En ny lag om ekonomiska föreningar, del 2

Innehåll

		Del 1
Förkortningar.....................................................................			19
Sammanfattning ................................................................			21
Författningsförslag .............................................................			33
1	Inledning.................................................................		287
1.1	Utredningens uppdrag...........................................................		287
1.2	Utredningens arbete ..............................................................		287
2	Ekonomiska föreningar – en allmän beskrivning...........		289
2.1	Gällande svensk lagstiftning i korthet ..................................		289
	2.1.1	Ekonomiska föreningar..............................................	289
	2.1.2	Bostadsrättsföreningar och kooperativa
		hyresrättsföreningar ...................................................	291
	2.1.3	Sambruksföreningar ...................................................	292
	2.1.4	Kreditmarknadsföreningar och medlemsbanker ......	292
	2.1.5	Andra föreningsformer ..............................................	292
2.2	Tidigare lagstiftning om ekonomiska föreningar.................		293
2.3	Företagande i ekonomisk förening.......................................		294
	2.3.1 Allmänt om företagande i ekonomisk förening........		294
	2.3.2	Konsumentkooperationen m.m.................................	295
	2.3.3	Lant- och skogsbrukskooperationen.........................	302
	2.3.4	Bostadskooperationen................................................	311
			473

Innehåll SOU 2010:90

	2.3.5 Nyföretagande i ekonomisk förening........................		314
	2.3.6 Ekonomiska föreningar med viss social inriktning...		320
3	Internationell utblick ................................................		323
3.1	Internationellt kooperativt samarbete ..................................		324
	3.1.1	Internationella Kooperativa Alliansen.......................	324
	3.1.2 ILO:s arbete om kooperativ.......................................		326
	3.1.3 COPAC – internationell samarbetskommitté om
		kooperativ....................................................................	327
3.2	Kooperativt företagande inom EU........................................		327
3.3	Kooperativ lagstiftning i några europeiska länder................		329
	3.3.1 Finland, Norge och Danmark ....................................		329
	3.3.2	Storbritannien och Tyskland......................................	330
	3.3.3	Frankrike och Spanien ................................................	330
4	En ny lag om ekonomiska föreningar...........................		331
4.1	Inledning.................................................................................		331
4.2	Utgångspunkter för lagstiftningen........................................		332
	4.2.1	IKA:s kooperativa principer.......................................	333
	4.2.2 Kooperativa principer i svensk rätt............................		333
4.3	Överväganden.........................................................................		334
	4.3.1 Utformningen av lagstiftningen om ekonomiska
		föreningar ....................................................................	334
	4.3.2 Översynen av föreningslagen leder till förslag till
		en ny lag.......................................................................	335
	4.3.3 Vad ska associationsformen heta?..............................		337
5	Ett flexiblare regelverk ..............................................		339
5.1	Inledning.................................................................................		339
5.2	Gällande rätt ...........................................................................		339
5.3	Kategoriindelningen i aktiebolagslagen ................................		341
5.4	Vissa internationella jämförelser ...........................................		342

474

SOU 2010:90 Innehåll

5.5	Överväganden och förslag.....................................................		343
	5.5.1	Allmänna utgångspunkter..........................................	343
	5.5.2 Särskilda regler för olika kategorier av
		ekonomiska föreningar?.............................................	344
	5.5.3	Fler dispositiva bestämmelser....................................	351
6	Grunddragen hos en ekonomisk förening.....................		353
6.1	Inledning.................................................................................		353
6.2	Föreningslagens definition av ekonomisk förening.............		353
	6.2.1 Allmänt om definitionen av ekonomisk förening ....		353
	6.2.2 Medlemmarnas deltagande i verksamheten – det
		kooperativa kravet ......................................................	354
	6.2.3 Ekonomisk verksamhet – verksamhetskravet...........		355
	6.2.4 Främjande av medlemmarnas ekonomiska
		intressen – ändamålskravet.........................................	357
	6.2.5	Huvudsaklighetskravet...............................................	358

6.3Möjligheter att bedriva kooperativ verksamhet i andra

juridiska personer...................................................................		359
6.3.1	Verksamhet i dotterbolag...........................................	359
6.3.2	Medlemsfrämjande föreningar...................................	360

6.4Definitionen av kooperativt företagande i viss utländsk

rätt...........................................................................................		362
6.4.1	Nordisk rätt ................................................................	362
6.4.2 EG-förordningen med stadga för
	europakooperativ........................................................	364
6.4.3 Viss annan europeisk rätt ...........................................		365
6.5 En vidare definition av ekonomisk förening........................		366
6.5.1 Förändringar i definitionen av ekonomisk
	förening? .....................................................................	366
6.5.2	Investerande medlemmar ...........................................	371
6.5.3 Bör ekonomiska föreningar kunna ha ett i
	huvudsak allmännyttigt ändamål? .............................	381

6.6Utökade möjligheter att bedriva verksamhet i delägda

bolag, m.m. – överväganden och förslag...............................		388
6.6.1	Verksamhet i dotterföretag och andra företag..........	388
6.6.2	Medlemsfrämjande föreningar...................................	395

475

Innehåll SOU 2010:90

6.7	Huvudsaklighetskravet ..........................................................		396
7	Bildande av ekonomisk förening, m.m. .......................		399
7.1	Inledning.................................................................................		399
7.2	Gällande rätt ...........................................................................		399
7.3	Aktiebolagsrättslig reglering .................................................		400
7.4	Nordiska jämförelser..............................................................		401
	7.4.1	Finland.........................................................................	401
	7.4.2	Norge...........................................................................	401
	7.4.3	Danmark......................................................................	402
7.5	Överväganden och förslag .....................................................		403
	7.5.1 Bör kravet på minsta antal medlemmar sänkas till
		två? ...............................................................................	403
	7.5.2 Stiftare av en ekonomisk förening .............................		405
	7.5.3 Sättet för bildande av ekonomisk förening ...............		406
	7.5.4 Ombildning av en ideell förening till ekonomisk
		förening........................................................................	409
8	Föreningens medlemmar ...........................................		413
8.1	Inledning.................................................................................		413
8.2	Antagning av nya medlemmar...............................................		414
	8.2.1 Öppenhetsprincipen – en skyldighet att anta nya
		medlemmar..................................................................	414
	8.2.2	Undantag från öppenhetsprincipen ...........................	415
	8.2.3 Tillämpningen av öppenhetsprincipen och
		möjligheterna till undantag.........................................	416
8.3	Internationella jämförelser.....................................................		420
	8.3.1	Viss nordisk rätt..........................................................	420
	8.3.2 EU-förordningen om stadga för
		europakooperativ ........................................................	422
	8.3.3 Viss annan europeisk rätt ...........................................		422
8.4	Överväganden och bedömning..............................................		422
	8.4.1 Skälen för att behålla en tvingande
		öppenhetsprincip.........................................................	422
	8.4.2 Skälen för en flexiblare reglering................................		423
476

SOU 2010:90	Innehåll
8.4.3 Bör öppenhetsprincipen göras mer flexibel? ............	425

8.5Medlemmarnas rätt att utnyttja föreningen –

	mottagningspliktens utformning ..........................................		428
	8.5.1	Gällande rätt................................................................	428
	8.5.2	Internationella jämförelser.........................................	429
	8.5.3	Överväganden och bedömning ..................................	429
8.6	Uteslutning ur föreningen.....................................................		431
	8.6.1	Gällande rätt................................................................	431
	8.6.2	Överväganden och bedömning ..................................	432
9	Medlemsförteckningen..............................................		435
9.1	Inledning.................................................................................		435
9.2	Nuvarande regler om medlemsförteckning..........................		435
9.3	Aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser ....................		437
9.4	Tillväxtverkets mätningar av administrativa kostnader.......		438
9.5	Kritik från FATF ...................................................................		438
9.6	Lagstiftning om penningtvätt................................................		440
9.7	Internationella jämförelser ....................................................		441
	9.7.1	Finland.........................................................................	441
	9.7.2	Norge...........................................................................	441
	9.7.3	Danmark......................................................................	441
9.8	Överväganden och förslag.....................................................		442
	9.8.1 Bör bestämmelserna om medlemsförteckning
		ändras?.........................................................................	442
	9.8.2 Vilka uppgifter bör medlemsförteckningen
		innehålla?.....................................................................	444
	9.8.3 Hur kan kritiken från FATF tillgodoses?.................		446

477

Innehåll	SOU 2010:90
10	Föreningens ledning..................................................	453
10.1	Inledning.................................................................................	453
10.2	Gällande rätt i korthet............................................................	453
10.3	Överväganden och förslag .....................................................	454
	10.3.1 Anpassningar till aktiebolagslagen.............................	454
	10.3.2 Styrelsens uppgifter och ansvarsområden .................	455
	10.3.3 Arbetsordning och instruktioner till
	verkställande direktör .................................................	457
	10.3.4 Tillsättande av styrelseledamot ..................................	457
	10.3.5 Icke-medlemmar som styrelseledamöter...................	458
	10.3.6 Verkställande direktör ................................................	459
	10.3.7 Ställföreträdarjäv .........................................................	461
	10.3.8 Tidpunkt för när vissa uppdrag börjar och slutar
	att gälla.........................................................................	462
	Del 2
11	Revision och annan granskning ..................................	485
11.1	Revision – gällande rätt..........................................................	485
	11.1.1 Allmänt om revision och revisorer ............................	485
	11.1.2 Föreningslagens bestämmelser om revision..............	486
	11.1.3 Aktiebolagslagens bestämmelser om revision...........	490
11.2	Revision – överväganden och förslag ....................................	494
	11.2.1 Revisionsplikt och revisors kvalifikationer ...............	494
	11.2.2 Vilka ekonomiska föreningar bör vara skyldiga
	att ha en revisor? .........................................................	497
	11.2.3 Revisors uppdragstid...................................................	503
	11.2.4 Revisionsberättelsens utformning och innehåll ........	504
	11.2.5 Revisors tystnads- och anmälningsplikt ....................	505
11.3	Allmän och särskild granskning ............................................	506
	11.3.1 Gällande rätt................................................................	506
	11.3.2 Allmän granskning i ekonomiska föreningar ............	507
	11.3.3 Särskild granskning i ekonomiska föreningar ...........	512

478

SOU 2010:90		Innehåll
12	Medlemsinsatserna...................................................	513
12.1	Inledning.................................................................................	513
12.2	Allmänt om kapitalet i ekonomiska föreningar ...................	513
12.3	Närmare om medlemsinsatser...............................................	515
12.4	Insatsemission........................................................................	515
	12.4.1 Gällande rätt................................................................	515
	12.4.2 Överväganden och förslag..........................................	516
12.5	Återbetalning av medlemsinsatser ........................................	517
	12.5.1 Gällande rätt................................................................	517
	12.5.2 Vilket belopp återbetalas till avgående medlem? ......	518
	12.5.3 Viss utländsk lagstiftning...........................................	520
	12.5.4 Överväganden och förslag..........................................	522
12.6	Vissa övriga frågor om medlemsinsatser ..............................	529
	12.6.1 Några terminologiska frågor......................................	529
	12.6.2 Överlåtelse av medlemsinsatser .................................	530
	12.6.3 Inlösen av överinsatser ...............................................	531
	12.6.4 Återbäringsskyldighet och bristtäckningsansvar
	vid oriktig betalning ...................................................	532
13	Förlagsinsatser.........................................................	535
13.1	Gällande rätt...........................................................................	535
13.2	Överväganden ........................................................................	537
14	Kapitalskydd i ekonomiska föreningar.........................	539
14.1	Inledning.................................................................................	539
14.2	Gällande rätt...........................................................................	540
	14.2.1 Allmänt om kapitalskyddet i ekonomiska
	föreningar....................................................................	540
	14.2.2 Närmare om begreppet överskottsutdelning............	542
	14.2.3 Begränsningar av överskottsutdelningen ..................	543
	14.2.4 Närmare om reservfonden .........................................	544

479

Innehåll SOU 2010:90

14.3	Aktiebolagslagens reglering av motsvarande frågor.............	545
	14.3.1 Värdeöverföringar.......................................................	545
	14.3.2 Borgenärsskyddet vid värdeöverföring –
	beloppspärren och försiktighetsregeln ......................	547
	14.3.3 Särskilda upplysningar – orealiserade vinster ............	549
	14.3.4 Reservfonden...............................................................	550
14.4	Jämförelser med viss nordisk rätt..........................................	551
	14.4.1 Finland.........................................................................	551
	14.4.2 Norge...........................................................................	551
	14.4.3 Danmark......................................................................	552
14.5	Överväganden och förslag .....................................................	552
	14.5.1 Begreppet värdeöverföring .........................................	553
	14.5.2 Formerna för värdeöverföring ...................................	557
	14.5.3 Borgenärsskyddet vid värdeöverföringar...................	558
	14.5.4 Beloppsspärren............................................................	560
	14.5.5 Försiktighetsregeln .....................................................	562
	14.5.6 Beslutsordning vid vinstutdelning och
	gottgörelse...................................................................	563
	14.5.7 Underlaget för beslut om vinstutdelning m.m..........	566
	14.5.8 Reservfonden...............................................................	568
15	Upplösning av ekonomiska föreningar .........................	573
15.1	Inledning.................................................................................	573
15.2	Fusion .....................................................................................	574
	15.2.1 Föreningslagens nuvarande regler om fusion............	574
	15.2.2 Aktiebolagslagens regler om fusion...........................	576
	15.2.3 Jämförelser med viss nordisk rätt ..............................	579
	15.2.4 Överväganden och förslag..........................................	583
15.3	Delning av ekonomisk förening ............................................	592
	15.3.1 Gällande rätt................................................................	592
	15.3.2 Huvuddragen i aktiebolagslagens
	delningsförfarande ......................................................	593
	15.3.3 Jämförelser med viss nordisk rätt ..............................	594
	15.3.4 Överväganden och bedömning ..................................	596
15.4	Likvidation..............................................................................	598
	15.4.1 Våra tidigare överväganden.........................................	598
	15.4.2 Gällande rätt................................................................	598
480

SOU 2010:90		Innehåll
	15.4.3 Aktiebolagslagens regler om likvidation ...................	600
	15.4.4 Överväganden och förslag..........................................	603
16	Vissa frågor om dispens ............................................	613
16.1	Inledning.................................................................................	613
16.2	Föreningslagens regler om dispens.......................................	613
	16.2.1 Dispens från skyldigheten att utse verkställande
	direktör........................................................................	614
	16.2.2 Dispens från bosättningskravet .................................	614
	16.2.3 Dispens från krav på auktoriserad revisor eller
	godkänd revisor med revisorsexamen .......................	614
	16.2.4 Dispens avseende kravet på avsättning till
	reservfonden, m.m......................................................	616
	16.2.5 Övriga dispensärenden...............................................	617
16.3	Aktiebolagslagens regler om dispens....................................	617
	16.3.1 Dispens från bosättningskravet, m.m........................	617
	16.3.2 Dispens från krav på auktoriserad eller godkänd
	revisor med examen....................................................	618
16.4	Överväganden och förslag.....................................................	619
	16.4.1 Vilka bestämmelser om dispens i föreningslagen
	kan komma att avskaffas? ..........................................	619
	16.4.2 Vilka dispensbestämmelser bör finnas kvar och
	hur bör de vara utformade?........................................	620
	16.4.3 Utformningen av aktiebolagslagens
	dispensbestämmelser ..................................................	623
16.5	Bolagsverkets beslut ska överklagas till allmän
	förvaltningsdomstol...............................................................	624
17	Avveckling av lagen om medlemsbanker .....................	625
17.1	Inledning.................................................................................	625
17.2	Gällande rätt...........................................................................	625
17.3	Överväganden och förslag.....................................................	626
	17.3.1 Utformningen av reglerna om medlemsbanker........	626
	17.3.2 Behovet av särreglering för medlemsbanker.............	628
	17.3.3 Europakooperativ som driver bankrörelse................	641
		481

Innehåll	SOU 2010:90
18	Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer ........	643
18.1	Inledning.................................................................................	643
18.2	Bostadsrättsföreningar...........................................................	643
	18.2.1 Gällande rätt och våra tidigare överväganden............	643
	18.2.2 Överväganden och förslag..........................................	646
18.3	Kooperativa hyresrättsföreningar..........................................	648
	18.3.1 Gällande rätt och våra tidigare överväganden............	648
	18.3.2 Överväganden och förslag..........................................	650
18.4	Sambruksföreningar ...............................................................	652
	18.4.1 Allmänt om sambruksföreningar och våra
	tidigare överväganden .................................................	652
	18.4.2 Överväganden och förslag..........................................	652
18.5	Kreditmarknadsföreningar.....................................................	653
	18.5.1 Allmänt om kreditmarknadsföreningar och våra
	tidigare överväganden .................................................	653
	18.5.2 Överväganden och förslag..........................................	654
18.6	Europakooperativ...................................................................	654
	18.6.1 Allmänt om europakooperativ ...................................	654
	18.6.2 Överväganden och förslag..........................................	655
19	Skatterättsliga konsekvenser ......................................	657
19.1	Inledning.................................................................................	657
19.2	Beskattning av ekonomiska föreningar och dess
	medlemmar .............................................................................	657
19.3	Skatterättsliga konsekvenser – överväganden och förslag ...	660
	19.3.1 Utgångspunkter för bedömningen av
	skatterättsliga konsekvenser.......................................	660
	19.3.2 Investerande medlemmar ...........................................	661
	19.3.3 Ekonomiska föreningar med extern verksamhet ......	664
	19.3.4 Återbetalning av insatsen till högre belopp än
	nominellt värde............................................................	668
	19.3.5 Kravet på lika rösträtt .................................................	670
	19.3.6 Handel med överinsatser och emissionsinsatser.......	671

482

SOU 2010:90 Innehåll

20	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................	673
20.1	Tidpunkt för ikraftträdande ..................................................	673
20.2	Behovet av övergångsbestämmelser......................................	673
21	Förslagens konsekvenser ...........................................	681
21.1	Sammanfattande bedömning.................................................	681
21.2	Bakgrund ................................................................................	681
21.3	Finansiella konsekvenser .......................................................	682
	21.3.1 Statsfinansiella konsekvenser.....................................	682
	21.3.2 Finansiella effekter för företagen och enskilda.........	685
21.4	Konsekvenser för företagen ..................................................	688
21.5	Konsekvenser för företagens konkurrensförhållanden .......	692
21.6	Konsekvenser för små företags villkor .................................	692
21.7	Övriga konsekvenser .............................................................	693
22	Författningskommentar .............................................	695
22.1	Förslaget till lag (2012:000) om ekonomiska föreningar ....	695
22.2	Förslaget till lag om införande av lagen (2012:000) om
	ekonomiska föreningar..........................................................	969
22.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:417) om
	sambruksföreningar ...............................................................	978
22.4	Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen
	(1991:614) ..............................................................................	980
22.5	Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:93) om
	kooperativ hyresrätt...............................................................	985
22.6	Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om
	bank- och finansieringsrörelse ..............................................	989
22.7	Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen
	(1999:1229)...........................................................................	1003

483

11 Revision och annan granskning

11.1Revision – gällande rätt

11.1.1Allmänt om revision och revisorer

Alltsedan 1895 års aktiebolagslag och 1895 års föreningslag har det funnits bestämmelser om att det i aktiebolag och ekonomiska för- eningar ska finnas revisorer som granskar bolagets eller föreningens förhållanden på visst sätt. Till att börja med torde denna granskning enbart ha skett för aktieägarnas eller medlemmarnas räkning. Så småningom har emellertid kretsen av dem som revisionen ska skydda vidgats. I förarbeten och doktrin har sålunda framhållits att också borgenärer, anställda m.fl. utgör ”revisionens intressenter”.

Inledningsvis ställde lagarna inte heller några särskilda krav på dem som skulle fungera som revisorer i företagen. Revisorn kunde alltså vara en lekman.

Sedan länge finns det emellertid en yrkeskår av s.k. kvalificerade revisorer. De kvalificerade revisorerna sönderfaller i tre grupper:

1.auktoriserade revisorer,

2.godkända revisorer som har avlagt revisorsexamen, och

3.godkända revisorer som inte har avlagt revisorsexamen.

Beslut om auktorisation och godkännande av revisorer meddelas av en särskild myndighet, Revisorsnämnden. För auktorisation eller godkännande krävs att sökanden uppfyller särskilda krav på viss högskoleutbildning och flera års praktisk utbildning och för aukto- risation uppställs det därvid särskilt höga krav. Det fordras också att sökanden har avlagt en av Revisorsnämnden anordnad revisors- examen eller, såvitt gäller den som vill bli auktoriserad revisor, högre revisorsexamen. De revisorer som avses i punkten 3 ovan är sådana som har godkänts enligt äldre bestämmelser vilka inte ställde krav på avläggande av revisorsexamen.

485

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

Auktoriserade och godkända revisorers verksamhet är i betydan- de utsträckning reglerad i lag (se revisorslagen, 2001:881). Samtliga auktoriserade eller godkända revisorer står under Revisorsnämndens tillsyn. Det innebär bl.a. att nämnden, genom en särskild tillsyns- nämnd, kan besluta om disciplinära åtgärder mot revisorer och i vissa fall även upphäva en auktorisation eller ett godkännande. Revisors- nämnden har inga motsvarande uppgifter eller befogenheter när det gäller den som verkar som revisor i t.ex. en förening utan att vara auktoriserad eller godkänd revisor.

Revision av ekonomiska föreningar kan fortfarande, i flertalet fall, utföras av personer som inte är vare sig auktoriserade eller godkända revisorer (se vidare nedan). I bland annat detta avseende skiljer sig föreningslagens bestämmelser om revision från aktiebolagslagens revisionsbestämmelser.

11.1.2Föreningslagens bestämmelser om revision

Föreningslagen innehåller bestämmelser om revision som i väsentliga avseenden bygger på de bestämmelser om revision som fanns i 1975 års aktiebolagslag i dess ursprungliga lydelse. Efter de förändringar som har skett på aktiebolagsrättens område skiljer sig emellertid regel- verken för revision av ekonomiska föreningar respektive aktiebolag numera åt i flera avseenden.

En generell revisionsplikt

En ekonomisk förening ska alltid ha en revisor (se 8 kap. 1 § för- eningslagen). I så måtto gäller en generell revisionsplikt för alla eko- nomiska föreningar. När den generella revisionsplikten för aktiebolag inskränktes genom lagändringar som trädde i kraft den 1 november 2010, gjordes ingen motsvarande ändring i föreningslagen.

Kvalifikationskrav

Föreningslagen uppställer inte samma krav på revisorns kvalifikatio- ner som aktiebolagslagen gör. Liksom aktiebolagslagen kräver för- eningslagen att revisorn ska ha den insikt i och erfarenhet av redo- visning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av föreningens verksamhet fordras för att fullgöra upp-

486

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

draget (se 8 kap. 3 § andra stycket föreningslagen). Däremot finns, som redan har berörts, inget generellt krav på att revisorn ska vara auktoriserad eller godkänd revisor. I det alldeles övervägande antalet fall kan därför en person utan några formella revisorskvalifikationer utses till revisor. I fråga om vissa, mycket stora föreningar föreskrivs det dock i föreningslagen att minst en revisor i föreningen ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexa- men.1 Det gäller föreningar som uppfyller minst två av följande tre kriterier:

1.Medelantalet anställda i föreningen har under minst två år upp- gått till mer än 50.

2.Föreningens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor.

3.Föreningens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor.2

I andra föreningar ska en auktoriserad eller en godkänd revisor (med eller utan revisorsexamen) utses om minst en tiondel av samtliga röst- berättigade begär det vid en föreningsstämma där revisorsval ska ske. Om det är påkallat av särskilda omständigheter, får dessutom läns- styrelsen besluta att revisorn ska vara auktoriserad eller godkänd revisor.

Till revisor kan även utses ett s.k. registrerat revisionsbolag (se 8 kap. 3 § tredje stycket föreningslagen). Om det hos en samman- slutning med ändamål att ha hand om gemensamma uppgifter för föreningar finns ett särskilt revisionsorgan, får sammanslutningen eller, om revisionsorganet är en juridisk person, denna utses till re- visor. Den som i så fall har tillsatts som revisor ska utse en för upp- draget lämplig person att förrätta revisionen (se närmare 8 kap. 4 § föreningslagen).

1Jfr punkterna 1 och 2 i avsnitt 11.1.1. Den tredje gruppen av kvalificerade revisorer, god- kända revisorer som inte har avlagt revisorsexamen, omfattas inte av bestämmelsen.

2Till utgången av oktober 2010 gällde lägre värden; 50 anställda, 25 miljoner i balansomslut- ning och 50 miljoner i nettoomsättning.

487

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

Vem som utser revisor

Föreningens revisor eller revisorer ska utses av föreningsstämman, om det inte i stadgarna har bestämts att en eller flera revisorer ska ut- ses på annat sätt. En minoritet av minst en tiondel av de röstberätti- gade (eller en tredjedel av de på stämman närvarande röstberättigade) kan begära att det utses en s.k. medrevisor. Denne förordnas av läns- styrelsen. Även innehavare av förlagsandelar har vissa möjligheter att få en medrevisor förordnad (se närmare 8 kap. 2 § förenings- lagen).

Revisorns uppdragstid

En revisors uppdrag gäller för den tid som anges i stadgarna. Där kan bestämmas att uppdraget ska gälla tills vidare eller för viss tid. Ett tillsvidareuppdrag upphör när ny revisor har utsetts. Om en revi- sor utses för en bestämd tid, ska uppdragstiden bestämmas så att den upphör vid slutet av den ordinarie föreningsstämma där revisorsval ska ske. Ett revisorsuppdrag kan upphöra i förtid, antingen därför att revisorn själv anmäler att uppdraget ska upphöra eller därför att den som har utsett revisorn entledigar honom eller henne. För att en revisor ska entledigas krävs dock att det finns saklig grund för detta. Om ett revisorsuppdrag upphör i förtid, ska detta genast an- mälas till Bolagsverket. I anmälan ska revisorn redogöra för iaktta- gelserna vid den granskning som han eller hon har utfört under den del av löpande räkenskapsår som uppdraget har omfattat. Bolags- verket ska också underrättas om skälet till att revisorsuppdraget upp- hör i förtid (se 8 kap. 1 § andra stycket och 8 § föreningslagen).

Revisorns uppgifter

Revisorn ska granska föreningens årsredovisning jämte räkenska- perna samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning. Om föreningen är en moderförening i en koncern, ska han eller hon även granska koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt (se 8 kap. 10 § föreningslagen). Styrelsen och den verkställande direktören ska ge revisorn tillfälle att verkställa granskningen i den omfattning som denne finner behövligt samt lämna de upplysningar och det biträde som begärs (se närmare 8 kap. 11 § föreningslagen).

488

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

Lagstiftaren har inte uttalat hur omfattande granskningen ska vara. Det enda som sägs i lagen är att granskningen ska göras enligt ”god revisionssed”. I förarbetena till 1975 års aktiebolagslag sades bl.a. att en anpassning måste ske efter utvecklingen genom teori och praxis i fråga om revisionsuppdragets innebörd och omfattning. Det kon- staterades samtidigt att de auktoriserade revisorernas organisationer i de nordiska länderna avsåg att formulera uttalanden om vad som på olika områden ansågs utgöra god revisionssed. I Sverige tillämpades länge revisionsnormer av detta slag, främst FAR:s rekommendation Revisionsprocessen. Sedermera har den internationella revisorsorga- nisationen IFAC utarbetat vissa revisionsnormer som gör anspråk på att vara internationellt tillämpbara, International Standards on Auditing (ISA). Det har föranlett FAR att ge ut en ny revisions- standard, RS Revisionsstandard i Sverige, som baseras på ISA. RS torde, tillsammans med vissa andra uttalanden från FAR normalt ge uttryck för svensk god revisionssed. Innebörden i god revisionssed bestäms därmed av ett förhållandevis komplicerat normsystem, ut- vecklat för och av en professionell revisorskår, och torde inte på- verkas av att revisorerna i ekonomiska föreningar inte alltid har den kompetens som t.ex. auktoriserade eller godkända revisorer har.

Revisionsberättelsen

Revisorns granskning ska utmynna i en årlig revisionsberättelse till föreningsstämman. Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida årsredovisningen har upprättats i överensstämmelse med tillämplig årsredovisningslag. Om årsredovisningen inte innehåller sådana upplysningar som ska lämnas enligt den tillämpliga årsredo- visningslagen, ska revisorn ange detta och lämna behövliga upplys- ningar. Har revisorn funnit att en styrelseledamot eller den verk- ställande direktören har vidtagit någon åtgärd eller gjort sig skyldig till någon försummelse som kan föranleda ersättningsskyldighet, ska detta anmärkas. Detsamma gäller om en styrelseledamot eller den verkställande direktören på annat sätt har handlat i strid med tillämp- lig årsredovisningslag eller mot stadgarna. Revisionsberättelsen ska också innehålla ett uttalande i frågan om ansvarsfrihet för styrelse- ledamöterna och den verkställande direktören. Där ska också finnas ett särskilt uttalande om fastställande av balansräkningen och resultat- räkningen och om det förslag till disposition av föreningens vinst eller förlust som styrelsen har lämnat. Revisorn ska vidare lämna uppgift

489

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

om hur föreningen har fullgjort vissa särskilt angivna skyldigheter på skatteområdet. I revisionsberättelsen får också lämnas andra upp- lysningar som revisorn anser att medlemmarna bör få kännedom om (se 8 kap. 13 § föreningslagen).

Revisorns tystnadsplikt

En revisor har i princip tystnadsplikt. Revisorn får alltså inte obehö- rigen lämna upplysningar till enskilda medlemmar eller till utomstå- ende om sådana föreningens angelägenheter som han eller hon har fått kännedom om när uppdrag fullgjorts, om det kan vara till nack- del för föreningen. I några avseenden är revisorn emellertid skyldig att lämna upplysningar, t.ex. till ny revisor, till konkursförvaltare och till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål (se 8 kap. 16 § föreningslagen). Föreningslagen saknar dock motsvarig- het till de särskilda bestämmelserna i 9 kap. 42–44 §§ aktiebolags- lagen om revisors anmälningsskyldighet vid misstanke om brott.

11.1.3Aktiebolagslagens bestämmelser om revision

Här ska inte lämnas någon fullständig redogörelse för bestämmelser- na om revision i aktiebolagslagen utan endast redovisas de huvud- sakliga skillnaderna mellan dessa bestämmelser och bestämmelserna i föreningslagen.

Revisionsplikt

Sedan den 1 november 2010 råder inte längre någon generell revi- sionsplikt för aktiebolag. Vissa aktiebolag kan välja bort revisionen genom att ta in bestämmelser i bolagsordningen om att bolaget inte ska ha någon revisor. Detta gäller aktiebolag som inte uppfyller mer än ett av följande villkor:

1.Medelantalet anställda i bolaget har under vart och ett av de senaste två räkenskapsåren uppgått till mer än tre.

2.Bolagets redovisade balansomslutning har för de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 1,5 miljoner kronor.

490

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

3.Bolagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än tre miljoner kronor (se 9 kap. 1 § aktiebolagslagen).3

Även om bolaget i bolagsordningen har ”valt bort” revisionen, kan bolagsstämman besluta att det ska finnas en revisor. Det sker i så fall genom ett majoritetsbeslut. Minoriteten har ingen möjlighet att framtvinga revision av bolaget.

Beträffande s.k. allmän granskning, som faller utanför begreppet ”revision”, se nedan avsnitt 11.3.

Kvalifikationskrav

Sedan den 1 januari 1999 gäller att samtliga revisorer i ett aktiebolag måste vara auktoriserade eller godkända revisorer. Revisorerna måste alltså tillhöra någon av de tre, i avsnitt 11.1.1 omnämnda, grupperna av yrkesrevisorer.

När det gäller vissa aktiebolag kräver aktiebolagslagen att bola- get har i vart fall en revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen (”särskilt kvalificerad revisor”, jfr punkterna 1 och 2 i avsnitt 11.1.1). Det innebär att revisorer som inte har avlagt revisorsexamen inte är behöriga att på egen hand sköta revisionen i dessa bolag. Kravet på att det ska finnas en särskilt kva- lificerad revisor gäller

•dels noterade aktiebolag,

•dels aktiebolag som uppfyller mer än ett av följande tre villkor,

1.medelantalet anställda i bolaget har under vart och ett av de senaste två räkenskapsåren uppgått till mer än 50,

2.föreningens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 mil- joner kronor,

3.föreningens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 mil- joner kronor,

•dels moderbolag i koncerner som uppfyller mer än ett av mot- svarande tre villkor (se 9 kap. 13 och 14 §§ aktiebolagslagen).

3 Detta innebär, enligt prop. 2009/10:204, att ca 72 procent av landets aktiebolag har möjlig- het att välja bort revisionen.

491

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

En revisor av detta slag ska också utses, om ägare till minst en tion- del av samtliga aktier i bolaget begär det vid den bolagsstämma där revisorsval ska ske.

Liksom föreningslagen tillåter aktiebolagslagen att ett registrerat revisionsbolag utses till revisor. Aktiebolagslagen saknar däremot motsvarighet till bestämmelserna i 8 kap. 4 § föreningslagen om revision genom särskilt revisionsorgan. Det finns inte heller någon motsvarighet till bestämmelsen i föreningslagen att länsstyrelsen får utse en auktoriserad eller godkänd revisor, om det är påkallat av särskilda omständigheter.

Vem som utser revisor

Ett aktiebolags revisorer utses av bolagsstämman. I bolagsordningen kan dock bestämmas att en eller flera revisorer ska utses på annat sätt. Till skillnad från vad som är fallet enligt föreningslagen måste dock alltid minst en revisor utses av bolagsstämman (se 9 kap. 8 §). En minoritet bland aktieägarna kan framtvinga utseendet av en s.k. minoritetsrevisor (vad som i föreningslagen benämns medrevisor). Ett förslag om minoritetsrevisor måste, för att få framgång, biträdas av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget eller till minst en tredjedel av de aktier som är företrädda vid den stämma där frå- gan behandlas. Minoritetsrevisorn utses av länsstyrelsen.

Revisorns uppdragstid

Aktiebolagslagens huvudregel är att en revisors uppdrag gäller i ett år, fram till nästa årsstämma. I bolagsordningen får emellertid be- stämmas att uppdraget ska gälla för en längre tid, dock längst till den årsstämma som hålls under det fjärde räkenskapsåret efter det då revisorn utsågs. Det är inte möjligt att utse någon att vara revisor tills vidare. Också aktiebolagslagen förutsätter att ett revisorsupp- drag kan upphöra i förtid och förutsättningarna för det är desamma som enligt föreningslagen. Aktiebolagslagen innehåller även samma regler som föreningslagen om att en revisor som avgår i förtid ska göra en särskild anmälan om detta till Bolagsverket.

492

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

Revisorns uppgifter

Aktiebolagslagens bestämmelser om revisorns uppgifter överens- stämmer i sak med föreningslagens regler. Även aktiebolagslagen hänvisar alltså, vad gäller revisionens innebörd och omfattning, till ”god revisionssed”.

Revisionsberättelsen

Också revisorn i ett aktiebolag ska lämna en revisionsberättelse. Bestämmelserna i aktiebolagslagen om revisionsberättelsens inne- håll överensstämmer i väsentliga delar med föreningslagens motsva- rande bestämmelser men är något mera ingående. Framför allt ställer aktiebolagslagen ytterligare särskilda krav på revisionsberättelsens avfattning.

Tystnadsplikt

Aktiebolagslagen innehåller en bestämmelse om revisorns tystnads- plikt som nära överensstämmer med föreningslagens motsvarande bestämmelser. Också bestämmelserna om upplysningsplikt gentemot t.ex. medrevisor, konkursförvaltare och förundersökningsledare är i sak desamma. En betydelsefull skillnad finns emellertid; aktiebolags- lagen innehåller en särskild skyldighet för revisor att göra anmälan till åklagare vid misstanke om vissa slag av brott. Bestämmelserna om detta, som finns i 9 kap. 42–44 §§ aktiebolagslagen, innebär i huvudsak följande. Om revisorn i samband med revisionen finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören har gjort sig skyldig till vissa slag av brott inom ramen för bolagets verksamhet, måste han eller hon agera på visst sätt. De brott som det är fråga om är väsentliga bedrägeri-, förskingrings-, borgenärs- och skattebrott samt mutbrott och bestickning.4 Det åligger då normalt revisorn att utan oskäligt dröjsmål underrätta sty- relsen om sina iakttagelser. Senast fyra veckor från underrättelsen ska han eller hon, som huvudregel, också anmäla brottsmisstanken till åklagare. Huvudregeln gäller dock inte om den ekonomiska ska- dan av det misstänkta brottet har ersatts och övriga menliga verk- ningar av gärningen har avhjälpts; det finns alltså en möjlighet att

4 I fråga om de sistnämnda två brotten måste revisorn agera även när misstanken avser någon annan än en styrelseledamot eller den verkställande direktören.

493

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

undgå anmälan genom ”rättelse”. Huvudregeln gäller inte heller om det misstänkta brottet inom fyraveckorsfristen anmäls till polis eller åklagare genom annans försorg, t.ex. av styrelsen själv. Huvudregeln gäller slutligen inte heller om det misstänkta brottet är obetydligt, t.ex. bokföringsbrott som ligger nära gränsen för vad som över huvud taget är straffbart. I samband med anmälan till åklagare ska revisorn även pröva om han eller hon ska avgå från sitt uppdrag.

Allmän granskning

Aktiebolagslagens bestämmelse om revision kompletteras av särskilda bestämmelser om allmän granskning, se närmare avsnitt 11.3.

11.2Revision – överväganden och förslag

11.2.1Revisionsplikt och revisors kvalifikationer

Förslag: Revisionsplikten för ekonomiska föreningar begränsas till att gälla vissa större föreningar. En förening som inte är skyl- dig att ha revisor ska dock ändå kunna besluta om att det ska finnas en revisor i föreningen. Dessutom ska en revisor alltid utses om en medlemsminoritet påkallar det.

En revisor i en ekonomisk förening ska alltid vara auktori- serad eller godkänd revisor.

Bör den generella revisionsplikten behållas?

I dag måste, som ovan har framgått, alla ekonomiska föreningar ha minst en revisor och alltså bli föremål för revision enligt bestäm- melserna i föreningslagen. Vid lagens tillkomst överensstämde detta med vad som gällde enligt den dåvarande aktiebolagslagen, låt vara att kraven på revisorernas kvalifikationer var något annorlunda.

Aktiebolagslagen har nu ändrats så att bestämmelserna om revision för det stora flertalet aktiebolag har kommit att bli frivilliga (se ovan). De bolag som väljer att inte ha någon revisor behöver inte heller ha någon annan typ av granskare, t.ex. en lekmannarevisor. Som en följd av detta är bestämmelserna om granskning av ekonomiska för- eningar f.n. strängare än bestämmelserna om revision/granskning

494

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

av små aktiebolag. Frågan är då vilka konsekvenser detta bör få för den framtida regleringen av revision eller annan granskning av eko- nomiska föreningar.

Det är inte självklart att det bör gälla samma regler om revi- sion/granskning för de båda associationsformerna. Det kan t.ex. hävdas att det i ekonomiska föreningar finns ett annat och större behov av att företaget granskas genom någon utanför styrelsens krets än det gör i t.ex. ett fåmansaktiebolag. Behovet av en borgenärsinrik- tad granskning bör visserligen i princip vara lika stort eller lika litet i en förening som i ett aktiebolag. Behovet av en granskning till skydd för medlemmarna är däremot, kan det hävdas, större i en förening, i vart fall vid en jämförelse mellan en typisk förening och ett enmansaktiebolag. Det är emellertid enligt vår mening tveksamt om det särskilda behov av granskning som kan finnas i ekonomiska föreningar alltid behöver tillgodoses genom revision. Borgenärs- skyddsintresset motiverar, som nyss har antytts, inte att revisions- bestämmelserna är strängare i en ekonomisk förening än i ett aktie- bolag. Och medlemmarnas intresse av revision kan i det enskilda fallet vara litet; t.ex. i små föreningar där alla medlemmar sitter i styrelsen eller på annat sätt är väl involverade i föreningens dagliga verksamhet. Enligt vår mening talar därför starka skäl för att det i mindre och medelstora föreningar bör finnas ett betydande utrymme att välja någon annan typ av granskning av föreningens förhållanden än revision eller att rentav – såsom numera är fallet i fråga om aktie- bolag – välja att inte ha någon extern granskning alls.

Innehållet i revisionen och revisorns kvalifikationer

Innan vi går in på frågan vilka ekonomiska föreningar som bör om- fattas av revisionsplikten, finns det anledning att beröra innehållet i revisionen. Den frågan hänger i sin tur nära samman med frågan om revisorns kvalifikationer. Enligt vår mening måste kraven på revi- sors kvalifikationer vara sådana att en revisor alltid har den kom- petens som krävs för att utföra den revision som lagen föreskriver. Om den granskning som lagen föreskriver är komplicerad, bör det alltså ställas större krav på revisorns kvalifikationer än om lagen enbart föreskriver en schematisk eller på annat sätt enkel gransk- ning. Väljer man att ställa höga krav på revisionen, måste m.a.o. lagens krav på revisorns kvalifikationer sättas på en motsvarande hög nivå. I annat fall finns det en risk för att den revision som lagen

495

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

kräver inte kommer till stånd. Det finns också en risk för att revi- sorn drabbas av skadeståndsanspråk därför att han eller hon har fullgjort revisionsuppdraget på ett – i jämförelse med lagens krav – försumligt sätt.

