Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att människor ska ha rätt att bestämma över metallen i sin kropp.
I dag är det en självklarhet att respekt visas för den avlidnes uttalade eller förmodade önskan om begravningsceremoni, gravskick med mera. Men trots detta är det inte möjligt att i enlighet med den dödes önskningar avskilja främmande metaller i kroppen vid kremering. I enlighet med rådande lagstiftning kan man inte själv, eller ens anhöriga, påverka hur de främmande metallföremålen i kroppen hanteras. Inte heller kan den avlidne redan i livet klarlägga i ett donationskort vad som ska göras med de metaller som finns i kroppen. Att själv bestämma över sin egen kropp och således ens implantat ser vi som en självklarhet. Men inte vare sig någon etisk, moralisk eller miljömässig debatt lyfts fram om denna viktiga fråga i Begravningsutredningen (SOU 2009:79). Än mindre rätas några frågetecken ut om lagstiftningen som berör främmande metaller vid kremering.
Årligen grävs 22 ton metall, ofta titan, ner på våra svenska kyrkogårdar. Metallerna placeras oftast under någons kista där jordbegravning sker, separerade från urnan och stoftet. Denna hantering finner vi direkt oetisk, såväl för den enskilda som vår miljö. Att frågan inte hanterades i Begravningsutredningen (SOU 2009:79) har väckt uppmärksamhet på flera håll i landet. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund skriver i sitt remissvar: ”Vidare är det viktigt att ta ställning till hur huvudmännen ska hantera metalldelar efter kremering i enlighet med begravningslagen men också med beaktande av etik och exempelvis bestämmelser om miljön. SKKF kommer att ta initiativ till att nämnda frågeställningar utreds och att förslag tas fram.”
Det är inte förenligt med rådande miljötänkande att inte återvinna metaller. Därför måste vi redan nu åstadkomma förändringar i begravningslagen där både etiska och miljömässiga hänsyn tas och den dödes önskan tillgodoses. Således bör huvudinriktningen vara att ta hand om de metaller som man har haft till låns under sitt liv om man inte särskilt uttryckt något annat i testamente eller liknande.