Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska antalet riksdagsledamöter till 175.
Sverige har, med undantag för några få undantag – i huvudsak invånarmässigt mycket små stater – ett av världens största parlament per capita. Med våra 349 riksdagsledamöter som representerar nästan 9,5 miljoner svenskar går det i genomsnitt drygt 27 000 väljare per ledamot. Detta kan till exempel jämföras med Tyskland som har dryga 130 000 invånare per ledamot och Storbritannien med sina knappa 77 000.
Effekten av detta – tillsammans med det svenska valsystemet med proportionella val i flermansvalkretsar med svaga inslag av personval – har blivit att väljarnas möjlighet till individuellt ansvarsutkrävande av enskilda riksdagsledamöter är klart undermålig. Få svenskar känner till vilka riksdagsledamöter som representerar dem och få ledamöter äger å sin sida ett eget personligt mandat från folket. Det stora antalet riksdagsledamöter innebär också att ansvarsfördelningen i utskott, kommittéer och utredningar ”späs ut” såtillvida att det parlamentariska inflytandet för den enskilde ledamoten är mindre än för hans/hennes tyska eller engelska kollega. Istället förskjuts ansvar till partiledning som samordnar de många ledamöternas synpunkter. Detta begränsar demokratin.
Om uppdraget tydliggörs skulle ansvaret för den enskilde riksdagsledamoten öka. Med färre ledamöter skulle också fler väljare få kunskap om vilka som representerar dem och vi skulle få en bättre parlamentarisk maktbalans mellan den verkställande och lagstiftande makten. Därför bör antalet ledamöter halveras till 175 (avrundat till närmaste udda tal). En sådan förändring behöver inte innebära att regioner och delar av Sverige mister representation då antalet utjämningsmandat inte behöver minska alternativt inte minska i samma utsträckning som antalet ledamöter.