Begreppet ”revision” i aktiebolagslagen syftar i dag på en gransk- ning av relativt komplext slag. Detta beror inte bara på lagens regler utan också på utvecklingen av god revisionssed. Vid tillkomsten av den nuvarande föreningslagen synes lagstiftaren inte ha avsett att begreppet ”revision” skulle ges någon annan innebörd i förenings- lagen än begreppet hade i den dåvarande aktiebolagslagen. Enligt vår mening bör innebörden av begreppet ”revision” även framdeles vara densamma i de båda lagarna. Det finns inte heller anledning att ge begreppet ”god revisionssed” i föreningslagen något annat inne- håll än det har i aktiebolagsrättsliga sammanhang. Den som är revisor i en ekonomisk förening bör alltså vara skyldig att följa ett regelverk som motsvarar det regelverk som gäller vid revision av aktiebolag. En revision av en ekonomisk förening kommer därmed att ha samma valör som en revision av ett aktiebolag.

Vilka särskilda krav på revisorns kvalifikationer bör detta då föranleda? När det gäller aktiebolag har lagstiftaren ansett att revi- sorn alltid ska vara en auktoriserad eller godkänd revisor. Det finns goda skäl för det; det garanterar att revisorn är en person som har genomgått en teoretisk och praktisk utbildning som svarar mot den förhållandevis komplexa granskning som han eller hon enligt god revisionssed är skyldig att utföra. Det förhållandet att en auktori- serad eller godkänd revisor står under Revisorsnämndens tillsyn ger ytterligare en garanti för att han eller hon är kompetent och seriös. Detta talar för att också revisionen av en ekonomisk förening alltid bör utföras av en auktoriserad eller godkänd revisor.

Vi föreslår därför att den nya föreningslagens bestämmelser om revisionens innebörd ges i huvudsak samma innebörd som de mot- svarande bestämmelserna i aktiebolagslagen och att det i lagen upp- ställs samma krav som i aktiebolagslagen på att revisionen ska utföras av en auktoriserad eller godkänd revisor.

Om lagen ges denna innebörd, innebär det att ”revision” i lagens mening enbart kan utföras av en auktoriserad eller godkänd revisor. De föreningar som i dag har en revisor som inte är auktoriserad eller godkänd revisor kommer inte att kunna behålla denne som förening- ens revisor utan måste antingen skaffa sig en sådan – vilket kan innebära merkostnader för föreningen – eller avstå från revision i lagens mening. Det kan synas vara ett starkt skäl mot vårt förslag.

496

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

Vi föreslår emellertid nedan att det i lagen – liksom redan har skett i aktiebolagslagen – införs ett ytterligare slag av granskning. Denna granskning bör vara av enklare slag. Som en följd av detta bör den kunna utföras även av personer som inte är auktoriserade eller godkända revisorer. I aktiebolagslagen benämns detta slag av gransk- ning allmän granskning och de som utför granskningen benämns lekmannarevisorer; vi föreslår att motsvarande ska gälla i fråga om ekonomiska föreningar (se närmare avsnitt 11.3). Införandet av be- stämmelser om allmän granskning genom lekmannarevisor medför att den som i dag är revisor i en ekonomisk förening, utan att ha de kvalifikationer som vi föreslår att en revisor ska ha, framdeles kom- mer att kunna granska den ekonomiska föreningen såsom lekmanna- revisor. Bestämmelserna om allmän granskning kommer enligt vår bedömning att harmoniera bättre med vad man kan kräva av en granskare som inte är auktoriserad eller godkänd revisor.

Vårt förslag innebär därmed följande. Kravet på revision ska inte längre omfatta alla föreningar, utan främst de största föreningarna. Andra föreningar ska kunna tillämpa bestämmelserna om revision på frivillig basis. När revision sker, ska den vara av i princip samma slag som revision av aktiebolag och utföras av auktoriserade eller godkända revisorer. Vid sidan av revision införs ytterligare ett slag av granskning, allmän granskning. Detta slag av granskning ska vara frivillig och ska därmed kunna användas som ett alternativ eller komplement till revision. De föreningar som inte är skyldiga att ha revision ska också kunna avstå helt från granskning av någondera slaget eller kunna utforma egna granskningsrutiner, t.ex. genom särskilda bestämmelser om detta i stadgarna.

11.2.2Vilka ekonomiska föreningar bör vara skyldiga att ha en revisor?

Förslag: Följande föreningar ska ha en revisor:

•dels föreningar som uppfyller minst två av följande tre villkor:

-medelantalet anställda i föreningen har under de senaste två räkenskapsåren uppgått till mer än 50,

-föreningens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 25 miljoner kronor,

497

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

-föreningens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50 miljoner kronor,

•dels föreningar som är moderföreningar i koncerner som uppfyller minst två av motsvarande tre villkor, och

•dels föreningar vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad.

En revisor ska också utses om ett förslag om detta biträds av minst en tiondel av de röstberättigade i föreningen eller av minst en tredjedel av de på stämman närvarande röstberättigade.

En revisor ska dessutom utses om det finns bestämmelser om detta i föreningens stadgar.

Bedömning: Den nuvarande bestämmelsen om att länsstyrelsen kan besluta att det ska utses en auktoriserad eller godkänd revisor bör inte föras över till den nya lagen.

För aktiebolag gäller, som ovan har framgått, att de kan välja bort revisionen om de inte uppfyller mer än ett av följande tre villkor:

•Medelantalet anställda i bolaget har under vart och ett av de senaste två räkenskapsåren uppgått till mer än tre.

•Bolagets redovisade balansomslutning har för de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 1,5 miljoner kronor.

•Bolagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än tre miljoner kronor.

Vi har övervägt om samma gränsvärde bör gälla även i fråga om skyldigheten för ekonomiska föreningar att ha revisor.

Det finns utan tvivel goda skäl för det. Omvärldens behov av en fullödig granskning av ekonomiska föreningar är knappast mindre än behovet av granskning av aktiebolag av motsvarande storlek. En motsvarande revisionsplikt kan därför också ha positiv betydelse för den ekonomiska föreningsformens konkurrenskraft. En förhål- landevis långtgående revisionsplikt förbättrar också förutsättningar- na för skatteuppbörd och brottsbekämpning.

Nackdelen med en sådan lösning är att kravet på revision – som ju, med vårt förslag, alltid ska ske genom auktoriserad eller godkänd revisor – skulle komma att omfatta flera ekonomiska föreningar än som i dag är skyldiga att ha auktoriserad eller godkänd revisor. Det innebär att åtskilliga ekonomiska föreningar som i dag inte har någon

498

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

extra kostnad för en auktoriserad eller godkänd revisor i fortsätt- ningen skulle drabbas av en sådan kostnad. Att applicera aktiebolags- lagens gränsvärde på ekonomiska föreningar skulle därmed komma i konflikt med våra utredningsdirektiv att så långt möjligt begränsa företagens administrativa kostnader.

Det kan tilläggas att regeringen i prop. 2009/10:204 En frivillig revision har uttalat att den kommer att utvärdera effekterna av inskränkningen av revisionsplikten på bolagsrättens område, och i samband med detta analysera om fördelarna med att slopa revisions- plikten för ännu flera företag är större än nackdelarna och därvid också överväga att ta ytterligare steg.5 Enligt vår mening bör frågan om en fullständig harmonisering mellan aktiebolagslagens och för- eningslagens gränsvärden i det aktuella avseendet anstå till dess dessa överväganden har gjorts.

Frågan är då var gränsvärdet tills vidare bör förläggas. Eftersom revision – med den innebörd som begreppet har i vårt förslag – enligt vår mening har stor positiv betydelse för i vart fall medelstora och större föreningar, för deras borgenärer och för det allmänna, talar goda skäl för att gränsvärdet även på kort sikt bör ligga i när- heten av det gränsvärde som numera gäller för aktiebolagens del, t.ex. 10 anställda, 5 miljoner kr i balansomslutning och 10 miljoner kr i nettoomsättning. Vi har emellertid funnit det ligga bäst i linje med våra direktiv att föreslå ett gränsvärde som motsvarar det gräns- värde som hittills har funnits i 8 kap. 5 § föreningslagen (i dess lydelse enligt SFS 2006:868); 50 anställda, 25 miljoner i balansom- slutning och 50 miljoner i nettoomsättning. Det är i realiteten detta gränsvärde som hittills – intill utgången av oktober 2010 – har bestämt vilka föreningar som är skyldiga att ha det slag av kvalificerad gransk- ning som revision enligt vårt förslag kommer att utgöra.6

Bestämmelserna i 8 kap. 5 § föreningslagen innebär vidare att det även måste finnas en auktoriserad eller godkänd revisor i för- eningar som är moderföreningar i koncerner, om koncernen uppfyller minst två av de tre nyssnämnda delvärdena. Det är naturligt att även en sådan moderförening bör omfattas av vårt förslag om revision.

Redan den nuvarande föreningslagen innehåller vissa särregler som avser den som är revisor i en ekonomisk förening vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Det är

5Se prop. 2009/10:204. s. 71.

6Gränsvärdet tar egentligen sikte på när en ekonomisk förening måste ha en särskilt kvalifi- cerad revisor (auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen).

499

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

rimligt att en sådan förening alltid är föremål för revision. Vi före- slår att det tas in en bestämmelse om detta i lagen.

Som vi redan har varit inne på bör det även i föreningar som inte är skyldiga att ha revisor vara möjligt att utse en revisor. Om för- eningsstämman fattar ett beslut om detta, bör lagens regler om revi- sion tillämpas på den granskning som revisorn genomför. Det bör också vara möjligt att i stadgarna ta in bestämmelser om att det ska finnas en eller flera revisorer. Föreningar som har sådana stadge- bestämmelser bör givetvis vara skyldiga att utse en revisor och den- nes granskning av föreningen bör i så fall följa lagens regler om revision.

Vad som nu har sagts bör emellertid inte utesluta att man i eko- nomisk förening, som inte är skyldig att ha revisor enligt lagens be- stämmelser, uppdrar åt någon lämplig person – en auktoriserad eller godkänd revisor eller annan person – att utföra en granskning av särskilt slag av föreningen. En sådan granskning kommer, med vårt förslag att kunna ske inom ramen för lagens bestämmelser om allmän granskning eller särskild granskning (se avsnitt 11.3). Men det bör också vara möjligt för föreningen att ge någon – en auktoriserad eller godkänd revisor eller någon annan – i uppdrag att utföra en av föreningen ”skräddarsydd” granskning. Några bestämmelser om detta behöver dock inte tas in i lagen.

Minoritetens rätt till revisor

En särskild fråga är vilket inflytande som en medlemsminoritet bör ha i frågan om revision. Bör en medlemsminoritet av viss storlek kunna framtvinga revision – som med vårt förslag innebär ”gransk- ning genom auktoriserad eller godkänd revisor” – av föreningar som annars inte är revisionspliktiga? Den närmast motsvarande bestäm- melsen i gällande rätt finns i 8 kap. 5 § femte stycket förenings- lagen. Där sägs att en auktoriserad eller godkänd revisor ska utses, om minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det vid en för- eningsstämma där revisorsval ska ske. Enligt vår mening är möjlig- heten att få till stånd en kvalificerad revision en viktig del av minori- tetsskyddet i ekonomiska föreningar. Den möjligheten bör alltså finnas kvar. Liksom i dag bör alltså en revisor utses om minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det. Det finns dock anled- ning att vidga rätten något. Enligt gällande rätt ska det utses en s.k. medrevisor, om ett förslag om detta får stöd av antingen minst en

500

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

tiondel av samtliga röstberättigade i föreningen eller av minst en tredjedel av de på stämman närvarande röstberättigade (se 8 kap. 2 § första stycket föreningslagen). En sådan medrevisor kommer, med vårt förslag, att kunna utses enbart om föreningen redan har en eller flera revisorer. Det talar för att rätten för en minoritet att påkalla att revisor utses bör utformas så att revisor ska utses inte bara när en tiondel av de röstberättigade står bakom förslaget utan också när förslaget stöds av minst en tredjedel av de röstberättigade som är närvarande på stämman. Vi föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet med detta.

Länsstyrelseförordnande av revisor?

En annan fråga är om den nya lagen bör innehålla någon motsva- righet till bestämmelsen i 8 kap. 6 § föreningslagen om att länssty- relsen, om det är påkallat av särskilda omständigheter, får besluta om att föreningens revisor ska vara auktoriserad eller godkänd revisor. Med den utformning som vårt förslag har – där begreppet ”revision” är förbehållet granskning som sker genom auktoriserad eller god- känd revisor – handlar det närmast om huruvida länsstyrelsen eller annan myndighet ska kunna besluta att en förening, som inte enligt lag är skyldig att ha revisor, trots detta ska utse en revisor. Aktie- bolagslagen innehåller, som ovan har nämnts, inte någon sådan be- stämmelse.

Det kan synas som att de båda lagarna inte bör skilja sig åt i detta avseende. Samtidigt kan det hävdas att ju högre gränsvärde för revi- sionsplikten som väljs, desto större är behovet av att en myndighet kan gå in och besluta om att föreningen ska vara föremål för revision. Medlemmarnas intresse av att få till stånd en revision tillgodoses visserligen genom de nyss föreslagna bestämmelserna om att minori- teten ska kunna begära att det utses en revisor. Borgenärernas och det allmännas motsvarande intresse tas emellertid inte tillvara på något annat sätt. Det kan därför hävdas att en bestämmelse motsva- rande 8 kap. 6 § föreningslagen borde tas in i den nya lagen, i vart fall så länge gränsvärdet för revision är så förhållandevis högt. Be- stämmelser om att en myndighet ska besluta om vad som i grunden är ett företags interna förhållanden bör dock undvikas så länge det inte finns mycket starka skäl för dem. Vi har inte funnit att det finns sådana skäl när det gäller ekonomiska föreningar i allmänhet. Vi åter-

501

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

kommer i avsnitt 18.2.2 och 18.3.2 till samma fråga, såvitt gäller bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar.

Revision genom särskilt revisionsorgan?

En annan fråga är om revision ska kunna utföras genom ett särskilt revisionsorgan, tillhandahållet av en sammanslutning med ändamål att ha hand om gemensamma uppgifter för föreningar (se 8 kap. 4 § i den nuvarande föreningslagen). Enligt vår uppfattning bör den frå- gan besvaras nekande. Vårt förslag utgår från att revision ska utföras av auktoriserade eller godkända revisorer, dvs. personer som har genomgått viss utbildning och som står under Revisorsnämndens tillsyn. Ett sådant revisionsorgan som avses i 8 kap. 4 § förenings- lagen torde i och för sig ofta kunna erbjuda en tillfredsställande granskning men denna kommer inte att vara omgärdad av de särskil- da garantier som följer av att revisorn är auktoriserad eller godkänd. Såvitt vi kan bedöma har dessutom användandet av sådana revisions- organ fått minskad betydelse. Revisionsorgan av detta slag bör alltså inte längre kunna användas för revision. Däremot bör sådana organ kunna användas för allmän granskning eller för icke-lagreglerad granskning.

Liksom hittills bör däremot – på samma sätt som i ett aktiebolag (jfr 9 kap. 17 § aktiebolagslagen) – ett s.k. registrerat revisionsbolag kunna utses till revisor.

Krav på särskilt kvalificerad revisor

Som ovan har framgått uppställs det i 8 kap. 5 § föreningslagen ett krav på att det vid revision av de allra största ekonomiska förening- arna ska delta minst en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.7 Fr.o.m. den 1 november 2010 om- fattar bestämmelserna om detta ekonomiska föreningar som upp- fyller minst två av följande tre villkor:

7 Jfr punkterna 1 och 2 i avsnitt 11.1.1. Kravet kan alltså inte tillgodoses genom en sådan revisor som avses i punkten 3.

502

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

1.Medelantalet anställda i föreningen har under minst två år upp- gått till mer än 50.

2.Föreningens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor.

3.Föreningens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kro- nor.

Motsvarande bestämmelser finns i bl.a. 9 kap. 13 § aktiebolagslagen. Frågan är nu om det finns anledning att ändra bestämmelserna, så- vitt gäller ekonomiska föreningar, med anledning av de förslag som vi i övrigt lämnar.

Ett regelverk som innehåller två gränsvärden – en nivå, där det inträder en skyldighet att ha kvalificerad revisor, och en annan, högre nivå, där det inträder en skyldighet att ha viss särskilt kvali- ficerad revisor – framstår i och för sig som krångligt och svåröver- skådligt. Skälen bakom bestämmelserna i 8 kap. 5 § föreningslagen

– att revisionen av mycket stora företag kräver medverkan av sär- skilt kvalificerade revisorer – framstår emellertid fortfarande som relevanta. Vi föreslår därför att motsvarande bestämmelser tas in i den nya lagen.

11.2.3Revisors uppdragstid

Förslag: Uppdragstiden för en revisor i en ekonomisk förening ska i princip vara ett år. Det ska vara möjligt att i stadgarna bestäm- ma en längre mandattid, dock längst fyra år.

En revisors uppdrag gäller i dag för den tid som anges i stadgarna. Uppdraget kan gälla tills vidare eller för viss tid. Aktiebolagslagen, som nyligen har ändrats i denna del, har en annan utformning. En- ligt aktiebolagslagen ska revisionsuppdraget alltid gälla för en viss tid (som ska löpa ut i samband med den årsstämma där val av ny revisor ska ske). Huvudregeln är att revisionsuppdraget löper fram till slutet av den årsstämma som hålls året efter revisorsvalet. I bolags- ordningen kan bestämmas annan, längre tid, dock längst fram till den årsstämma som hålls under fjärde året efter revisorsvalet.

503

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

Enligt vår mening finns det även i detta avseende skäl att över- väga en anpassning till aktiebolagslagens reglering.

Det har tidigare varit möjligt att utse en revisor i ett aktiebolag tills vidare. När denna möjlighet togs bort, skedde det med hänvis- ning till revisorns oberoende; ett i tiden obegränsat revisionsupp- drag kan, sades det, innebära att revisorn och de personer som berörs av hans granskning efter ett tag blir så nära lierade att granskningen blir lidande.8 Vi gör samma bedömning. Intresset av att revisionen utförs av en person som inte har några bindningar till det reviderade företaget är uppenbarligen lika stort oavsett om företaget är ett aktie- bolag eller en ekonomisk förening. Möjligheten att utse en revisor tills vidare bör därför tas bort.

När det sedan gäller revisorsuppdrag på bestämd tid innehåller aktiebolagslagen en maximitid om i princip fyra år. Skälen för detta är väsentligen desamma som skälen för att inte tillåta tillsvidare- uppdrag, dvs. ett mycket långvarigt revisionsuppdrag innebär en risk för att revisor och företag blir så nära lierade att detta går ut över granskningens kvalitet. Vi föreslår därför att fyraårsregeln införs även i föreningslagen.

Föreningslagens nuvarande krav på att uppdragstiden ska anges i stadgarna har den fördelen att det ger föreningen möjlighet att be- stämma den mandattid som passar föreningens förhållanden bäst. Den flexibiliteten ger emellertid även aktiebolagslagens reglering. Aktie- bolagslagens reglering har dessutom den ytterligare fördelen att det bolag som är nöjt med den ettåriga mandattid som är lagens huvud- regel inte behöver tynga bolagsordningen med några särskilda be- stämmelser om revisorns uppdragstid. Vi föreslår därför att kravet på att uppdragstiden ska anges i stadgarna inte förs över till den nya lagen. I stället bör den nya lagen innehålla en huvudregel om en i princip ettårig uppdragstid, kompletterad av en möjlighet för för- eningen att i sina stadgar bestämma om en längre uppdragstid på upp till fyra år.

11.2.4Revisionsberättelsens utformning och innehåll

Förslag: Den nya lagens bestämmelser om revisionsberättelsens utformning och innehåll utformas med aktiebolagslagens mot- svarande bestämmelser som förebild.

8 Se prop. 1997/98:99 s. 140 f.

504

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

Föreningslagens och aktiebolagslagens bestämmelser om revisions- berättelsens utformning och innehåll överensstämmer i väsentliga delar med varandra. Detta är naturligt om – såsom vi förordar – inne- börden i revisionen ska vara en och densamma i de båda företags- formerna.

På några punkter finns det skillnader. Exempelvis finns det i 9 kap. 29–31 §§ aktiebolagslagen krav på att det i revisionsberättelsen läm- nas vissa särskilda upplysningar, t.ex. om vilka normsystem för redovisning och revision som har tillämpats. De särskilda bestäm- melserna i aktiebolagslagen är i flertalet avseenden föranledda av EU-bestämmelser som inte är tillämpliga på ekonomiska föreningar. Enligt vår mening är det emellertid, från såväl systematisk som saklig synpunkt, lämpligast att lagarna överensstämmer även i dessa delar. Det handlar ju, oavsett vilken lag som tillämpas, om att redovisa resultatet av en i sak likadan granskning.

Den nya lagens bestämmelser om revisionsberättelsens utform- ning och innehåll bör alltså överensstämma med aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser. Såsom har utvecklats i avsnitt 9.8.1 bör en revisor i en ekonomisk förening även vara skyldig att uttala sig om huruvida medlemsförteckningen har förts på ett korrekt sätt.

11.2.5Revisors tystnads- och anmälningsplikt

Förslag: För en revisor i en ekonomisk förening ska det gälla samma regler om anmälningsskyldighet vid misstanke om brott som för en revisor i ett aktiebolag.

Det är naturligt att en revisor i en ekonomisk förening, såsom för- eningens förtroendeman, har en tystnadsplikt gentemot utomståen- de. Den nuvarande bestämmelsen om detta bör därför föras över till den nya lagen. Det är också naturligt att tystnadsplikten är be- gränsad i de avseenden som framgår av den nuvarande lagen. Så bör en revisor t.ex. vara skyldig att lämna upplysningar till andra revi- sorer i föreningen, till konkursförvaltare och till förundersöknings- ledare i brottmål (jfr 8 kap. 16 § föreningslagen). Vi föreslår därför att också dessa bestämmelser förs över till den nya lagen.

Föreningslagen saknar motsvarighet till aktiebolagslagens be- stämmelser om anmälningsskyldighet vid misstanke om brott i bo- laget. Dessa bestämmelser ställer särskilda krav på revisorn. Han eller

505

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

hon måste t.ex. ha viss insikt i straffrätt för att kunna bedöma om det föreligger en misstanke om brott. Det är mot den bakgrunden knappast rimligt att ålägga en granskare som inte har särskild kom- petens en skyldighet av detta slag. Vårt förslag innebär emellertid att föreningens revisor, när det finns en sådan, alltid ska vara aukto- riserad eller godkänd revisor. En sådan revisor måste antas ha den nödvändiga kompetensen och han eller hon har dessutom vanligen erfarenhet av frågor kring anmälningsskyldighet från uppdrag som revisor i aktiebolag. Det kan därför inte råda något tvivel om att en revisor, med de kvalifikationer som vi föreslår att han eller hon ska ha, har förmåga att tillämpa bestämmelserna om anmälningsskyldig- het vid misstanke om brott.

Vår bedömning är i och för sig att den ekonomiska föreningen i dag inte är en företagsform som används för ekonomisk brottslig- het särskilt ofta. Mot den bakgrunden kan behovet av att införa be- stämmelser om anmälningsskyldighet vid misstanke om brott synas vara ganska litet. Det är emellertid viktigt att skyddet mot ekono- misk brottslighet är ett och detsamma i olika företagsformer. I annat fall finns det en risk för att den ekonomiska brottsligheten flyttar över till den företagsform som har det sämsta skyddet. Bestämmel- ser om anmälningsskyldighet torde inte heller medföra några nämn- värda merkostnader för revisionen.

Mot den bakgrunden anser vi att en revisor i en ekonomisk för- ening bör ha samma aktivitetsplikt vid misstanke om brott som en revisor i ett aktiebolag. Bestämmelserna om detta bör utformas i enlighet med de motsvarande bestämmelserna i aktiebolagslagen.

11.3Allmän och särskild granskning

11.3.1Gällande rätt

I aktiebolagslagen finns det bestämmelser som gör det möjligt att uppdra åt personer att göra en allmän granskning av bolagets verk- samhet utöver den lagstadgade revisionen. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1999.9 Lagen innehåller också bestämmelser om särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget.

Den allmänna granskningen sker fortlöpande och har i väsentliga avseenden samma karaktär som revisionen. En skillnad är att den är

9 Se prop. 1997/98:99 s. 170–184 och bet. 1997/98:LU26 s. 23–26.

506

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

mindre inriktad på räkenskapsgranskning och mera på verksam- hetsgranskning. En annan skillnad är att resultat av granskningen inte alltid görs tillgängligt för tredje man; granskningen är därmed mera inriktad på aktieägarnas än på borgenärernas behov av information. En tredje skillnad är att granskningen utförs av någon som inte be- höver ha den formella kompetens som en revisor måste ha. Allmän granskning torde ha särskild betydelse i offentligägda bolag, främst kommunala bolag, där den utgör ett väsentligt inslag i det svenska systemet för insyn och kontroll av offentligt bedriven verksamhet.

Särskild granskning är en åtgärd av mera extraordinär natur, av- sedd för granskning av mera avgränsade förhållanden. Särskild gransk- ning torde ha särskild betydelse för skyddet av minoritetsaktieägare.

Föreningslagen innehåller bestämmelser om särskild granskning som i huvudsak överensstämmer med bestämmelserna i aktiebolags- lagen. Däremot saknar lagen helt bestämmelser om allmän gransk- ning. Det ska ses mot bakgrund av att lagen inte ställer några krav på att samtliga revisorer i en ekonomisk förening ska vara auktori- serade eller godkända revisorer. Vill man att en ekonomisk förening ska granskas av en viss person som inte är auktoriserad eller god- känd revisor, kan denna person alltså utses till revisor, något som inte är möjligt i ett aktiebolag.

11.3.2Allmän granskning i ekonomiska föreningar

Förslag: I den nya föreningslagen tas in bestämmelser om att ekonomiska föreningar ska kunna bli föremål för allmän gransk- ning genom en eller flera lekmannarevisorer. Huruvida allmän granskning ska förekomma ska avgöras i den enskilda förening- en genom majoritetsbeslut på föreningsstämman. I föreningar som saknar revisor ska dock en lekmannarevisor alltid utses, om det inte har bestämts något annat i stadgarna.

Lekmannarevisorn ska granska föreningens verksamhet för att klarlägga om den sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om föreningens interna kon- troll är tillräcklig. Granskningen ska vara så ingående som god sed vid detta slag av granskning kräver.

Bestämmelserna om allmän granskning utformas i övrigt på samma sätt som motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen.

507

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

Bör den nya lagen innehålla bestämmelser om allmän granskning?

Det förslag som vi har lämnat om revision av ekonomiska förening- ar innebär att det endast kommer att vara personer med särskilda kvalifikationer, nämligen auktoriserade och godkända revisorer, som kan utföra revision i lagens mening. I flertalet ekonomiska förening- ar finns det dock troligen önskemål om att föreningens förhållan- den ska bli föremål för något slag av granskning, fastän inte av det mera komplexa slag som revision utgör. Det kan t.ex. vara naturligt att föreningens förhållanden granskas av någon betrodd person inom föreningen eller av någon som är anställd vid en centralorganisation. Det är enligt vår mening självklart att en sådan granskning måste kunna komma till stånd även i framtiden, antingen som ett komple- ment till revisionen eller – om föreningen inte är skyldig att ha en revisor – som ett alternativ till revision.

I och för sig behöver detta inte lagregleras. En förening har redan i dag möjlighet att genom ett stämmo- eller styrelsebeslut besluta om granskning av det ena eller andra slaget. Arten och omfattningen av granskningen kan i så fall bestämmas genom själva beslutet. Den möjligheten kommer att finnas även med vårt förslag. Det finns emel- lertid flera omständigheter som talar för att den nya föreningslagen bör innehålla ett regelverk för granskning av detta slag.

För det första kan det för föreningen själv vara en fördel att kunna använda sig av ett färdigt regelverk. Ett beslut om granskning be- höver då inte ange något särskilt om t.ex. arten eller redovisningen av granskningen. Vad som ska gälla i fråga om granskningen klar- läggs genom lagens regler.

För det andra kan en lagreglering bidra till en viss kvalitetssäk- ring av granskningen. I aktiebolagslagen finns bl.a. bestämmelser om jäv och bestämmelser om att styrelse och verkställande direktör ska tillhandahålla lekmannarevisorn de upplysningar som denne be- höver. Bestämmelser av detta slag kan bidra till att resultatet av granskningen blir mera tillförlitligt.

För det tredje kan en lagreglering bidra till minoritetsskyddet i föreningen. Aktiebolagslagen innehåller i och för sig inga bestäm- melser om att en aktieägarminoritet har rätt att kräva att det utses lekmannarevisorer. Det sammanhänger troligen med att det, när be- stämmelserna om allmän granskning tillkom, gällde en generell revi- sionsplikt för aktiebolag. Minoritetsskyddet tillgodosågs genom bestämmelserna om revision, inklusive de särskilda bestämmelserna om minoritetsrevisor. På motsvarande sätt ger den nuvarande för-

508

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

eningslagens bestämmelser om revision ett visst minoritetsskydd. I lagen föreskrivs ju att det alltid ska finnas en ojävig revisor och det finns dessutom en möjlighet för minoriteten att begära att det utses en s.k. medrevisor. Det kan emellertid hävdas att den inskränkning av revisionsplikten som vi föreslår innebär en viss försvagning av minoritetsskyddet. För att balansera detta har vi ovan föreslagit att en medlemsminoritet ska ha rätt att begära att det utses en revisor. I det enskilda fallet kan det dock för såväl föreningen som minori- teten vara mera angeläget att granskningen utförs av någon annan än en auktoriserad eller godkänd revisor. Det talar enligt vår mening för att minoriteten även bör ha möjlighet att begära en granskning, motsvarande allmän granskning av aktiebolag. En sådan lagreglering förutsätter emellertid att lagen även anger innehållet i denna gransk- ning.

Vi föreslår därför att det i den nya lagen tas in bestämmelser om allmän granskning genom lekmannarevisor.

När bör allmän granskning komma till stånd?

Bestämmelserna om allmän granskning bör, som vi redan har antytt, vara dispositiva. Det bör alltså i princip vara den enskilda förening- ens egen sak att avgöra om allmän granskning ska ske. En reglering som bygger på denna princip kan dock utformas på olika sätt. Ett alternativ är att allmän granskning ska förekomma endast där det finns ett positivt stämmobeslut om detta. Detta är det alternativ som har störst likheter med aktiebolagslagens regler om allmän gransk- ning. En sådan bestämmelse kan kompletteras med en bestämmelse om att allmän granskning därutöver ska ske när det finns bestäm- melser om detta i stadgarna. Denna lösning är enligt vår mening den lämpligaste när det gäller föreningar som har en revisor och därmed redan är föremål för en granskning, dvs. revision. I sådana föreningar torde det endast vara mera undantagsvis som det finns behov av att komplettera revisionen med allmän granskning. Annorlunda förhåller det sig med de föreningar som inte har någon revisor och därmed inte heller någon revision. I dessa föreningar torde det i de flesta fall finnas ett flertal medlemmar som vill ha till stånd något slag av granskning av föreningens förhållanden, fastän inte av det mera komplexa – och vanligen också mera kostnadskrävande – slag som revision utgör. Den naturliga huvudregeln för dessa föreningar är därför att föreningens förhållanden ska granskas av en lekmanna-

509

Revision och annan granskning

SOU 2010:90

revisor enligt bestämmelserna om allmän granskning. Vi föreslår att det införs en bestämmelse av denna innebörd men att huvudregeln kompletteras med en möjlighet att i stadgarna besluta om att allmän granskning genom lekmannarevisor inte ska ske.10 Den föreslagna lösningen motsvarar den ”opt out”-lösning som gäller för icke-revi- sionspliktiga aktiebolag (se 9 kap. 1 § aktiebolagslagen).

Minoritets rätt att få till stånd allmän granskning

Vi har redan varit inne på att bestämmelserna om allmän gransk- ning kan bidra till minoritetsskyddet i en förening och att minori- teten bör ha viss rätt att få till stånd allmän granskning. En sådan rätt bör finnas även om föreningen har tagit in bestämmelser i sina stadgar om att allmän granskning inte ska ske. Frågan är då hur be- stämmelserna om detta bör utformas.

Föreningslagens och aktiebolagslagens minoritetsskyddsregler är ofta utformade så att de anknyter till ett gränsvärde om en tiondel av de röstberättigade eller andelarna/aktierna i föreningen eller aktie- bolaget. Det gäller t.ex. minoritetens rätt att begära att föreningens revisor ska vara auktoriserad eller godkänd (se 8 kap. 5 § femte stycket föreningslagen). Ibland räcker det att minoriteten kan samla stöd av en tredjedel av de på stämman närvarande röstberättigade (även om dessa inte skulle representera fullt ut en tiondel av det samman- lagda antalet röstberättigade i föreningen). Ett exempel på detta är bestämmelsen om utseende av särskild granskare i 8 kap. 8 § för- eningslagen. Det finns goda skäl för att knyta rätten att begära all- män granskning till denna nivå. Det finns emellertid också goda skäl för att gå längre än så och föreskriva att en lekmannarevisor ska utses så snart någon av medlemmarna begär det. Först därigenom är ju den enskilde medlemmen tillförsäkrad samma grad av granskning av föreningen som han eller hon är tillförsäkrad enligt den nuvarande lagen där revision är obligatorisk. Övervägande skäl talar därför en- ligt vår mening för att varje medlem, som huvudregel, bör ha rätt att påkalla allmän granskning. I synnerhet i mycket stora föreningar kan dock en sådan regel ge den enskilde medlemmen en oproportio- nerligt stor makt att framtvinga en kostnadskrävande åtgärd (även om det i sådana större föreningar ofta lär finnas en revisor och där-

10 En av utredningens experter har förordat att allmän granskning även i dessa fall ska förutsätta ett positivt beslut av föreningsstämman eller en stadgebestämmelse om att allmän gransk- ning ska ske.

510

SOU 2010:90

Revision och annan granskning

för inte kommer att vara möjligt för en enstaka medlem att kräva att en lekmannarevisor utses). Det bör därför vara möjligt att i stad- garna ta in bestämmelser som begränsar den enskilde medlemmens rätt att begära allmän granskning. Även om det finns sådana stadge- bestämmelser bör dock allmän granskning alltid komma till stånd om ett förslag om detta samlar sådan pluralitet som i dag föreskrivs i 8 kap. 8 § föreningslagen.

Innehållet i den allmänna granskningen

När det gäller den allmänna granskningens innehåll anser vi att detta bör överensstämma med vad som gäller för aktiebolag. Det innebär att en lekmannarevisor bör ha till uppgift att granska föreningens verksamhet för att klarlägga att den sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om föreningens interna kontroll är tillräcklig. Han eller hon bör också – på samma sätt som en revisor – normalt vara skyldig att följa föreningsstäm- mans anvisningar, något som ger stämman möjlighet att begära att särskilda aspekter tas upp i granskningsarbetet. Det är inte möjligt att i lagen närmare ange granskningens innehåll och omfattning utan detta måste överlämnas till praxis och sedvänja. I fråga om inne- hållet och omfattningen av revision hänvisar den nuvarande lagen till ”god revisionssed”. Detta är inte möjligt när det gäller innehållet och omfattningen av allmän granskning, eftersom begreppet ”god revisionssed” är inriktat på en mera räkenskapsinriktad och komplex granskning än den allmänna granskningen är avsedd att vara. Vi före- slår därför att lagen i denna del inte säger mera än vad som sägs i motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen, nämligen att gransk- ningen ska vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver.

Övriga bestämmelser om allmän granskning

Också i övrigt bör bestämmelserna om allmän granskning utformas i nära anslutning till de motsvarande bestämmelserna i aktiebolags- lagen. I lagen bör sålunda bl.a. föreskrivas att en lekmannarevisor ska utses av föreningsstämman, om inte stadgarna innehåller bestäm- melser om att lekmannarevisor ska utses på annat sätt (jfr 10 kap. 8 § aktiebolagslagen). Denna bestämmelse behöver dock komplet-

511

12 Medlemsinsatserna

12.1Inledning

Den grundläggande kapitalbildningen i en ekonomisk förening sker genom att var och en av medlemmarna tillskjuter en eller flera med- lemsinsatser. Inbetalda medlemsinsatser utgör bundet eget kapital, dvs. motsvarande belopp får inte användas för vinstutdelning utan förutsätts stanna kvar i föreningen så länge medlemmen är kvar i föreningen.

En medlem som avgår ur en ekonomisk förening har rätt att, med vissa begränsningar, få ut medlemsinsatser som han eller hon har betalat in. Det har hävdats att den gällande regleringen kan minska medlemmarnas investeringsvilja, eftersom de vid utträde ur fören- ingen enbart får tillbaka högst det nominella beloppet av sina in- satser och således inte kan få del av värdeökningar som har möjlig- gjorts genom insatserna eller andra investeringar. Mot denna bak- grund har vi övervägt om det bör vara möjligt att återbetala insatser i ekonomiska föreningar och kooperativa hyresrättsföreningar till högre belopp än insatsernas nominella värde. I anslutning till detta har vi även behandlat vissa andra frågor som gäller medlemsinsatser, såsom överlåtelse av medlemsinsatser och inlösen av s.k. över- insatser.

12.2Allmänt om kapitalet i ekonomiska föreningar

En ekonomisk förening behöver normalt, liksom de allra flesta andra företag, kapital för att kunna bedriva sin verksamhet. Traditionellt har det ansetts att en ekonomisk förening i stor utsträckning bör vara självfinansierad, främst genom insatser från medlemmarna och fondering av de överskott som uppstår i verksamheten. Självfinan- sieringsprincipen anses bidra till att förverkliga andra kooperativa

513

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

principer såsom principen om självständighet och ekonomiskt obe- roende.1

En förenings primära egenkapital härrör från de medlemsinsatser som föreningens medlemmar betalar in. Föreningslagen ställer inte upp något krav på att medlemsinsatserna ska uppgå till något be- stämt lägsta belopp, såsom är fallet med aktiekapitalet i ett aktie- bolag. Medlemsinsatserna utgör dock, tillsammans med förlags- insatser, reservfond och eventuell uppskrivningsfond, föreningens bundna egna kapital (se 5 kap. 15 § första stycket årsredovisnings- lagen [1995:1554]). Den del av föreningens tillgångar som svarar mot medlemsinsatserna kan alltså inte tas i anspråk för vinstutdel- ning.

En medlem i en ekonomisk förening har en ovillkorlig rätt att lämna föreningen. Som huvudregel har han eller hon då också rätt att få tillbaka sin medlemsinsats. Medlemsinsatserna i en förening utgör därför ett över tiden föränderligt kapital. För att medlems- insatserna i en förening ska utgöra en stabil kapitalbas krävs att utträdande medlemmar ersätts av nya.

Rätten för en avgående medlem att återfå sin medlemsinsats inne- fattar inte någon rätt att ta med sig någon del av det överskott som har upparbetats i föreningens verksamhet. Sådant överskott kan i och för sig delas ut till medlemmarna genom vinstutdelning eller gottgörelse men förutsätts i annat fall användas för konsolidering av föreningens verksamhet. Den del av föreningens kapital som kan delas ut kan emellertid i stället föras över till medlemsinsatserna genom s.k. insatsemission (se 10 kap. 2 a § föreningslagen). Det belopp som överförs – och som brukar benämnas emissionsinsats – blir då ”individuellt kapital” i så måtto att en avgående medlem har rätt att ta med sig också de emissionsinsatser som har tillgodoräk- nats honom eller henne.

Principen om självfinansiering kan ibland vara svår att upprätt- hålla. En ekonomisk förening kan ha ett större behov av kapital än vad medlemmarna kan tillskjuta genom insatser. Behovet av kapital kan inte heller alltid tillgodoses genom fondering av överskott, i synnerhet som en förening som vill vara säker på att behålla sina medlemmar måste tillämpa en prispolitik som medlemmarna upp- fattar som förmånlig. För att tillgodose behovet av kapital kan en förening självfallet ta lån. En hög grad av lånefinansiering är dock inte önskvärd, eftersom det försvagar föreningens soliditet. En alter-

1 Se SOU 1981:60 s. 172–174.

514

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

nativ form för finansiering av en förenings verksamhet är att ge ut förlagsinsatser (se bestämmelserna i 5 kap. föreningslagen). Förlags- insatser, som behandlas mera utförligt i avsnitt 13, intar en mellan- ställning mellan medlemsinsatser och lån. Även icke-medlemmar kan inneha förlagsinsatser och på detta sätt kan både medlemmar och externa investerare bidra med kapital till föreningen.

12.3Närmare om medlemsinsatser

Medlemmarna i en ekonomisk förening måste delta i föreningen med medlemsinsatser. Föreningslagen innehåller dock inte några bestämmelser om medlemsinsatsernas storlek och anger inte heller när eller på vilket sätt som medlemmarna ska fullgöra sin insats- skyldighet. Dessa frågor förutsätts föreningen reglera i sina stadgar (se 2 kap. 2 § 4 föreningslagen). Följden av detta är att insatsernas storlek och art kan variera väsentligt. Medlemsinsatserna brukar van- ligen betalas kontant men insatsskyldigheten kan också fullgöras på annat sätt, exempelvis genom leverans av varor eller med arbets- prestationer.2 Tiden för inbetalning av insats kan också variera. Det är således inte alltid som insatserna betalas i samband med med- lemmens inträde i föreningen. Det förekommer att medlemmar fullgör sin insatsskyldighet genom att föreningen behåller de efter- likvider, den återbäring eller den vinst som annars skulle ha delats ut till dem; på så vis fullgörs insatsskyldigheten successivt.

En förenings stadgar kan också innehålla bestämmelser om att dess medlemmar får bidra med insatser utöver vad de är skyldiga att delta med, s.k. överinsatser. Överinsatserna räknas till medlems- insatserna och utgör också bundet eget kapital.

