licensjakt på varg efter att riksdagen beslutat om ett tak på 210 vargar. Jakten skapade ett mediedrev av sällan skådat slag med uttalanden av boende långt från Dalarnas täta vargstam. Licensjakten på varg stoppas dock 2012 och taket på 210 vargar försvinner. Istället utökas möjligheten till skyddsjakt på enskilda individer och på grupper av varg som orsakar problem.
Trots att inplantering av varg ofta diskuteras kan vi redan idag se att varg lyckats ta sig över Sveriges gränser och till våra vargar från grannländer i öst.
Det underlättar om invandring av varg kan ske på naturlig väg och mycket talar för att det skall vara möjligt. Det diskuteras även om valpar kan sättas ut i befintliga kullar för att få in nya gener i den svenska vargstammen.
För att skapa en vargstam med stor geografisk spridning bör man överväga möjligheten att minska antalet vargföryngringar i Dalarna, som numera uppgår till 10 till 15 föryngringar per år.
Jakten bör prioriteras där det finns ett utbrett fäbodjordbruk. Med det sättet att förvalta vargstammen skulle också fäbodjordbruk, jägare, ortsbefolkning och viltstammar få det betydligt lugnare under några år innan en eventuell ny revirbildning kommer att ske.
Det råder redan ett högt rovdjurstryck i Dalarna, vilket det finns ett behov av att regeringen tar i beaktande vid utformningen av rovdjurspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.