Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att vidta ytterligare åtgärder för att bekämpa kulturarvsbrott.
Brott mot kulturarvet består dels av stölder av kulturhistoriskt värdefulla föremål, dels av skadegörelse på kulturminnen och kulturmiljöer. Förutom de rent materiella och ekonomiska förluster som denna typ av brottslighet orsakar, berövar den också kommande generationer på en del av den egna historien och försämrar våra möjligheter att förstå det förflutna och därmed också vår samtid.
Många goda initiativ har på senare år lanserats för stävja kulturarvsbrottsligheten, inte minst av Riksantikvarieämbetet. Trots insatserna fortsätter dock kulturarvsbrotten att öka. Dessutom är mörkertalen stora och få anmälningar leder till åtal.
En av grundorsakerna till den låga uppklarningsfrekvensen är att preskriptionstiden för kulturarvsbrott är förhållandevis kort och att polis och åklagare ofta tvingas prioritera brott med högre straffvärde. En viktig åtgärd för att effektivisera bekämpandet av kulturarvsbrotten blir därmed att höja straffvärdet och förlänga preskriptionstiden.
Enligt brottsforskaren Lars Korsell på Brottsförebyggande rådet är medvetenheten om kulturarvsbrott låg i Sverige jämfört med många andra länder. Inte bara polis och åklagare utan också tullen nedprioriterar kulturarvsbrotten. Enligt Korsell skulle mycket mer kunna göras för att förhindra att stulna kulturföremål förs ut ur landet.
Ett exempel på konkreta åtgärder är att i likhet med Nederländerna öka kontrollerna och specialutbilda en grupp tulltjänstemän med inriktning mot just kulturarvsbrott.