Riksdagen avslår yrkandena 1 och 2 i propositionens förslag till riksdagsbeslut.
Propositionens huvudinnehåll är att den svenska kapitalinsatsen (kvoten) till IMF ska öka, från dagens cirka 25 miljarder kronor till cirka 45 miljarder kronor.
Sverigedemokraterna vänder sig emot förslaget av såväl pragmatiska som principiella skäl enligt följande två huvudskäl:
För det första ifrågasätter vi nyttan av en höjd kapitalinsats för svenskt vidkommande och ställer oss undrande till vad en sådan höjning renderar i avkastning åt de svenska skattebetalarna. Detta med bakgrund av vad som konstateras i propositionens Kapitel 6 – Ekonomiska konsekvenser: ”Om det svenska åtagandet utnyttjas kan avkastningen på valutareserven på sikt förväntas minska något, eftersom avkastningen på fordringar från IMF normalt understiger den genomsnittliga avkastningen på valutareservens övriga tillgångar”. En höjning innebär enligt vår tolkning – i klartext – en försämrad avkastning för svenskt vidkommande. Det kan vi inte ställa oss bakom.
För det andra ifrågasätter vi Sveriges ansvar som helhet för det misslyckade projektet med gemensam europeisk valuta (EMU) eftersom själva kärnan i IMF:s behov av kapitalförstärkning i hög grad kan härledas till den pågående skuldkrisen i Europa. Sverigedemokraternas utgångspunkt är att bilateralt och även eventuellt subventionerat kreditstöd kan vara pragmatiskt tillämpbart i enskilda fall, men inte som en övergripande stödåtgärd åt ett europeiskt politiskt projekt utan vare sig bäraktighet eller ett svenskt deltagande.
Med anledning av vad som här anförts bör riksdagen avslå propositionens yrkanden 1 och 2.