Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om gårdsförsäljning av lokalt producerade livsmedel.
På flera olika sätt kan stat, kommuner och landsting underlätta försäljningen av gårdsproducerade livsmedel. Förenkling av regler, samordning mellan myndigheter, smidigare tillämpning av regelsystemet och minskade kostnader vid uppstart och under företagets begynnelse. Med enkla medel bör detta kunna ses över. Det är också sannolikt små medel som behövs för att få Sverige – det nya matlandet att bli en reell verklighet.
Turistindustrin är en framtida basnäring för Sverige. 2010 ökade turismens totala omsättning med 3,2 procent. Det totala värdet av utländska besökares konsumtion i Sverige landade på 81 miljarder kronor samma år. Det är mer än dubbelt så mycket som vår personbilsexport. En viktig del för att stimulera branschen att växa ännu mer är att ge stor möjlighet för livsmedelsnäringen att vara en del av turistlandet Sverige. Man kan jämföra Sverige med Österrike som gick med i EU samtidigt som vi. Även om man rensar statistiken från traditioner och hävdvunna handelsmönster kvarstår faktum att utvecklingen har gått i diametralt motsatt riktning i dessa båda länder. I Österrike blommar försäljningen av gårdsproducerade livsmedel, ökningen är markant sedan flera år tillbaka. I Sverige står det i stort sett stilla, trots allt fagert tal.
I Österrike har arealen utökats och antalet bönder och livsmedelsproducenter ökat. Av den sammanlagda livsmedelproduktionen står de små producenterna för ca 70 %. I Sverige minskar drastiskt antalet bönder tillika presumtiva gårdsproducenter. I Sverige kommer våra livsmedel från storproducenter och internationella koncerner till ca 97 procent!
Flera problem radar upp sig, inte bara ekonomiska. Sverige har till stor del sökt EU-bidrag från de sociala fonderna, ej strukturfonderna. Vi har skapat för få handelsplatser, och här kan vi politiker skapa bättre förutsättningar. Men en stor del handlar om vårt synsätt på dessa producenter. En alltför rigid tolkning av de bestämmelser som finns vad gäller miljö- och hälsoskydd har gjort det mycket kostsamt och krångligt för många – ekonomiskt omöjligt för en del. Det finns också alltför många myndigheter och verk som den enskilda producenten måste hålla kontakt med. Ingen samordning finns.