12.4Insatsemission

12.4.1Gällande rätt

Medlemsinsatserna är som tidigare har nämnts knutna till enskilda medlemmar på så sätt att en medlem i princip har rätt att vid ut- träde ur föreningen få tillbaka inbetalda insatser. Medlemmen har dock inte rätt att få ut mer än sina insatser och således inte någon del av föreningens fria egna kapital. Det kan medföra att med-

2 Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 93.

515

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

lemmarna väljer att dela ut fritt eget kapital i stället för att använda det för konsolidering av föreningens verksamhet. Bestämmelserna om insatsemission tillkom för att ge medlemmarna ett incitament att låta fritt eget kapital stanna kvar i föreningen och därigenom under- lätta föreningens självfinansiering.3

12.4.2Överväganden och förslag

Förslag: I lagen införs klargörande bestämmelser om förfarandet vid beslut om insatsemission.

Också den nya föreningslagen bör innehålla bestämmelser om insats- emission. Innebörden i dessa bestämmelser bör vara densamma som i dag. Genom ett beslut om insatsemission ska föreningen alltså kunna överföra en del av föreningens fria egna kapital till medlems- insatserna. Det överförda beloppet kommer därigenom att omvandlas till bundet eget kapital. Vad som har tillgodoförts en medlem så- som ”emissionsinsats” ska denne senare normalt kunna få ut när han eller hon längre fram lämnar föreningen.

Den nuvarande föreningslagen innehåller inga bestämmelser om hur ett beslut om insatsemission kommer till. Ett beslut om insats- emission kan emellertid ha stor betydelse för den enskilda med- lemmen. På kort sikt minskar insatsemissionen hans eller hennes möjlighet att få vinstutdelning; i och med att det fria egna kapitalet genom insatsemissionen överförs till bundet eget kapital kan mot- svarande belopp inte användas för vinstutdelning. På längre sikt har insatsemissionen motsatt effekt; insatsemissionen medför att med- lemmen kan räkna med att få ut ett större belopp vid ett framtida utträde ur föreningen. Mot denna bakgrund är det rimligt att lagen ger tydligt besked om hur ett beslut om insatsemission kommer till stånd.

Av lagen bör sålunda inledningsvis framgå att beslut om insats- emission fattas av föreningsstämman.

Föreningsstämmans beslut bör grundas på visst underlag. Efter- som insatsemissionen innebär en disposition av medel som är till- gängliga för vinstutdelning, är det naturligt att detta underlag är i huvudsak detsamma som underlaget inför ett beslut om vinstutdel- ning. Inför den stämma som ska besluta om insatsemission bör där-

3 Se prop. 1996/97:163 s. 26 f.

516

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

för styrelsen upprätta ett förslag till beslut. Av förslaget bör bl.a. framgå det sammanlagda belopp som ska tillgodoföras medlemmarna genom emissionen. Det bör också, till medlemmarnas information, anges hur stor del av föreningens kapital som är tillgängligt för vinst- utdelning. För att medlemmarna ska kunna bedöma lämpligheten av en insatsemission, jämförd med andra alternativ, bör det bifogas en kopia av den senast fastställda årsredovisningen jämte en redo- görelse från styrelsen om händelser som har inträffat efter det att årsredovisningen avlämnades och som är av väsentlig betydelse för att bedöma föreningens ställning. Om föreningen har en revisor, bör också revisionsberättelsen och ett revisorsyttrande över styrelsens redogörelse fogas till förslaget.

Villkoren för insatsemissionen, däribland hur det emitterade be- loppet ska fördelas mellan medlemmarna, ska enligt gällande rätt i princip regleras i stadgarna. Så bör det enligt vår mening vara även i framtiden. Vad som kommer att gälla i detta avseende bör emellertid tydliggöras i förslaget till beslut, så att den enskilde medlemmen får en god bild av vad insatsemissionen kommer att innebära för honom eller henne. I stadgarna kan det även tas in begränsningar i medlem- marnas rätt att ta med sig emissionsinsatsen vid framtida avgång ur föreningen. I dessa avseenden kan man t.ex. tänka sig att enbart en del av emissionsinsatsen ska betalas ut eller att insatsen ska betalas ut med viss fördröjning. I den mån sådana begränsningar före- kommer bör förslaget innehålla en erinran om dessa. Detta bör klar- göras i lagen.

I lagen bör också tydliggöras att förslaget om insatsemission, till- sammans med de därtill fogade handlingarna, ska tillhandahållas med- lemmarna inför den stämma som ska besluta i frågan. Reglerna bör i detta avseende utformas på samma vis som bestämmelserna om till- handahållande av redovisningshandlingar inför årsstämman.

12.5Återbetalning av medlemsinsatser

12.5.1Gällande rätt

En medlem som går ur en ekonomisk förening har som huvudregel rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser (se 4 kap. 1 § första stycket föreningslagen). Han eller hon har dock inte någon rätt att få ut ett högre belopp än vad som belöper på honom eller henne i

517

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

förhållande till övriga medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för avgången. Vid beräk- ningen av det egna kapitalet ska bortses från reservfond, uppskriv- ningsfond och förlagsinsatser. Medlemmen har dessutom rätt att efter avgång få ut sin andel av beslutad vinstutdelning från det när- mast föregående året, tillsammans med vad som eventuellt innestår från tidigare år (se 4 kap. 1 § andra stycket föreningslagen).

Bestämmelserna om rätt till återbetalning av medlemsinsats och andel i vinst är dispositiva. Det står därför en förening fritt att i stadgarna inskränka eller helt frånta sina medlemmar denna rätt.4 Beträffande föreningens möjlighet att besluta att avgående med- lemmar ska få tillbaka mer än det nominella värdet av medlems- insatserna, se nästa avsnitt.

En medlem som har överinsatser i föreningen har rätt att få dessa återbetalda även om han eller hon inte går ur föreningen (”partiellt utträde”, se 4 kap. 3 § föreningslagen). Rätten att få tillbaka över- insatser följer samma principer som gäller för en avgången medlems rätt att få ut medlemsinsatser.

12.5.2Vilket belopp återbetalas till avgående medlem?

Som huvudregel gäller, som tidigare har redovisats, att medlems- insatser återbetalas till sitt nominella värde, dvs. motsvarande det belopp som den avgående medlemmen har betalat in eller tillgodo- förts genom insatsemission. Det är inte alldeles klart om förenings- lagen tillåter att en förening betalar ut ett högre belopp än det som en gång betalades in till föreningen. I doktrinen har det framhållits att en betald medlemsinsats inte ger upphov till någon fordringsrätt mot föreningen och därmed inte heller rätt till ränta.5 Det har vidare uttalats att det är ovisst om en stadgebestämmelse om att en medlem ska få ut ett större belopp än den inbetalda insatsen är giltig. En sådan stadgebestämmelse torde i vart fall inte ge med- lemmar rätt att få ut mer än medlemsinsatsens belopp och med- lemmens andel i det fria egna kapitalet.6 Enligt vår mening måste det antas att tillämpningen av en sådan stadgebestämmelse under

4En medlem har dock en ovillkorlig rätt att gå ur föreningen och få tillbaka hela sin med- lemsinsats när han eller hon inte har samtyckt till beslut om stadgeändringar i vissa frågor eller till beslut om fusion (se 7 kap. 15 § tredje stycket samt 12 kap. 20 § föreningslagen).

5Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 90 f.

6Se a.a. s. 157 och K. Rodhe, Föreningslagen, 1987 års lag om ekonomiska föreningar, 8 uppl., s. 109.

518

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

alla förhållanden inte får leda till att föreningens bundna egna kapital tas i anspråk utom såvitt avser den del som utgör den avgångne medlemmens medlemsinsats.

En jämförelse kan göras med lagstiftningen avseende vissa sär- skilda former av ekonomiska föreningar.

Av 9 § lagen (1975:417) om sambruksföreningar följer att när en medlem har avgått ur en sambruksförening är föreningen skyldig att lösa medlemmens andel. Föreningens stadgar ska därför inne- hålla bestämmelser om de värderingsgrunder som ska gälla när föreningen ska lösa in en medlems andel (se 4 § 10 lagen om sam- bruksföreningar). Bestämmelsen om skyldighet för en förening att lösa in andelen infördes genom den nuvarande lagen om sambruks- föreningar. Tidigare gällde att föreningen hade möjlighet, men inte skyldighet, till inlösen av andel. Motivet till den nya regleringen var att underlätta personväxlingar i sambruksföreningar.7 En sambruksförening kan i stadgarna införa bestämmelser som begränsar medlemmens rätt att få sin andel inlöst. Genom att föreningen ska lösa medlemmens andel till andelens värde kan betalning komma att ske med högre belopp än vad medlemmen har betalat i insats.

Lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt innehåller en bestäm- melse om att en avgående medlem inte har rätt att få tillbaka ett högre belopp än det som han eller hon har betalat in till föreningen som insats (se 2 kap. 9 § fjärde stycket lagen om kooperativ hyres- rätt). Vid lagens tillkomst diskuterades om man borde tillåta stadge- bestämmelser som föreskrev någon form av indexuppräkning av insatserna, t.ex. i förhållande till konsumentprisindex. För en sådan uppräkning talade den enskilde medlemmens intresse av att värde- säkra sin insats i tider av inflation. För motsatsen talade, enligt vad som uttalades i propositionen, föreningens och kvarvarande med- lemmars intressen, eftersom en uppräkning skulle innebära en för- dyring för föreningen. Om uppräkning inte tillåts, kan, sades det, kapitalet i stället användas till att hålla hyrorna nere eller till vinst- utdelning till kvarvarande medlemmar. De skäl som talade mot att en uppräkning skulle ske ansågs väga tyngre.8

7Se prop. 1975:70 s. 46.

8Se prop. 2001/02:62 s. 55 f.

519

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

12.5.3Viss utländsk lagstiftning

Finland

En medlem i ett finskt andelslag har rätt att få tillbaka sin insats när medlemskapet upphört (se 10 kap. 1 § lagen om andelslag). Ett andelslag har inte någon möjlighet att inskränka denna rätt genom stadgebestämmelser men andelslaget kan fördröja tiden för åter- betalning.

Återbetalning får inte ske med högre belopp än det som en medlem har betalat till andelslaget, dvs. med nominellt belopp. I stadgarna kan dock bestämmas att medlemmen även har rätt till exempelvis andelslagets överskott.9

Det finska justitiedepartementet har enligt uppgift för avsikt att se över lagen om andelslag. I samband härmed kommer möjligen bestämmelserna om återbetalning av medlemmars insatser att över- vägas och man kommer då att ta ställning till om dessa ska kunna återbetalas till annat än nominellt värde.

Norge

I den norska lagen är huvudregeln att en avgående medlem endast har rätt att få tillbaka inbetald medlemsinsats till nominellt värde. Medlemsinsatsen kan återbetalas med ränta men bara om sam- virkeforetakets stadgar föreskriver att insatsen ska förräntas. Den ränta som i sådana fall kan utgå är dock begränsad på visst sätt (se 30 § samvirkelova). Föreningen kan inskränka rätten till återbetal- ning av medlemsinsatsen genom bestämmelser i stadgarna (se 22 § samvirkelova).

Genom bestämmelser om s.k. medlemskapitalkonto kan dock medlemmar ges del av föreningens värdetillväxt. Bestämmelserna, som har stora likheter med de svenska reglerna om emissions- insatser, möjliggör att utdelningsbara medel förs över till särskilda medlemskonton i stället för att betalas ut till medlemmarna. En av- gående medlem har rätt att få med sig vad som innestår på hans eller hennes konto. Bestämmelserna om medlemskapitalkonton har ansetts medföra att det inte finns något större behov av regler som ger medlem rätt till andel av samvirkeforetakets nettoförmögenhet.10

9Se RP 176/2001 rd s. 128.

10Se Ot.prop. nr 21 2006–2007 s. 104.

520

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

Utbetalning av medlems andel i nettoförmögenheten är således inte tillåtet, dock med ett undantag. Lagen tillåter att arbets- kooperativ, s.k. arbeidssamvirke, i sina stadgar tar in bestämmelser om att avgående medlemmar har rätt att få sin andel av koopera- tivets nettoförmögenhet. Undantagsbestämmelsen anses motiverad av tre skäl.11

•Bestämmelsen anses främja entreprenörskap och sysselsättning och kan bidra till att öka antalet arbetskooperativ.

•Denna typ av kooperativ har en mer stängd och privat karaktär än andra samvirkeforetak, vilket anses minska risken för speku- lation.

•Medlemmarna i ett arbetskooperativ bidrar ofta med ett högre insatskapital än medlemmar i andra kooperativ. Deras investe- ringsvilja bör ökas om de också får del av företagets förmögen- het vid utträde.

Danmark

Det är inte alldeles klart om en avgående andelshavare har rätt att få ut, utöver sin insats, någon del av andelsselskabets förmögenhet. Utgångspunkten synes vara att frågan får avgöras i det enskilda fallet, varvid tolkningen av selskabets stadgar får stor betydelse.12

Det är vanligt att stadgarna för danska andelsselskab innehåller uttryckliga bestämmelser om att avgående andelshavare inte har rätt till andel av andelsselskabets nettoförmögenhet. Det förekommer numera endast undantagsvis stadgebestämmelser om att en utträd- ande andelshavare har rätt till sådan andel. Om så ändå är fallet, anses det att beräkningen av andelens värde bör ske på visst särskilt sätt; tillgångarna ska värderas till realisationsvärdet vid en eventuell likvidation och s.k. eventualförpliktelser ska beaktas.13

För att på en och samma gång tillgodose andelshavarnas intresse av att få del av selskabets förmögenhet och selskabets behov av konsolidering har vissa andelsselskab infört system med s.k. andels- havarkonton. Systemet innebär att selskabet löpande överför över- skott till varje enskild andelshavare, varvid överskottet blir andels-

11Se Ot.prop. nr 21 2006–2007 s. 104 f.

12Se E. Hørlyck, Dansk andelsret, 3 udg., s. 65–67.

13Se E. Hørlyck, Dansk andelsret, 3 udg., s. 118.

521

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

havarens individuella del av selskabets kapital.14 Om selskabets stadgar innehåller bestämmelser om andelskonton, anses detta mot- satsvis innebära att andelshavarna inte har någon rätt till andel i selskabets nettoförmögenhet.15

12.5.4Överväganden och förslag

Bör det vara möjligt att återbetala medlemsinsats med ett högre belopp än insatsens nominella värde?

Förslag: Som huvudregel ska återbetalning av medlemsinsatser inte kunna ske till högre belopp än medlemsinsatsernas nomi- nella värde.

Ett arbetskooperativ ska emellertid, om samtliga röstberättigade medlemmar är ense om det, kunna införa stadgebestämmelser om att en avgående medlem har rätt att få ut ett belopp som överstiger det nominella beloppet av hans eller hennes insatser. Vad som utbetalas till medlemmen ska dock inte få överstiga medlemmens andel av föreningens egna kapital vid tiden för av- gången. Vid beräkningen av det egna kapitalet ska reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna inte räknas med.

Som tidigare har angetts kan föreningslagens nuvarande bestäm- melser om återbetalning av medlemsinsatser ha en viss hämmande effekt på medlemmarnas investeringsvilja. Det förhållandet att en avgående medlem inte har någon möjlighet att få del av värdetill- växten i föreningen medför också att medlemmarna saknar egent- ligt incitament att låta överskott från föreningens verksamhet stanna kvar i föreningen; det är mera fördelaktigt att löpande ta ut föreningens hela överskott genom vinstutdelning. Detta är ägnat att minska föreningens möjligheter till självfinansiering och kon- solidering. Om ekonomiska föreningar hade möjlighet att lösa in avgående medlemmars andelar till belopp som överstiger det nomi- nella värdet av insatserna, skulle de avgående medlemmarna regel- mässigt kunna få del av föreningens förmögenhetstillväxt, något som borde öka såväl medlemmarnas investeringsvilja som deras be- nägenhet att låta verksamhetens överskott stanna i föreningen. Att en avgående medlem kan få med sig en del av det överskott som

14Också detta system har likheter de svenska reglerna kring insatsemission.

15Se E. Hørlyck, Dansk andelsret, 3 udg., s. 65–67.

522

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

han eller hon har varit med om att bygga upp inom föreningen torde indirekt även underlätta förändringar i medlemskretsen.

Mot en ordning där avgående medlemmar har rätt att ta med sig mer än det nominella värdet av sina insatser talar främst det för- hållandet att en ekonomisk förening har behov av en stabil kapital- bas. Om många medlemmar lämnar föreningen samtidigt med krav på att få ut hela sin andel i föreningens förmögenhet, kan det bli fråga om mycket påtagliga ekonomiska påfrestningar för föreningen. Även i andra fall kan konsekvenserna för föreningen bli kännbara, särskilt om värdetillväxten i föreningen har varit god och föreningen som en följd av detta måste betala ut stora belopp till de avgående medlemmarna, belopp som föreningen hade behövt för konsolidering och utveckling. En rätt för avgående medlemmar att ta med sig belopp som överstiger det nominella värdet av deras insatser kan även leda till spekulationer. En person kan gå in i en förening när det råder ”goda tider” för att därefter relativt snabbt lämna fören- ingen och kräva att få ut sin andel av föreningens förmögenhet utan att han eller hon i någon egentlig utsträckning har bidragit till att skapa denna förmögenhet. Det bör dock tilläggas att sådana risker kan neutraliseras, t.ex. genom stadgebestämmelser om att en av- gående medlem har rätt till högre belopp än det nominella värdet först ett visst antal år efter det att han eller hon blev medlem i föreningen.

Vad som också talar mot införandet av bestämmelser om åter- betalning av medlemsinsatser utöver nominellt belopp är att medlem- marnas intresse av att få del av övervärdena i en förening i vart fall delvis kan tillgodoses redan genom bestämmelserna om insats- emission. Om en förening genom insatsemission kontinuerligt överför fritt eget kapital till medlemsinsatserna, ökar det individuella ägandet i föreningen och en avgående medlem kommer att kunna få ut ett större belopp än vad han eller hon har betalat in som insats. Har möjligheterna till insatsemission utnyttjats maximalt kommer den avgående medlemmen att få ut hela sin andel av föreningens fria egna kapital. Det kan dock hävdas att förekomsten av bestäm- melser om insatsemission inte alltid kan tillgodose den enskilde medlemmens intresse av att få del av värdetillväxten. Han eller hon kan inte vara säker på att föreningsstämman löpande kommer att besluta om insatsemission i den omfattning som han eller hon an- ser vara rimlig. Bestämmelser som ger medlemmen rätt att få ut mer än det nominella värdet av sina insatser när han eller hon avgår

523

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

ur föreningen kan därför ha ett mervärde, bl.a. genom ökad för- utsebarhet.

Vår bedömning är att ett system som ger utrymme för åter- betalningar av insatser till mer än nominellt värde har såväl fördelar som nackdelar. I vissa föreningar kan fördelarna dominera och i andra väger nackdelarna över. Systemet innebär vissa risker för föreningen och dess borgenärer men dessa kan till viss del neutrali- seras genom lag- eller stadgebestämmelser som drar upp strikta ramar för hur mycket som kan återbetalas. Behovet av att kunna återbetala medlemsinsatser utöver nominellt belopp torde också växla beroende på typen av förening. I Norge har det ansetts finnas ett beaktansvärt behov av bestämmelser av detta slag i fråga om arbetskooperativ. De diskussioner som vi har haft med företrädare för den svenska kooperationen tyder på att det också i Sverige är just arbetskooperativen som skulle kunna ha nytta av bestämmelser om återbetalning av medlemsinsatser utöver nominellt belopp. Från Coompanion Kooperativ Utveckling har det sålunda uttryckts ett önskemål som avser just arbetskooperativ. Man har i det samman- hanget hänvisat till att medlemmarna i arbetskooperativ är särskilt beroende av föreningen för sin försörjning. Man har även påtalat att det finns en tendens att medlemmar i arbetskooperativ ger företräde för lön eller ersättning till sig själva framför konsoli- dering och investeringar för framtiden. Bestämmelser som ger en avgående medlem rätt till andel i föreningens nettotillgångar skulle, har det sagts, göra arbetskooperativ till en mera attraktiv form av ekonomisk förening. – Däremot har varken konsumentkooperationen eller lantbrukskooperationen visat något intresse för sådana bestäm- melser.

Vår slutsats är att huvudregeln i den nya föreningslagen bör vara att medlemsinsatser får återbetalas högst till det nominella beloppet. När det gäller arbetskooperativ bör det emellertid finnas ett ut- rymme för föreningen att vid medlems avgång betala ut mer än vad medlemmens inbetalda insats uppgår till. Det bör sedan överlämnas till den enskilda föreningen att avgöra om denna möjlighet ska finnas i just den föreningen.

När det gäller den närmare utformningen av de särskilda regler som bör gälla för arbetskooperativ är det mest långtgående alter- nativet att tillåta att en medlem får ut sin andel av föreningens verkliga värde, det s.k. substansvärdet. Substansvärdet kan ofta ligga betydligt över de i föreningen bokförda värdena. Coompanion Kooperativ Utveckling har argumenterat för en lösning av detta

524

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

slag. Enligt vår mening talar dock borgenärsskyddsintressena mycket starkt mot en sådan lösning. Ett så långtgående alternativ skulle sannolikt skada förtroendet för företagsformen bland kreditgivare och andra borgenärer.

I lagen bör det därför anges en maximigräns för vad som kan betalas ut till den avgående medlemmen. Denna gräns bör vara summan av medlemmen tillkommande medlemsinsatser samt med- lemmens andel i föreningens fria egna kapital, varvid föreningens eget kapital bör beräknas enligt den fastställda balansräkning som hänför sig till tiden för avgången, dvs. utifrån bokförda värden. Reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna bör inte räknas med i föreningens eget kapital. Inom denna ram bör fören- ingen vara fri att i sina stadgar reglera vilken modell man vill an- vända sig av för att beräkna medlemmens andel vid avgång.

En ordning av det slag som vi nu föreslår innebär, även om den begränsas till att gälla för arbetskooperativ, ett långtgående avsteg från vad som hittills torde ha uppfattats som gällande rätt, att en avgående medlem endast har rätt att få ut det nominella beloppet av sina inbetalda medlemsinsatser jämte emissionsinsatser. Införandet av stadgebestämmelse av det aktuella slaget kan innebära en stor förändring för den enskilda föreningen och påverka förutsättning- arna för verksamheten avsevärt. Vi anser därför att den allmänna huvudregeln för stadgeändringar – två tredjedelars majoritet – inte är tillräcklig. I stället bör det uppställas ett absolut krav på enighet, dvs. ett beslut om stadgeändring som tillåter återbetalning till be- lopp som överstiger nominellt värde bör vara giltigt endast om det biträds av samtliga röstberättigade. Därigenom minskar också risken för att bestämmelserna missbrukas av en medlemsgruppering.

Det är angeläget att förekomsten av stadgebestämmelser om att medlemsinsatser kan återbetalas utöver nominellt belopp är synbar för föreningens borgenärer. Enligt vår mening räcker det inte med den möjlighet som borgenärerna har att genom Bolagsverket ta del av föreningens stadgar. Vi föreslår därför att det i årsredovisnings- lagen tas in en bestämmelse om att förekomsten av stadgebestäm- melser av detta slag ska anmärkas i årsredovisningen såsom en tilläggsupplysning.

525

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

Bör förslaget om återbetalning till annat än nominellt belopp även gälla för kooperativa hyresrättsföreningar?

Förslag: Bestämmelsen i lagen om kooperativ hyresrätt om att en avgående medlem inte har rätt att få tillbaka högre belopp än vad han eller hon har betalat som insats upphävs. I stället ska föreningslagens bestämmelser om återbetalning av medlems- insats i arbetskooperativ tillämpas även i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar.

Som vi tidigare har redovisat är det enligt lagen om kooperativ hyresrätt uttryckligen förbjudet att till en avgående medlem betala tillbaka ett högre belopp än det han eller hon har betalat in till föreningen som insatser (se 2 kap. 9 § fjärde stycket lagen om ko- operativ hyresrätt). Denna reglering utgör ett medvetet ställnings- tagande från lagstiftarens sida. Samtidigt är det tydligt att den nu- varande regleringen just i kooperativa hyresrättsföreningar kan leda till effekter som uppfattas som oskäliga av den som står i begrepp att byta boende. Penningvärdets fall medför vanligen att den koopera- tiva hyresgästen inte kan få tillbaka det faktiska värdet av sin investering. I normalfallet har innehavet av lägenheten inte heller varit förenat med några vinstutdelningar som har kunnat kompen- sera honom eller henne för den faktiska minskningen av insatsens värde. Lagen om kooperativ hyresrätt ger inte heller någon möjlig- het att besluta om insatsemissioner.

I en skrivelse från Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) och SKB till Justitiedepartementet i frågan har poängterats att det i förarbetena till lagen om kooperativ hyresrätt förutsätts relativt låga insatsnivåer men att det i praktiken har visat sig att det i vissa fall är nödvändigt med högre insatser.16 Det framhålls att det är viktigt att gynna medlemmarnas intressen genom att skydda in- satser mot den värdeminskning som uppstår vid inflation och att detta är särskilt önskvärt i en situation då insatskapital blir allt viktigare för att möjliggöra nyproduktion. Det föreslås därför att det ska vara möjligt för föreningarna att återbetala en insats som motsvarar högst det reella värde som har inbetalats. SKB har till utredningen bekräftat behovet av bestämmelser som ger utrymme för värdesäkring av insatsen.

16 Se Ju2006/7535/L1.

526

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

Enligt vår mening har de skäl som SABO och SKB angett i den nyssnämnda skrivelsen avsevärd tyngd. Också kooperativa hyres- rättsföreningar bör därför ges möjlighet att betala en avgående med- lem ett högre belopp än det nominella värdet av medlemsinsatsen.

Den modell som ofta diskuteras för kooperativa hyresrätts- föreningar är en indexuppräkning av insatsen. En sådan ordning är inte lika ekonomiskt riskabel – vare sig för föreningen eller för borgenärskollektivet – som en utbetalning av en andel av fören- ingens nettoförmögenhet kan vara. Det går att tydligt beräkna omfattningen av det belopp som ska utbetalas till avgående medlem och det kommer dessutom vanligen inte att bli fråga om några större belopp (annat än i tider av mycket hög inflation). Föreningen torde normalt kunna bygga upp de reserver som fordras för att klara så- dana utbetalningar, exempelvis genom att avsätta visst belopp av årets resultat till detta ändamål. En framtida reglering bör utformas så att de kooperativa hyresrättsföreningar som så önskar kan tillämpa en modell av detta slag.

Vi har övervägt om en sådan modell uttryckligen bör pekas ut i en ny reglering för kooperativa hyresrättsföreningar. Inte minst systematiska skäl talar dock för att samma regler bör gälla för ko- operativa hyresrättsföreningar som för arbetskooperativ, dvs. det bör finnas en allmän möjlighet för en kooperativ hyresrättsförening att i sina stadgar ta in bestämmelser om att en avgående medlem har rätt att få ut högre belopp än det nominella värdet av insatsen. En sådan reglering gör det möjligt att i stadgarna reglera att indexupp- räkning av insatser ska ske men det blir också möjligt att ”skräddar- sy” stadgebestämmelserna utifrån förhållandena i en enskild fören- ing.

För arbetskooperativ har föreslagits att det i lagen ska anges en maximiram för vad som kan betalas till en avgående medlem. Betal- ningen ska inte få överstiga summan av medlemmens insatser och hans eller hennes andel i föreningens fria egna kapital. Det är natur- ligt att denna begränsning gäller även för kooperativa hyresrätts- föreningar. Även för kooperativa hyresrättsföreningar bör ett beslut om ändring av stadgarna som innebär att en avgående medlem kan få tillbaka mer än vad han eller hon har betalat in vara giltigt endast om det har biträtts av samtliga röstberättigade i föreningen. Ett så ingripande majoritetskrav som enighet bland samtliga röstberättigade kan vara svårt att uppfylla i mycket stora föreningar. I sådana föreningar har dock medlemmarnas beslutanderätt ofta – såsom är fallet i SKB – överlämnats till fullmäktige. En stadgeändring av det

527

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

aktuella slaget bör då vara giltig om samtliga fullmäktige har ställt sig bakom beslutet.

Återbetalning av insats till investerande medlem

Bedömning: Föreningslagens regler om återbetalning av medlems- insatser bör gälla även de medlemsinsatser som en investerande medlem har erlagt.

Vi har i avsnitt 6.5.2 föreslagit att en ekonomisk förening ska kunna anta s.k. investerande medlemmar. Vi har också gjort bedöm- ningen att det inte bör råda några begränsningar i fråga om hur stor andel av föreningens kapital som investerande medlemmar får till- skjuta. Investerande medlemmar kommer, med vårt förslag, att ha samma rätt att säga upp sig till utträde som vanliga medlemmar. De ska då också, om inte annat framgår av stadgarna, ha rätt att få sin insats återbetald.

Det kan hävdas att en rätt för investerande medlemmar att vid utträde få ut innestående insatser kan innebära vissa särskilda risker för föreningen och dess borgenärer. Eftersom investerande med- lemmar inte kommer att ha någon direkt anknytning till föreningens verksamhet, kan de vara mera benägna än andra medlemmar att lämna föreningen i svåra tider. Om ett stort antal investerande medlemmar säger upp sig till utträde samtidigt, riskerar föreningen att relativt snabbt dräneras på kapital. Motsvarande risk, såvitt gäller innehavare av förlagsandelar, har medfört att det i föreningslagen har tagits in särskilda regler om tiden för återbetalning av förlags- insatser.

Enligt vår mening bör dock bestämmelserna om återbetalning av insatser till investerande medlemmar vara desamma som för åter- betalning av insatser till ”vanliga” medlemmar. En sådan ordning synes dessutom bäst förenlig med den s.k. likhetsprincipen. Följ- aktligen bör också en avgående investerande medlem ha rätt att få tillbaka sin insats. Rätten bör dock kunna begränsas på samma sätt som gäller för vanliga medlemmars insatser. Det bör t.ex. kunna tas in begränsande bestämmelser i stadgarna, däribland bestämmelser om att medlemsinsatserna kan återbetalas först med viss fördröj- ning. Sådana bestämmelser kan skydda föreningen mot effekterna av att många medlemmar avgår på en och samma gång. Det ut-

528

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

betalda beloppet bör – på samma vis som gäller i fråga om vanliga medlemmars insatser – inte få överstiga vad som belöper på honom eller henne i förhållande till övriga medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för av- gången (se 4 kap. 1 § första stycket föreningslagen).

12.6Vissa övriga frågor om medlemsinsatser

12.6.1Några terminologiska frågor

Förslag: I lagen tas in en beskrivning av vad som utgör medlems- insatser.

Föreningslagen innehåller inte någon definition av begreppet med- lemsinsats. I linje med vår strävan att göra regleringen mera över- skådlig och lättillgänglig har vi funnit att ett klarläggande i lag- texten av vad som utgör medlemsinsatser i en förening kan vara av värde.

I en ekonomisk förening kan det förekomma medlemsinsatser av tre slag.

För det första förekommer det sådana medlemsinsatser som en medlem är skyldig att delta med. Dessa insatser betalas vanligtvis, men inte alltid, in när medlemmen går in i föreningen. Lagen inne- håller inte någon benämning för detta slag av medlemsinsatser, något som medför att det kan vara svårt att särskilja dem från andra slag av insatser. Vi anser därför att en sådan benämning bör införas och har stannat för obligatorisk insats.

Belopp som en medlem har betalat in utöver vad han eller hon är skyldig att bidra med brukar betecknas överinsatser. En överinsats kan också uppkomma utan att medlemmen aktivt har betalat in något belopp. Så blir fallet om insatsskyldigheten har sänkts så att det belopp som redan har betalats in har kommit att överstiga vad medlemmen är skyldig att bidra med. Begreppet överinsats före- kommer redan i den nuvarande föreningslagen. Det bör användas även i den nya lagen och definieras som ”den eller de insatser som en medlem har tillskjutit utöver vad han eller hon är skyldig att delta med”.

Det tredje slaget av medlemsinsatser är sådana som tillgodoförs medlemmar genom en insatsemission. De bör i den nya lagen be- tecknas emissionsinsatser.

529

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

12.6.2Överlåtelse av medlemsinsatser

Förslag: I lagen klargörs att obligatoriska insatser inte får över- låtas separat. Överinsatser och emissionsinsatser ska däremot kunna överlåtas separat men då endast till en annan medlem.

En medlem i en ekonomisk förening har en andel eller andelsrätt i föreningen. Med uttrycket andel avses de ekonomiska rättigheter som medlemmen har mot föreningen och som grundas på med- lemmens medlemsinsatser i föreningen. En sådan andel kan, till skillnad från vad som gäller beträffande medlemskapet i föreningen, överlåtas eller på annat sätt övergå på annan, låt vara att lagen inte tillåter att en splittring av medlemskap och andel blir bestående (se 3 kap. 2 och 3 §§ föreningslagen). Bland de ekonomiska rättigheter som ingår i andelsrätten märks bl.a. rätten att vid avgång ur fören- ingen få tillbaka medlemsinsatserna samt rätten till s.k. insatsränta, dvs. vinstutdelning beräknad i förhållande till medlemsinsatsernas storlek.

En särskild fråga är om det är möjligt att – med verkan mot föreningen – överlåta de olika rättigheter som ingår i andelsrätten separat. Lagen reglerar inte frågan. Enligt vår mening är det emellertid normalt inte möjligt att överlåta de rättigheter som ingår i andels- rätten annat än genom överlåtelse av hela andelsrätten. Exempelvis går det inte att, med verkan mot föreningen, överlåta rätten till åter- betalning av insatsen och samtidigt behålla rätten till insatsränta. Inte heller torde det vara möjligt att överlåta rätten till återbetal- ning av den obligatoriska insatsen (om detta begrepp, se föregående avsnitt) men behålla andelsrätten i övrigt; ett sådant förfarande skulle leda till en besvärande oklarhet om vem som egentligen är innehavare av andelen. I vad mån överinsatser och emissions- insatser kan överlåtas separat är mindre tydligt. Klart är dock att separata överlåtelser av överinsatser och emissionsinsatser inte ger upphov till samma oklarheter som överlåtelser av de obligatoriska insatserna, i vart fall inte om överlåtelserna sker till andra med- lemmar i föreningen. En medlem som överlåter en överinsats eller en emissionsinsats kommer ju även därefter att inneha en andel i föreningen, kopplad till den obligatoriska insatsen; effekten av över- låtelsen blir bara att storleken av denna andel minskar. Och för förvärvaren innebär förvärvet – under förutsättning att han eller hon redan är medlem i föreningen – inte annat än att hans eller

530

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

hennes andel blir större än tidigare. Att överinsatser och emissions- insatser kan överlåtas medlemmar emellan kan för övrigt vara fördel- aktigt för föreningarna, eftersom det är ägnat att minska kapital- utflödet vid medlemmars avgång. Inom lantbrukskooperationen förekommer redan system för överlåtelser av överinsatser och emissionsinsatser.

Vi föreslår mot denna bakgrund att det införs bestämmelser som klargör att obligatoriska insatser inte får överlåtas separat. Vi föreslår också att det i lagen öppnas en uttrycklig möjlighet att överlåta överinsatser och emissionsinsatser till andra medlemmar. En av utredningens experter har förordat att överinsatser ska kunna överlåtas även till andra än medlemmar. Utredaren har dock bedömt att det praktiska behovet av detta är litet och att överlåtelser av detta slag dessutom skulle leda till en besvärande oklarhet om för- värvarens ställning i förhållande till föreningen. – Eftersom över- låtelser av överinsatser och emissionsinsatser kan innebära admini- strativa problem för föreningarna, bör det vara möjligt att begränsa möjligheten till sådana överlåtelser genom stadgebestämmelser. I stadgarna bör det också kunna bestämmas att överlåtelser enbart får ske på visst särskilt angivet sätt.

Av allmänna principer torde följa att en överlåtelse av en över- insats eller en emissionsinsats gäller mot föreningen först sedan föreningen har underrättats om överlåtelsen. Även detta bör för tydlighets skull framgå av lagen. Det bör vara möjligt för fören- ingen att i sina stadgar ställa ytterligare krav i detta hänseende, t.ex. så att verkan inträder först ett antal dagar efter det att föreningen har underrättats om överlåtelsen. Därmed får föreningen tillfälle att anpassa utbetalningar av insatsränta m.m. till den förändring i andelarnas storlek som överlåtelsen har inneburit.

12.6.3Inlösen av överinsatser

Förslag: I lagen klargörs att föreningen får återbetala sådana över- insatser som inte har stöd i stadgarna till medlemmen även om denne inte har sagt upp överinsatsen till betalning.

Överinsatser uppstår, som tidigare har nämnts, då den insats som en medlem har betalat in till sin förening överstiger vad medlemmen är skyldig att bidra med som obligatorisk insats. Det överskjutande

531

Medlemsinsatserna

SOU 2010:90

beloppet utgör då överinsats. Medlemmen har rätt att efter uppsäg- ning få tillbaka sina överinsatser. Så är fallet även om han i övrigt behåller sitt medlemskap i föreningen. Däremot innehåller lagen ingenting om att föreningen kan säga upp överinsatser och betala ut dem till medlemmen.

Överinsatser får emellertid förekomma endast om det finns stöd för detta i stadgarna. Det kan uppkomma överinsatser, trots att föreningens stadgar inte tillåter detta. Så blir bl.a. fallet om insats- skyldigheten är bestämd i förhållande till medlemmens omsättning med föreningen och sätts ned till ett belopp som understiger vad medlemmen har betalat in som obligatorisk insats. Det är i gällande rätt oklart hur en sådan överinsats ska behandlas. Övervägande skäl talar dock för att den bör återbetalas till medlemmen. En sådan återbetalning bör – bl.a. av borgenärsskyddsskäl – följa i huvudsak samma regler som andra återbetalningar av medlemsinsatser. Det innebär bl.a. att den bör föregås av en uppsägning viss tid före ut- betalningen. I lagen bör tas in en bestämmelse om att inte bara med- lemmen utan också föreningen i denna situation får säga upp över- insatsen till återbetalning.

12.6.4Återbäringsskyldighet och bristtäckningsansvar vid oriktig betalning

Förslag: Om en förening i samband med en medlems avgång ur föreningen har gjort en utbetalning till medlemmen men denna betalning har stått i strid med lagens eller stadgarnas bestäm- melser om sådan betalning, ska medlemmen betala tillbaka det som har utbetalats för mycket. Detsamma ska gälla ifråga om utbetalning i samband med inlösen av överinsats eller inlösen av medlemsinsats efter beslut om minskning av insatsskyldigheten. Den som har medverkat till beslutet om eller verkställandet av utbetalningen ska ansvara för det belopp som mottagaren inte kan återbära.

Huvudprincipen i föreningslagen är att oriktiga betalningsströmmar från föreningen ska gå åter. Detta kommer till uttryck i det s.k. utbetalningsförbudet i 10 kap. 1 § föreningslagen och därtill anknyt- ande bestämmelser om återbäringsskyldighet och bristtäckningsansvar i 10 kap. 7 § samma lag. I avsnitt 14 föreslår vi att delvis överens-

532

SOU 2010:90

Medlemsinsatserna

stämmande bestämmelser ska gälla vid olovlig s.k. värdeöverföring från föreningen.

Bestämmelserna om värdeöverföring kommer dock inte att vara tillämpliga vid återbetalningar av medlemsinsatser och liknande ut- betalningar. I lagen bör därför tas in särskilda regler om vad som ska gälla om återbetalningsskyldighet m.m. vid oriktiga utbetalningar av detta slag.

Frågan är då vilket materiellt innehåll dessa bestämmelser ska ha. Innebörden av gällande rätt är att oriktiga utbetalningar ska be- talas tillbaka av mottagaren och att det, i den utsträckning så inte sker, föreligger ett s.k. bristtäckningsansvar för dem som har med- verkat till beslutet om eller verkställandet av utbetalningen (se 10 kap. 7 § föreningslagen). Vid olovlig överskottsutdelning har mottagaren ett visst godtrosskydd men detta anses inte gälla vid utbetalning i samband med inlösen av medlemsinsatser.17 Enligt vår mening bör de nya bestämmelserna ha motsvarande innebörd. Det innebär att det även i fortsättningen bör gälla en ovillkorlig återbetalnings- skyldighet (”återbäringsskyldighet”) för mottagaren och att den som har medverkat till beslutet om eller verkställandet av utbetalningen bör ansvara för det belopp som mottagaren inte kan återbära (”brist- täckningsansvar”).

17 Se prop. 1986/87:7 s. 203.

533

13 Förlagsinsatser

13.1Gällande rätt

Bestämmelserna om förlagsinsatser tillkom genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984. Syftet var att göra det möjligt för eko- nomiska föreningar att ta till sig riskbärande egenkapital även från andra än medlemmar.

Förlagsinsatser utgör ett slag av särskilda kapitalinsatser. De räknas till det bundna egna kapitalet och intar en mellanställning mellan medlemskapital och främmande kapital. De är inte förenade med någon rösträtt men medför en viss insyn i föreningen och rätt att föra talan mot föreningsstämmans beslut. De rättigheter som följer med förlagsinsatsen brukar sammanfattas under beteckningen för- lagsandel.

Om förlagsinsatser ska kunna tillskjutas, måste detta regleras i stadgarna.

