Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom Försvarsmakten organisera de enheter som huvudsakligen utför uppgifter relaterade till telekrig från existerande vapenslag till ett nytt vapenslag: e-krig.
Intresset i världen för att skydda sig mot attacker på infrastruktur för el och kommunikation ökar. Under hösten 2010 förekom rapporter på organiserade attacker på specifika system för drift av kärnanrikningsanläggningar (”Stuxnet”), och USA beslutade i juni 2009 att inrätta ”U.S. Cyber Command” (aktivt maj 2010, skulle vara fullt operationsdugligt oktober 2010). Ett dokument om ny nationell säkerhetsstrategi för Storbritannien anger att telekrigföring ”kan ha förödande effekter i samhället genom att slå ut datanätverk som används för vital säkerhet, finanssystem och transporter”.
Rent militär kapacitet finns främst inom telekrigbataljonen som är ett insatsförband inom ledningsregementet i Enköping. De är operativa i exempelvis Afghanistan. Till dessa kommer naturligtvis också de insatser som görs inom övriga vapenslag samt av FRA och Säkerhetspolisen gällande olika former av signalspaning och avlyssning.
Kapacitetsuppbyggnaden i Sverige inom telekrigsområdet har skett under lång tid. Det har skett inom respektive vapenslag (flygvapnet, marinen, armén) samt civila myndigheter, som FRA och Säkerhetspolisen. De hot som i dag diskuteras gäller främst det civila samhället och dess sårbarhet, och tiden kan vara mogen för att även Sverige skapar en mer sammanhållen struktur för att möta dessa hot.
Namnet på området för e-krig är på engelska ”electronic warfare”, vilket möjligen bättre översätts med ”e-krig” än ”telekrig” eftersom det omfattar all typ av elektrisk och elektromagnetisk verksamhet, såsom strömförsörjning, radar, mikrovågor, trådbunden datakommunikation och så vidare.
I USA indelas e-krig militärt i tre huvudområden: e-anfall, e-skydd, e-krigsunderstöd.
Att etablera ett nytt vapenslag är ingen okomplicerad fråga. Med tanke på hur omvärlden agerat, och beskriver de risker som finns, är det hög tid att Sverige kan bli ett av föregångsländerna på det här området och sätta fokus på samordnat preventivt arbete. Det skulle kraftigt minska risken för att Sverige måste bemöta redan inträffade allvarliga händelser reaktivt, utan samordning och utan övergripande kontroll.