Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ungdomar som av olika anledningar valt att avsluta sina studier utan fullständiga gymnasiebetyg.
Under den rådande finanskrisen har Sveriges ungdomar fått ett extra stort ok att lyfta i form av ökad arbetslöshet. Regeringen har infört många reformer för att underlätta ungdomars position på arbetsmarknaden, bland annat en halvering av arbetsgivaravgiften och nystartsjobb. Dessa insatser är glädjande, har fungerat mycket väl och säkrat att Sverige inte likt andra europeiska länder drabbats av ungdomars massarbetslöshet.
Utbildning är första steget mot ett arbete. I dagens rådande arbetsmarknadssituation är en avslutad gymnasietid med fullständiga betyg en förutsättning för att få arbete. Men många ungdomar väljer idag av olika anledningar att avsluta sin utbildning utan fullständiga betyg. Några av dessa ungdomar har olika typer av funktionshinder som tidigare inte upptäckts i skolan. Enligt rådande lagstiftning finns ingen tydlig ansvarstagare som per automatik blir ansvarig för de individer som väljer att avsluta sin grundutbildning. Istället blir ungdomarna bortglömda av systemet och riskerar falla mellan stolarna i långa tidsperioder. En individ som varken arbetar eller studerar riskerar falla in i svårare problematik längre fram. Hos exempelvis Arbetsförmedlingen finns stora möjligheter till individuell utredning för att fastställa problem och sedan göra individuella handlingsplaner utefter individuella förutsättningar.
Arbetsförmedlingen har idag resurser att ta hand om dessa ungdomar men ännu finns ingen lagstiftning som säkrar ungdomarnas plats hos myndigheten. De har rätt till såväl yrkesutbildningar som ersättning, ett faktum många är omedvetna om. En ungdom som i flertalet år inte har någon myndighetskontakt, arbete eller studier är även en ekonomisk nackdel. Förlorade intäkter i form av skattepengar gör att de blir en belastning för staten istället för att kunna få stöd och utbildning för att hitta arbete.
Ungdomarnas situation behöver uppmärksammas av såväl individuella som samhällsekonomiska skäl. En översyn av möjligheten att fastställa ansvarstagare för ungdomarna är önskvärd. En möjlig lösning är att Arbetsförmedlingen eventuellt skulle kunna vara en större del i ungdomarnas liv efter det att de avslutat sin skolgång. Som fortsättning kan man även om möjligt överväga möjligheten till att göra skolan delaktig i processen genom att underlätta övergången för ungdomarna.