Innehavaren av förlagsandelen kan begära att föreningen löser in insatsen, dock tidigast fem år från tillskottet. Normalt måste upp- sägning ske två år i förväg (se 5 kap. 7 § föreningslagen). Inlösen sker till insatsens nominella belopp. Beloppet får dock inte över- stiga vad som av föreningens egna kapital, utan anlitande av reserv- fond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om föreningen försätts i konkurs på en an- sökan som görs inom ett år efter inlösen, är den som har fått till- baka en förlagsinsats normalt skyldig att återbetala beloppet till föreningen för att konkursborgenärerna ska få betalt (se 5 kap. 8 § andra stycket föreningslagen).

Det ekonomiska värdet av förlagsandelen ligger i den rätt till av- kastning som andelen kan ge. Avkastning på förlagsinsatser betrak- tas som utdelning, inte som ränta. Det är föreningsstämman som beslutar om utdelning. En förutsättning för att utdelning ska få ske är att det finns fritt eget kapital som är tillgängligt för utdelning.

535

Förlagsinsatser

SOU 2010:90

Förlagsinsatser får tillskjutas av medlemmar men även – om stad- garna tillåter det – av andra. När bestämmelserna om förlagsinsatser tillkom, ansågs det att andelen förlagsinsatskapital i en ekonomisk förening borde vara begränsad. Syftet var att hindra att en alltför stor del av föreningens insatskapital härrörde från utomstående. De ursprungliga bestämmelserna innebar därför att förlagsinsatser fick tillskjutas med högst ett så stort belopp att summan av gjorda förlagsinsatser efter tillskottet uppgick till högst det belopp som svarar mot summan av andra då inbetalda insatser än förlagsinsat- ser.1 Sedermera har denna begränsningsregel jämkats. Numera gäl- ler att förlagsinsatser från andra än medlemmar får tillskjutas med högst ett så stort belopp att summan av sådana insatser efter till- skottet uppgår till högst summan av andra då inbetalda samt genom insatsemission tillgodoförda insatser än förlagsinsatser (se 5 kap. 1 § andra stycket föreningslagen).2 I stadgarna kan tas in ytterligare begränsningar i fråga om vem som får tillskjuta förlagsinsatser (jfr 5 kap. 2 § föreningslagen).

Förlagsandelar kan normalt överlåtas. I stadgarna kan det dock tas in begränsningar i rätten att överlåta förlagsandelar (se 5 kap. 2 § föreningslagen).

Som huvudregel ska det för varje förlagsinsats utfärdas ett för- lagsandelsbevis, ställt till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order (se 5 kap. 4 och 5 §§ föreningslagen). Efter lagändringar, som trädde i kraft den 1 mars 2008, är det numera också möjligt att registrera förlagsandelar hos en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Styrelsen ska föra en förteckning över samtliga förlagsinsatser.

1Se NJA II 1984 s. 90.

2Jfr prop. 1996/97:163 s. 27 f.

536

SOU 2010:90

Förlagsinsatser

13.2Överväganden

Förslag: Den nuvarande begränsningen i icke-medlemmars möj- lighet att tillskjuta förlagsinsatser tas bort.

Allmänt

Under utredningsarbetet har inte framkommit annat än att regel- verket kring förlagsinsatser redan i dag har en i huvudsak tillfreds- ställande utformning. Förutom på en punkt, som redovisas nedan, föreslår vi därför inte några sakliga ändringar av betydelse. Vårt för- slag innebär däremot en redaktionell omarbetning av bestämmelserna, bl.a. tydligare bestämmelser om den förteckning som ska föras över förlagsinsatserna. I den delen föreslår vi också uttryckliga bestäm- melser om bevarande av denna förteckning, motsvarande de bestäm- melser som vi har föreslagit om bevarande av medlemsförteckningen. I dessa delar hänvisar vi till lagförslaget och författningskommen- taren.

Icke-medlemmars rätt att tillskjuta förlagsinsatser

Såsom ovan har redovisats förutsätter gällande rätt att förekomsten av förlagsinsatser regleras i stadgarna. Den enskilda föreningen be- stämmer därmed själv om förlagsinsatser ska få förekomma, om det ska förekomma några begränsningar i rätten att tillskjuta förlags- insatser och om förlagsandelar ska kunna överlåtas. Enligt vår mening bör föreningarna ha denna frihet även i framtiden.

I ett avseende uppställer dock föreningslagen en begränsning i föreningarnas möjligheter att tillåta tillskott av förlagsinsatser. I dag gäller nämligen att summan av förlagsinsatser från andra än medlem- mar inte får överstiga summan av andra då inbetalda medlemsinsatser och emissionsinsatser (se 5 kap. 1 § föreningslagen). Lagstiftaren har därmed velat förhindra att en alltför stor del av föreningens egna kapital utgörs av kapital från andra än medlemmarna.

Enligt vår mening kan denna lagens begränsning ifrågasättas. Bestämmelserna om förlagsinsatser utgör ett värdefullt instrument för ekonomiska föreningar att skaffa kapital. Det är angeläget att detta instrument är så flexibelt att det kan användas i den omfatt- ning som den enskilda föreningen anser sig behöva det. Visserligen

537

Förlagsinsatser

SOU 2010:90

kan ett mycket omfattande tillskott av förlagsinsatser från andra än medlemmar innebära intressekonflikter; det kan få till följd att en stor del av föreningens eget kapital härrör från personer som inte kan antas ha samma intresse för föreningen som medlemmarna själva. Problemet synes emellertid begränsat, eftersom innehavare av för- lagsandelar inte har rösträtt i föreningen. I händelse av en intresse- konflikt finns det visserligen en risk för att innehavarna av för- lagsandelar begär att få sina insatser inlösta, något som – om icke- medlemmarnas insatser är betydande – kan leda till en omfattande kapitalflykt från föreningen. Med hänsyn till de långa uppsägnings- tider som gäller för förlagsinsatser torde dock den risk som detta innebär för föreningen vara liten.

Det kan tilläggas att en ekonomisk förening som behöver skaffa kapital men till följd av den nuvarande regleringen inte kan erhålla tillskott i form av förlagsinsatser kan vara hänvisad till att ta upp lån, något som från medlemmarnas perspektiv inte behöver vara ett bättre alternativ.

I alla händelser framstår, enligt vår mening, riskerna med att icke- medlemmar tillskjuter förlagsinsatser inte som större än att det bör kunna överlämnas till föreningarna själva att bestämma i vilken ut- sträckning sådana förlagsinsatser ska kunna förekomma. Vi föreslår därför att den nuvarande begränsningsregeln tas bort. Inget hindrar givetvis att en ekonomisk förening tar in en motsvarande begräns- ningsregel i sina stadgar.

538

14Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

14.1Inledning

Det brukar sägas att en ekonomisk förening är en personassociation, medan ett aktiebolag är en kapitalassociation. Det hindrar givetvis inte att en ekonomisk förening, likaväl som ett aktiebolag, behöver en viss kapitalbas och att denna behöver ett visst skydd för att inte förflyktigas. Föreningslagen innehåller därför flera bestämmelser av kapitalskyddande karaktär. Dessa bestämmelser är emellertid mindre omfattande än aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser. Det sammanhänger bl.a. med att lagen inte uppställer något krav på att en ekonomisk förening ska ha ett visst minsta bundet eget kapital, motsvarande aktiekapitalet i ett aktiebolag.

För att den ekonomiska föreningsformen ska uppfattas som en säker företagsform som kreditgivarna har förtroende för är det angeläget att kapitalskyddet är betryggande. Vi har därför sett över regleringen av kapitalskyddet i ekonomiska föreningar, framförallt bestämmelserna om vinstutdelning och annan användning av för- eningens egendom.

Vissa delar av föreningslagens kapitalskyddsreglering bygger på den reglering som fanns i 1975 års aktiebolagslag. Det gäller bl.a. det s.k. utbetalningsförbudet i 10 kap. föreningslagen. Genom 2005 års aktiebolagslag har den aktiebolagsrättsliga regleringen på detta område fått en annan utformning. Det har mot den bakgrunden varit naturligt att också överväga om den nya föreningslagen bör anpassas till de nya reglerna på aktiebolagsrättens område.

539

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

14.2Gällande rätt

14.2.1Allmänt om kapitalskyddet i ekonomiska föreningar

Föreningslagen innehåller vissa bestämmelser om skydd för en ekono- misk förenings kapital. Av central betydelse bland dessa är bestäm- melserna om i vilka former och i vilken omfattning som föreningens tillgångar kan överföras till medlemmarna eller andra.

I 10 kap. föreningslagen finns bestämmelser om överskottsutdel- ning och annan användning av föreningens egendom. En del av dessa bestämmelser reglerar formen för hur medel kan föras över till med- lemmarna, exempelvis genom utdelning av överskott. Dessa syftar i första hand till att skydda medlemmarna och torde därför, i enlig- het med allmänna associationsrättsliga principer, kunna frångås om samtliga medlemmar samtycker till det. Andra bestämmelser upp- ställer begränsningar i omfattningen av utbetalningarna. Dessa be- stämmelser syftar i första hand till att skydda föreningens borge- närer och är därför tvingande. De kan således inte frångås ens om samtliga medlemmar lämnar sitt samtycke.1

De bestämmelser i föreningslagen som rör formen för utbetal- ning innebär att en förenings medel inte får betalas ut till medlem- marna annat än i de situationer som anges i lagen (det s.k. utbetal- ningsförbudet, se 10 kap. 1 § föreningslagen). Några andra sätt för utbetalning är inte tillåtna. En förenings medel får således endast betalas ut till medlemmarna i form av

•överskottsutdelning enligt 10 kap. föreningslagen (s.k. gott- görelse och vinstutdelning),

•återbetalning av medlemsinsatser enligt 4 kap. föreningslagen,

•utbetalning vid nedsättning av medlemsinsatsernas belopp en- ligt 7 kap. 14 § fjärde stycket föreningslagen, och

•utskiftning vid föreningens likvidation enligt 11 kap. förenings- lagen.

Lagen innehåller vidare bestämmelser som på olika sätt begränsar om- fattningen av det belopp som får delas ut till medlemmarna i form av vinstutdelning och gottgörelse. Dessa bestämmelser består i dels s.k. beloppsspärrar, dels en allmän försiktighetsregel (se 10 kap. 2 och 3 §§ föreningslagen).

1 Se, beträffande aktiebolag, prop. 2004/05:85 s. 369 f.

540

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

Trots ordalydelsen i 10 kap. 1 § föreningslagen omfattar utbetal- ningsförbudet inte enbart utbetalning i pengar utan också överföring av annan egendom.2 Förbudet omfattar alltså även överföring av sakvärden från en förening till dess medlemmar. Det kan också bli tillämpligt när en förening avstår från en fordran mot en medlem eller påtar sig en betalningsförpliktelse gentemot denne. Däremot omfattar förbudet inte utbetalningar och liknande mot vederlag när dessa sker inom ramen för föreningens affärsverksamhet.3

Föreningslagens utbetalningsförbud avser endast utbetalningar till medlemmar. Lagen reglerar alltså inte gränserna för förmögen- hetsöverföringar till tredje man. En sådan överföring kan dock strida mot verksamhetens art eller föreningens ändamål och därför vara otillåten. Vidare anses gällande rätt innebära att en förmögenhets- överföring till tredje man inte får ta i anspråk andra medel än sådana som föreningen kan dela ut som vinst eller i form av gottgörelse på grund av rörelsens resultat.4

Om utbetalning sker i strid med de nämnda bestämmelserna eller med föreningslagen i övrigt, är mottagaren som huvudregel skyldig att betala tillbaka det som han eller hon har fått (”återbäringsskyl- dighet”, se 10 kap. 7 § första stycket föreningslagen). Om så inte kan ske, kan personer som har medverkat till utbetalningen bli betalningsansvariga för bristen (”bristtäckningsansvar”, se 10 kap. 7 § andra stycket föreningslagen).

Ett annat moment i kapitalskyddsreglerna är bestämmelserna om reservfond. En ekonomisk förening är skyldig att varje år avsätta en viss del av sin vinst till reservfonden. Reservfonden utgör bundet kapital i föreningen och dess medel får i princip användas endast till att täcka förlust enligt fastställd balansräkning (se 10 kap. 6 § för- eningslagen).

Kapitalskyddsbestämmelserna i 10 kap. kompletteras av be- stämmelsen i 11 kap. 2 § föreningslagen som ålägger styrelsen att ta upp frågan om likvidation av föreningen vid föreningsstämma om föreningens ekonomiska ställning har försämrats på visst i lagen an- givet sätt. Lagen innehåller dock inte någon motsvarighet till aktie- bolagslagens bestämmelser om tvångslikvidation vid kapitalbrist (jfr 25 kap. 13 § ff. aktiebolagslagen).

2Se prop. 1986/87:7 s. 194.

3Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 391 och K. Rodhe, Föreningslagen, 1987 års lag om ekonomiska föreningar, 8 uppl., s. 84.

4Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 391 f.

541

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

14.2.2Närmare om begreppet överskottsutdelning

Som redovisats i avsnitt 6 är den ekonomiska föreningens primära syfte inte att generera överskott som delas ut till ägarna. Ändamålet är i stället att gynna föreningsmedlemmarnas ekonomi genom i första hand den samhandel som äger rum mellan föreningen och medlem- marna. Om det uppstår ett mycket stort överskott från denna verk- samhet, kan detta vara ett tecken på att föreningen har tillämpat en alltför hög prispolitik i förhållande till sina medlemmar. Ofta kan det ändå vara naturligt att verksamheten bedrivs så att överskott uppstår. Föreningen kan dessutom handla även med icke-medlem- mar och prissättningen kan då vara en annan, för föreningen mer fördelaktig än den som tillämpas i förhållande till medlemmarna. Vidare måste föreningen i samhandeln med medlemmarna ha vissa säkerhetsmarginaler gällande priset, något som normalt leder till att ett överskott ackumuleras i föreningen. Det naturliga är att den del av det uppkomna överskottet som inte behövs för föreningens kon- solidering eller för särskilda, i stadgarna angivna ändamål, delas ut till medlemmarna.

Föreningslagen erbjuder i dag två former för utdelning av över- skott till medlemmarna, gottgörelse och vinstutdelning. Den huvud- sakliga skillnaden mellan de två har att göra med hur överskotten behandlas i föreningens balansräkning.

Överskottsutdelning i form av gottgörelse innebär att medlemmar- na gottskrivs det överskott som har uppkommit i samhandeln med dem. Beloppet tas upp som skuld till medlemmarna, vilket medför att det inte uppstår någon vinst i balansräkningen eller att vinsten minskas.5 Vid gottgörelse kan överskottet endast betalas ut till med- lemmarna i form av efterlikvider (i producentföreningar), återbäring (i konsumentföreningar) eller liknande (exempelvis lönetillägg i arbetskooperativ). Överskottet ska då fördelas mellan föreningens medlemmar i förhållande till den omfattning i vilken respektive medlem har deltagit i verksamheten (se 10 kap. 4 § första stycket föreningslagen). Det innebär att gottgörelse definitionsmässigt all- tid utgör något som tillgodoförs medlemmar (och eventuellt andra) på grund av rörelsens resultat.

I begreppet gottgörelse ingår inte affärsmässiga utbetalningar, som inte grundar sig på rörelsens resultat. Gottgörelser får anses grunda sig på rörelsens resultat då styrelsen granskar föreningens ställning viss tid efter det att den tidigare preliminära ersättningen

5 Se prop. 1986/87:7 s. 195.

542

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

fastställdes och då bedömer att föreningens ställning medger att ytter- ligare ersättning för prestationen betalas. Det innebär att exempel- vis bonus eller pristillägg för kommande leveranser faller utanför begreppet gottgörelse. Det finns inte någon begränsning i tiden för när gottgörelse kan utgå. Därför kan gottgörelser i princip beslutas och betalas såväl under som efter ett räkenskapsår (beslut måste dock tas senast i samband med den på räkenskapsåret följande stämman). Beslut om gottgörelse fattas vanligen av styrelsen, efter bemyndi- gande från stämman.

Vid vinstutdelning tas överskottet i stället upp i balansräkningen som vinst, vilken därefter, efter särskilt stämmobeslut, delas ut till föreningens medlemmar. När vinstutdelningen sker på detta sätt, kan överskottet delas ut i form av kapitalavkastning på medlemsinsatser- na (s.k. insatsränta) eller i form av efterlikvid eller återbäring. I det senare fallet bestäms utdelningen till den enskilde medlemmen av i vilken omfattning han eller hon har deltagit i föreningens verksam- het.

14.2.3Begränsningar av överskottsutdelningen

Bestämmelser om det högsta belopp som en förening får dela ut till sina medlemmar i form av vinstutdelning finns i 10 kap. 2 § föreningslagen, den s.k beloppsspärren. Vinstutdelning får enligt denna paragraf inte överstiga vad som i fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som föreningens fria egna kapital. Innan vinstutdelning får ske, ska från det fria kapitalet dras av vad som enligt lag eller stadgar ska avsättas till bundet eget kapi- tal, exempelvis reservfonden. Även belopp som enligt föreningens stadgar ska användas till annat ändamål än vinstutdelning ska dras av.6 I samma paragraf finns även en s.k. koncernbeloppsspärr, som innebär att vinstutdelning i en moderförening får ske enbart i den utsträckning som det finns fritt eget kapital både enligt moder- föreningens balansräkning och enligt koncernbalansräkningen.

Bestämmelser om hur mycket som får delas ut genom gottgörel- se finns i 10 kap. 3 § första stycket föreningslagen. Gottgörelse får inte lämnas i vidare mån än att föreskriven avsättning till reserv- fonden kan göras. Detta innebär att det tillgängliga överskottet får användas till gottgörelser i obegränsad utsträckning under förutsätt-

6 Se prop. 1986/87:7 s. 196.

543

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

ning att den obligatoriska avsättningen till reservfonden kan göras.7 De nyssnämnda beloppsspärrarna gäller däremot inte.

Förutom dessa begränsningar innehåller föreningslagen en allmän försiktighetsregel som ska tillämpas vid all överskottsutdelning. En- ligt 10 kap. 3 § andra stycket föreningslagen får utdelning inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till föreningens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Vad som avses med detta är inte alldeles klart. I föreningslagens förarbeten uttalas beträffande föreningens konsoli- deringsbehov att en ganska betydande reservering av vinstmedel normalt sett torde vara påkallad för att en förening ska kunna möta försämringar i lönsamheten. Exempelvis kan en nedgång till följd av konkurrens kräva väsentliga nyinvesteringar. Vad avser utdelning i förhållande till likviditet får en bedömning av om utdelningen är godtagbar i relation till föreningens likviditet ske i det enskilda fallet utifrån föreningens förhållanden och åtaganden. En utdelning får under alla förhållanden inte leda till betalningssvårigheter. Till så- dana förhållanden som rör föreningens ställning i övrigt hör bl.a. för- ändringar i föreningens ställning som har inträffat efter räkenskaps- årets utgång. Det kan exempelvis vara så att det har blivit svårare att sälja föreningens produkter eller en kredit som föreningen har lämnat kan ha visat sig innebära en förlust. Sådana situationer kan leda till att föreningen bör tillämpa viss återhållsamhet med utdel- ningen.8

14.2.4Närmare om reservfonden

Enligt 10 kap. 6 § första stycket föreningslagen är en ekonomisk förening skyldig att avsätta en viss del av sin nettovinst till reserv- fonden. Avsättningen ska årligen vara fem procent av den del av nettovinsten som inte går åt för att täcka en balanserad förlust. När nettovinsten beräknas, ska man även ta hänsyn till lämnade gott- görelser.

Avsättningsskyldigheten upphör när reservfonden uppgår till 20 procent av insatskapitalet, förutsatt att summan av reservfonden och det inbetalda insatskapitalet då uppgår antingen till minst 40 pro- cent av föreningens nettotillgångar eller till minst samma belopp

7Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 406 ff.

8Se prop. 1986/87:7 s. 198 och A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar,

3uppl., s. 408.

544

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

som föreningens skulder enligt balansräkningen. Om det ett senare år visar sig att villkoren inte längre är uppfyllda, måste föreningen åter- uppta avsättningarna.

Bestämmelserna om obligatorisk avsättning till reservfonden in- fördes genom 1951 års föreningslag. Syftet var att åstadkomma en successiv konsolidering av föreningen.

Även vissa andra belopp ska avsättas till reservfonden, nämligen belopp som inte återbetalas av medlemsinsatsen till avgående med- lem och belopp som innehavare av förlagsandelar inte får ut vid in- lösen av en förlagsinsats. Vidare kan föreningens stadgar innehålla bestämmelser om att visst belopp ska avsättas till reservfonden. Dessutom kan föreningsstämman besluta om avsättning av medel från det fria egna kapitalet till reservfonden (se 10 kap. 6 § andra stycket föreningslagen).

Reservfonden är bundet eget kapital i föreningen. Fonden får sättas ned endast för att täcka sådan förlust som inte kan täckas av föreningens fria egna kapital (se 10 kap. 6 § tredje stycket förenings- lagen). Medel i reservfonden kan således i princip inte betalas ut till medlemmar annat än i samband med likvidation av föreningen. Möj- ligheterna att använda reservfonden för förlusttäckning begränsas också av att den förlust som ska täckas måste framgå av en fastställd balansräkning. Det är alltså inte möjligt att omedelbart utnyttja reserv- fonden för att täcka en under löpande räkenskapsår uppkommen förlust.

Bolagsverket kan ge dispens från bestämmelserna om avsättning till och användning av reservfonden. För att sådan dispens ska ges krävs att det finns synnerliga skäl med hänsyn till arten av föreningens verksamhet och övriga omständigheter (se 10 kap. 6 § femte stycket föreningslagen).

14.3Aktiebolagslagens reglering av motsvarande frågor

14.3.1Värdeöverföringar

Den aktiebolagslag som gällde när föreningslagen kom till, aktie- bolagslagen (1975:1385), innehöll ett förbud mot utbetalningar av bolagets medel som i mycket liknade utbetalningsförbudet i för- eningslagen. Genom aktiebolagslagen (2005:551) ersattes detta ut-

545

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar SOU 2010:90

betalningsförbud med bestämmelser om värdeöverföring från bolaget.

Med begreppet värdeöverföring avses vissa, i lagen särskilt reg- lerade, former för förmögenhetsöverföring till ett aktiebolags ägare, t.ex. vinstutdelning och vissa förvärv av egna aktier. Såsom värde- överföring avses också ”annan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget”. Begreppet värdeöverföring innefattar därmed en rad olika typer av förmögenhetsöverföringar till aktieägare och andra. Som värdeöverföring räknas exempelvis att bolaget säljer egendom till underpris, köper egendom till överpris, betalar ut lön eller arvode för tjänster eller arbeten som inte alls eller endast delvis motsvaras av utbetalningen, upptar lån till en högre ränta än marknadsräntan och skriver av fordringar eller låter fordringar preskriberas.9

Bedömningen av om en värdeöverföring föreligger ska i huvudsak grundas på objektiva kriterier, såsom värdediskrepansens storlek, transaktionens karaktär samt mottagarens relation till och insyn i bolaget. Normala affärshändelser i ett bolag ska dock inte anses som värdeöverföringar.10

Det ska tilläggas att vissa slag av särskilda transaktioner, som i och för sig uppfyller kriterierna för en värdeöverföring, inte omfattas av begreppet. Det gäller bl.a. utskiftning i samband med likvidation av begreppet värdeöverföring, något som sammanhänger med att skyddet för aktieägare och borgenärer i det sammanhanget tillgodo- ses genom andra regler.11 Inte heller förmögenhetsöverföringar i sam- band med fusion och delning utgör värdeöverföring i lagens mening (jfr 17 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen).

Värdeöverföring får, enligt lagtexten, ske endast i vissa, i lagen uppräknade former; vinstutdelning, förvärv av egna aktier, minsk- ning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktie- ägarna och gåva till allmännyttigt ändamål (se 17 kap. 2 § aktiebolags- lagen). Lagens regler om formen för värdeöverföringar är emellertid uppställda till aktieägarnas skydd och de kan därför, enligt allmänna associationsrättliga principer, frångås om samtliga aktieägare sam- tycker till det.12 Detta medför att en värdeöverföring kan vara giltig även om den inte har skett i någon av de angivna formerna. Så blir t.ex. fallet när ett aktiebolag säljer viss egendom till underpris till

9Se prop. 2004/05:85 s. 748.

10Se prop. 2004/05:85 s. 372.

11Se prop. 2004/05:85 s. 371.

12Se prop. 2004/05:85 s. 373.

546

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

bolagets ende aktieägare; transaktionen utgör en värdeöverföring, eftersom den inte har enbart affärsmässig karaktär, men den är ändå giltig eftersom bolagets ägare är med på den. S.k. ”förtäckta vinst- utdelningar” kan alltså mycket väl, trots lagens ordalydelse, vara giltiga.

14.3.2Borgenärsskyddet vid värdeöverföring – beloppspärren och försiktighetsregeln

Aktiebolagslagen innehåller dessutom bestämmelser som begränsar omfattningen av de värdeöverföringar som ett aktiebolag kan göra. Dessa bestämmelser, som finns i 17 kap. 3 och 4 §§ aktiebolagslagen, är uppställda till skydd för bolagets borgenärer. Bestämmelserna är därför tvingande och kan inte frångås ens om samtliga aktieägare samtycker till det.

Borgenärsskyddsreglerna gäller alla typer av transaktioner som utgör värdeöverföringar i lagens mening, oavsett om bolagets med- kontrahent är en aktieägare eller någon annan. Regleringen tar sin utgångspunkt i en beloppsspärr som anger den yttersta gränsen för hur stora värdeöverföringar som får beslutas. Beloppsspärren kom- pletteras med en allmän försiktighetsregel.

Beloppsspärren innebär att en värdeöverföring får ske endast om det finns full täckning för det bundna egna kapitalet omedelbart efter värdeöverföringen (se 17 kap. 3 § första stycket aktiebolags- lagen). Den prövning som ska göras av om en värdeöverföring är möjlig ska inriktas på om den egendom som återstår i bolaget efter överföringen har ett redovisat värde som motsvarar bolagets bundna egna kapital. Detta brukar betecknas som nettometoden. En alter- nativ reglering hade kunnat bygga på den s.k. bruttometoden. Brutto- metoden innebär att värdet av den överförda egendomen inte får över- stiga beloppet av fritt eget kapital. Med den sistnämnda metoden inriktas prövningen på frågan om det verkliga värdet av den över- förda egendomen ligger inom ramen för redovisat fritt eget kapital.13 För aktiebolagens del valdes nettometoden med motiveringen att denna metod var väl etablerad i rättspraxis,14 att den inte medförde några praktiska svårigheter, att den tillgodosåg skyddet för det bundna

13Se prop. 2004/05:85 s. 378.

14Se NJA 1995 s. 742.

547

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

egna kapitalet och dessutom i vissa avseende erbjöd större flexi- bilitet än bruttometoden.15

I 1975 års aktiebolagslag fanns också en särskild beloppsspärr på koncernnivå. Den innebar, något förenklat, att utdelningen i ett moderbolag inte fick överstiga det fria egna kapitalet i koncernen. Denna beloppsspärr utmönstrades dock i samband med tillkomsten av den nuvarande aktiebolagslagen. Med den utformning som den generella beloppsspärren fick i den nya lagen och med den nya för- siktighetsregel som infördes i lagen ansågs behovet av en särskild kon- cernspärr minska. Ytterligare ett skäl till att koncernspärren togs bort var att den ansågs tvinga bolagen att lägga ned oproportionerligt mycket arbete på att bestämma det bundna egna kapitalet i kon- cernen.16

Den nya försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket aktie- bolagslagen innebär att en värdeöverföring får genomföras endast om den framstår som försvarlig med hänsyn till

1.de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet, samt

2.bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt.

Försiktighetsregeln i aktiebolagslagen är således något mera precist utformad än försiktighetsregeln i föreningslagen. Kriterierna ”kon- solideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt” ger uttryck för att bolaget måste ha en sund ekonomi för att en vinstutdelning ska få genomföras. Vad som utgör en sund ekonomi varierar dock, t.ex. beroende på bransch. I lagtexten markeras därför särskilt att pröv- ningen ska ske utifrån verksamhetens art, omfattning och risker. Vidare får värdeöverföringen ske endast om den är försvarlig. Detta uttryck har ersatt det tidigare uttrycket ”god affärssed” som ansågs oklart.17

Försiktighetsregeln ska tillämpas även på koncernnivå. Om det bolag som står i begrepp att genomföra en värdeöverföring är ett moderbolag, ska alltså hänsyn tas även till de krav som koncern- verksamhetens art, omfattning och risker ställer på koncernens egna kapital och till koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställ- ning i övrigt (se 17 kap. 3 § tredje stycket aktiebolagslagen).

15Se prop. 2004/05:85 s. 379 f.

16Se prop. 2004/05:85 s. 381.

17Se prop. 2004/05:85 s. 383 f.

548

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

14.3.3Särskilda upplysningar – orealiserade vinster

Genom 2005 års aktiebolagslag skärptes också kraven på besluts- underlag inför beslut om vinstutdelning. Enligt 18 kap. 4 § aktiebo- lagslagen ska det till ett förslag om vinstutdelning fogas ett yttrande från styrelsen. Styrelsen ska uttala sig om den föreslagna vinst- utdelningen är försvarlig med hänsyn till försiktighetsprincipen. I förarbetena sägs bl.a. att det beror av omständigheterna i det en- skilda fallet hur utförligt yttrandet behöver vara. Ett yttrande i ett litet eller medelstort företag bör innehålla en allmän beskrivning av bolagets ekonomiska situation och en redogörelse för centrala nyckel- tal. Relationen mellan eget och främmande kapital (dvs. bolagets soliditet) bör redovisas och soliditeten ställas i relation till förhål- landena inom den bransch där företaget är aktivt.18

Huvudregeln för värdering av tillgångar i svensk redovisnings- lagstiftning är att dessa ska värderas med iakttagande av rimlig för- siktighet (försiktighetsprincipen). Eventuella värdeökningar hos tillgångar, s.k. orealiserade vinster, ska inte tas in i vare sig resultat- räkningen eller balansräkningen. En värdeökning hos en tillgång på- verkar därför det egna kapitalet först sedan tillgången har avyttrats till sitt högre värde, dvs. som en ”realiserad vinst”. Genom föränd- ringar i årsredovisningslagen är det dock numera möjligt att värdera vissa slag av tillgångar till deras verkliga värden (se främst bestämmel- serna om värdering av vissa finansiella instrument i 4 kap. 14 a– 14 d §§ årsredovisningslagen). På detta sätt kan det uppkomma ”orea- liserade vinster” som ökar utrymmet för vinstutdelning.19 Aktiebo- lagslagen innehåller inte några särskilda begränsningar vad gäller möjligheterna att dela ut sådana vinster. Däremot uppställer lagen krav på viss ytterligare information i det nyss nämnda yttrandet från styrelsen. Om bolagets tillgångar eller skulder har värderats till verkligt värde, ska det sålunda i yttrandet anges hur stor del av det egna kapitalet som beror på att en sådan värdering har tillämpats. Genom denna reglering har lagstiftaren velat säkerställa att det sker en prövning av om en redovisad värdeökning är tillräckligt säker för att motivera en värdeöverföring från bolaget.20

18Se prop. 2004/05:85 s. 763.

19Se prop. 2004/05:24 s. 128.

20Se prop. 2004/05:85 s. 389.

549

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

14.3.4Reservfonden

Aktiebolagslagen innehåller inte någon bestämmelse om att viss del av årets vinst ska avsättas till reservfonden. I 1975 års aktiebolags- lag föreskrevs däremot att sådan avsättning skulle ske till dess att reservfonden uppgick till 20 procent av aktiekapitalet (se bl.a.

12kap. 4 § aktiebolagslagen [1975:1385]).

Eftersom aktieägarna själva bestämmer storleken på aktiekapitalet,

innebar detta att det i viss mån var möjligt att undgå skyldigheten att göra avsättningar till reservfonden genom att ha ett relativt lågt aktiekapital. Följden av detta blev att ett underkapitaliserat bolag med lågt aktiekapital hade låga krav på reservfondsavsättningar, medan ett bolag som hade säkerställt att dess aktiekapital var tillräckligt stort i förhållande till den bedrivna verksamheten tvingandes göra onö- diga avsättningar till reservfonden. Under förarbetena till 2005 års aktiebolagslag ansågs det därför att bestämmelser av detta slag var godtyckliga och inte tillgodosåg bolagens verkliga behov av konso- lidering. Kravet på avsättning till reservfonden avskaffades därför.21

Aktiebolagslagen innehåller dock fortfarande vissa smärre be- stämmelser om avsättning till reservfond (se t.ex. 19 kap. 6 § aktie- bolagslagen). Bolagsstämman kan också på eget initiativ besluta om att fritt eget kapital ska avsättas till reservfonden. Lagen innehåller därför vissa bestämmelser om användning av befintlig reservfond. Enligt 20 kap. 35 § aktiebolagslagen får reservfonden minskas för att täcka förlust, om det inte finns fritt eget kapital som motsvarar förlusten. En skillnad jämfört med regleringen i föreningslagen är att aktiebolagslagen medger att minskning sker för att täcka såväl förlust som framgår av fastställd balansräkning som sådan förlust som har uppstått efter den balansdag som är relevant för den senast fastställda balansräkningen. Reservfonden får också användas för andra ändamål, bl.a. för återbetalning till aktieägare. I så fall krävs det emellertid tillstånd från Bolagsverket.

21 Se prop. 2004/05:85 s. 390.

550

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

14.4Jämförelser med viss nordisk rätt

14.4.1Finland

Den finska lagen om andelslag innehåller ett ”utbetalningsförbud” som liknar det som finns i den svenska föreningslagen. Andelsla- gets medel får delas ut till medlemmarna enligt lagens bestämmel- ser som

•utdelning av överskott,

•återbetalning av insats till medlemmarna,

•återbetalning av tilläggs- och placeringsinsats,

•utbetalning av medel i samband med nedsättning av medlems- insatserna och vissa fonder,

•förvärv av egna placeringsandelar, och

•utbetalning i samband med upplösning, fusion, delning, ombild- ning till aktiebolag eller avregistrering.

Utbetalningsförbudet omfattar endast medlemmarna och avser alltså inte utbetalningar till tredje man.

Ett andelslags överskott får delas ut till medlemmarna i form av insatsränta eller i förhållande till den omfattning som medlemmar- na har deltagit i verksamheten eller på annat sätt. Det belopp som kan delas ut är begränsat på visst sätt, bl.a. genom en särskild kon- cernbeloppsspärr. Lagen föreskriver dessutom obligatorisk avsätt- ning till reservfonden med fem procent av överskottet i andelslaget. Skyldigheten att göra avsättningar fortlöper fram till dess att reserv- fonden uppgår till minst en hundradel av andelslagets balansomslut- ning. Avsättning måste dock alltid göras till dess fonden uppgår till minst 2 500 euro.

14.4.2Norge

Enligt 25 § samvirkelova ska ett samvirkeforetak alltid ha ett egen- kapital som är försvarligt sett utifrån risken med och omfånget av foretakets verksamhet.

Ett överskott i ett samvirkeforetak kan användas till efterbetal- ning till medlemmarna (motsvarande gottgörelse i svensk rätt), av- sättning till en efterbetalningsfond (kollektivt kapital), avsättning till medlemskapitalkonton (individuellt kapital, närmast motsvarande emissionsinsatser i svensk rätt) eller ränta på insats eller medlems-

551

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

kapitalkonto (dock med visst tak på räntan). Hur överskottet i ett enskilt samvirkeforetak ska användas ska regleras i foretakets stadgar. Utdelning får ske endast om det är förenligt med kravet på att fore- taket ska ha ett försvarligt egenkapital.

Samvirkelova innehåller inte någon bestämmelse om obligatorisk avsättning till reservfond eller liknande. I lagens förarbeten sägs ut- tryckligen att någon sådan skyldighet inte bör införas.22

14.4.3Danmark

Frågor kring användningen av det överskott som uppkommer i ett andelsselskabs verksamhet är inte lagreglerade. I avsaknad av lag- stiftning på området behandlas användningen av överskott i stället i andelsselskabens stadgar. Det är vanligt att överskott fördelas i för- hållande till andelshavarnas samhandel med andelsselskabet.

Även om det saknas lagregler i frågan är det dock en associations- rättslig princip att ägares krav på utdelning får ge vika för borge- närernas krav på betalning. Detta har betydelse för hur mycket av selskabets medel som kan betalas ut till ägarna. För att en sådan utbetalning ska vara tillåten krävs det därför att det finns tillgångar i selskabet som täcker förekommande skulder.23

Det är i dansk rätt inte ovanligt med andelsselskab där andels- havarna på något sätt är personligt ansvariga för selskabets skulder. I en sådan association krävs inte lika strängt kapitalskydd, eftersom borgenärerna, i vart fall subsidiärt, kan vända sig mot andelshavarna för betalning.24

14.5Överväganden och förslag

Som ovan har framgått har aktiebolagslagens kapitalskyddsregler en annan utformning än de motsvarande reglerna i föreningslagen. Aktie- bolagslagens regler är betydligt mer utförliga. Detta är naturligt med hänsyn till att aktiebolaget är en kapitalassociation med krav på att bolaget ska ha ett visst aktiekapital. Det ställer krav på särskilda bestämmelser om exempelvis minskning av aktiekapitalet och för- värv av egna aktier, bestämmelser som inte behövs i en ekonomisk

22Se Ot.prop. nr. 21 2006–2007.

23Se E. Hørlyck, Dansk andelsret, 3 udg., s 138.

24Se E. Hørlyck, Dansk andelsret, 3 udg., s. 140 f.

552

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

förening. För en ekonomisk förening, likaväl som för ett aktiebolag, är det emellertid väsentligt att föreningens kapitalbas inte snabbt kan förflyktigas. Det talar starkt för att det, liksom i dag, bör finnas begränsningar i möjligheterna att betala ut föreningens medel. En- ligt vår bedömning talar dessutom starka systematiska skäl för att föreningslagens bestämmelser om detta bör anpassas till de mot- svarande bestämmelserna i aktiebolagslagen, i den utsträckning inte den ekonomiska föreningens särskilda karaktär talar för en avvikan- de reglering.

14.5.1Begreppet värdeöverföring

Förslag: I lagen införs begreppet ”värdeöverföring” som benäm- ning på affärshändelser som medför att föreningens förmö- genhet minskar och som inte har rent affärsmässig karaktär för föreningen eller är ett naturligt led i föreningens ekonomiska relation med medlemmarna.

”Utbetalningsförbudet” i 1975 års aktiebolagslag har, som tidigare konstaterats, numera ersatts av en reglering om värdeöverföringar från aktiebolag. Bestämmelserna om värdeöverföringar har ett vidare tillämpningsområde än utbetalningsförbudet i 1975 års lag hade. Utbetalningsförbudet i föreningslagen – som är utformat med ut- betalningsförbudet i 1975 års lag som förebild – omfattar enligt sin ordalydelse endast utbetalningar i pengar. Såsom redan har konsta- terats överensstämmer detta inte med den innebörd som förbudet har getts i förarbeten och doktrin. Redan denna brist på överens- stämmelse mellan lagens uttryckssätt och utbetalningsförbudets verk- liga innebörd talar för att utbetalningsförbudet nu bör utmönstras även från lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Framför allt är det emellertid starka systematiska skäl som talar för en övergång till den systematik och den terminologi som finns i aktiebolags- lagen. För förståelsen och tillämpningen av de båda lagarna är det nämligen viktigt att de bygger på en så långt möjligt enhetlig be- greppsbildning. Vi föreslår därför att de regler i den nya lagen som begränsar möjligheterna till förmögenhetsöverföringar från förening- en ska anknyta till begreppet ”värdeöverföring”.

Det är naturligt att begreppet ”värdeöverföring” därvid bör ges i huvudsak samma innebörd som det har i aktiebolagslagen. Redan det

553

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

förhållandet att aktiebolagslagens värdeöverföringsbegrepp omfattar vissa uppräknade aktiebolagsrättsliga institut utan motsvarighet i föreningslagen gör det dock omöjligt att åstadkomma en identisk definition. Den nya föreningslagens definition bör emellertid natur- ligen ha samma struktur som definitionen i aktiebolagslagen. Det innebär att begreppet värdeöverföring bör innefatta dels ett antal i den nya föreningslagen särskilt angivna typer av förmögenhets- överföringar (bl.a. vinstutdelning), dels vissa andra affärshändelser som medför att föreningens förmögenhet minskar.25

Frågan är då först vilka föreningsrättsliga förmögenhetsöver- föringar som generellt bör anses som värdeöverföringar. När man bedömer den frågan måste man göra det med beaktande av värde- överföringsbegreppets funktion, nämligen att avgränsa de slag av transaktioner som generellt innebär särskilda risker från kapital- skyddssynpunkt. Hit hör vinstutdelning och gottgörelse samt sådan minskning av reservfonden som sker för utbetalning till medlem- marna. Typiskt för samtliga dessa åtgärder är just att de innebär ett utflöde av kapital från föreningen. Detsamma gäller i och för sig utbetalning av medlemsinsatser m.m. i samband med att en medlem lämnar föreningen. Vi föreslår dock att det ska gälla särskilda bor- genärsskyddande bestämmelser vid sådana utbetalningar. Det finns därför inte något behov av att låta utbetalningar av sistnämnda slag omfattas av begreppet värdeöverföring. Detsamma kan sägas i fråga om utskiftning efter likvidation och fusion; åtgärden innebär respek- tive kan innebära ett kapitalutflöde från föreningen men de risker som detta medför bör motverkas genom särskilda bestämmelser inom ramen för regelverket för likvidation respektive fusion. Av de åtgärder som är särskilt reglerade i lagen bör därför endast vinst- utdelning och gottgörelse samt minskning av reservfonden för ut- betalning till medlemmarna generellt anses som värdeöverföring.

Därefter återstår frågan vilka övriga ”affärshändelser” som bör omfattas av värdeöverföringsbegreppet. Enligt aktiebolagslagen om- fattar begreppet affärshändelser som uppfyller två kriterier: 1. den innebär att bolagets förmögenhet minskar och 2. den har inte endast affärsmässig karaktär. I huvudsak samma kriterier bör lämpligen gälla när begreppet värdeöverföring definieras i föreningslagen. Ett sär- drag hos ekonomiska föreningar ger emellertid anledning att i ett avseende överväga en avvikelse från aktiebolagslagens definition:

25 Jfr prop. 2004/05:85 s. 372.

554

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

Den ekonomiska föreningsformen bygger på att det förekom- mer samhandel mellan föreningen och dess medlemmar. Vid sådan samhandel är det redan från början förutsatt att de transaktioner som genomförs ska vara förmånliga för medlemmarna. Det är därför inte givet att begreppet ”värdeöverföring” bör omfatta även sådana i och för sig förmånliga transaktioner som sker inom ramen för för- eningens samhandel med medlemmarna. Det nuvarande utbetalnings- förbudet anses inte hindra sådana utbetalningar till medlemmarna som sker inom ramen för föreningens vanliga affärsverksamhet, t.ex. när föreningen köper produkter från en medlem. I doktrinen har rentav uttalats att utbetalningsförbudet omfattar endast sådana utbetalning- ar till medlemmarna för vilka föreningen inte får vederlag i någon form. Det presumeras således att det i medlemmarnas samhandel med föreningen råder jämvikt mellan prestation och ersättning.26

I praktiken kan emellertid föreningens prispolitik gentemot med- lemmarna innefatta vad som enligt aktiebolagslagen utgör värde- överföring, t.ex. genom att varor eller tjänster tillhandahålls till ett pris som understiger det pris som annars gäller på marknaden eller genom att varor tas emot till ett högre pris än det som annars tillämpas. I många föreningar torde en sådan prispolitik uppfattas som den mest naturliga; medlemmarnas ekonomiska intressen gynnas genom själva samhandeln med föreningen och först i andra hand genom even- tuell vinstutdelning eller gottgörelse. Frågan är om sådana förmån- liga transaktioner bör omfattas av begreppet värdeöverföring.

Ett alternativ är att inte bedöma försäljning till underpris som värdeöverföring så länge priset inte understiger föreningens själv- kostnadspris. En sådan transaktion innebär ju inte någon förmö- genhetsförlust för föreningen. Därmed finns det inte heller något intresse av att skydda föreningens borgenärer mot transaktionen. Detta innebär i sin tur att det inte finns något behov av att låta trans- aktionen omfattas av de borgenärsskyddande bestämmelser som ska gälla för värdeöverföringar.

Ett annat alternativ är att, på samma sätt som i aktiebolagslagen, bedöma varje avvikelse från marknadspriset som en värdeöverföring (om den inte är affärsmässigt betingad). För detta alternativ talar att en försäljning som sker till ett pris som ligger under marknads- priset men över föreningens självkostnadspris visserligen inte innebär någon förmögenhetsförlust för föreningen men ändå att föreningen går miste om en vinst. Med detta synsätt består värdeöverföringen i

26 Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 388 och K. Rodhe, Föreningslagen, 1987 års lag om ekonomiska föreningar, 8 uppl., s. 83 f.

555

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

att föreningen avstår från möjligheten att göra en vinst på sam- handeln med medlemmen.27

Vi kan för vår del konstatera att det grundläggande syftet med företagande i ekonomisk förening traditionellt har varit att främja medlemmarnas ekonomi genom att medlemmarna samhandlar med föreningen. Prissättningen i förhållande till medlemmarna avspeglar detta förhållande. Det finns i och för sig inte något som hindrar att en förening även i förhållande till medlemmarna tar ut ett pris mot- svarande marknadspriset för att sedan använda eventuellt överskott till utdelning. Främjandet av medlemmarnas ekonomiska intressen sker då genom vinstutdelningen. Föreningslagens civilrättsliga be- stämmelser om värdeöverföring bör emellertid enligt vår mening ut- formas så att de inte utgör något onödigt hinder mot att medlem- marnas ekonomiska intressen främjas på traditionellt kooperativt sätt, dvs. genom själva samhandeln med föreningen. De särskilda bor- genärsskyddande bestämmelser som enligt vårt förslag ska vara kopp- lade till begreppet värdeöverföring bör därför inte gälla när föreningen säljer till ett pris som motsvarar föreningens självkostnadspris. Mot- svarande bör gälla när ett producentkooperativ köper in produkter från sina medlemmar. Begreppet värdeöverföring bör med andra ord inte omfatta transaktioner mellan föreningen och medlemmen som sker inom ramen för normal samhandel.

Mot denna bakgrund bör det grundläggande kriteriet för vad som utgör en värdeöverföring även i föreningslagen vara att det är fråga om en affärshändelse som innebär att föreningens förmögen- het minskar. På samma sätt som i aktiebolagslagen bör transaktioner som har en rent affärsmässig karaktär för föreningen undantas. I en- lighet med vad som nyss har sagts bör dessutom transaktioner som utgör en naturlig del i föreningens ekonomiska relation med med- lemmarna undantas. Vi återkommer i författningskommentaren till den närmare innebörden av dessa kriterier.

Ytterligare en fråga är om begreppet värdeöverföring bör omfatta överföringar till andra än medlemmar. Enligt vår mening bör denna fråga – liksom på aktiebolagsrättens område – besvaras jakande. De skyddsintressen som här är aktuella gör sig gällande med samma styrka, oavsett om överföringen sker till en medlem eller till någon annan. Även gottgörelser och vinstutdelning som lämnas till icke-

27 Ett liknande synsätt har föranlett uttagsbeskattning av en förenings medlemmar vid försälj- ning av el till självkostnadspris. Det har enligt det skatterättsliga regelverket inte ansetts finnas några affärsmässiga skäl för föreningen att tillämpa en prissättning som innebär att medlem- marna köper el till självkostnadspris som understiger marknadspriset. Se Regeringsrättens dom den 29 juni 2010 i mål 8208-09 och Skatteutskottets yttrande 2008/09:SkU11y s. 3–5.

556

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

medlemmar bör alltså omfattas av begreppet värdeöverföring. Det- samma gäller andra affärshändelser av ovan angivet slag, som riktar sig till andra än medlemmar. Det kan i detta sammanhang anmärkas att begreppet ”affärshändelse” i detta sammanhang bör ges en vid- sträckt innebörd. Som en följd av detta bör även gåvor och andra ekonomiska tillskott som en förening lämnar av sociala eller ideella skäl bedömas som värdeöverföringar.

14.5.2Formerna för värdeöverföring

Förslag: Som huvudregel ska värdeöverföringar från en ekono- misk förening kunna ske endast enligt bestämmelserna om vinst- utdelning, gottgörelse, minskning av reservfonden för återbetal- ning till medlemmarna och gåva till allmännyttigt ändamål. Om samtliga medlemmar är eniga, ska dock en värdeöverföring även kunna ske i andra former.

Det nuvarande utbetalningsförbudet innebär att utbetalningar en- dast får ske i vissa, i lagen angivna, former. Det bakomliggande syftet med detta är att skydda de enskilda medlemmarna i föreningen. Lagens formregler förutsätts nämligen innehålla förfaranderegler som förhindrar att enskilda medlemmars rätt träds för när. I aktie- bolagslagen föreskrivs också, av motsvarande skäl, att värdeöver- föringar får ske enbart i vissa angivna former.28 Behovet av att skydda medlemmarna mot omotiverade värdeöverföringar kvarstår. Den nya föreningslagen bör därför, på samma sätt som aktiebolagslagen, innehålla en bestämmelse om att värdeöverföringar får ske enbart i vissa utpekade former.

I dag får utbetalning till medlemmar ske genom överskottsutdel- ning (gottgörelse och vinstutdelning), återbetalning av medlems- insatser, utbetalning vid nedsättning av medlemsinsatsernas belopp och utskiftning vid föreningens likvidation. Det är naturligt att en ny reglering på motsvarande sätt tillåter att värdeöverföring sker genom vinstutdelning och gottgörelse. Vårt förslag innebär också att medel – under vissa förutsättningar – ska kunna tillföras med- lemmarna genom minskning av reservfonden. Även detta bör därför vara en tillåten form för värdeöverföring. Däremot bör lagen inte uppta återbetalning av medlemsinsatser, utbetalning efter minskning

28 Jfr prop. 2004/05:85 s. 372 f.

557

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

av medlemsinsatsernas belopp eller utskiftning vid föreningens lik- vidation som tillåtna former för värdeöverföring. Skälet till detta är att de enskilda medlemmarnas skyddsbehov i dessa fall tillgodoses genom de bestämmelser som vi har behandlat i avsnitt 12.5.

Redan den nuvarande föreningslagen tillåter att föreningsstämman och, i vissa fall, styrelsen, beslutar om gåva till allmännnyttiga och därmed jämförliga ändamål (se 10 kap. 8 § föreningslagen). Det är naturligt att så ska vara fallet även i fortsättningen och att beslut om en sådan gåva, liksom enligt aktiebolagslagen (jfr 17 kap. 2 § den lagen) ska vara en tillåten form för värdeöverföring.

Skälet till att värdeöverföringar ska kunna ske enbart i vissa an- givna former är, som ovan har nämnts, att skydda de enskilda med- lemmarna. Det är mot den bakgrunden naturligt att bestämmelsen om detta får åsidosättas om samtliga medlemmar är eniga om det. Detta följer i och för sig av allmänna principer och i aktiebolags- lagen har det därför inte tagits in någon uttrycklig bestämmelse om sådant åsidosättande. Enligt vår mening ligger det emellertid ett bety- dande värde i att principen framgår av lagtexten. Vi föreslår därför att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att värdeöver- föring får ske även i andra former, om samtliga medlemmar är ense om det.

14.5.3Borgenärsskyddet vid värdeöverföringar

Förslag: Lagens borgenärsskyddsregler ska gälla för alla slag av värdeöverföringar till medlemmar och andra. Regleringen ska ta sin utgångspunkt i en beloppsspärr som anger den yttersta gränsen för hur stora värdeöverföringar som får beslutas. Beloppsspärren

– som inte ska gälla vid värdeöverföring i form av gottgörelse – kompletteras med en allmän försiktighetsregel.

Det är från borgenärsskyddssynpunkt naturligt att lagen uppställer vissa begränsningar för hur stora värdeöverföringar som ska kunna ske från föreningen. Borgenärerna bör kunna förlita sig på att medlemmarna inte tar ut inbetalat insatskapital annat än i samband med en medlems avgång ur en förening. De bör också kunna förlita sig på att medel som har avsatts till bundna fonder, såsom reserv- fonden, inte delas ut till medlemmar eller andra. Och det bör givet-

558

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

vis inte komma i fråga att medlemmarna tar ut medel som behövs för att föreningen ska kunna fortleva och betala sina skulder.

Redan den nuvarande föreningslagen innehåller vissa bestäm- melser om hur stora belopp som får tas ut ur föreningen. Enligt vår mening bör dessa bestämmelser nu i allt väsentligt anpassas till vad som gäller enligt aktiebolagslagen. Detta har uppenbara systema- tiska fördelar och torde dessutom innebära en viss förstärkning av borgenärsskyddet i ekonomiska föreningar.

Vi föreslår därför en beloppsspärr, utformad utifrån den s.k. netto- metoden (se följande avsnitt). Beloppsspärren bör kompletteras av en försiktighetsregel av samma slag som för aktiebolag. Belopps- spärren och försiktighetsregeln bör, liksom enligt aktiebolagslagen, gälla kumulativt, dvs. en värdeöverföring bör få ske endast om den är förenlig med både beloppsspärren och försiktighetsregeln. Det innebär att beloppsspärren kommer att utgöra den yttersta gränsen för när värdeöverföringar kan komma i fråga. Därefter får de juste- ringar nedåt göras som tillämpningen av försiktighetsregeln kan föranleda.

I den nuvarande föreningslagen uppställs också en beloppsspärr på koncernnivå. På aktiebolagsrättens område har denna tagits bort. Det har skett med hänvisning till bl.a. att den nya förstärkta för- siktighetsregeln minskade behovet av en särskild koncernspärr. Det påpekades också att tillämpningen av bestämmelsen gav upphov till mycket arbete för de berörda företagen. Det anmärktes vidare att det numera endast är i de större koncernerna som särskilda kon- cernredovisningar måste upprättas.29 Av motsvarande skäl bör kon- cernspärren utmönstras även från lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Det hindrar inte att koncernens kapitalbehov bör beaktas i samband med värdeöverföringar. Detta kan emellertid ske inom ramen för tillämpningen av försiktighetsregeln.

Värdeöverföring i form av gottgörelse avser en utbetalning till medlemmar av ett överskott som arbetats upp i föreningen men som ännu inte har redovisats i resultat- och balansräkningarna. Med den utformning som vi föreslår att beloppsspärren ska ha (se av- snitt 14.5.4) är det därför inte möjligt att tillämpa denna spärr på gottgörelse. I lagen bör därför anges att beloppsspärren inte ska tillämpas vid värdeöverföringar som sker i form av gottgörelse. Där- emot bör försiktighetsregeln tillämpas fullt ut även vid detta slag av förmögenhetsöverföringar.

29 Se prop. 2004/05:85 s. 381.

559

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

14.5.4Beloppsspärren

Nettometoden

Förslag: Värdeöverföringar till medlemmar eller andra ska få ske endast om det finns full täckning för det bundna egna kapitalet omedelbart efter värdeöverföringen.

Som nyss angetts bör beloppsspärren i föreningslagen utformas på samma sätt som beloppsspärren i aktiebolagslagen (se 17 kap. 3 § i den lagen), dvs. i enlighet med den s.k. nettometoden. Detta inne- bär att en värdeöverföring inte ska få ske om det efter överföringen inte längre finns täckning för föreningens bundna egna kapital. Den prövning som ska göras för att ta ställning till värdeöverföringens tillåtlighet kommer i så fall att inriktas på frågan om den egendom som återstår i föreningen efter överföringen har ett redovisat värde som motsvarar bundet eget kapital.

Tillämpningen av beloppsspärren bör – på samma sätt som en- ligt aktiebolagslagen – ta sin utgångspunkt i den senast fastställda balansräkningen och vad som där anges om tillgångar, skulder och förpliktelser samt fritt och bundet eget kapital. En ekonomisk förenings balansräkning fastställs dock först på årsstämman, van- ligen några månader efter utgången av det räkenskapsår som balans- räkningen avser (balansdagen). Det innebär att det kan ha skett för- ändringar i det bundna egna kapitalet efter balansdagen, t.ex. genom beslut om insatsemission. Sådana förändringar bör beaktas vid tillämp- ningen av beloppsspärren. Också detta överensstämmer med vad som gäller enligt aktiebolagslagen.

Som vi återkommer till i avsnitt 14.5.6 föreslår vi att vinstutdel- ning ska kunna ske på extra stämma. Bland annat i den situationen aktualiseras frågan hur beloppsspärren ska tillämpas när en värde- överföring sker under löpande räkenskapsår. Den frågan uppkom- mer naturligtvis också om medlemmarna kommer överens om att en värdeöverföring ska ske i någon annan än de i lagen utpekade for- merna.

I 17 kap. 4 § aktiebolagslagen finns en reglering av denna fråga. Där sägs att under tiden från och med den årsstämma där balans- räkningen och resultaträkningen för ett räkenskapsår fastställs fram till nästa årsstämma får värdeöverföringar ske med ett sammanlagt belopp som uppgår till högst det belopp som vid den första årsstäm- man var tillgängligt för värdeöverföring. Vid beräkning av utrymmet

560

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

för värdeöverföring ska ändringar i det bundna egna kapitalet som har skett efter den senaste årsstämman beaktas. Bestämmelserna kan sägas innebära att det är tillåtet att utnyttja ett vid en årsstämma konstaterat värdeöverföringsutrymme fram till nästa årsstämma, dock att hänsyn måste tas till förändringar som under året har ägt rum i det bundna egna kapitalet. Däremot medger bestämmelsen varken s.k. förskottsutdelning (dvs. utnyttjande av ett överskott från ett tidigare räkenskapsår som ännu inte har kommit till uttryck i en fastställd balansräkning) eller s.k. interimsutdelning (dvs. utnyttjan- de av ett under löpande räkenskapsår upparbetat överskott). Mot- svarande bör gälla i fråga om värdeöverföring från en ekonomisk förening.

En värdeöverföring kan bestå i en överföring av ett visst belopp i pengar men det kan även vara fråga om överföring av annan egen- dom, s.k. sakvärdesutdelning. I det senare fallet kan den överförda egendomen ha ett verkligt värde som är högre än det bokförda vär- det. Värdeöverföringen kan då ge upphov till en skatteskuld hos föreningen. Sådana latenta skatteförpliktelser bör beaktas när ut- rymmet för värdeöverföringen bestäms. Vi föreslår dock inte någon särskild lagregel om detta utan de latenta skatteförpliktelserna bör, liksom vid tillämpningen av aktiebolagslagen, ske inom ramen för försiktighetsregeln (se avsnitt 14.5.5). Även utdelning av s.k. orea- liserade vinster bör prövas mot försiktighetsregeln.

Koncernspärren

Bedömning: Den s.k. koncernspärren bör inte överföras till den nya lagen.

Föreningslagen innehåller, som tidigare nämnts, en särskild belopps- spärr på koncernnivå, den s.k. koncernspärren. Denna spärr, som gäller utöver den vanliga beloppspärren, innebär att en moderförening inte får dela ut mer än vad som enligt en fastställd koncernbalans- räkning för det senaste räkenskapsåret redovisats som koncernens fria egna kapital. Vinstutdelning i en moderförening förutsätter därför att det finns fritt eget kapital enligt både balansräkningen för moderföreningen och koncernbalansräkningen. Om koncernbalans- räkningen inte utvisar något fritt eget kapital, utgör detta hinder för utdelning i moderföreningen, oavsett om det enligt moder-

561

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

föreningens egen balansräkning finns ett visst fritt eget kapital i moderföreningen.

1975 års aktiebolagslag innehöll en motsvarande koncernspärr men den överfördes inte till den nu gällande aktiebolagslagen. Skälet var bl.a. att motsvarande borgenärsskydd kunde ges inom ramen för den utvidgade försiktighetsregel som togs in i lagen. Av betydelse var också att det inte längre fanns något generellt krav på att moder- bolag skulle upprätta koncernredovisning. Det ansågs också att fast- ställandet av vad som utgjorde eget kapital i koncernen kunde för- anleda ett oproportionerligt omfattande arbete.

Enligt vår mening finns det inte anledning att se annorlunda på behovet och lämpligheten av en koncernspärr i fråga om ekono- miska föreningar. Såsom framgår av följande avsnitt föreslår vi att försiktighetsregeln i föreningslagen utformas på samma sätt som i aktiebolagslagen och att denna försiktighetsregel ska tillämpas även på koncernnivå. Vi föreslår därför att den nya föreningslagen inte ska innehålla någon koncernspärr och att koncernförhållandena i stället ska beaktas inom ramen för försiktighetsregeln.

14.5.5Försiktighetsregeln

Förslag: En värdeöverföring ska få genomföras endast om den framstår som försvarlig med hänsyn till

1.de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet, samt

2.föreningens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt.

Om föreningen är moderförening, ska motsvarande prövning göras även på koncernnivå.

I dag får en ekonomisk förening inte dela ut vinst om det med hän- syn till föreningens eller koncernens konsolideringsbehov, likvi- ditet eller ställning i övrigt står i strid med ”god affärssed”. Den utvidgade försiktighetsregeln i aktiebolagslagen innebär att värde- överföring får ske endast om den framstår som ”försvarlig”. For- muleringen tydliggör att en viss försiktighet eller aktsamhet alltid måste iakttas vid beslut om värdeöverföringar. Vi föreslår att för- siktighetsregeln utformas på samma sätt i den nya föreningslagen.

562

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

Det innebär att prövningen av värdeöverföringsutrymmet även i fortsättningen bör göras med hänsyn till föreningens behov av konsolidering, dess likviditet och dess ställning i övrigt. Med kon- solidering avses en förstärkning av föreningens ekonomiska ställ- ning. Denna kan mätas bl.a. genom förhållandet mellan eget och främmande kapital (skulder). Ju större andel av föreningens tillgångar som har finansierats med eget kapital, desto bättre soliditet har föreningen. En förbättring av soliditeten innebär följaktligen en kon- solidering av föreningen. Begreppet likviditet hänför sig till förening- ens kortfristiga betalningsförmåga. Vinstutdelning eller annan värde- överföring får inte ske om det kan befaras att föreningen därigenom hamnar i en likviditetskris och inte kan sköta sina löpande ut- betalningar. Att föreningens ställning i övrigt ska beaktas innebär att hänsyn ska tas till varje händelse som kan påverka föreningens finansiella ställning. Såväl händelser som har inträffat före som de som har inträffat efter räkenskapsårets slut omfattas, t.ex. vikande försäljning, betydande ny konkurrens, en kraftig försvagning i kon- junkturen eller att flera nyckelpersoner har lämnat föreningen.

De nu angivna kriterierna ger uttryck för att föreningen måste ha en sund ekonomi för att vinstutdelning eller annan värdeöver- föring ska få ske. Vad som i detta avseende bör krävas måste be- dömas med hänsyn till förhållandena i den enskilda föreningen. Ett eget kapital som framstår som tillräckligt för en förening med viss inriktning på sin verksamhet kan vara alldeles otillräckligt för en förening som är verksam i en annan bransch. Det är mot den bak- grunden naturligt att det – liksom i aktiebolagslagen – i lagen anges att man vid bedömningen av om en värdeöverföring är försvarlig särskilt ska beakta de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av föreningens egna kapital.

14.5.6Beslutsordning vid vinstutdelning och gottgörelse

Förslag: Beslut om vinstutdelning och gottgörelse ska fattas av föreningsstämman. Föreningsstämman ska även kunna bemyndiga styrelsen att besluta om gottgörelse. I stadgarna ska kunna be- stämmas att styrelsen får besluta om gottgörelse även utan stäm- mans bemyndigande.

Föreningsstämman ska inte kunna besluta om vinstutdelning eller gottgörelse i större utsträckning än vad styrelsen har före-

563

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

slagit eller godkänt annat än om det finns en sådan skyldighet enligt stadgarna.

Beslut om vinstutdelning ska kunna fattas vid såväl ordinarie som extra föreningsstämma. Vid extra föreningsstämma ska dock endast kunna beslutas om s.k. efterutdelning.

Vem ska kunna fatta beslut om vinstutdelning och gottgörelse?

Beslut om gottgörelse och vinstutdelning fattas enligt gällande rätt av föreningsstämman, se 10 kap. 5 § föreningslagen. För beslut om gottgörelse gäller dock att föreningsstämman kan uppdra åt styrel- sen att fatta sådant beslut. Detta framstår i huvudsak som en lämp- lig ordning. I många ekonomiska föreningar har emellertid utvecklats en praxis där föreningsstämman regelmässigt ger styrelsen bemyn- digande att besluta om gottgörelse. Det årliga bemyndigandet till styrelsen har som en följd av detta närmast kommit att uppfattas som en onödig formalitet. Det talar för att det bör finnas en möjlig- het att i stadgarna bestämma att beslut om gottgörelse ska fattas av styrelsen. En sådan ordning är även från principiell utgångspunkt rim- lig. Det är styrelsen som ansvarar för och beslutar om föreningens prispolitik gentemot medlemmarna. I vilken utsträckning gottgörelse kan och bör utgå hänger ofta direkt samman med den tillämpade prispolitiken. Väljer styrelsen att sätta priserna så att föreningen får en god vinstmarginal, kan det som regel vara naturligt att de vinster som därigenom upparbetas relativt snart återförs till medlemmarna genom gottgörelse. Är vinstmarginalerna mindre, torde också behovet av att lämna gottgörelse vara avsevärt mindre. Sambandet mellan prispolitik och gottgörelser talar således för att beslut om gottgörel- se mera regelmässigt bör kunna fattas av styrelsen.

En vetorätt för styrelsen?

Enligt 18 kap. 1 § aktiebolagslagen får bolagsstämman som huvud- regel inte besluta om vinstutdelning av större belopp än vad styrelsen har föreslagit eller godkänt. Detta brukar betecknas som ”styrelsens vetorätt”. Denna vetorätt infördes i 1975 års aktiebolagslag med motiveringen att det i allmänhet är styrelsen som bäst kan bedöma hur stor utdelning som är lämplig och som dessutom bättre före- träder bolagets långsiktiga intressen. Även i förarbetena till den nu-

564

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

varande aktiebolagslagen poängteras att ett bolags styrelse ofta har bäst möjlighet att bedöma frågor om värdeöverföringar.30 Dessa skäl gör sig enligt vår mening gällande med samma styrka för ekonomiska föreningars del. Vi föreslår därför att det införs en motsvarande vetorätt i föreningslagen. Vetorätten bör dock inte vara undan- tagslös. Om stadgarna innehåller bestämmelser om att föreningen är skyldig att dela ut ett visst belopp eller en viss del av det fria egna kapitalet, bör styrelsen inte kunna förhindra en sådan utdelning. En annan sak är att sådana stadgebestämmelser ändå inte kan tillämpas, om den aktuella utdelningen inte ryms inom de gränser som belopps- spärren och försiktighetsregeln ställer upp.

Beslut om vinstutdelning på extra stämma?

Huvudprincipen i föreningslagen är att vinstutdelning enbart kan be- slutas på ordinarie föreningsstämma (jfr 7 kap. 4 § andra stycket 2 föreningslagen). Det anses visserligen att det finns ett visst utrym- me att besluta om vinstutdelning även på extra föreningsstämma. En förutsättning för det är dock att samtliga medlemmar är ense om att beslutet tas på detta sätt. En annan förutsättning är att borge- närsintresset inte kränks.31 Det senare blir uppenbarligen svårare att bedöma vid en extra stämma, eftersom det då inte finns någon ”färsk” årsredovisning som kan läggas till grund för en bedömning av utrymmet för vinstutdelning.

Rättsläget var tidigare detsamma på aktiebolagsrättens område. Genom den nya aktiebolagslagen har det emellertid blivit möjligt att fatta majoritetsbeslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma.32 Det har i det sammanhanget införts dels kompletterande borgenärsskyd- dande bestämmelser, dels bestämmelser som syftar till att säkerställa att aktieägarna får ett fullgott beslutsunderlag.

Enligt vår mening bör ekonomiska föreningar ha samma möjlig- heter som aktiebolag att besluta om vinstutdelning på extra stämma. Detta kräver – precis som på aktiebolagslagens område – att det införs särskilda bestämmelser till borgenärernas och medlemmarnas skydd. Borgenärsintresset kan tillgodoses dels genom den allmänna beloppsspärren och försiktighetsregeln, dels genom den särskilda bestämmelse, motsvarande 17 kap. 4 § aktiebolagslagen, som vi har

30Se prop. 2004/05:85 s. 403.

31Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 253 med hän- visningar.

32Se prop. 2004/05:85 s. 400–403.

565

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

föreslagit i avsnitt 14.5.4. Vi återkommer i avsnitt 14.5.7 till frågan om vilket särskilt underlag som medlemmarna ska tillhandahållas när en fråga om vinstutdelning ska behandlas på extra stämma.

14.5.7Underlaget för beslut om vinstutdelning m.m.

Förslag: Inför ett beslut om vinstutdelning eller gottgörelse, ska styrelsen upprätta ett förslag till beslut. Till förslaget ska fogas ett motiverat yttrande från styrelsen med ställningstagande till om den föreslagna vinstutdelningen eller gottgörelsen är försvarlig med hänsyn till försiktighetsregeln. Om tillgångar eller skulder har värderats till verkligt värde i den balansräkning som ligger till grund för förslaget, ska i yttrandet även anges hur stor del av det egna kapitalet som beror på att en sådan värdering har tilläm- pats. Ett sådant yttrande ska även upprättas i samband med att styrelsen, efter bemyndigande, beslutar om gottgörelse.

Vid vinstutdelning enligt aktiebolagslagen ska styrelsen eller, om förslaget till vinstutdelning har väckts av annan, förslagsställaren upp- rätta ett förslag till beslut (se 18 kap. 2 § aktiebolagslagen). Aktie- bolagslagen innehåller också ytterligare bestämmelser om den infor- mation som ska tillhandahållas aktieägarna innan beslut fattas. Även i ekonomiska föreningar bör det givetvis tillhandahållas ett underlag innan föreningsstämman beslutar om vinstutdelning. Vi bedömer att det är värdefullt om lagen ger uttryckligt besked om vilket underlag som ska tillhandahållas. På samma sätt som i aktiebolag bör detta underlag innefatta ett förslag till beslut. I ett aktiebolag kan inte bara styrelsen utan även enskilda aktieägare lägga fram ett sådant förslag. Detta kan vara naturligt i ett aktiebolag vars huvudsakliga syfte normalt är att generera vinst till aktieägarna. I en ekonomisk förening där vinstutdelningen främst utgör ett komplement till den ekonomiska nytta som medlemmarna tillförs genom samhandeln med föreningen är aktiebolagslagens reglering på denna punkt inte lika ändamålsenlig. Mot den bakgrunden och då det normalt endast torde vara styrelsen som har en samlad bild av föreningens verksamhet bör enligt vår mening endast styrelsen kunna lägga fram förslag om vinstutdelning till stämman. En medlem bör dock givetvis ändå kunna ta initiativ till vinstutdelning genom att väcka frågan genom

566

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

en motion till föreningsstämman, som i sin tur kan ge direktiv till styrelsen att lägga fram ett förslag till beslut om vinstutdelning.

För att kunna tjäna som beslutsunderlag bör förslaget till beslut vara så preciserat att det kan läggas till grund för beslut. De upp- gifter som ska finnas med bör i stort vara desamma som enligt aktie- bolagslagen (se 18 kap. 3 § aktiebolagslagen). I aktiebolag lämnas vinstutdelning med ett belopp på varje aktie. För ekonomiska för- eningar gäller emellertid att vinstutdelning kan ske i olika former (exempelvis som efterlikvid eller återbäring) och förslaget bör där- för innehålla detaljerade uppgifter om hur rätten till utdelning ska beräknas.

Vid vinstutdelning enligt aktiebolagslagen är styrelsen skyldig att upprätta ett särskilt motiverat yttrande om huruvida den föreslag- na utdelningen är försvarlig (se 18 kap. 4 § aktiebolagslagen). Om föreningens tillgångar eller skulder har värderats till verkligt värde, ska det dessutom i yttrandet anges hur stor del av det egna kapi- talet som beror på att en sådan värdering har tillämpats. Enligt vår mening bör reglerna i föreningslagen avseende vinstutdelning och gottgörelse utformas på samma sätt som i 18 kap. 4 § aktiebolags- lagen.

Såsom vi har varit inne på i avsnitt 14.5.6 uppkommer det ett sär- skilt behov av underlag om en fråga om vinstutdelning ska tas upp på extra stämma. Det behovet bör kunna tillgodoses genom bestäm- melser av samma slag som finns i aktiebolagslagen. Aktiebolagslagens bestämmelser om beslutsunderlag inför beslut om vinstutdelning på extra stämma innebär bl.a. följande. I förslaget till beslut om vinst- utdelning ska det bl.a. anges hur stor del av det enligt den senast fastställda balansräkningen disponibla beloppet som finns kvar efter det senaste beslutet om värdeöverföring. Till förslaget ska fogas dels vissa handlingar som lades fram på den ordinarie stämman, däribland årsredovisningen, dels en redogörelse från styrelsen över händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning som har inträffat efter det att årsredovisningen lämnades med uppgift om förändringar i bolagets bundna egna kapital under denna tid. Om bolaget har en revisor, ska denne yttra sig över redogörelsen (se 18 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen). Vi föreslår att bestämmelser av motsvarande slag införs i den nya föreningslagen.

567

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

14.5.8Reservfonden

Bedömning: I lagen bör inte tas in några regler om att en viss del av årets nettovinst ska avsättas till reservfonden.

Förslag: Reservfonden ska kunna användas för täckning av för- lust som har uppstått under pågående räkenskapsår. Den ska dess- utom, efter särskilt tillstånd, få användas för återbetalning till medlemmarna eller för annat ändamål.

En ekonomisk förening behöver inte ha något visst lägsta eget kapi- tal, motsvarande aktiekapitalet i ett aktiebolag. Visserligen måste medlemmarna bidra med insatser och inbetalda insatser räknas som bundet kapital. Insatserna kan emellertid vara låga och insatskapi- talet är dessutom ”rörligt” i så måtto att medlemmarna som huvud- regel har rätt att få tillbaka inbetalade insatser i samband med avgång ur föreningen. Detta bidrar till att borgenärsskyddet i förenings- lagen är svagare än i aktiebolagslagen.

Föreningslagens nuvarande bestämmelser om obligatorisk avsätt- ning till reservfonden ger dock, kan det hävdas, ett visst extra bor- genärsskydd. En förening tvingas ”spara” ett visst belopp, innan vinst- utdelning kan ske. Eftersom reservfonden utgör bundet eget kapital, kan föreningen inte använda motsvarande belopp för utbetalning till medlemmarna. Detta talar för att bestämmelserna om obligatorisk avsättning till reservfonden har en praktisk funktion och bör bestå.

Mot detta ska vägas de skäl som låg till grund för avskaffandet av kravet på avsättning till reservfonden för aktiebolag. Visserligen är bestämmelserna om avsättning till reservfonden utformade på ett annat sätt i föreningslagen än de motsvarande bestämmelserna i den tidigare aktiebolagslagen och de argument som angavs för att ta bort kravet på avsättning till reservfonden i aktiebolag har därför inte full relevans i fråga om ekonomiska föreningar. Likväl får det anses att också föreningslagens bestämmelser ger ett förhållandevis svagt borgenärsskydd. Sålunda kan medlemmarna undvika avsätt- ningsskyldigheten genom att anpassa föreningens prispolitik så snävt att det i praktiken inte uppkommer något överskott som kan avsättas till reservfonden. I doktrinen har reglerna om obligatorisk avsätt- ning till reservfonden därför uppfattats som relativt overksamma för att få föreningarna att konsolidera sin ställning.33

33 Se K. Rodhe, Föreningslagen, 1987 års lag om ekonomiska föreningar, 8 uppl., s. 85 och A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 388.

568

SOU 2010:90

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

En viss förbättring av reglerna om avsättning till reservfond skulle kunna åstadkommas om man, såsom i den finska lagen, uppställde ett krav på att avsättningsskyldigheten ska bestå till dess att reserv- fonden uppgår till ett visst lägsta belopp. På så vis skulle det skapas ett ”minimikapital” i föreningen, även om detta skulle ske successivt och förutsätta att föreningens verksamhet ger överskott. Även en sådan ordning kan dock vara mindre effektiv i ett borgenärsperspek- tiv, i vart fall om en förening medvetet, genom sin prispolitik, väljer att inte redovisa något överskott som kan avsättas till reservfonden. Denna lösning har därför samma principiella svaghet som det nu- varande systemet med reservfond.

Enligt vår bedömning talar detta för att också föreningslagens krav på avsättning till reservfonden bör tas bort. En sådan föränd- ring innebär också en förenkling av regelverket och en minskning av föreningarnas administrativa börda. Vi föreslår därför att det i den nya föreningslagen inte tas in några bestämmelser om avsätt- ning till reservfonden i samband med vinstutdelning.

Den fråga som därefter infinner sig är om ett avskaffande av kra- vet på avsättning till reservfond också bör föranleda att reserv- fonden som sådan avskaffas eller, i vart fall, att bestämmelserna om att fonden ska utgöra bundet eget kapital ändras. Vi anser dock att det även i fortsättningen bör finnas bestämmelser om en reserv- fond och att denna fond liksom hittills bör räknas till bundet eget kapital. Ett skäl för det är att avsättning till reservfonden fortfarande framstår som en lämplig åtgärd i de övriga situationer, där för- eningslagen i dag föreskriver sådan avsättning. Vi föreslår därför att belopp som en avgående medlem inte får tillbaka av sin insats och belopp som en förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av förlagsandelen även i fortsättningen ska avsättas till reservfonden. Vidare bör det även i framtiden vara möjligt att i stadgarna ta in bestämmelser om avsättning till reservfonden, t.ex. stadgebestäm- melser som motsvarar de bestämmelser som i dag finns i förenings- lagen. Det bör även vara möjligt för föreningsstämman att i enskilda fall besluta om att fritt eget kapital ska föras över till reservfonden. Särskilt det sista ger medlemmarna särskilda möjligheter att genom uppbyggandet av en betydande reservfond skapa ett starkt kapital- skydd i föreningen, något som kan vara av stor betydelse för att föreningen ska kunna skaffa sig förtroende bland kreditgivare och andra. Om lagen dessutom innehåller bestämmelser om fondens an- vändning, så att fonden inte kan upplösas enbart genom ett enkelt föreningsbeslut, stärks kapitalskyddet ytterligare.

569

Kapitalskydd i ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

Vi föreslår således att reservfonden ska finnas kvar och att använd- ningen av fondens medel, liksom i dag, ska regleras i lag.

Det är naturligt att fonden, liksom i dag, ska kunna användas för förlusttäckning (jfr 10 kap. 6 § tredje stycket föreningslagen). I dag kan detta ske endast i fråga om sådan förlust som framgår av en fastställd balansräkning. En följd av detta är att förluster som har uppkommit under löpande räkenskapsår inte kan täckas med hjälp av reservfonden förrän räkenskapsåret har avslutats och en balans- räkning för det året har fastställts. Behov av förlusttäckning kan emel- lertid ibland uppstå redan innan någon balansräkning har kunnat fastställas. Ett aktiebolag har numera möjlighet att använda sig av reservfondens medel för förlusttäckning även om förlusten ännu inte framgår av en fastställd balansräkning (se 20 kap. 36 § aktiebolags- lagen). Motsvarande ordning bör gälla för ekonomiska föreningar.

Det kan någon gång inträffa att en ekonomisk förening har en reservfond som är onödigt stor. Så kan t.ex. vara fallet om förening- en har minskat omfattningen av en tidigare mycket betydande verk- samhet. Det bör därför finnas ett utrymme för att i speciella fall minska reservfonden för annat ändamål än förlusttäckning. I dag kan detta ske efter särskild dispens från Bolagsverket. Såsom vi åter- kommer till i avsnitt 16 anser vi att denna dispensbestämmelse bör avskaffas. Det är emellertid viktigt att reservfonden inte kan upp- lösas i situationer där detta skulle innebära risker för borgenärerna. Vi föreslår därför att det i och för sig ska finnas utrymme för minsk- ning av reservfonden för t.ex. återbetalning av medel till medlem- marna eller för avsättning till fri fond men att en sådan minskning ska kunna ske endast efter ett särskilt tillståndsförfarande som ger borgenärerna ett gott skydd.

Frågan är då hur ett sådant tillståndsförfarande bör utformas. Enligt vår mening bör bestämmelserna i 20 kap. aktiebolagslagen om minskning av reservfonden användas som förebild. Det innebär att en förening som vill minska reservfonden för återbetalning till medlemmarna eller för avsättning till fri fond bör vara skyldig att ansöka om tillstånd till detta hos Bolagsverket. Inför en sådan an- sökan bör det åligga föreningen att skriftligen underrätta sina kända borgenärer om den planerade minskningen av reservfonden. Borge- närerna ges därmed möjlighet att motsätta sig ansökan. Om en minskning av reservfonden inte riskerar att inkräkta på borgenärer- nas intressen, framstår emellertid ett sådant underrättelseförfarande som onödigt. Det bör därför vara möjligt att i stället för under- rättelsen till borgenärerna inhämta en revisors yttrande över frågan

570

15Upplösning av ekonomiska föreningar

15.1Inledning

En ekonomisk förening kan upplösas genom bl.a. fusion och likvi- dation. Bestämmelserna om fusion i föreningslagen har ganska ny- ligen ändrats (se prop. 2007/08:15 Gränsöverskridande fusioner, m.m. och SFS 2008:3). Syftet med ändringarna var att anpassa bestäm- melserna till EU:s direktiv om gränsöverskridande fusioner1 men även att göra vissa anpassningar till aktiebolagslagens fusionsbestäm- melser. I lagstiftningsarbetet konstaterades dock att mer genom- gripande förändringar borde anstå till den översyn av förenings- lagen som vi nu genomför.2 Vi har därför övervägt frågan vilka ytter- ligare förändringar som bör göras i bestämmelserna om fusion mellan ekonomiska föreningar.

Aktiebolagslagen innehåller bestämmelser om delning av ett aktie- bolag. Några motsvarande bestämmelser finns inte för ekonomiska föreningar. Om en ekonomisk förening behöver dela upp sin verk- samhet i två eller flera delar, måste detta därför ske på annat sätt. Vi har mot denna bakgrund övervägt om det bör införas bestämmelser om delning i föreningslagen.

I vårt delbetänkande har vi föreslagit bestämmelser om hur en ekonomisk förening ska kunna upplösas genom ett förenklat för- farande. I allt väsentligt har våra överväganden om ett förenklat för- farande för upplösning godtagits under remissbehandlingen och vi återkommer därför inte till denna fråga. I vårt delbetänkande före- slog vi också en del ändringar i bestämmelserna om likvidation. I slutbetänkandet har vi gjort en samlad översyn av föreningslagens likvidationsbestämmelser.

1Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöver- skridande fusioner av bolag med begränsat ansvar.

2Se prop. 2007/08:15 s. 72.

573

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

15.2Fusion

15.2.1Föreningslagens nuvarande regler om fusion

De närmare bestämmelserna om fusion finns i 12 kap. förenings- lagen. Fusion innebär att en eller flera ekonomiska föreningar går samman genom att samtliga tillgångar och skulder i en eller flera av föreningarna övertas av en annan förening. Vid fusionen upplöses den eller de överlåtande föreningarna utan likvidation och upphör att existera. Medlemmarna i en överlåtande förening blir genom fusions- förfarandet medlemmar i den övertagande föreningen (se 12 kap. 1 § föreningslagen). En fusion kan ske på två sätt; genom kombination eller absorption. Kombination innebär att två eller flera överlåtande föreningar förenas i en helt ny, övertagande förening. Absorption innebär att en eller flera överlåtande föreningar blir del av (”absor- beras”) i en befintlig, övertagande, förening.

Föreningslagens bestämmelser om fusion fick sin nuvarande ut- formning år 2008, i samband med tillkomsten av de särskilda reg- lerna för gränsöverskridande fusioner, dvs. fusioner mellan föreningar från olika länder. I det sammanhanget skedde en viss, dock inte full- ständig, anpassning till aktiebolagslagens bestämmelser om fusion.

Förfarandet vid fusion är noga reglerat i lagen. En central beståndsdel i förfarandet är upprättandet av en fusionsplan, som är första steget i genomförandet av en fusion. Fusionsplanen, som ska vara gemensam för de föreningar som deltar i fusionen, ska upp- rättas av styrelserna för överlåtande och, vid absorption, övertag- ande föreningar (se 12 kap. 4 § föreningslagen). Planen ska ha ett visst i lagen närmare angivet innehåll. Uppgift ska lämnas bl.a. om

•varje förenings namn, organisationsnummer och säte,

•den planerade tidpunkten för överlåtande förenings upplösning och

•vilka rättigheter i den övertagande föreningen som ska tillkomma innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande förening eller vilka åtgärder i övrigt som ska vidtas till förmån för dessa innehavare.

I planen ska också finnas en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av om fusionen är lämplig för föreningarna. Om fusionen sker genom kombination, ska planen även innehålla stadgar för den övertagande förening, som tillkommer

574

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

genom fusionsförfarandet, och vissa uppgifter om blivande funk- tionärer i denna förening.

Till planen ska dessutom fogas viss kompletterande information, däribland en kopia av de inblandade föreningarnas årsredovisningar för de senaste tre räkenskapsåren (se 12 kap. 5 § föreningslagen). Om fusionsplanen har upprättats senare än sex månader efter ut- gången av det senaste räkenskapsåret för vilket årsredovisning och revisionsberättelse har lämnats, ska det även bifogas en översiktlig redogörelse för vissa i lagen närmare angivna förhållanden avseende föreningens ekonomiska utveckling under denna period. Även vissa yttranden från föreningarnas revisorer ska fogas till planen.

Nästa steg i förfarandet är att fusionsplanen ges in till Bolags- verket för registrering. Detta ska ske inom en månad från det att planen upprättades. Bolagsverket ska kungöra uppgiften att fusions- planen har registrerats (se 12 kap. 6 § föreningslagen).

Sedan kungörelse har skett ska fusionsplanen godkännas av föreningsstämman i samtliga överlåtande föreningar (se 12 kap. 7 § föreningslagen). En sådan stämma får hållas tidigast en månad efter det att uppgiften om fusionsplanens registrering har kungjorts. För att föreningsstämmans beslut om godkännande ska vara giltigt krävs att beslutet biträds av minst nio tiondelar av de röstberättigade eller att det fattas på två på varandra följande föreningsstämmor och på den senare stämman biträds av minst två tredjedelar av de röstande (se 12 kap. 9 § föreningslagen).

Om fusionsplanen godkänns och blir gällande i de föreningar som deltar i fusionen, ska överlåtande föreningars kända borgenärer underrättas om den planerade fusionen (se 12 kap. 10 § förenings- lagen). Därefter ska den övertagande föreningen, eller vid kombi- nation, den äldsta av de överlåtande föreningarna, ansöka om till- stånd att verkställa fusionsplanen. En sådan ansökan ska göras hos Bolagsverket. Ansökan ska ges in inom en månad efter det att fusionsplanen har blivit gällande i samtliga föreningar och senast två år efter det att uppgiften om att planen har registrerats har kun- gjorts (se 12 kap. 11 § föreningslagen).

Bolagsverket ska avslå ansökan, om fusionsplanen inte har god- känts i behörig ordning eller om den till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot stadgarna. Ansökan ska också av- slås, om det föreligger vissa konkurrensrättsliga hinder mot fusionen (se 12 kap. 12 § föreningslagen).

Om Bolagsverket finner att det inte finns något hinder mot ansökan, ska verket utfärda kallelse på överlåtande förenings borge-

575

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

närer (se 12 kap. 14 § föreningslagen). Verket ska skyndsamt kun- göra kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar och skicka en särskild underrättelse om kallelsen till Skatteverket. Motsätter sig inte någon borgenär fusionen, ska Bolagsverket ge tillstånd till fusionen. Om någon borgenär motsätter sig fusionen, ska Bolagsverket i stället överlämna ärendet till allmän domstol (se 12 kap. 15 § förenings- lagen). Domstolen ska lämna tillstånd till fusionen, om det visas att de borgenärer som har motsatt sig ansökan har fått full betalning eller har betryggande säkerhet för sina fordringar. I annat fall ska ansökan avslås (se 12 kap. 16 § föreningslagen).

Slutligen ska fusionen, om tillstånd att verkställa fusionsplanen har meddelats, registreras hos Bolagsverket. Ansvaret för att göra registreringsanmälan åvilar styrelsen i den övertagande föreningen. Anmälan ska göras senast två månader från Bolagsverkets tillstånd lämnades, eller från allmän domstols lagakraftvunna beslut om till- stånd (se 12 kap. 17 § föreningslagen).

I och med registreringen inträder fusionens samtliga rättsverk- ningar (se 12 kap. 18 § föreningslagen). Det innebär att den över- låtande föreningen i och med registreringen upplöses och att dess tillgångar och skulder övergår på den övertagande föreningen. Vid kombination anses den övertagande föreningen bildad genom regi- streringen. Vidare blir medlemmarna i den överlåtande föreningen i stället medlemmar i den övertagande föreningen.

15.2.2Aktiebolagslagens regler om fusion

Fusionsförfarandet enligt aktiebolagslagen har stora likheter med det förfarande som gäller enligt föreningslagen. Några betydelse- fulla skillnader finns dock. Dessa redovisas i det följande.

Förändringar i ägarkretsen och fusionsvederlag

Vid en fusion mellan ekonomiska föreningar blir medlemmarna i överlåtande föreningar alltid medlemmar i övertagande föreningar. Det sker alltså inte någon förändring i ägarkretsen och det utgår därför i princip inte heller någon ersättning för fusionen (s.k. fusions- vederlag) till medlemmarna i den överlåtande föreningen. Detta hindrar dock inte att det i praktiken kan förekomma att vissa be-

576

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

lopp utväxlas, i syfte att utjämna skillnader i värde som kan finnas mellan andelar i överlåtande respektive övertagande förening.

Förhållandena är annorlunda vid en fusion mellan aktiebolag. I aktiebolagslagen anges att fusionsvederlag ska utgå till aktieägarna i det eller de överlåtande bolagen. Vederlaget ska bestå av aktier i det övertagande bolaget eller av pengar. Mer än hälften av vederlagets sammanlagda värde ska dock utgöras av aktier (se 23 kap. 2 § aktie- bolagslagen). Anledningen till detta är att en minoritetsaktieägare i ett överlåtande bolag inte genom ett bolagsstämmobeslut om fusion helt ska kunna berövas sin ställning av aktieägare. Bestäm- melsen ska förstås på så sätt att samtliga aktieägare har rätt till ett fusionsvederlag som till mer än hälften består av aktier i det över- tagande bolaget.3 I de fall fusionsvederlaget delvis består av kontanter sker i så måtto en förändring i delägarkretsen att ägarna i det över- låtande bolaget kan få ett mindre ägande i det övertagande bolaget än vad de hade i det överlåtande bolaget.

Ägarnas godkännande av fusionsplanen

Föreningslagens krav på att föreningsstämman i överlåtande förening ska godkänna fusionsplanen motsvaras för aktiebolagens del av ett krav på att bolagsstämman i de överlåtande bolagen ska godkänna fusionsplanen. I aktiebolagslagen finns dessutom en bestämmelse om stämmoprövning i det övertagande bolaget. Bestämmelsen inne- bär att aktieägare som innehar minst fem procent av aktierna i det övertagande bolaget har rätt att påkalla att frågan om godkännande av fusionsplanen prövas av stämman (se 23 kap. 15 § andra stycket aktiebolagslagen). Denna minoritetsskyddsregel är föranledd av en bestämmelse i EU:s tredje bolagsrättsliga direktiv.4 Direktivet är inte tillämpligt på ekonomiska föreningar.

Borgenärsskydd

För fusion mellan aktiebolag gäller enligt 23 kap. 19 § aktiebolags- lagen att samtliga bolag som deltar i fusionen ska underrätta sina kända borgenärer om fusionen. Även borgenärerna i övertagande bolag ska således, i motsats till vad som gäller enligt föreningslagen,

3Se prop. 2007/08:155 s. 28.

4Artikel 8 i Rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978.

577

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

underrättas. Vidare ska Bolagsverket, när ansökan om tillstånd att verkställa fusionen har gjorts, kalla även övertagande bolags borge- närer (se 23 kap. 22 § aktiebolagslagen). Någon sådan underrättelse eller kallelse är dock inte nödvändig om revisorerna i yttrande över fusionsplanen har uttalat att de inte har funnit att fusionen medför någon fara för borgenärerna (se 23 kap. 19 § andra stycket och 22 § första stycket 1 aktiebolagslagen).

Om borgenärerna i det övertagande bolaget omfattas av kallelse- förfarandet har de dock samma rätt att motsätta sig fusionen som borgenärerna i det överlåtande bolaget har. Denna rätt har moti- verats med att fusionen kan få negativa konsekvenser även för det övertagande bolagets borgenärer, eftersom detta bolag genom att överta skulder från de överlåtande bolagen kan få en försämrad soli- ditet och likviditet.5

Revisorsgranskning

Enligt aktiebolagslagen ska en fusionsplan granskas av revisorer som de deltagande bolagen har utsett (se 23 kap. 11 § aktiebolagslagen). Revisorerna ska bl.a. yttra sig i frågan om fusionsvederlaget och grunderna för vederlagets fördelning har bestämts på ett sakligt och korrekt sätt. De ska också göra vissa andra uttalanden, bl.a. om vär- deringen av bolagens tillgångar och skulder. Vid absorption ska revi- sorerna särskilt ange om de har funnit att fusionen inte innebär någon fara för övertagande bolags borgenärer. Även kravet på revi- sorsgranskning har sitt ursprung i EU:s tredje bolagsrättsliga direk- tiv.6

Skydd för innehavare av särskilda rättigheter

Aktiebolagslagen innehåller bestämmelser till skydd för innehavare av särskilda rättigheter i överlåtande bolag (se 23 kap. 5 § förenings- lagen). Också denna reglering är föranledd av det tredje bolagsrätts- liga direktivet.7 Innehavare av teckningsoptioner, konvertibler eller andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag ska ges minst samma rättigheter i det övertagande bolaget. Syftet med

5Se S. Andersson, S. Johansson, R. Skog m.fl., Aktiebolagslagen. En kommentar, Del III, s. 23:38.

6Se artikel 10 i Rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978.

7Se artikel 15 i Rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978.

578

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

bestämmelsen är att säkerställa att innehavarna av sådana rättig- heter i överlåtande bolag inte ska göra några rättsförluster i sam- band med en fusion, eftersom dessa rättigheter inte utan vidare kan åberopas mot det övertagande bolaget. Enligt bestämmelsen ska inne- havarna efter fusionen ha minst motsvarande rättigheter i det över- tagande bolaget, såvida de inte enligt fusionsplanen har fått rätt att få värdepapperen inlösta av det övertagande bolaget.

Med begreppet särskilda rättigheter avses framförallt konver- terings- eller optionsrätt till nya aktier men även till skuldebrev hörande rätt till andel i vinst, rätt till styrelserepresentation och rätt att utse revisor i bolaget.8

Förenklat förfarande för fusion

Om samtliga deltagande bolag i en fusion är privata aktiebolag, kan fusionen genomföras på ett förenklat sätt. Det ställs då inte något krav på att fusionsplanen registreras eller att den godkänns på bolags- stämma, under förutsättning att samtliga aktieägare har undertecknat fusionsplanen (se 23 kap. 14 § andra stycket och 15 § fjärde stycket aktiebolagslagen). Bolagen kan i stället direkt ta nästa steg i för- farandet, nämligen underrättelserna till borgenärerna om fusionen.

15.2.3Jämförelser med viss nordisk rätt

Finsk rätt

I den finska lagen om andelslag finns bestämmelser om fusion som i stor utsträckning motsvarar bestämmelserna i den svenska förenings- lagen. Det finns dock en del skillnader som är intressanta för våra överväganden om utformningen av föreningslagens fusionsregler.

Fusionsvederlag

Enligt finsk rätt kan det utgå fusionsvederlag i samband med fusionen. I lagen om andelslag anges att det överlåtande andelslagets med- lemmar som fusionsvederlag får andelar i det övertagande andels- laget. Fusionsvederlaget kan också bestå av pengar, annan egendom eller åtaganden (se 16 kap. 1 § lagen om andelslag). Sådan annan

8 Se SOU 1992:83 s. 168 och 338 f. samt prop. 1993/94:196 s. 179.

579

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

egendom kan vara s.k. tilläggsandelar eller placeringsandelar i andels- laget.9 Som en konsekvens av att fusionsvederlag ska utgå är även bestämmelserna om fusionsplanens innehåll utförligare än de svenska reglerna om fusionsplanen.

Ägarnas beslut om fusion

Ett beslut om fusion fattas i överlåtande andelslag av andelsstämman. Om det är fråga om fusion mellan mor- och dotterföretag (s.k. dottersammanslutningsfusion) kan dock styrelsen i det överlåtande företaget besluta om fusionen.

När det gäller det övertagande andelslaget är det som huvud- regel tillräckligt att beslutet fattas av styrelsen i andelslaget. För andra beslut än beslut om dottersammanslutningsfusion gäller dock att beslutet ska fattas av andelsstämman, om det begärs av medlemmar med minst fem procent av samtliga medlemmars sammanlagda röstetal eller det mindre röstetal som anges i stadgarna.

Borgenärsskyddsbestämmelser

Ett överlåtande andelslags borgenärer har rätt att motsätta sig en fusion vid ett förfarande som innefattar kallelse på andelslagets borgenärer. Lagen innehåller dessutom bestämmelser som ger visst skydd för borgenärerna i ett övertagande andelslag. Om det av det revisorsyttrande som ska fogas till fusionsplanen framgår att fusionen kan äventyra betalningar till det övertagande andelslagets borge- närer, ska även dessa borgenärer omfattas av kallelseförfarandet (se 16 kap. 6 § lagen om andelslag).

Registermyndigheten ska registrera fusionen om ingen borgenär har motsatt sig den eller om borgenärerna enligt en domstols dom har fått betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar (se 16 kap. 15 § lagen om andelslag). Om en borgenär har motsatt sig fusionen, ska registermyndigheten underrätta andelslaget om detta. Frågan om fusion förfaller om inte andelslaget inom en månad visar att det har väckt talan för fastställelse av att borgenären har fått betalning eller betryggande säkerhet för sin fordran eller om inte andelslaget och borgenären gemensamt begär att behandlingen av ärendet hos registermyndigheten ska skjutas upp.

9 Se RP 176/2001 rd s. 162.

580

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

Revisorsgranskning

Styrelserna i de andelslag som deltar i fusionen ska utse en eller flera revisorer med uppgift att till varje andelslag som deltar i fusionen avge ett yttrande över fusionsplanen. I yttrandet ska bedömas om fusionsplanen ger riktiga och tillräckliga uppgifter om grunderna för bestämmande av fusionsvederlaget och om fördelningen av veder- laget. I yttrandet till det övertagande andelslaget ska dessutom ut- redas om fusionen kan äventyra betalningen av andelslagets skulder (se 16 kap. 4 § lagen om andelslag).

Ingen registrering av fusionsplanen

Den finska lagen kräver inte att fusionsplanen ska registreras och kungöras innan den kan prövas på andelsstämman. Skälet för detta uppges i lagens förarbeten vara att registreringen inte är nödvändig för att informera delägarna, eftersom dessa får information genom den kallelse som ska skickas ut en månad före andelsstämman. Vidare anges att det krav på registrering som återfinns i den finska aktiebolagslagen är föranlett av bestämmelser i EU:s tredje bolags- direktiv (fusionsdirektivet), vilket inte är tillämpligt för andelslag.10

Norsk rätt

Fusionsvederlag

Varje medlem i det övertagande samvirkeforetaket ska genom fusionen bli medlem i det övertagande samvirkeforetaket. Därutöver kan fusionsvederlag utgå och det ska i så fall som huvudregel fördelas mellan medlemmarna baserat på deras omsättning med foretaket. Fusionsvederlaget till medlemmarna i det överlåtande foretaket får dock inte stå i missförhållande till de värden som det överlåtande samvirkeforetaket har tillfört det övertagande samvirkeforetaket genom fusionen (se 8 kap. 106 § samvirkelova).

10 Se RP 176/2001 rd s. 162.

581

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

Ägarnas beslut om fusion

Beslut om fusion ska fattas av årsmötet i varje deltagande samvirke- foretak (se 8 kap. 103 § samvirkelova). Det är alltså inte ens i det övertagande samvirkeforetaket tillräckligt att beslutet fattas av styr- elsen.

Borgenärsskyddsbestämmelser

Varje samvirkeforetak som deltar i fusionen ska anmäla beslut om fusionen till registreringsmyndigheten. Myndigheten kungör beslutet och underrättar borgenärerna i respektive foretak om att de kan motsätta sig fusionen inom viss tid. Regleringen skyddar också det övertagande samvirkeforetakets borgenärer.

Dansk rätt

Den danska lagen om erhvervsdrivende virksomheder innehåller bl.a. bestämmelser om fusion mellan andelsselskab (se 6 a kap. 21 a § i den lagen). Genom fusionen blir medlemmarna i det överlåtande andelsselskabet medlemmar i det övertagande selskabet. Beslut om fusion fattas i det överlåtande andelsselskabet av generalförsam- lingen med de majoritetsregler som gäller för beslut om stadgeänd- ring. I det övertagande andelsselskabet fattas beslutet som huvud- regel av selskabets högsta ledningsorgan.

När det gäller de närmare detaljerna vid ett fusionsförfarande hänvisar den danska lagen till bestämmelserna i 15 kap. aktieselskabs- loven. Dessa ska tillämpas analogt med nödvändiga anpassningar till förhållanden som är speciella för andelsselskab. Fusionsreglerna inne- bär i korthet att det ska upprättas en fusionsplan med visst innehåll och att planen ska ges in till registreringsmyndigheten för offentlig- görande. Det ska också lämnas en förklaring från revisorerna att borgenärerna i samtliga involverade selskaber får antas vara tillräck- ligt säkrade efter fusionen.11

11 Se J. Mikkelsen, Erhvervsdrivende virksomheder – en lovkommentar, 2 udg., s. 187.

582

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

15.2.4Överväganden och förslag

Förändringar i ägarkretsen och fusionsvederlag

Bedömning: Medlemmarna i den eller de överlåtande förening- arna bör även i fortsättningen bli medlemmar i den övertagande föreningen.

Förslag: I lagen införs bestämmelser om att fusionsvederlag kan utgå till de medlemmar vars rättigheter minskar i värde genom fusionen. I de fall fusionsvederlag ska utgå ska detta framgå av fusionsplanen.

Föreningslagen bygger, som tidigare har nämnts, på principen att det vid fusion inte sker någon förändring i medlemskretsen. I stället blir medlemmarna i den överlåtande föreningen utan vidare medlemmar i den övertagande föreningen. Syftet med en fusion mellan ekonomiska föreningar är i första hand att föra över den överlåtande föreningens medlemmar till den övertagande föreningen och först i andra hand att föra över den överlåtande föreningens tillgångar.12

En första fråga är om detta bör gälla även i fortsättningen. Minoritetsskyddsaspekter talar starkt för att medlemmarna i en överlåtande förening bör bli medlemmar i den övertagande fören- ingen. För medlemmen kan medlemskapet ha en avsevärd ekono- misk betydelse och ett mistat medlemskap skulle kunna innebära kännbara ekonomiska förluster. Dessutom skulle ett fusionsbeslut som innebär att några, men inte alla, medlemmar i en överlåtande förening blir medlemmar i den övertagande föreningen komma i konflikt med likhetsprincipen. Av dessa skäl bör lagen även i fort- sättningen undantagslöst kräva att samtliga medlemmar i den över- låtande föreningen genom fusionen blir medlemmar i den övertagande föreningen.

En annan fråga är om föreningslagen bör tillåta att det lämnas fusionsvederlag från någon av de föreningar som deltar i fusionen till medlemmarna i någon av de andra deltagande föreningarna. Det är givet att den som genom fusion blir medlem i en förening, i vilken han eller hon dittills inte har varit medlem, i och med fusionen förvärvar en andel i denna förening, en andel som regelmässigt betingar ett visst ekonomiskt värde. Men bör det även vara möjligt

12 Se prop. 1951:34 s. 188.

583

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

att vid fusionen bestämma att något slag av särskild ekonomisk kompensation ska betalas från någon av de berörda föreningarna till en eller flera grupper av medlemmar? Det förekommer redan att ersättning lämnas till medlemmarna i någon av föreningarna för att utjämna förmögenhetsförhållanden, exempelvis så att dessa med- lemmar under en viss period får ett högre och förmånligare avräk- ningspris för levererade produkter. Ett sådant tillvägagångssätt torde inte stå i strid med gällande rätt. Behovet av att utge någon form av ”tilläggsvederlag” torde främst göra sig gällande i de fall där värdet av en andel i den övertagande föreningen understiger värdet av en andel i en överlåtande förening. Det är enligt vår mening rimligt att medlemmarna i en överlåtande förening i detta läge kan kompen- seras för den förmögenhetsminskning som fusionen innebär för dem. Det är emellertid inte endast medlemmarna i den överlåtande fören- ingen som kan hamna i ett sämre läge efter en fusion. Även värdet av en andelsrätt i en övertagande förening kan minska genom en fusion. Exempelvis kan en förening som genom absorption tillförs en annan förenings samtliga tillgångar och skulder hamna i ett mer ansträngt ekonomiskt läge, vilket kan inverka negativt på värdet av en andelsrätt i föreningen. Även i denna situation kan därför en kompensation vara berättigad. Det praktiska behovet av sådana ”utjämningsmekanismer” talar starkt för att föreningslagen bör ge utrymme till fusionsvederlag. En sådan ordning överensstämmer för övrigt med den finska respektive den norska lagen.

Det bör därför införas bestämmelser om att fusionsvederlag kan lämnas. Fusionsvederlag bör kunna lämnas i pengar. Redan i dag ges, som nyss anförts, kompensation även i annan form. Det saknas anledning att inskränka möjligheterna till sådan kompensation. Även annan förmögenhetsöverföring bör därför vara möjlig, t.ex. genom att medlemmarna i övertagande förening ges ett högre avräknings- pris under viss period eller tillgodoförs förlagsandelar i den över- tagande föreningen.

Det ligger i sakens natur att ett sådant fusionsvederlag i princip inte bör vara större än att värdet av medlemmens andel efter fusionen tillsammans med ett eventuellt utgående fusionsvederlag motsvarar värdet av hans eller hennes andel före fusionen. Vederlag bör givet- vis inte kunna användas för att gynna vissa medlemmar på andras bekostnad. I den norska lagen kommer detta till uttryck i en sär- skild bestämmelse. Enligt vår mening följer detta dock redan av likhetsprincipen och behöver inte utsägas särskilt i lagen.

584

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

Våra överväganden i denna del medför att fusionsplanen även för ekonomiska föreningar bör innehålla uppgifter om vad som ska gälla för fusionsvederlag, om ett sådant ska betalas (jfr 23 kap. 7 § 2 och 3 aktiebolagslagen). Vidare bör – när fusionsvederlag ska betalas

– revisorerna även uttala sig i fråga om detta och om grunderna för dess fördelning har bestämts på ett sakligt och korrekt sätt (jfr 23 kap. 11 § aktiebolagslagen), se vidare nedan.

Ägarnas godkännande av fusionsplanen

Förslag: I lagen införs en möjlighet för en minoritet om minst fem procent av de röstberättigade i den övertagande föreningen att begära att fusionsplanen ska underställas föreningsstämman i den föreningen.

Som redan nämnts är det i dag inte nödvändigt att föreningsstämman i den övertagande föreningen godkänner fusionsplanen. I en över- tagande förening krävs endast att planen godkänns av föreningens styrelse.

Frågan om fusionsplanen ska underställas föreningsstämman även i den övertagande föreningen behandlades i det lagstiftningsarbete som föregick den nuvarande föreningslagen. Kooperationsutred- ningen lade då ett förslag om att fusionsplanen skulle godkännas även av föreningsstämman i den övertagande föreningen. Syftet med förslaget var att ge den föreningens medlemmar möjlighet att för- hindra en betungande sammanslagning med en förening som var underlägsen på tillgångssidan.13 Kooperationsutredningen menade att en fusion mellan två föreningar kunde bli väl så ingripande i medlemmarnas möjligheter att få sina ekonomiska intressen tillgodo- sedda i den övertagande föreningen som i den överlåtande föreningen. Som exempel nämndes situationen att om den överlåtande fören- ingen hade en nedsliten produktionsapparat, som snart måste ut- rangeras, skulle fusionen innebära att ett större antal medlemmar utnyttjade den övertagande föreningens produktionskapacitet. Detta kunde medföra att den övertagande föreningens effektivitet, åtmin- stone kortsiktigt, sjönk, med risk för att en medlem fick lägre

13 Se SOU 1984:9 s. 271.

585

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

ersättning för sin medverkan i föreningen och att föreningens gott- görelser till medlemmarna påverkades negativt.14

Kooperationsutredningens förslag genomfördes inte. I förarbetena till den nuvarande föreningslagen sades att en fusion, från den över- tagande föreningens synpunkt, är en affärstransaktion bland andra.15 I senare lagstiftningsärenden har liknande bedömning gjorts, varvid har framhållits att en fusion inte i lika hög grad påverkar med- lemmarnas rättigheter och status i en övertagande förening jämfört med en överlåtande förening.16

Det kan inte förnekas att en fusion ibland, för den övertagande föreningen, utgör enbart en affärstransaktion bland andra. I det en- skilda fallet kan emellertid en fusion få mycket betydande konse- kvenser även för medlemmarna i övertagande förening och det är därför inte orimligt att de har ett mera direkt inflytande över be- slutet än de har i dag. Vårt förslag om fusionsvederlag innebär dessutom att en övertagande förening i samband med en fusion kan bli tvungen att betala ut medel till medlemmarna i den andra föreningen. Även detta talar för att medlemmarna i den övertag- ande föreningen bör ha större inflytande över fusionen. En sådan möjlighet finns också i såväl norsk som finsk föreningsrättslig lag och i aktiebolagslagen. Det berättigade intresset av att kunna utöva inflytande på fusionsbeslutet är dock betydligt mindre i den över- tagande föreningen än i en överlåtande förening. Det bör därför inte finnas något generellt krav på ett stämmobeslut i den över- tagande föreningen. För föreningsstämmans beslut i frågan bör i stället krävas att detta initieras av en viss andel bland föreningens röstberättigade. Motsvarande reglering i aktiebolagslagen är väl ägnad att överföras till föreningslagen.

Enligt vår mening bör alltså föreningslagen anpassas till vad som gäller enligt aktiebolagslagen i fråga om ägarnas godkännande av fusionsplanen. Detta innebär att röstberättigade som innehar minst fem procent av det totala antalet röster i övertagande bolag bör ha rätt att påkalla att frågan om godkännande av fusionsplanen prövas av föreningsstämman.

14Se SOU 1984:9 s. 272 f.

15Se prop. 1986/87:7 s. 231.

16Se prop. 2005/06:150 s. 125 och prop. 2007/08:15 s. 79. I prop. 2005/06:150 s. 125 kon- staterades att det finns anledning att se olika på minoritetsskyddet för medlemmar i en över- tagande förening jämfört med medlemmar i en överlåtande förening. Det skyddsintresse som gör sig gällande för medlemmar i en övertagande förening sades vara svagare än för med- lemmarna i överlåtande förening. Även i prop. 2007/08:15 s. 79 framhölls att en fusion inte kan anses vara lika ingripande för den övertagande föreningens medlemmar som för med- lemmarna i en överlåtande förening.

586

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

Borgenärsskyddet

Förslag: Borgenärerna i samtliga föreningar som deltar i fusionen ska underrättas om en förestående fusion. Även övertagande förenings borgenärer ska ha rätt att motsätta sig att fusions- planen verkställs. Om revisorerna i yttrande över fusionsplanen har uttalat att de inte har funnit att fusionen medför någon fara för den övertagande föreningens borgenärer, ska dock dessa borge- närer inte behöva underrättas.

Enligt gällande rätt finns det, som tidigare har konstaterats, inga särskilda bestämmelser om skydd för den övertagande föreningens borgenärer. Dessa borgenärer ska således inte underrättas om fusionen och de har inte heller rätt att motsätta sig dess genomförande. Inte heller ska revisorna vid sin granskning uttala sig om eventuella risker för den övertagande föreningens borgenärer.

Frågan om borgenärsskyddsreglerna i föreningslagen bör ges ett vidare tillämpningsområde har diskuterats i tidigare förarbeten.17 Det har då uttalats att frågan om bestämmelserna även ska skydda borgenärerna i övertagande förening bör ses mot bakgrund av de borgenärsskyddsbestämmelser som föreningslagen i övrigt innehåller. Vi har behandlat frågan om borgenärsskydd vid värdeöverföringar från en förening i avsnitt 14. Värdeöverföringar i samband med fusion omfattas dock inte av de föreslagna bestämmelserna.

De skäl som har angetts för att låta aktiebolagslagens borgenärs- skyddsregler gälla även övertagande bolags borgenärer gör sig emeller- tid gällande även i fråga om ekonomiska föreningar. Således kan en övertagande förening genom övertagandet av de överlåtande förening- arnas skulder få en försämrad soliditet och likviditet, vilket kan på- verka borgenärernas möjligheter att få betalning för sina fordringar. Behovet av borgenärsskyddsregler blir dessutom ännu större om det, som vi föreslagit, införs en möjlighet att som ett led i fusionen betala ut medel från den ena eller andra föreningen såsom fusions- vederlag. Exempelvis bör ett fusionsvederlag som ska betalas till med- lemmarna i en överlåtande förening inte få försämra möjligheterna för den övertagande föreningens borgenärer att få betalt; i vart fall bör detta inte accepteras utan att dessa borgenärer får en möjlighet att invända mot fusionen.

17 Se prop. 2007/08:15 s. 74.

587

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

Föreningslagens regler bör därför innefatta ett visst skydd även för den övertagande föreningens borgenärer. En anpassning till vad som gäller för aktiebolag bör därför ske också i detta avseende. Utformningen av borgenärsskyddsreglerna i aktiebolagslagen fram- står som väl lämpade även för ekonomiska föreningar. Regelverket bör därför utformas på följande sätt. En övertagande förening ska – precis som en överlåtande förening – underrätta sina borgenärer om fusionen. Bolagsverket ska kalla dessa borgenärer i samband med kallelseförfarandet. Borgenärerna ska ha rätt att motsätta sig fusionen. Någon skyldighet att underrätta en övertagande förenings borgenärer ska dock inte finnas om en revisor har uttalat att han eller hon inte har funnit att fusionen innebär någon fara för denna förenings borgenärer (jfr 23 kap. 19 och 22 §§ aktiebolagslagen). I så fall ska dessa borgenärer inte heller ha rätt att motsätta sig fusionen.

Revisorsgranskning

Förslag: Revisorsgranskningen av fusionsplanen ska även inne- fatta en granskning av fusionsvederlaget och att grunderna för dess fördelning har bestämts på ett sakligt och korrekt sätt. En revisor som granskar fusionsplanen ska vara auktoriserad eller godkänd revisor eller ett registrerat revisionsbolag.

Mot bakgrund av våra förslag om att fusionsvederlag ska kunna utgå och om ökat borgenärsskydd bör revisorsgranskningen av fusionsplanen vara mer omfattande än vad som är fallet i dag.

Som tidigare har nämnts anser vi att revisorsyttrandet, i de fall då fusionsvederlag ska utgå, bör innefatta även ett uttalande om detta och om huruvida grunderna för dess fördelning har bestämts på ett sakligt och korrekt sätt. I yttrandet bör då också – på mot- svarande sätt som är föreskrivet i 23 kap. 11 § första stycket aktie- bolagslagen – anges vilka värderingsmetoder som har använts vid värderingen av föreningens tillgångar och skulder.

Vidare bör det vid en fusion genom absorption av yttrandet fram- gå om revisorn har funnit att fusionen medför fara för att borge- närerna i den övertagande föreningen inte ska få sina fordringar be- talda (jfr 23 kap. 11 § andra stycket 1 aktiebolagslagen).

588

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

I aktiebolagslagen uppställs ett krav på att den revisor som granskar fusionsplanen ska vara auktoriserad eller godkänd revisor eller ett registrerat revisionsbolag. Även i detta avseende bör fören- ingslagen anpassas efter aktiebolagslagen. Detta ligger väl i linje med vad vi har föreslagit om revision i ekonomiska föreningar (se avsnitt 11).

Skyddet för innehavare av särskilda rättigheter

Förslag: Det införs en rätt för innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande förening att få minst mot- svarande rättigheter i den övertagande föreningen. Detta ska dock inte gälla om innehavaren enligt fusionsplanen har rätt att få sina värdepapper inlösta av den övertagande föreningen.

Aktiebolagslagens bestämmelser om skydd för särskilda rättighets- havare har, som ovan nämnts, sitt ursprung i det tredje bolags- rättsliga direktivet. Detta direktiv är inte tillämpligt på ekonomiska föreningar. EU-rätten nödvändiggör alltså i och för sig inte att det införs en motsvarande bestämmelse i föreningslagen.

I ekonomiska föreningar utgörs de särskilda rättighetshavarna främst av innehavare av förlagsandelar. I föreningslagen sägs att det i fusionsplanen ska anges vilka rättigheter i den övertagande fören- ingen som ska tillkomma innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande förening eller vilka åtgärder som ska vidtas till förmån för innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter. Detta innebär dock inte utan vidare att innehavare av förlagsandelar efter fusionen har samma rättigheter i den övertagande föreningen som de hade i den överlåtande föreningen. Enligt vår mening finns det emellertid inget rimligt skäl att ge innehavare av särskilda rättig- heter i en ekonomisk förening en mindre skyddad position än vad som är fallet i ett aktiebolag. Det bör därför i den nya förenings- lagen tas in bestämmelser om att innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande förening ska ges minst motsvar- ande rättigheter i den övertagande föreningen. Bestämmelserna bör ges samma utformning som de motsvarande bestämmelserna i aktie- bolagslagen.

589

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

Förenklat förfarande för fusion

Förslag: Vid fusion där alla medlemmar i samtliga deltagande föreningar har undertecknat fusionsplanen ska det inte krävas vare sig att fusionsplanen registreras eller att den underställs föreningsstämmans beslut.

Det förenklade fusionsförfarande som aktiebolagslagen erbjuder och som har beskrivits ovan (se avsnitt 15.2.2), torde ha praktisk be- tydelse främst när de inblandade bolagen har en eller ett fåtal ägare. Så är vanligtvis inte fallet vid fusion mellan ekonomiska föreningar. Det har därför tidigare ansetts att nyttan av motsvarande bestäm- melser om förenklat fusionsförfarande i föreningslagen är begränsad.18 Vi har i och för sig förståelse för denna synpunkt. Vid merparten av alla fusioner torde det vara lämpligast att fusionsplanen behandlas på föreningsstämman med de krav på visst kallelseförfarande som uppställs i lagen. Det kan dock förekomma fusioner mellan ekonomiska föreningar där ett förfarande av det slag som aktiebolagslagen tillåter skulle innebära en inte obetydlig förenkling; så blir i synnerhet fallet när det är fråga om fusioner mellan föreningar med få medlemmar. Med rätt utformning kan ett sådant förfarande bara ge fördelar för de berörda föreningarna och medlemmarna. Enligt vår mening bör därför även föreningslagen innehålla bestämmelser om ett förenklat fusionsförfarande.

De moment som, vid ett förenklat fusionsförfarande enligt aktie- bolagslagen, får underlåtas är dels registreringen och kungörandet av fusionsplanen före bolagsstämmans beslut, dels bolagsstämmans behandling av fusionsplanen. Syftet med kravet på att fusionsplanen ska registreras och kungöras före bolagsstämmans beslut är att mino- ritetsaktieägare i det övertagande bolaget ska ges möjlighet att be- gära stämmoprövning av fusionsplanen.19 Om samtliga aktieägare har undertecknat fusionsplanen, finns det emellertid inget minori- tetsintresse att skydda; samtliga aktieägare har ju redan genom sitt undertecknande av fusionsplanen ställt sig bakom den föreslagna fusionsplanen.

Enligt den nuvarande föreningslagen ska fusionsplanen under- ställas föreningsstämman i den eller de överlåtande föreningarna. Ett förenklat förfarande bör utformas så att ett sådant under-

18Se Ds 2006:22 s. 92.

19Se S. Andersson, S. Johansson, R. Skog, Aktiebolagslagen. En kommentar, Del III, s. 23:30.

590

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

ställande inte ska krävas om samtliga medlemmar i den eller de över- låtande föreningarna har undertecknat fusionsplanen. Vi har ovan föreslagit att en minoritet av de röstberättigade i den övertagande föreningen ska kunna påkalla stämmoprövning även i den föreningen. Det är naturligt att detta inte bör gälla om också samtliga medlemmar i den övertagande föreningen redan har undertecknat fusionsplanen.

Klandertalan

Bedömning: I föreningslagen bör inte tas in någon motsvarig- het till aktiebolagslagens särskilda frist för klander av bolags- stämmobeslut om fusion.

Ett bolags- eller föreningsstämmobeslut ska normalt klandras inom tre månader från beslutet. I vissa angivna fall, då beslutet är behäftat med särskilt svåra brister – beslutet är en nullitet – kan klandertalan väckas även efter tremånadersfristens utgång. I aktiebolagslagen finns emellertid, som ovan har nämnts, en särskild bestämmelse som inskränker tiden för klandertalan mot bolagsstämmobeslut om fusion till sex månader från beslutet även i de s.k. nullitetsfallen. Aktiebolagslagens bestämmelse är föranledd av det tredje bolags- rättsliga direktivet. Detta direktiv är inte tillämpligt på ekonomiska föreningar. Det saknas enligt vår mening anledning att införa mot- svarande bestämmelse i föreningslagen.

Fusion mellan olika associationsformer

Bedömning: Det bör inte införas några ytterligare möjligheter att genomföra en fusion mellan en ekonomisk förening och ett företag av en annan associationsform.

I dag är det inte möjligt att genomföra en fusion mellan företag av olika associationsformer. Det enda undantaget är fusion mellan en moderförening och dess helägda dotteraktiebolag. För sådan fusion finns särskilda bestämmelser i 12 kap. föreningslagen, bestämmelser som enligt vår mening bör föras över till den nya föreningslagen. Bolagsverket har under vårt arbete upplyst att verket ibland får frågor om det är möjligt att fusionera olika associationsformer med

591

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

varandra, exempelvis så att en ekonomisk förening genom fusion går upp i ett aktiebolag.

Det kan finnas situationer då ett sådant förfarande skulle fylla ett både praktiskt och legitimt behov. Frågan om fusion mellan företag av olika associationsform rör dock principiella associations- rättsliga frågor som inte lämpligen bör behandlas inom ramen för ett uppdrag som enbart gäller lagstiftningen om ekonomiska föreningar.

15.3Delning av ekonomisk förening

15.3.1Gällande rätt

Såsom redan har nämnts innehåller föreningslagen inte några bestäm- melser om delning av ekonomiska föreningar. Någon motsvarighet till aktiebolagslagens delningsinstitut finns således inte. I de fall då en ekonomisk förening vill dela upp sin verksamhet får detta ske med användande av befintliga regler i föreningslagen. Vill föreningen t.ex. upphöra med en del av sin verksamhet och föra över denna till en eller flera andra föreningar kan detta ske genom beslut på föreningsstämman att föreningen inte längre ska driva denna verk- samhet. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan ett sådant beslut också förutsätta ett särskilt beslut om stadgeändring. Det går emellertid inte att inom ramen för ett sådant förfarande besluta om bildandet av en ny förening. Inte heller går det att inom ramen för förfarandet bestämma vilka som ska vara kvar som med- lemmar i den gamla föreningen och vilka som eventuellt enbart ska vara medlemmar i en nybildad förening.

Om medlemmarna i stället vill föra över föreningens hela verk- samhet till två eller flera andra befintliga föreningar, kan de besluta att föreningen ska gå i likvidation. De tillgångar som utskiftas till medlemmarna i samband med likvidationen kan sedan användas som insats i de andra föreningarna.

592

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

15.3.2Huvuddragen i aktiebolagslagens delningsförfarande

Aktiebolagslagens regler om delning finns i 24 kap. Reglerna går till- baka på EU:s sjätte bolagsdirektiv20 och påminner i stora delar om reglerna om fusion i 23 kap. aktiebolagslagen. Av 24 kap. 1 § aktie- bolagslagen framgår att ett aktiebolag kan delas genom att bolagets tillgångar och skulder övertas av ett eller flera andra aktiebolag mot vederlag till aktieägarna i det överlåtande bolaget. Lagen erbjuder två sätt att genomföra en delning. Det ena alternativet innebär att det överlåtande bolagets samtliga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag. Det överlåtande bolaget upplöses då utan likvidation. Det andra alternativet innebär att en del av det över- låtande bolagets tillgångar och skulder övertas av ett eller flera andra bolag utan att det överlåtande bolaget upplöses. Det eller de bolag som övertar tillgångar och skulder kan vara redan bildade bolag eller bolag som bildas genom delningen.

Den ersättning som ska betalas till aktieägarna i det överlåtande bolaget – delningsvederlaget – kan bestå av aktier i det eller de över- tagande bolagen men kan även delvis utgöras av pengar (se 24 kap. 2 § aktiebolagslagen).

Delningsförfarandet inleds med att styrelserna för det överlåtande och det eller de övertagande bolagen upprättar en gemensam del- ningsplan. Om delningen innebär att ett eller flera av de övertag- ande bolagen ska bildas i samband med delningen, utgör delnings- planen stiftelseurkund för dessa bolag. Planen ska innehålla bl.a. en noggrann beskrivning av de tillgångar och skulder som ska överföras, med uppgift om verkligt värde. Av planen ska även framgå vilket delningsvederlag som ska lämnas. Delningsplanen ska granskas av en revisor (se 24 kap. 7, 8 och 13 §§ aktiebolagslagen).

Planen ska sedan ges in till Bolagsverket för registrering i aktie- bolagsregistret. Uppgift om registreringen ska kungöras. Delnings- planen ska alltid underställas bolagsstämman i det överlåtande bo- laget. Dessutom finns det en möjlighet för en aktieägarminoritet i ett övertagande bolag att begära att planen underställs även bolags- stämman i det bolaget. Ett beslut om godkännande av delnings- planen är giltigt om det har biträtts av aktieägare med minst två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de aktier som är före- trädda vid stämman (se 24 kap. 16–19 §§ aktiebolagslagen).

20 ”Fissionsdirektivet”, se Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag.

593

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

När delningsplanen har blivit gällande i samtliga bolag, ska dessa underrätta sina kända borgenärer om delningsbeslutet. Det över- låtande bolaget ska därefter ansöka om tillstånd att verkställa delnings- planen. Ansökan görs hos Bolagsverket som utfärdar kallelse på bolagens borgenärer. Om ingen borgenär motsätter sig ansökan, ska Bolagsverket ge bolagen tillstånd att verkställa delningsplanen. I annat fall ska ärendet överlämnas till allmän domstols prövning. Om tillstånd till verkställande av delningsplanen meddelas, ska del- ningen registreras i aktiebolagsregistret (se 24 kap. 20–27 §§ aktie- bolagslagen).

När en anmälan om delning har registrerats, inträder de rätts- verkningar som anges i 24 kap. 28 § aktiebolagslagen; överlåtande bolags tillgångar och skulder förs över till det eller de övertagande bolagen, aktieägarna i det överlåtande bolaget blir aktieägare i över- tagande bolag, överlåtande bolag, som ska upplösas genom delningen, anses upplöst och övertagande bolag, som ska bildas genom del- ningen, anses bildade.

Tabell 15.1 Antal ärenden hos Bolagsverket om delning av aktiebolag

År	Totalt inkomna ärenden	Avslutade ärenden
201021	22	13
2009	188	144
2008	88	81
2007	61	57
2006	27	27

15.3.3Jämförelser med viss nordisk rätt

Finsk rätt

I den finska lagen om andelslag finns bestämmelser om delning som har flera grunddrag gemensamt med den svenska aktiebolagslagens bestämmelser om delning.

Således kan ett andelslag delas så att dess tillgångar och skulder helt eller delvis övergår till ett eller flera andelslag och det ursprungliga andelslagets medlemmar som delningsvederlag får andelar i det övertagande andelslaget. Delningsvederlaget får också bestå av pengar, annan egendom och åtaganden (se 17 kap. 1 § lagen om andelslag). Delningen kan verkställas antingen genom att det överlåtande (med

21 Per den 23 september 2010.

594

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

den terminologi som används i lagen om andelslag det ”ursprung- liga”) andelslagets alla tillgångar och skulder övergår till två eller flera övertagande andelslag och det ursprungliga andelslaget upp- löses, s.k. total delning, eller genom att en del av det ursprungliga andelslagets tillgångar och skulder övergår till ett eller flera över- tagande andelslag, s.k. partiell delning. Delningen kan vidare ske genom överlåtelse till ett verksamt andelslag eller till ett andelslag som bildas i samband med delningen.

De deltagande andelslagens styrelser ska upprätta en delnings- plan som ska revisorsgranskas. Planen ska anmälas för registrering och registermyndigheten ska utfärda kallelse på borgenärer. En sådan kallelse kan ersättas av ett särskilt förfarande om företagssanering i enlighet med lagen om företagssanering (se 17 kap. 8 § lagen om andelslag).

Beslut om delning fattas i det ursprungliga andelslaget av andels- stämman, medan beslutet i det övertagande andelslaget som huvud- regel fattas av styrelsen. En medlemsminoritet i ett övertagande andelslag kan emellertid begära att beslutet även i detta andelslag ska fattas av andelsstämman. Sedan dessa beslut har fattats ska anmälan om verkställande av delningen göras till registermyndig- heten. Om ingen borgenär har motsatt sig delningen, eller om borge- närerna enligt en domstols dom har fått betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar, ska registermyndigheten registrera del- ningen. I annat fall måste det andelslag vars borgenärer motsätter sig ansökan väcka en separat talan mot borgenärerna, med yrkande om fastställelse av att borgenärerna har fått betalning eller betrygg- ande säkerhet för sin fordran.

Norsk rätt

Även den norska lagen om samvirkeforetak innehåller bestämmelser om delning (fisjon). Bestämmelserna påminner i stort om de finska reglerna och anger således (se 9 kap. 119 § lov om samvirkeforetak) att delning av ett samvirkeforetak kan ske genom att tillgångar och skulder överförs från en överlåtande förening (overdragande foretak) till en eller flera övertagande föreningar (overtakande foretak) och alla eller några av medlemmarna i det overdragande foretaket får med- lemskap i ett eller flera av de overtakande foretaken. Delningen kan innebära antingen att det overdragande foretaket upphör att existera eller att det, när inte samtliga tillgångar och skulder överlåts, kan

595

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

fortleva. De overtakande foretaken kan vara tidigare existerande eller foretak som bildas genom delningen.

Beslutet om delning fattas av föreningsstämman (årsmötet). Del- ningsvederlag kan utgå. Styrelsen i det samvirkeforetak som ska delas ska upprätta en delningsplan. Om overtakande foretak är en befintlig förening, ska en gemensam delningsplan upprättas av föreningarnas styrelser. Registrering och kungörelse av delningsbeslutet ska ske, liksom kallelse på foretakens borgenärer. Om någon borgenär mot- satt sig delningen, kan ärendet prövas av domstol.

Dansk rätt

Lagen om erhvervsdrivende virksomheder innehåller bestämmelser som möjliggör delning (spaltning), se 6 a kap. 21 b § i den lagen. Lagen anger att medlemmarna med den majoritet som krävs för stadgeändring kan fatta beslut om delning av en verksamhet för vilken begränsat ansvar gäller (jfr avsnitt 5.4 om uppdelningen av danska andelsselskab utifrån vilket ansvar för selskabets förpliktelser som medlemmarna har). Delningen kan genomföras på så sätt att verksamhetens samtliga tillgångar och skulder överförs till flera be- fintliga eller nybildade verksamheter mot att vederlag utges till den överförande föreningens medlemmar. Delning kan även ske genom att delar av tillgångarna och skulderna överförs till en eller flera andra, befintliga eller nybildade, selskab. Lagen ställer inte något krav på borgenärernas samtycke. Om ett av de deltagande selskabens borge- närer inte får sina intressen fullt tillgodosedda, svarar emellertid övriga deltagande verksamheter solidariskt för förpliktelserna gente- mot borgenären (med vissa begränsningar).

15.3.4Överväganden och bedömning

Bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om del- ning av ekonomiska föreningar.

I Finland, Norge och Danmark, som samtliga är länder vars lag- stiftning på det associationsrättsliga området ligger nära motsvarande svenska regler, finns bestämmelser om delning av ekonomiska föreningar. Motsvarande bestämmelser finns även i den svenska aktie- bolagslagen. Vid införandet av regler om delning av aktiebolag an-

596

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

gavs i förarbetena att regler av sådant slag i många fall kan vara ändamålsenliga och utgöra ett naturligt komplement till fusions- reglerna. Det framhölls även att det finns särskilda regler av detta slag i flertalet andra europeiska länder, däribland Danmark, Norge och Finland.22 Det kan synas som att detta talar för att även den nya svenska föreningslagen bör innehålla bestämmelser om delning. Sådana särskilda bestämmelser skulle, kan det hävdas, bl.a. kunna för- enkla vid olika omstruktureringar av ekonomiska föreningar.

Det har emellertid visat sig svårt att konkretisera det praktiska behovet av sådana särskilda regler. Vid de kontakter med olika före- trädare för den svenska kooperationen som vi har haft har det inte i något fall, med det undantag vi återkommer till nedan, framkommit att bestämmelser om delning efterfrågas. Det har tvärtom, från så- väl producent-, konsument- som nykooperationen, framhållits att befintliga bestämmelser i föreningslagen väl räcker till för att åstad- komma önskvärda förändringar. Vi har därför inte funnit att det finns något behov av att i den nya föreningslagen ta in bestäm- melser om delning. Vi lämnar alltså inget förslag till bestämmelser om detta.

Det bör emellertid tilläggas att önskemål om delning inte sällan uppkommer i fråga om bostadsrättsföreningar. Vid våra kontakter med företrädare för centrala bostadsrättsorganisationer har det fram- gått att bostadsrättsföreningar ofta efterfrågar ett delningsförfarande. Exempelvis kan behov av delning uppkomma då en bostadsrätts- förening består av dels fristående hus, dels flerfamiljshus och med- lemmarna i den ena respektive andra typen av bostadsrättslägenhet har motstående intressen. Samarbetssvårigheter inom en förening kan också utgöra grund för önskemål om delning. Delning av bostads- rättsföreningar aktualiserar emellertid flera frågor av särskilt slag, några av dem av snarast fastighetsrättslig natur. Det har inte varit möjligt för oss att på den tid som har stått till vårt förfogande överväga dessa. Det kan emellertid finnas anledning för lagstiftaren att i annat sammanhang ta ställning till om bostadsrättslagen bör kompletteras med bestämmelser om delning.

22 Se prop. 2004/05:85 s. 483 f.

597

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

15.4Likvidation

15.4.1Våra tidigare överväganden

Vi har i delbetänkandet (SOU 2009:37) föreslagit förändringar i föreningslagens likvidationsbestämmelser, i syfte att förenkla för- farandet och minska föreningens administrativa bördor. Vårt förslag innehåller dels regler för att underlätta det nuvarande likvidations- förfarandet, dels regler om ett förenklat avvecklingsförfarande utan likvidation.

I detta betänkande tar vi inte upp de frågor som vi har behandlat i delbetänkandet. I det följande redovisar vi i stället de överväganden som vi har gjort i samband med översynen av övriga befintliga be- stämmelser om likvidation.23

15.4.2Gällande rätt

I en ekonomisk förening fattas beslut om likvidation av förenings- stämman. Till skillnad från aktiebolagslagen innehåller föreningslagen inte några särskilda bestämmelser om hur ett förslag till beslut om likvidation ska läggas fram för stämman eller vad ett sådant förslag ska innehålla. De bestämmelser som gäller för utformande av för- slag till föreningsstämmans beslut i allmänhet ska därför tillämpas. För att ett beslut om likvidation ska vara giltigt krävs dock att samt- liga röstberättigade har förenat sig om beslutet eller att detta har fattats på två på varandra följande föreningsstämmor och på den senare stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. En förenings stadgar får innehålla strängare villkor (se 11 kap. 1 § fören- ingslagen).24 För beslut om tvångslikvidation (mer om detta begrepp i följande stycke) gäller att ett sådant beslut alltid kan fattas med enkel majoritet.

Förutom de bestämmelser som finns om likvidation på grund av föreningsstämmans beslut (”frivillig likvidation”) innehåller förenings- lagen även bestämmelser om s.k. tvångslikvidation, dels efter beslut av Bolagsverket, dels efter beslut av allmän domstol. Sålunda före- skrivs i 11 kap. 3 § föreningslagen att om antalet föreningsmedlemmar går ned under tre ska styrelsen hänskjuta frågan om likvidation till föreningsstämman. Om inte det lägsta medlemsantalet återställs och

23För en internationell jämförelse, se vårt delbetänkande SOU 2009:37 s. 179 ff.

24I SOU 2009:37 har vi föreslagit ändringar i de nu angivna bestämmelserna.

598

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

stämman inte heller fattar beslut om likvidation, ska styrelsen hos rätten ansöka om att föreningen försätts i likvidation.25 Rätten ska besluta om likvidation om inte det lägsta medlemsantalet återställs under handläggningen vid tingsrätten. Därutöver ska, enligt 11 kap. 4 § föreningslagen, rätten besluta att en förening ska gå i likvidation om

•föreningen enligt stadgarna är skyldig att gå i likvidation,

•föreningens verksamhet drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett, eller

•fråga är om en medlemsfrämjande förening och föreningens till- gångar till övervägande del består av annat än andelar i andra ekonomiska föreningar.

Ytterligare bestämmelser om tvångslikvidation finns i 11 kap. 4 a § föreningslagen. Där sägs att Bolagsverket ska besluta om likvidation om föreningen inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan om vissa föreningsfunktionärer.

Enligt 11 kap. 2 § föreningslagen ska styrelsen genast till fören- ingsstämman hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation, om det på grund av inträffade förluster eller av annan orsak finns anledning att anta att föreningens ställning fortgående kommer att försämras så att föreningens skulder inte täcks av tillgångarna. Någon skyldighet för stämman att besluta att föreningen ska gå i likvidation finns dock inte och varken domstol eller Bolagsverket kan därför besluta om tvångslikvidation enbart på grund av fören- ingens ekonomiska situation. Föreningslagen innehåller således inte något krav motsvarande det som gäller för aktiebolag (se av- snitt 15.4.3) att ett bolag är likvidationspliktigt om viss del av aktiekapitalet har gått förlorad. Detta har i tidigare lagstiftnings- ärenden motiverats med att insatskapitalet i en ekonomisk förening i princip varierar och att det därför är svårt och utan mening med en generell regel om tvångslikvidation vid konstaterad förlust av hela eller delar av det inbetalda medlemskapitalet.26 I föreningslagen uppställs inte heller något krav på att en s.k. kontrollbalansräkning ska upprättas som underlag för styrelsens

25Om det i lagen angivna handlingsmönstret inte följs, kan bl.a. styrelsens ledamöter bli per- sonligen ansvariga för föreningens förpliktelser, se 11 kap. 3 § fjärde stycket föreningslagen.

26Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 440 och

SOU 1949:17 s. 135.

599

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

fortsatta agerande (jfr bestämmelserna om kontrollbalansräkning i 25 kap. 13 och 14 §§ aktiebolagslagen). Det har dock hävdats att en sådan ändå torde vara behövlig för att, när bestämmelserna i 11 kap. 2 § föreningslagen aktualiseras, fastställa det ekonomiska läget i föreningen.27

Beslut om likvidation ska registreras. Samtidigt med registreringen ska det förordnas en eller flera likvidatorer. När allmän domstol har beslutat om likvidation åligger det domstolen att förordna en likvidator. Bolagsverket ska förordna likvidator dels när verket har beslutat om likvidation, dels vid frivillig likvidation. Efter förord- nandet träder likvidatorn in i styrelsens och den verkställande direk- törens ställe. Likvidatorn ska avveckla föreningen. Ett viktigt led i denna avveckling är kallelsen på föreningens okända borgenärer (se 11 kap. 10 § föreningslagen); genom kallelsen bereds borgenärerna tillfälle att anmäla sina anspråk på föreningen. Så snart det kan ske ska likvidatorn förvandla föreningens egendom till pengar, vanligt- vis genom försäljning på offentlig auktion. När tiden för kallelse på okända borgenärer har passerat, ska han eller hon skifta föreningens behållna tillgångar och, när uppdraget även i övrigt är fullgjort, avge slutredovisning för sin förvaltning. Denna slutredovisning ska granskas av revisor och därefter läggas fram på föreningsstämman. Så snart detta har skett är föreningen upplöst (se 11 kap. 14 och 15 §§ fören- ingslagen).

15.4.3Aktiebolagslagens regler om likvidation

I aktiebolag fattas beslut om frivillig likvidation av bolagsstämman. Inför sådana beslut ska styrelsen eller, om förslaget väcks av någon annan, förslagsställaren upprätta ett förslag till beslut. Förslaget ska innehålla bl.a. skälen för att bolaget ska gå i likvidation men även närmare detaljer om från vilken tidpunkt beslutet föreslås gälla och den beräknade skifteslikvidens storlek. Om likvidationsfrågan inte ska behandlas på årsstämman, måste dessutom vissa handlingar, däribland årsredovisning och revisionsberättelse, fogas till förslaget (se 25 kap. 3 och 4 §§ aktiebolagslagen). Bolagsstämmans beslut om likvidation ska genast anmälas för registrering i aktiebolagsregistret.

Ett beslut att ett bolag ska gå i likvidation kan även för aktie- bolagens del komma i fråga efter beslut av Bolagsverket eller allmän domstol. Således innehåller 25 kap. 11 § aktiebolagslagen regler om

27 Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 441.

600

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

när Bolagsverket ska besluta att ett bolag ska gå i likvidation. En sådan skyldighet inträder om bolaget inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan till Bolagsverket om behörig styrelse, verk- ställande direktör, särskild delgivningsmottagare eller revisor. Bolags- verket ska dessutom besluta om likvidation om bolaget inte gett in årsredovisning och revisionsberättelse och, i förekommande fall, koncernredovisning och koncernrevisionsberättelse inom elva mån- ader från räkenskapsårets utgång. Allmän domstol ska besluta om likvidation om bolaget enligt bolagsordningen är skyldigt att gå i likvidation (se 25 kap. 12 § aktiebolagslagen).

Till skillnad från föreningslagen innehåller aktiebolagslagen, som ovan har berörts, utförliga regler om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist. Dessa bestämmelser utgör ett principiellt betydelsefullt

– om än kontroversiellt – moment i lagens kapitalskyddsbestäm- melser. Bestämmelserna fick huvudsakligen sin nuvarande form genom ändringar i 1975 års aktiebolagslag som trädde i kraft den 1 januari 2002.28

Bestämmelserna, som finns i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen, ålägger bolagets styrelse att upprätta och låta en revisor granska en kontrollbalansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet eller när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken har visat sig att bolaget saknar tillgångar till full betalning av utmätnings- fordringen. Utformningen av en kontrollbalansräkning preciseras närmare i lagen. Det sägs dock att den ska upprättas enligt tillämp- lig lag om årsredovisning och att vissa justeringar får göras av det egna kapitalets storlek.

Styrelsens fortsatta agerande i likvidationsfrågan är beroende av vad kontrollbalansräkningen utvisar. Om den utvisar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen snarast möjligt kalla till bolagsstämma för prövning av likvidationsfrågan (den första kontrollstämman). Om den kontroll- balansräkning som har lagts fram vid denna stämma inte visar att det egna kapitalet vid tiden för stämman uppgick till minst det registrerade aktiekapitalet och stämman inte beslutat om likvidation, ska stämman inom åtta månader från den första kontrollstämman på nytt pröva likvidationsfrågan (den andra kontrollstämman). Inför den andra kontrollstämman, ska styrelsen upprätta en ny kontroll- balansräkning.

28 Se SOU 1999:36 och prop. 2000/01:150.

601

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

Om bolaget inte håller någon andra kontrollstämma inom rätt tid eller om den andra kontrollbalansräkningen inte har revisors- granskats, ska allmän domstol besluta att bolaget ska gå i likvi- dation. Samma sak gäller om den andra kontrollbalansräkningen inte visar att det egna kapitalet vid tiden för den andra kontroll- stämman var återställt och bolagsstämman inte beslutat om likvi- dation. Det åligger styrelsen att ansöka om likvidation hos tings- rätten.

Om styrelsen inte följer detta handlingsmönster, blir styrelse- ledamöterna under vissa förutsättningar personligen ansvariga för bolagets därefter uppkommande förpliktelser. Om styrelsen inte har upprättat och låtit revisor granska kontrollbalansräkning eller inte kallat till en första kontrollstämma, när detta krävs, svarar styrelsens ledamöter sålunda solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består. Samma sak gäller om styrelsen inte har ansökt om likvidation hos tingsrätten när det finns en skyldighet att göra det. Ett personligt ansvar föreligger även för den som med vetskap om styrelsens under- låtenhet handlar på bolagets vägnar. Den som visar att han eller hon inte har varit försumlig kan dock undgå ansvar. – Även en aktie- ägare kan ådra sig ett personligt betalningsansvar. Så är fallet om han eller hon med vetskap om att bolaget är skyldigt att gå i likvi- dation på grund av kapitalbrist deltar i ett beslut att fortsätta bolagets verksamhet.

Tvångslikvidation kan i ett aktiebolag även aktualiseras vid s.k. majoritetsmissbruk. Enligt 25 kap. 21 § aktiebolagslagen kan allmän domstol på talan av en aktieägarminoritet besluta att bolaget ska gå i likvidation om en aktieägare genom att missbruka sitt inflytande i bolaget uppsåtligen har medverkat till en överträdelse av aktiebolags- lagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. För att bolaget ska tvingas gå i likvidation krävs dock att det finns sär- skilda skäl till det på grund av missbrukets långvarighet eller någon annan anledning. I stället för ett beslut om likvidation kan under vissa förutsättningar bolaget åläggas att lösa in de aktier som ägs av den eller de aktieägare som har väckt frågan om likvidation.

Handläggningen av likvidationsfrågan följer i stort sett samma mönster enligt aktiebolagslagen som enligt föreningslagen.

602

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

15.4.4Överväganden och förslag

Styrelsens skyldighet att låta stämman pröva frågan om likvidation

Förslag: Styrelsen ska genast till föreningsstämman hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation, om

1.det på grund av inträffade förluster eller av annan orsak finns skäl att anta att föreningens ställning fortgående kommer att försämras så att föreningens skulder och avsättningar inte täcks av tillgångarna,

2.det annars råder betydande osäkerhet om föreningens ekono- miska möjligheter att fortsätta sin verksamhet, eller

3.antalet medlemmar i föreningen under mer än en månad har varit mindre än tre.

Den nuvarande föreningslagen innehåller, vad gäller kapitalbrist, endast en insufficiensregel (se avsnitt 15.4.2); vid misstanke om insufficiens (eller framtida insufficiens) är styrelsen skyldig att hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation till stämman. I övrigt saknar emellertid föreningslagen motsvarigheter till aktie- bolagslagens utförliga bestämmelser om vad som gäller då en viss del av aktiekapitalet gått förlorad. Exempelvis finns inte någon skyl- dighet för föreningen att vid allvarlig kapitalbrist gå i likvidation. Inte heller har de styrelseledamöter som underlåter att se till att likvidationsfrågan hänskjuts till föreningsstämman något personligt ansvar motsvarande det personliga ansvar som styrelseledamöter i aktiebolag kan drabbas av. På sin höjd kan styrelseledamöter som inte har hänskjutit likvidationsfrågan till stämman bli skadestånds- skyldiga enligt föreningslagens allmänna regler om skadestånd.

Att driva en verksamhet vidare, trots stora kapitalförluster, är typiskt sett ekonomiskt ofördelaktigt och riskfyllt för både med- lemmar och fordringsägare. Det är därför viktigt att regelverket är utformat så att det motverkar att förlustverksamhet drivs vidare utan eftertanke. Det kan därför hävdas att borgenärsintresset starkt talar för en betydande skärpning av de bestämmelser som i dag finns om hur en ekonomisk förening ska agera vid kapitalförlust, t.ex. genom att det införs bestämmelser motsvarande de bestäm- melser som finns i 25 kap. aktiebolagslagen om tvångslikvidation och personligt ansvar vid kapitalbrist.

603

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

En fördel med aktiebolagslagens bestämmelser är att styrelsens handlingsplikt är mycket tydlig. Det detaljerade regelverket i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen tillhandahåller ett klart handlingsmönster för styrelsen. Genom kravet på upprättande av en kontrollbalans- räkning klarläggs bolagets ekonomiska ställning, vilket är en stor fördel vid de fortsatta överväganden som styrelsen och bolags- stämman måste göra. Likaså innebär det personliga ansvaret som är kopplat till styrelsens underlåtenhet att agera ett starkt påtryck- ningsmedel på styrelsen. Även om det finns inslag i aktiebolags- lagens regelverk på detta område som kan diskuteras torde bestäm- melser av detta slag ha en klart positiv betydelse för borgenärs- skyddet.

Aktiebolagslagens bestämmelser går inte utan vidare att över- föra till föreningslagen. I ett aktiebolag finns det ett registrerat aktie- kapital, preciserat till ett visst belopp. Bolagets skyldighet att agera vid kapitalbrist bestäms genom en jämförelse mellan det faktiska egna kapitalet och det registrerade aktiekapitalet; om det faktiska egna kapitalet inte uppgår till minst hälften av det registrerade aktie- kapitalet måste bolaget agera på visst sätt. För ekonomiska fören- ingar finns inget krav på att insatskapitalet ska vara av viss storlek; insatskapitalet i en ekonomisk förening kan i princip variera. Det finns alltså inget ”referensvärde” att mäta det egna kapitalet mot. Detta behöver i och för sig inte hindra att man tar in bestämmelser liknande de aktiebolagsrättsliga i föreningslagen. Bestämmelser om likvidationsskyldighet måste dock då i stället knytas till förekomsten av ett negativt eget kapital.

Den aktiebolagsrättsliga modellen ställer emellertid långtgående krav på styrelsen och bestämmelserna kan därför upplevas som betungande. En grundläggande strävan i vårt arbete har varit att inte utan mycket goda skäl lägga ytterligare administrativa bördor på föreningarna. Vinsterna med att införa bestämmelser av det slag som finns i aktiebolagslagen framstår inte som så stora att de står i proportion till de nya administrativa bördor som de skulle ge upp- hov till. Vår slutsats är därför att bestämmelser om kontrollbalans- räkning, likvidationsskyldighet och personligt ansvar, motsvarande de som finns i aktiebolagslagen, inte bör tas in i föreningslagen.

Det är emellertid viktigt att medlemmarna i en ekonomisk förening som befinner sig i ekonomiska svårigheter får tillfälle att ta ställ- ning till om föreningens verksamhet bör fortsätta. Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för styrelsen att i vissa situationer av detta slag kalla till stämma bör därför bestå och utvecklas. Liksom

604

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

i dag bör styrelsen vara skyldig att hänskjuta frågan om likvidation till stämman när det på grund av inträffade förluster eller av annan orsak finns skäl att anta att föreningens ställning fortgående kommer att försämras så att föreningens skulder och avsättningar inte täcks av tillgångarna. Styrelsen bör enligt vår mening ha samma skyldig- het att hänskjuta frågan om likvidation till stämman om det annars råder betydande osäkerhet om föreningens ekonomiska möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Vi bedömer att en sådan förändring också kan bidra till att förtydliga styrelsens ansvar för att uppmärk- samma stämman på föreningens eventuella ekonomiska svårigheter.

En särskild fråga är vilket underlag som ska krävas när styrelsen respektive stämman tar ställning till föreningens ekonomiska ställ- ning och framtidsutsikter. Som tidigare nämnts ställer aktiebolags- lagen krav på en särskild kontrollbalansräkning. Vid upprättandet av en kontrollbalansräkning kan särskilda redovisningsregler tillämpas (se 25 kap. 14 § aktiebolagslagen). Det innebär att det egna kapitalet i kontrollbalansräkningen kan beräknas till ett högre värde än om vanliga redovisningsprinciper hade tillämpats. De särskilda redovis- ningsreglerna gör det möjligt att beakta förekommande övervärden i bolaget, något som kan vara av stor betydelse när det framräknade egna kapitalet ska jämföras med det registrerade aktiekapitalet. Med de bestämmelser som vi föreslår för ekonomiska föreningar kommer fokus emellertid inte att ligga på den exakta storleken av det egna kapitalet. Det centrala i bedömningen kommer att vara en prognos om i vilken utsträckning en ekonomisk negativ trend kommer att bestå, förvärras eller brytas. För en sådan bedömning har förekomsten av övervärden i föreningen inte lika stor betydelse. Bedömningen av föreningens ekonomiska framtidsutsikter bör därför enligt vår mening normalt kunna grundas på en värdering av fören- ingens tillgångar utförd enligt årsredovisningslagen, kompletterad med en analys av vilka förändringar i föreningens resultat som är att förvänta. Vi föreslår därför inte några bestämmelser om att det alltid måste upprättas en kontrollbalansräkning som underlag för styrelsens bedömning av föreningens ställning. Än mindre föreslår vi några avvikande redovisningsbestämmelser. Om styrelsen hän- skjuter frågan om likvidation till stämman, är det emellertid rimligt att stämman bl.a. får uppgift om de förändringar i föreningens situa- tion som har skett efter den senaste balansdagen. Vi återkommer till detta under nästa rubrik.

Liksom i dag bör styrelsen också vara skyldig att hänskjuta frågan om likvidation till stämman om antalet medlemmar är mindre än

605

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

tre. Enligt gällande rätt ska styrelsen göra detta ”snarast möjligt” sedan medlemsantalet har kommit att understiga tre. Det kan förekomma situationer då en förening endast mycket tillfälligt har färre än tre medlemmar och det kan antas att medlemsantalet kommer att återgå till en högre nivå inom mycket kort tid. Styrelsen bör därför ha en viss kortare tid till sitt förfogande innan den blir skyl- dig att kalla till stämma. Vi föreslår därför att styrelsen ska hän- skjuta likvidationsfrågan till stämman om antalet medlemmar i föreningen under mer än en månad har varit mindre än tre. Efter utgången av denna frist bör styrelsen vara skyldig att agera genast.

Förslag till beslut om likvidation

Förslag: Det införs uttryckliga regler om skyldighet för styrelsen eller, om förslag om likvidation väcks av någon annan, förslags- ställaren att upprätta ett förslag till beslut som ska läggas fram för föreningsstämman. I lagen preciseras vilket innehåll förslaget ska ha.

Om styrelsen har hänskjutit frågan om likvidation till stämman på grund av föreningens ekonomiska förhållanden, ska till för- slaget fogas en redogörelse, där föreningens ekonomiska fram- tidsutsikter belyses. Om föreningen har en revisor, ska det även bifogas ett yttrande från revisorn över styrelsens redogörelse.

I den nya lagen införs också bestämmelser om att vissa redo- visningshandlingar ska fogas till förslaget.

Föreningslagen innehåller, som har nämnts i avsnitt 15.4.2, inte några särskilda regler om vad ett förslag till beslut om likvidation ska innehålla. Aktiebolagslagen innehåller däremot utförliga regler om det underlag som ska läggas fram inför ett sådant beslut. Det är enligt vår mening i styrelsens och medlemmarnas intresse att även föreningslagen innehåller mera precisa regler om det material som styrelsen ska tillhandahålla medlemmarna. Vi föreslår därför att det införs bestämmelser om upprättande av förslag till beslut och vad ett sådant förslag ska innehålla. Sådana bestämmelser kan lämpligen utformas med aktiebolagslagens bestämmelser som förlaga. Således bör förslaget till beslut ange skälen för att föreningen ska gå i lik- vidation, vilka alternativ till likvidation som finns, från vilken dag beslutet om likvidation föreslås gälla, den beräknade tidpunkten för

606

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

skifte, skifteslikvidens beräknade storlek och vem som föreslås till likvidator, om det finns ett sådant namnförslag.

Normalt är det styrelsen som sitter på den kompetens och infor- mation som krävs för att fatta ett välgrundat beslut. Det är natur- ligt att styrelsens kunskaper förmedlas till stämman. Detta kan lämpligen åstadkommas genom att styrelsen i samband med att den lämnar förslag till beslut också lämnar en redogörelse för föreningens ekonomiska framtidsutsikter. Om föreningen har en revisor, bör även hans eller hennes kompetens tas till vara. Till beslutsförslaget bör därför också fogas ett yttrande från revisorn över den redo- görelse som styrelsen har avgett.

En fråga om likvidation på grund av befarad kapitalbrist ska, som vi har varit inne på ovan, genast hänskjutas till föreningsstämman. Detta innebär vanligen att frågan om likvidation inte kan vänta till dess att föreningen håller årsstämma. Vid årsstämman läggs årsredo- visningen fram. För att säkerställa att medlemmarna får motsvarande information när frågan om likvidation tas upp på en annan stämma än årsstämma bör till förslaget till beslut fogas en kopia av den årsredovisning som innehåller de senast fastställda balans- och resul- taträkningarna. Styrelsen bör även, för att täcka upp den tidsperiod som har gått sedan årsredovisningen tillkom, lämna en redogörelse över händelser av väsentlig betydelse för föreningens ställning som har inträffat sedan årsredovisningen lämnades. Om föreningen har en revisor, bör han eller hon uttala sig om denna redogörelse och detta uttalande bör i så fall fogas till förslaget till beslut. Förenings- lagens bestämmelser om detta bör lämpligen utformas med mot- svarande bestämmelser i aktiebolagslagen som förlaga.

Tvångslikvidation efter beslut av Bolagsverket

Förslag: Bolagsverket ska besluta att en ekonomisk förening ska gå i likvidation, om föreningen är skyldig att självmant ge in års- redovisning och, i förekommande fall, revisionsberättelse, kon- cernredovisning och koncernrevisionsberättelse till Bolagsverket men inte har gjort detta inom elva månader från räkenskapsårets utgång.

Vidare ska Bolagsverket besluta att en förening ska gå i lik- vidation, om verket har förelagt föreningen att ge in årsredo- visning och, i förekommande fall, revisionsberättelse, koncern-

607

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

redovisning och koncernrevisionsberättelse till verket men föreningen inte har gjort detta inom tre månader från den före- lagda tidens utgång.

Redan enligt gällande rätt ska Bolagsverket besluta att en förening ska gå i likvidation om föreningen inte har anmält vissa förenings- funktionärer för registrering, främst styrelseledamöter, verkställande direktör och särskilda delgivningsmottagare. Som en konsekvens av att det, enligt vårt förslag, inte längre ska uppställas något krav på att en ekonomisk förening ska ha en verkställande direktör (se av- snitt 10.3.6) bortfaller behovet av att kunna besluta om tvångslikvi- dation när uppgift om verkställande direktör saknas. Däremot bör den nya lagen, liksom den nuvarande, innehålla bestämmelser om att Bolagsverket ska besluta om likvidation, för det fall att föreningen inte har anmält styrelseledamöter eller, när en sådan krävs, en sär- skild delgivningsmottagare.

I aktiebolagslagen finns bestämmelser om att Bolagsverket ska besluta att ett bolag ska gå i likvidation om bolaget inte har gett in redovisnings- och revisionshandlingar till verket inom elva månader från räkenskapsårets utgång (se 25 kap. 11 § första stycket 2 aktie- bolagslagen). Föreningslagen innehåller ingen motsvarighet till dessa bestämmelser. Det är endast ett mycket begränsat antal ekono- miska föreningar som är skyldiga att ge in sådana handlingar till Bolagsverket. Så är endast fallet beträffande föreningar som enligt 1 kap. 3 § årsredovisningslagen utgör större företag samt föreningar som är moderföretag i koncerner vilka, enligt samma paragraf, ut- gör större koncerner. Det kan emellertid förekomma att även dessa föreningar underlåter att ge in redovisnings- och revisionshandlingar till Bolagsverket. Behovet av ett effektivt påtryckningsmedel är i princip inte mindre än för aktiebolag av motsvarande slag. En bestämmelse motsvarande den som finns i aktiebolagslagen bör därför införas. – I sammanhanget kan anmärkas att årsredovisningslagen ger Bolagsverket ett särskilt påtryckningsmedel mot aktiebolag som inte ger in redovisningshandlingar i tid, nämligen bestämmel- serna om förseningsavgifter i 8 kap. 5–11 § årsredovisningslagen. Vi har övervägt men inte funnit tillräcklig anledning att föreslå att dessa bestämmelser ska tillämpas även på ekonomiska föreningar.

Ekonomiska föreningar, som inte är skyldiga att självmant ge in redovisningshandlingar till verket, kan genom särskilt föreläggande från Bolagsverket åläggas att ändå göra detta (se 8 kap. 3 § årsredo-

608

SOU 2010:90

Upplösning av ekonomiska föreningar

visningslagen). Enligt uppgift från Bolagsverket förekommer det relativt frekvent att verket meddelar ett sådant föreläggande och att föreningen sedan inte följer detta. Underlåtenheten att följa före- läggandet torde ibland bero på att föreningen över huvud taget inte har upprättat någon årsredovisning Det är mot den bakgrunden viktigt att ett föreläggande av detta slag kan förenas med ett effek- tivt påtryckningsmedel. Den möjlighet som redan gällande lag ger att förena ett sådant föreläggande med vite (se 8 kap. 13 § årsredo- visningslagen) synes inte tillräckligt effektiv. Bolagsverket bör därför ha möjlighet att besluta om likvidation av föreningen, om denna trots föreläggande inte ger in redovisningshandlingar till verket. Det framstår som rimligt att föreningen ges en tid om tre månader för att följa föreläggandet. Vi föreslår att det i lagen tas in bestäm- melser av denna innebörd.

Tvångslikvidation efter beslut av allmän domstol

Förslag: Den tid som en förening har på sig att, när antalet med- lemmar i föreningen har gått ned under tre, återställa medlems- antalet till minst tre förlängs från tre till sex månader.

Om styrelsen har tagit upp frågan om att föreningen ska gå i likvidation på grund av att antalet medlemmar i föreningen under- stiger tre och stämman inte beslutar om likvidation, är styrelsen skyldig att, om medlemsantalet efter tre månader fortfarande är mindre än tre ansöka hos rätten om likvidation. Om styrelsen inte gör detta blir ledamöterna solidariskt betalningsansvariga för de av föreningens förpliktelser som uppkommer sedan likvidationsskyl- digheten inträtt (se 11 kap. 3 § första och fjärde styckena förenings- lagen).

Kravet på att en ekonomisk förening ska ha minst tre med- lemmar är enligt vår mening av grundläggande betydelse och bör behållas (se avsnitt 7.5.1). Det bör därför inte vara möjligt att på sikt driva en näringsverksamhet vidare såsom ekonomisk förening, om antalet medlemmar är mindre än tre; i så fall bör någon annan företagsform väljas, t.ex. handelsbolaget. Om antalet medlemmar i en ekonomisk förening under en längre tid förblir lägre än tre, bör föreningen därför, liksom i dag, vara skyldig att gå i likvidation. Det är emellertid inte rimligt att likvidera en näringsverksamhet,

609

Upplösning av ekonomiska föreningar

SOU 2010:90

som kanske i sig är framgångsrik och har förutsättningar att attra- hera nya medlemmar, enbart därför att antalet medlemmar tillfälligt har gått ner under tre. De tre månader som föreningen i dag har på sig innan ansökan om likvidation måste göras framstår därför som något kort. En viss förlängning av tiden torde inte heller ha någon nämnvärd betydelse för borgenärsskyddet. Tidsfristen bör därför förlängas till sex månader. Det är också rimligt att styrelsen efter denna sexmånadersfrist har passerats har en viss kortare tid på sig att ge in ansökan till domstol. En tid om två veckor framstår som skälig för styrelsen att gemensamt kunna fatta beslut om och ge in ansökan om likvidation till domstol. Bestämmelserna bör därför ändras på så sätt att allmän domstol ska besluta att en förening ska gå i likvidation om antalet medlemmar i föreningen under mer än sex månader har varit mindre än tre. Styrelsen ska inom två veckor från utgången av sexmånadersfristen ansöka hos rätten om likvidation.

Vi återkommer i författningskommentaren till bestämmelserna om personligt betalningsansvar för styrelseledamöter m.fl. vid under- låtenhet att ansöka om likvidation m.m. när antalet medlemmar understiger tre.

I detta sammanhang har vi övervägt om prövningen av frågan om likvidation vid alltför lågt medlemsantal bör flyttas över från allmän domstol till Bolagsverket. Enligt vår mening kan emellertid pröv- ningen i detta slag av ärenden innefatta bevisvärderingsfrågor och andra bedömningsfrågor som lämpligen bör göras av allmän dom- stol. Vi anser därför att den nuvarande ordningen bör behållas.

Det kan i sammanhanget anmärkas att en förening under vissa förutsättningar kan undgå tvångslikvidation genom att i stället på fri- villig basis besluta om förenklad upplösning. De närmare förutsätt- ningarna för en sådan avveckling av föreningen har behandlats i vårt delbetänkande.29 Om en förening hotas av tvångslikvidation på grund av att medlemsantalet understiger tre och de kvarvarande medlem- marna är ense om att föreningen bör avvecklas, torde de vanligen kunna genomföra avvecklingen genom en förenklad upplösning i stället för likvidation. Detta sätt att avveckla föreningen är i de flesta fall att föredra, eftersom det normalt är mindre kostsamt.

Föreningslagen innehåller också en bestämmelse om att en eko- nomisk förening är skyldig att gå i likvidation om dess verksamhet drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsätt- ningar under vilka registrering skedde. Denna bestämmelse – som

29 Se SOU 2009:37 s. 187 f.

610

16 Vissa frågor om dispens

16.1Inledning

I föreningslagen finns en rad bestämmelser om att ”regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer” får besluta om dispens från lagens bestämmelser i olika avseenden. Regeringen har genom 26 § förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar överlämnat till Bolagsverket att fatta beslut av detta slag. Enligt 15 kap. 6 § första stycket föreningslagen får Bolagsverkets beslut i ärenden av detta slag överklagas till regeringen. Lagrådet förespråkade år 2007, i sam- band med tillkomsten av bestämmelserna om gränsöverskridande fusioner, att uppgiften att pröva överklaganden i dessa ärenden flyttas över till allmän förvaltningsdomstol. Regeringen sade sig inte ha någon annan uppfattning men ansåg att det fanns anledning att när- mare precisera de materiella kriterierna för dispens.1

Vi har mot denna bakgrund fått i uppdrag att överväga dels vilka materiella kriterier som bör gälla för de olika slagen av dispens, dels vilka författningsändringar som krävs för att föra över överpröv- ningen av dispensärenden till allmän förvaltningsdomstol. Vårt upp- drag gäller även de motsvarande bestämmelserna om dispens i aktie- bolagslagen (2005:551).

16.2Föreningslagens regler om dispens

Enligt 15 kap. 6 § första stycket föreningslagen får en myndighets beslut i tillståndsärenden enligt 6 kap. 3 och 4 §§, 8 kap. 3–5 §§ och 10 kap. 6 § femte stycket överklagas till regeringen. Dessa tillstånds- ärenden – som alltså prövas av Bolagsverket – avser följande situa- tioner.

1 Se prop. 2007/08:15 s. 120 f.

613

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

16.2.1Dispens från skyldigheten att utse verkställande direktör

Enligt 6 kap. 3 § föreningslagen är en förening skyldig att utse en verkställande direktör om antalet anställda i föreningen under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får dock, om det finns särskilda skäl, ge dispens från denna skyldighet. Detta dispenskrav berörs här endast kortfattat, eftersom vi i detta betänk- ande föreslår att skyldigheten att ha verkställande direktör ska av- skaffas (se avsnitt 10.3.6).

16.2.2Dispens från bosättningskravet

I 6 kap. 4 § föreningslagen föreskrivs att den verkställande direk- tören och minst halva antalet styrelseledamöter i en ekonomisk förening ska vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES). Regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer får i särskilda fall tillåta annat, t.ex. att fler än hälften av styrelseledamöterna är bosatta utanför EES. Vidare uppställs det i 8 kap. 3 § första stycket föreningslagen ett krav på att revisorer som inte är auktoriserade eller godkända som huvudregel ska vara bo- satta inom EES. Regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer får dock i särskilda fall tillåta annat.

Också dessa dispenskrav berörs här endast kortfattat, eftersom vi i vårt delbetänkande har föreslagit att det i fortsättningen inte ska finnas några bosättningskrav av de angivna slagen i förenings- lagen.

16.2.3Dispens från krav på auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen

En ekonomisk förening ska enligt gällande rätt alltid ha minst en revisor (se 8 kap. 1 § föreningslagen). Det är dock endast vissa större ekonomiska föreningar som måste ha en kvalificerad revisor, dvs. en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Det gäller de ekonomiska föreningar som upp- fyller mer än ett av vissa villkor avseende antal anställda, balans- omslutning och nettoomsättning (se 8 kap. 5 § första och tredje styckena föreningslagen).

614

SOU 2010:90

Vissa frågor om dispens

Enligt 8 kap. 5 § andra stycket föreningslagen kan emellertid regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tillåta att en ekonomisk förening, som enligt lag måste ha en auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen, i stället utser annan godkänd revisor till revisor i föreningen. Ett sådant beslut gäller i högst fem år. Denna dispensmöjlighet har i förarbetena motiverats på följande sätt.2

Reglerna i första stycket kan medföra att en godkänd revisor som under en följd av år har anlitats av en förening blir obehörig, om föreningen expanderar så att gränsvärdena i första stycket överskrids. Denna effekt kan vara mindre lämplig, om revisorn har en sådan erfarenhet och ett sådant kunnande i revisionsfrågor att han i och för sig måste anses kapabel att handha revisionen även i fortsättningen. Mot denna bak- grund föreskrivs i andra stycket att en förening som enligt första stycket är skyldig att ha en auktoriserad revisor kan få tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i stället anlita en god- känd revisor.

Enligt uppgift från Bolagsverket förekommer det endast sällan att ekonomiska föreningar begär dispens enligt denna bestämmelse. Under den senaste femårsperioden har det inte kommit in något sådant ärende till Bolagsverket. I de fall där dispens har begärts har Bolagsverket prövat hur revisorn dittills har skött sitt uppdrag och vilka kvalifikationer som han eller hon i övrigt har, inklusive en kontroll av vilka andra uppdrag revisorn har och en kontroll med Revisorsnämnden och FARSRS (numera Far). Bolagsverket har även använt annan tillgänglig information, exempelvis uppgifter från lokala samarbetsorganisationer för revisorer. Den aktuella revisorn har beretts tillfälle att yttra sig över verkets beslutsunderlag.

Om en kooperativ centralorganisation tillhandahåller revisors- tjänster till sina medlemsföreningar, kan också organisationen utses till revisorsorgan i medlemsföreningen (se 8 kap. 4 § första stycket föreningslagen). Efter tillstånd från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, enligt 8 kap. 4 § andra stycket föreningslagen, en sådan organisation eller juridisk person utses till revisorsorgan även i de större ekonomiska föreningar som måste ha en auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen, även om det innebär att revisionen därmed inte kommer att för- rättas av någon sådan revisor. Ett sådant tillstånd får dock ges

2 Se prop. 1986/87:7 s. 152.

615

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

enbart om det finns särskilda skäl. I förarbetena har skälen för denna dispensmöjlighet angetts på följande sätt.3

Som tidigare nämnts innebar 1980 års ändringar i FL bl.a. att det skall finnas auktoriserad revisor i större föreningar. Detta krav skulle emeller- tid kunna medföra vissa komplikationer i fråga om möjligheten att utse revisionsorgan inom kooperationen till revisor. För att undgå svårig- heter härvidlag infördes därför samtidigt en dispensmöjlighet när det gäller kravet att den huvudansvarige i ett revisionsorgan skall vara auktoriserad revisor. /…/ Det bör understrykas att revisionsorganets och den huvudansvariges kvalifikationer och kompetens måste prövas noga i varje enskilt fall och att dispensmöjligheten inte heller får ut- nyttjas så att internrevisorer anlitas för extern revision.

Enligt Bolagsverket är det inte ovanligt att föreningar inom konsu- mentkooperationen och bostadsrättskooperationen begär tillstånd enligt 8 kap. 4 § andra stycket föreningslagen. Bolagsverket med- delar regelmässigt tillstånd.

Tabell 16.1 Antal ärenden hos Bolagsverket enligt 8 kap. 4 § föreningslagen

Årtal	Ärenden enligt 8 kap. 4 § föreningslagen
2005	1
2006	21
2007	11
2008	20
2009	0

16.2.4Dispens avseende kravet på avsättning till reservfonden, m.m.

I 10 kap. 6 § första och andra styckena föreningslagen finns bestäm- melser om obligatorisk avsättning till reservfonden i vissa fall. Vidare finns det i tredje stycket av samma paragraf bestämmelser om att reservfondens medel endast får användas för förlusttäck- ning. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan dock ge dispens, helt eller delvis, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till arten av föreningsverksamheten och övriga omständig- heter.

Det är, enligt Bolagsverket, ganska ovanligt att dispens begärs i frågor som rör reservfonden. Under den senaste femårsperioden har

3 Se prop. 1986/87:7 s. 150 f.

616

SOU 2010:90

Vissa frågor om dispens

endast en ansökan om dispens kommit in till verket. Ansökan avsåg tillstånd att minska reservfonden för utbetalning till medlemmarna. Ansökan beviljades.4

16.2.5Övriga dispensärenden

Föreningslagen innehåller även några andra liknande dispensbestäm- melser. Till dessa är dock inte knutna några bestämmelser om över- klagande av Bolagsverkets beslut. Av allmänna principer torde dock följa att även beslut i dessa ärenden – i vart fall beslut att inte ge dispens – kan överklagas till regeringen.

Enligt 3 kap. 4 § andra stycket föreningslagen får det sålunda i stadgarna bestämmas att en medlem inte får säga upp sig till utträde förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tidsfristen för upp- sägning kan förlängas till fem år, om registreringsmyndigheten (Bolagsverket) medger det.

Vidare gäller ett visst bosättningskrav för firmatecknare enligt 6 kap. 11 § andra stycket föreningslagen. Bolagsverket kan medge dispens från kravet på bosättning inom EES om det finns särskilda skäl.

16.3Aktiebolagslagens regler om dispens

Också aktiebolagslagen innehåller bestämmelser om att Bolags- verket kan meddela olika slag av tillståndsbeslut. Enligt 31 kap. 1 § aktiebolagslagen får Bolagsverkets beslut i tillståndsärenden enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 8 kap. 9 §, 30 § eller 37 § andra stycket samt 9 kap. 15 § samma lag överklagas till regeringen.

16.3.1Dispens från bosättningskravet, m.m.

I 2 kap. 1 § aktiebolagslagen uppställs vissa krav på de personer som bildar ett aktiebolag (stiftare), bl.a. krav på bosättning inom EES. Bolagsverket kan ge dispens från dessa krav. Lagen innehåller vidare krav på att vissa bolagsfunktionärer ska vara bosatta inom EES. Kraven avser styrelseledamöter, verkställande direktör och firmatecknare (se 8 kap. 9, 30 och 37 §§). Bolagsverket kan även

4 Bolagsverkets beslut den 7 december 2009 i ärende nr AD 32-1728/2009.

617

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

här ge dispens. Dessa dispenskrav berörs här endast kortfattat, efter- som Utredningen om ett enklare aktiebolag i SOU 2009:34 har föreslagit att bosättningskraven ska tas bort (se avsnitt 16.4.1).

16.3.2Dispens från krav på auktoriserad eller godkänd revisor med examen

Bestämmelserna i 8 kap. 5 § föreningslagen om att det i vissa fall måste finnas minst en auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen har en viss motsvarighet i 9 kap. 13 och 14 §§ aktiebolagslagen. Enligt dessa paragrafer ska vissa större aktiebolag ha en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Bolagsverket kan emellertid enligt 9 kap. 15 § aktie- bolagslagen besluta att bolaget i stället får utse viss annan godkänd revisor. Ett sådant tillstånd gäller i högst fem år.

Skälen för att ge tillstånd i dessa fall är desamma som för till- stånd enligt 8 kap. 5 § föreningslagen. Bolagsverket gör vid sin pröv- ning en särskild kontroll av den godkände revisorns erfarenhet och av hur han eller hon har skött sitt uppdrag. Prövningen sker på samma sätt som i fråga om ekonomiska föreningar (se avsnitt 16.2.3). Det kontrolleras också i vilken utsträckning som de bolag där revisorn har varit verksam har avgett årsredovisning i tid.

Tabell 16.2 Antal ärenden hos Bolagsverket enligt 9 kap. 15 § aktiebolagslagen

År	Ärenden enligt 9 kap. 15 § ABL
2005	21
2006	21
2007	13
2008	28
2009	14

618

SOU 2010:90

Vissa frågor om dispens

16.4Överväganden och förslag

16.4.1Vilka bestämmelser om dispens i föreningslagen kan komma att avskaffas?

Vi har dels i detta betänkande, dels i vårt delbetänkande lagt fram förslag som innebär att en del dispensbestämmelser ska avskaffas.

Dispens från skyldigheten att utse verkställande direktör

Vi har i avsnitt 10.3.6 föreslagit att kravet på att vissa större fören- ingar ska utse en verkställande direktör ska avskaffas. Därmed kommer det inte heller att behövas några dispensbestämmelser i denna del.

Dispens från bosättningskravet

I dag måste bl.a. styrelseledamöter, verkställande direktör samt revi- sorer som inte är auktoriserade eller godkända vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vi har i delbetänkandet Enklare beslutsfattande i ekonomiska föreningar föreslagit att dessa bosättningskrav ska avskaffas.5 På motsvarande sätt har Utredningen om ett enklare aktiebolag föreslagit att bosättningskraven i aktie- bolagslagen avskaffas såvitt gäller stiftare, styrelseledamöter, verk- ställande direktör och firmatecknare.6 Om dessa förslag genomförs, fordras det inte heller några anknytande dispensbestämmelser. Vi lägger därför inte fram några förslag i dessa avseenden.

Dispens avseende kravet på avsättning till reservfonden, m.m.

I avsnitt 14.5.8 har vi föreslagit att skyldigheten att avsätta viss del av föreningens överskott till reservfonden ska avskaffas. Som en följd av detta kommer det inte heller att behövas några motsvarande regler om dispens. Också vårt förslag innehåller emellertid vissa bestämmelser om hur reservfonden får användas. Det aktualiserar bl.a. frågan om reservfonden får användas för annat än förlusttäck-

5Se SOU 2009:37 s. 212 f.

6Se SOU 2009:34 s. 226 f.

619

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

ning, något som i dag kan ske endast efter dispens från Bolags- verket. Vi återkommer i avsnitt 16.4.2 till frågan i vilken utsträck- ning det fortfarande bör vara möjligt att ge dispens från dessa bestämmelser.

16.4.2Vilka dispensbestämmelser bör finnas kvar och hur bör de vara utformade?

Dispens från kravet på auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen

Förslag: Bolagsverket ska även i fortsättningen kunna tillåta att en ekonomisk förening, som enligt lagen ska ha en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen, i stället får utse en viss annan godkänd revisor. Ett sådant beslut ska endast kunna avse den som redan är revisor i bolaget. Till- stånd ska ges om det i det enskilda fallet framstår som olämpligt att byta revisor och den föreslagna revisorn har den kompetens och särskilda erfarenhet som krävs för att fullgöra uppdraget.

Vi har i avsnitt 11 föreslagit långtgående förändringar i bestäm- melserna om revision av ekonomiska föreningar. Således ska, enligt vårt förslag, en ekonomisk förening vara skyldig att ha en revisor endast om föreningen är av viss storlek, såvitt gäller antal anställda, redovisad balansomslutning och redovisad nettoomsättning. Om en revisor utses, ska han eller hon dock alltid vara auktoriserad eller godkänd revisor. Som en följd av detta föreslår vi också att den sär- skilda möjlighet som 8 kap. 4 § föreningslagen i dag ger att utse en centralorganisation till revisor tas bort. De förändringar som vi har föreslagit får konsekvenser även för bestämmelserna om i vilka situa- tioner Bolagsverket kan meddela dispens.

En följd av att möjligheten att utse en centralorganisation till revisor tas bort är givetvis att den särskilda dispensbestämmelsen i 8 kap. 4 § föreningslagen förlorar sin betydelse. Någon sådan dispens- bestämmelse föreslås alltså inte.

I avsnitt 11.2.2 (under rubriken ”Krav på särskilt kvalificerad revisor”) har vi också föreslagit att det ska finnas minst en ”särskilt kvalificerad” revisor i föreningen, dvs. en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Så ska vara fallet om föreningen uppfyller minst två av följande tre kriterier;

620

SOU 2010:90

Vissa frågor om dispens

1.medeltalet anställda i föreningen har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,

2.föreningens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor, och

3.föreningens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor.

Detta förslag motsvarar i sak bestämmelserna i 8 kap. 5 § i den nuvarande föreningslagen (jfr de snarlika bestämmelserna i 9 kap. 13 och 14 §§ aktiebolagslagen). Som har framgått av avsnitt 16.2.3 kan Bolagsverket i dag medge att det, i stället för en auktoriserad eller godkänd revisor med revisorsexamen, utses en annan godkänd revisor för en tid av högst fem år. Syftet med denna bestämmelse är främst att lösa det problem som kan uppkomma när en expan- derande förening som hittills har haft en godkänd revisor, som saknar revisorsexamen men har god kännedom om föreningens förhåll- anden, enligt lag är skyldig att anlita en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor med revisorsexamen. Enligt vår mening bör den nuvarande dispensmöjligheten finnas kvar. Bolagsverkets beslut bör emellertid i fortsättningen överklagas till allmän förvaltningsdom- stol i stället för till regeringen (se avsnitt 16.5). För att ge förut- sättningar för en sådan domstolsprövning bör kriterierna för när dispens kan ges klarläggas i lagtexten. Kriterierna bör i huvudsak motsvara det som hittills har uttryckts i lagens förarbeten. Dispens bör sålunda kunna ges endast om beslutet rör en godkänd revisor som redan är revisor i föreningen och det med hänsyn till hans eller hennes kompetens och särskilda erfarenhet av föreningen framstår som olämpligt att utse en annan revisor.

Dispens från bestämmelserna om reservfonden

Bedömning: Det bör inte finnas någon möjlighet att få dispens från bestämmelserna om på vilket sätt reservfonden får tas i an- språk.

621

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

Vi har i avsnitt 14.5.8 föreslagit att kravet på obligatorisk avsättning till reservfonden av viss del av föreningens överskott ska avskaffas. Behovet av dispens från detta krav faller därmed bort. Enligt vårt förslag ska dock avsättning fortfarande ske i vissa fall, med det be- lopp som

•medlem vid avgång ur föreningen inte får tillbaka av sina medlems- insatser,

•förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av en förlagsinsats, och

•enligt stadgarna ska avsättas till reservfonden.

Frågan är då om det finns något behov av att kunna ge dispens från dessa bestämmelser. Vi har inte kunnat se något sådant behov.

Enligt den nuvarande föreningslagen får reservfonden användas enbart för förlusttäckning. Lagen medger dock att dispens ges från denna bestämmelse. Som ovan har nämnts har det också någon gång förekommit att en ekonomisk förening har fått tillstånd att sätta ned reservfonden för utbetalning till medlemmarna. Det synes alltså finnas ett visst praktiskt behov av att i enstaka situationer kunna frångå bestämmelsen, t.ex. när en förening vill dra ner avsevärt på verksamheten och det därför inte längre framstår som rimligt att ett stort kapital är bundet i reservfonden. Vi är emellertid inte över- tygade om att en dispensbestämmelse av nuvarande slag är det bästa sättet att nå flexibilitet och borgenärsskydd som måste eftersträvas. Vi föreslår därför att den nuvarande dispensbestämmelsen avskaffas och att – som vi redan har varit inne på i avsnitt 14.5.8 – borge- närsskyddet i stället upprätthålls genom bestämmelser motsvarande de som finns i 20 kap. 35 § aktiebolagslagen om minskning av reserv- fonden.

Dispens avseende tiden för uppsägning

Bedömning: Den nuvarande möjligheten att med Bolagsverkets medgivande i stadgarna bestämma att en medlem får säga upp sig till utträde först efter fem år bör inte föras över till den nya lagen.

622

SOU 2010:90

Vissa frågor om dispens

En medlem har i princip rätt att när som helst säga upp sig till utträde ur en ekonomisk förening. Enligt 3 kap. 4 § föreningslagen får emellertid en ekonomisk förening i sina stadgar bestämma att en medlem får säga upp sig till utträde först viss tid, högst två år, från inträdet. Tvåårsfristen får, med Bolagsverkets medgivande, för- längas till fem år. Bestämmelsen om att Bolagsverket kan förlänga fristen går tillbaka på 1911 års föreningslag. Ett skäl till bestäm- melsen har varit att en fri utträdesrätt kan innebära en fara för före- ningar med större anläggningar, där en plötslig nedgång av medlems- antalet inte är önskvärd. Möjligheten till stadgebestämmelse om längre bundenhet till föreningen torde främst vara aktuell för centralorga- nisationer för andra ekonomiska föreningar.7 Möjligheten har emellertid inte kommit till användning vid mer än något enstaka tillfälle under de senaste femton åren och synes alltså numera ha mycket liten praktiskt betydelse. Vi föreslår att den tas bort. En sådan lagändring påverkar inte giltigheten av redan meddelade dispensbeslut av detta slag.

16.4.3Utformningen av aktiebolagslagens dispensbestämmelser

Förslag: I lagen preciseras förutsättningarna för tillstånd att i aktiebolag, som ska ha en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen, utse annan godkänd revisor till revisor. Tillstånd ska ges om beslutet avser den som redan är revisor i bolaget och det i det enskilda fallet framstår som olämp- ligt att byta revisor samt han eller hon har den kompetens och särskilda erfarenhet som krävs för att fullgöra uppdraget.

Som framgått av avsnitt 16.3.2 innehåller aktiebolagslagen en mot- svarighet till föreningslagens bestämmelse att Bolagsverket i vissa fall kan meddela dispens från kravet på att vissa större associationer ska ha en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor som har av- lagt revisorsexamen. För aktiebolagens del begärs sådan dispens i genomsnitt i ungefär tjugo ärenden årligen. De skäl som har redo- visats i avsnitt 16.4.2 i fråga om dispens från kravet på auktoriserad revisor eller godkänd revisor med revisorsexamen i ekonomiska föreningar gör sig gällande med samma styrka för aktiebolag. Vi före-

7 Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 139.

623

Vissa frågor om dispens

SOU 2010:90

slår därför att dispens ska ges om 1. beslutet rör en godkänd revisor som redan är revisor i förening, 2. det i det enskilda fallet framstår som olämpligt att byta revisor, och 3. revisorn har den särskilda kompetens och erfarenhet som krävs för uppdraget.

16.5Bolagsverkets beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol

Förslag: Bolagsverkets beslut i ärenden som avser dispens från kravet på auktoriserad revisor m.m. ska kunna överklagas till all- män förvaltningsdomstol inom två månader från beslutets dag.

I enlighet med utredningens direktiv föreslår vi att överprövningen av Bolagsverkets beslut flyttas från regeringen till allmän förvalt- ningsdomstol.

En särskild fråga i detta sammanhang är vilken överklagandetid som ska gälla. Någon särskild tidsfrist för överklagande till reger- ingen anges inte i vare sig föreningslagen eller aktiebolagslagen. Därmed är det förvaltningslagens (1986:223) allmänna bestämmelser om tid för överklagande som ska tillämpas. Enligt 23 § andra stycket förvaltningslagen ska ett överklagande ha kommit in tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Bolagsverkets beslut i registreringsärenden och vissa andra tillståndsärenden ska däremot överklagas inom två månader från beslutets dag (se 15 kap. 6 § andra stycket föreningslagen och 31 kap. 2 § aktiebolagslagen).

Enligt vår bedömning bör överklagandetiden i de nu aktuella ärendena anpassas till vad som gäller i registreringsärenden och vissa andra tillståndsärenden hos Bolagsverket. Tidsfristen för att över- klaga verkets beslut i en fråga om dispens bör därför vara två mån- ader från beslutets dag.

624

17Avveckling av lagen om medlemsbanker

17.1Inledning

I lagen (1995:1570) om medlemsbanker finns bestämmelser om en särskild associationsform, medlemsbanker. En medlemsbank är ett kooperativt företag som uppvisar betydande likheter med en eko- nomisk förening. Lagen om medlemsbanker innehåller en i princip ut- tömmande civilrättslig reglering av medlemsbanker, en reglering som dock i flera avseenden bygger på föreningslagens bestämmelser.

De senaste årens lagstiftningsarbete när det gäller finansiella före- tag har varit inriktat på att samla särskilda associationsrättsliga be- stämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse men i övrigt låta den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen vara tillämplig på finansiella företag. Så har exempelvis skett med bankaktiebolag och kreditmarknadsföreningar.

Vi har fått i uppdrag att lägga fram förslag om en avveckling av lagen om medlemsbanker och att lämna förslag till särskilda associa- tionsrättsliga bestämmelser om medlemsbanker i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I anslutning därtill ska vi även lämna de övriga författningsförslag som är nödvändiga om lagen om medlemsbanker upphävs.

17.2Gällande rätt

Finansiell verksamhet i föreningsform har lång tradition i landet. Föreningsbanker har sina rötter i jordbrukskassorna som startades av jordbrukare år 1915, med syftet att genom samverkan skapa en egen kreditinstitution som jämnade ut sparandeöverskott och kredit- behov inom jordbruksrörelsen. I början bedrevs verksamheten i eko- nomiska föreningar och vände sig enbart till lantbrukare men år 1969

625

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

öppnades möjligheter för jordbrukskassor att vända sig till andra kundgrupper.1

Av 1 kap. 2 § lagen om medlemsbanker framgår att en medlems- bank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja med- lemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt. Lagen innehåller bestämmelser om hur en medlemsbank bildas och om dess organisation. Dessutom finns det associationsrättsliga bestämmelser om exempelvis återbetalning av medlemsinsatser, om revision, om fusion och om likvidation. Be- stämmelser som rör tillstånd att driva bankrörelse och om den rörel- se som en medlemsbank får driva samt andra bestämmelser som är gemensamma för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Lagen om medlemsbanker innehåller dessutom särskilda bestäm- melser om sådana europakooperativ enligt SCE-förordningen2 som har beviljats tillstånd att driva bankrörelse.

17.3Överväganden och förslag

17.3.1Utformningen av reglerna om medlemsbanker

Bedömning: Medlemsbanker bör i associationsrättsligt hänseen- de regleras av bestämmelserna i den föreslagna nya förenings- lagen. När det är motiverat med särregler för medlemsbanker, bör dessa tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vägledan- de för bedömningen av när särbestämmelser ska ställas upp bör huvudsakligen vara den motsvarande regleringen för bankaktie- bolag i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Ett bankaktiebolag är ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse. Vissa bestämmelser om bankaktiebolag finns sedan den 1 juli 2004 i 10 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. I associationsrättsligt hänseende regleras emellertid bankaktiebolagen av aktiebolagslagen – till vilken lagen om bank- och finansierings- rörelse hänvisar – kompletterad av ett mindre antal särbestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Utgångspunkten för de

1Se prop. 1995/96:74 s. 108 f.

2Rådets förordning (EG) nr 1453/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska koope- rativa föreningar.

626

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

överväganden som gjordes när denna reglering tillkom var att aktie- bolagslagens bestämmelser var tillräckliga för att skydda aktieteck- nare, aktieägare och borgenärer i allmänhet. Motiven för att ändå i vissa avseenden ha särskilda associationsrättsliga bestämmelser var av olika slag. Till en del motiverades särbestämmelserna av bankaktie- bolagens särställning, dvs. deras betydelse för stabiliteten i det finan- siella systemet och det faktum att de står under Finansinspektionens tillsyn.3

De associationsrättsliga reglerna för medlemsbanker överensstäm- mer i de flesta avseenden med föreningslagens bestämmelser. Detta är också naturligt. Medlemsbanker är i grunden kooperativa företag av samma slag som ekonomiska föreningar i allmänhet och principer- na för den associationsrättsliga regleringen bör då också vara desam- ma. Likheterna mellan medlembankerna och ekonomiska föreningar i allmänhet är av samma slag som likheterna mellan bankaktiebolag och vanliga aktiebolag. Det framstår mot den bakgrunden som lämp- ligt att applicera den lagtekniska lösning som har valts för bankaktie- bolagen – dvs. att aktiebolagslagen utgör grunden för regleringen och att de nödvändiga särbestämmelserna tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse – även på medlemsbanker. Föreningslagen bör alltså utgöra utgångspunkten för regleringen av medlemsbanker. Det kan ske genom att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse tas in en bestämmelse om att föreningslagen ska tillämpas på eko- nomiska föreningar som driver bankrörelse, om inte annat är särskilt föreskrivet. Den särreglering i avgränsade frågor som krävs – i de flesta fall i syfte att trygga den finansiella stabiliteten – bör sedan väsentligen tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

När det sedan gäller frågan vilka särbestämmelser som behövs är det naturligt att utgå från de överväganden som gjordes i samband med att regleringen av bankaktiebolagen anpassades till aktiebolags- lagen.4 De avvägningar som då gjordes framstår i allt väsentligt som helt relevanta även i detta sammanhang. Vi har t.ex. inte funnit an- ledning att generellt lagreglera medlemsbanker mera ingående än bankaktiebolag. Mot denna bakgrund bör regleringen av bankaktie- bolagen tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av behovet av särbestämmelser för medlemsbanker.

3Se prop. 1997/98:166 s. 1.

4Se främst prop. 1997/98:166.

627

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

17.3.2Behovet av särreglering för medlemsbanker

Bildande

Förslag: Den nya föreningslagens bestämmelser om bildande av en ekonomisk förening och om innehållet i föreningens stadgar ska tillämpas även på medlemsbanker.

För att en medlemsbank ska få bildas och kunna registreras ska det dessutom krävas att de särskilda förutsättningar för till- stånd som uppställs i 3 kap. lagen om bank- och finansierings- rörelse är uppfyllda. Det nuvarande kravet på att en medlemsbank ska anmälas för registrering inom fyra månader från det att den fick tillstånd att driva bankrörelse utmönstras.

En medlemsbank definieras i dag som en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt. Så bör det vara även i fortsättningen. Vad som är speciellt med en med- lemsbank är dock att den ska driva bankverksamhet, dvs. tillstånds- pliktig verksamhet. Den kan alltså inte starta sin verksamhet förrän sådant tillstånd har meddelats. En förutsättning för att en ekonomisk förening av det angivna slaget ska anses som en medlemsbank bör därför vara att den har fått tillstånd att driva bankrörelse (jfr defini- tionen av bankaktiebolag ”aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse”).

Detta får betydelse för hur bestämmelserna om bildande av med- lemsbanker bör utformas. De grundläggande kraven för bildande av en ekonomisk förening som vi har föreslagit framstår som ändamåls- enliga även i fråga om medlemsbanker; minst tre personer bör såle- des träffa en överenskommelse om att bilda föreningen (medlems- banken), utforma stadgar, utse en styrelse och gå in i föreningen som medlemmar. För att den därigenom bildade ekonomiska föreningen ska utgöra en medlemsbank bör emellertid dessutom krävas att den har fått tillstånd att driva bankrörelse. Detta följer dock redan av den ovan föreslagna definitionen av medlemsbank och kräver ingen ytterligare lagreglering.

Givetvis bör förekomsten av ett tillstånd att driva bankrörelse vara en förutsättning för att medlemsbanken ska kunna registreras som sådan. Även detta följer utan vidare av den föreslagna defini- tionen av medlemsbank.

628

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

I 2 kap. 5 § andra stycket lagen om medlemsbanker finns ett sär- skilt villkor för registrering av en medlemsbank, nämligen att banken har ett sådant startkapital som sägs i 3 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelsen framstår som onödig, eftersom existensen av detta startkapital också är en förutsättning för att till- stånd att bedriva bankrörelse ska kunna meddelas. Vi föreslår alltså inte någon bestämmelse av det aktuella slaget.

Enligt 2 kap. 5 § lagen om medlemsbanker ska en nybildad med- lemsbank anmälas för registrering senast fyra månader från det att den fick tillstånd att driva bankrörelse. Någon motsvarande bestäm- melse finns inte för bankaktiebolag. Enligt vår mening bör i stället den sexmånadersfrist, räknad från bildandet av föreningen, som vi har föreslagit i fråga om ekonomiska föreningar i allmänhet, gälla. Det kan tilläggas att denna sexmånadersfrist enligt en särskild be- stämmelse i 3 kap. 9 § lagen om bank- och finansieringsrörelse ska räknas från det att föreningen fick tillstånd att bedriva bankrörelse.

Stadgar

Förslag: En medlemsbanks stadgar ska inte behöva innehålla upp- gift om användningen av medlemsbankens vinst.

Bestämmelserna i lagen om medlemsbanker om innehållet i medlems- bankens stadgar överensstämmer i allt väsentligt med föreningslagens motsvarande bestämmelser. Två avvikande bestämmelser finns dock; medlemsbankens stadgar ska innehålla uppgift om de rörelsegrenar som banken avser att bedriva och uppgift om villkoren för medlem- skap i banken.

Den förstnämnda bestämmelsen motsvarar närmast vad som sägs i föreningslagen om att stadgarna ska ange verksamhetens art. Vi har föreslagit en bestämmelse om att stadgarna i en ekonomisk för- ening ska ange vilken verksamhet som föreningen ska bedriva. Den bestämmelsen framstår som tillräcklig även för medlemsbanker. Det kan tilläggas att regleringen för bankaktiebolag inte innehåller någon bestämmelse av det slag som i dag finns i lagen om medlems- banker.

Vårt förslag till ny föreningslag innehåller inget krav på att stad- garna ska innehålla uppgift om villkoren för medlemskap. Enligt vår mening finns det inte heller tillräcklig anledning att i detta avse-

629

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

ende ställa andra krav på stadgarna för en medlemsbank än på stad- garna för en vanlig ekonomisk förening. Vi föreslår därför inte hel- ler i denna del någon särbestämmelse för medlemsbanker. Det kan tilläggas att en medlemsbank som inom öppenhetsprincipens ramar vill uppställa särskilda villkor för medlemskap i banken givetvis ändå kan göra detta.

En annan skillnad mellan föreningslagen och lagen om medlems- banker är att stadgarna för en medlemsbank inte behöver innehålla något om hur vinsten ska fördelas. Detta har motiverats med att banken inte borde bindas upp vid bestämmelser om vinstutdelning.5 Vi gör ingen annan bedömning. I detta avseende bör därför lagen om bank- och finansieringsrörelse innehålla en särbestämmelse av angivet slag.

Medlemskap

Förslag: Den nya föreningslagens bestämmelser om medlemskap i en ekonomisk förening ska gälla även för medlemsbanker. Det ska dock inte vara möjligt att anta s.k. investerande medlemmar.

En juridisk person som en medlemsbank har ett dominerande inflytande i ska liksom hittills inte kunna vara medlem i banken.

En medlemsbanks verksamhet består i att banken i medlemmarnas intresse driver bankverksamhet som medlemmarna deltar i genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt. I av- snitt 6.5.2 har föreslagits att ekonomiska föreningar ska kunna anta medlemmar som inte har för avsikt att delta i föreningens verksam- het men som betalar medlemsinsats och har rösträtt, s.k. investerande medlemmar. Vi bedömer dock att dessa bestämmelser inte kommer att vara av någon praktisk betydelse för medlemsbanker och lämnar därför inte något förslag om att medlemsbanker ska kunna anta in- vesterande medlemmar.

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket lagen om medlemsbanker får en juridisk person som en medlemsbank har ett dominerande inflytan- de i inte vara medlem i banken. Motsvarande reglering saknas i och för sig för bankaktiebolag. Ett borttagande av bestämmelsen skulle emellertid kunna öppna för kringgåenden av det kooperativa krav som gäller för alla ekonomiska föreningar. Vi föreslår därför att en

5 Se prop. 1995/96:74 s. 150.

630

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

motsvarande särbestämmelse tas in i lagen om bank- och finansie- ringsrörelse.

I övrigt torde de bestämmelser om medlemskap som enligt den föreslagna nya föreningslagen ska gälla för ekonomiska föreningar i allmänhet vara väl lämpade också för medlemsbanker.

Extern verksamhet

Förslag och bedömning: En medlemsbanks ekonomiska verk- samhet ska huvudsakligen bedrivas i medlemsbanken eller dess dotterföretag. Vårt förslag om att ekonomiska föreningar ska kunna bedriva extern verksamhet (se avsnitt 6.6.1) bör inte gälla för medlemsbanker.

Vi har i avsnitt 6.6.1 föreslagit att den ekonomiska verksamhet som en ekonomisk förening bedriver huvudsakligen ska utövas i förening- en eller i dess dotterföretag. Den föreslagna regleringen får bl.a. till följd att den kooperativa samhandeln kan komma att utövas mellan å ena sidan medlemmen och å andra sidan ett dotterbolag till för- eningen eller, i mindre utsträckning, ett annat företag. Vi har inte funnit anledning att föreslå någon annan reglering i fråga om med- lemsbanker. Om medlemmarnas deltagande i den kooperativa verk- samheten sker genom att de sätter in respektive lånar pengar från ett annat företag, som genom ägande eller avtal är knutet till medlems- banken, förutsätter detta dock uppenbarligen att också detta andra företag har de tillstånd som krävs enligt lagen om bank- och finan- sieringsrörelse.

En särskild fråga är om medlemsbanker även ska kunna tillämpa de föreslagna bestämmelserna om extern verksamhet, så att en större del av den kooperativa verksamheten ska kunna bedrivas utanför medlemsbanken eller dess dotterföretag. Det är vanskligt att bedöma om det finns något behov av detta; behovet torde i vart fall inte vara stort. En omfattande extern verksamhet torde försvåra Finansinspek- tionens tillsyn. Vi föreslår därför att de särskilda bestämmelserna om extern verksamhet inte ska gälla för medlemsbanker.

631

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

Föreningsstämma

Förslag: Den nya föreningslagens bestämmelser om förenings- stämma ska gälla även för medlemsbanker. Liksom hittills ska styrelsen och den verkställande direktören få lämna upplysningar till medlem endast om det kan göras utan nämndvärd olägenhet för enskild.

I allt väsentligt bör de bestämmelser om föreningsstämman som framgår av vårt förslag till ny lag om ekonomiska föreningar kunna tillämpas även på medlemsbanker. Så bör exempelvis bestämmel- serna om utomståendes rätt att närvara vid föreningsstämma gälla även för medlemsbanker. För en sådan närvarorätt krävs enligt huvud- regeln att föreningsstämman beslutar om detta. I de fall då sekretess- hänsyn gör det nödvändigt att stänga utomstående ute har stämman således möjlighet att avslå en begäran från utomstående att vara med vid stämman.

Lagen om medlemsbanker innehåller en särskild begränsning i styrelsens och verkställande direktörens möjligheter att lämna ut uppgifter till medlemmarna. Uppgifter får sålunda lämnas ut endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. Den verk- samhet som en medlemsbank bedriver är av sådant slag att det är rimligt att behålla denna bestämmelse. En särreglering med denna innebörd bör därför tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Medlemsbankens ledning

Förslag: Kravet på antalet styrelseledamöter i en medlemsbank anpassas till vad som gäller för ekonomiska föreningar i allmän- het. En medlemsbanks styrelse ska således ha minst tre ledamöter. Liksom hittills ska minst hälften av ledamöterna i en medlems- bank vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsom- rådet. Flertalet ledamöter ska vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag.

Enligt 6 kap. 1 § lagen om medlemsbanker ska en medlemsbank ha en styrelse med minst fem ledamöter. Detsamma gällde tidigare även för bankaktiebolag. Regleringen för bankaktiebolag har emellertid i

632

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

detta avseende anpassats till vad som gäller för aktiebolag i allmän- het. Några skäl till att det minsta antalet styrelseledamöter i ett bankaktiebolag borde bestämmas till fem hade, menade man, inte framkommit och intresset av enhetlighet talade för att samma reg- ler borde gälla för såväl större aktiebolag som bankaktiebolag.6 Vi har inte funnit anledning att göra någon annan bedömning och före- slår därför att minsta antalet styrelseledamöter i en medlemsbank ska vara detsamma som i en ekonomisk förening i allmänhet, dvs. tre.

I dag gäller att minst hälften av styrelseledamöterna i en med- lemsbank ska vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbets- området, det s.k. bosättningskravet (se 6 kap. 3 § lagen om med- lemsbanker). Vi har i fråga om ekonomiska föreningar i allmänhet föreslagit att bosättningskravet ska tas bort. När det gäller medlems- banker gör sig emellertid särskilda hänsyn gällande, sammanhängande med bankväsendets betydelse för den finansiella stabiliteten och den tillsyn som till följd av detta måste kunna utövas över bankerna. Bosättningskravet bör därför finnas kvar, såvitt gäller medlemsbanker. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen om bank- och finansie- ringsrörelse.

Av 6 kap. 3 § fjärde stycket lagen om medlemsbanker framgår att av en medlemsbanks styrelseledamöter får högst en för varje påbörjat femtal vara anställd i medlemsbanken (”femtalsregeln”). Vid denna beräkning tas inte hänsyn till arbetstagarrepresentanter som har ut- setts enligt lagen om styrelserepresentanter för de privatanställda. Även i detta avseende har det tidigare gällt motsvarande bestäm- melser för bankaktiebolag. Syftet har varit att stärka styrelsens obe- roende i förhållande till anställda i ledande positioner. För bank- aktiebolagen har denna reglering numera ersatts av en bestämmelse om att flertalet av styrelsens ledamöter ska vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag. Vid tillkomsten av denna bestämmelse framhölls bl.a. att femtalsregeln innebar en alltför kraftig begränsning av andelen anställda i styrelsen.7 Enligt vår mening kan det i och för sig finnas anledning att ställa särskilda krav på sammansättningen av en med- lemsbanks styrelse. Det finns emellertid inte skäl att i detta avse- ende gå längre än vad som är fallet i fråga om bankaktiebolag. Den s.k. femtalsregeln bör därför ersättas med en bestämmelse om att flertalet styrelseledamöter i en medlemsbank ska vara personer som

6Se prop. 1997/98:166 s. 110 f.

7Se prop. 1997/98:166 s. 110 f.

633

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderföretag.

Vårt förslag till ny föreningslag innebär bl.a. att det aldrig är obli- gatoriskt att ha en verkställande direktör i en ekonomisk förening. Den motsvarande regleringen för bankaktiebolag ansluter till vad som enligt aktiebolagslagen gäller för publika aktiebolag. Det innebär att ett bankaktiebolag alltid ska ha en verkställande direktör. Det finns också ett uttryckligt förbud för den verkställande direktören att vara styrelseordförande (se 10 kap. 6 § lagen om bank- och finan- sieringsrörelse). Vi anser att detsamma bör gälla för medlemsbanker.

I 6 kap. 4 § lagen om medlemsbanker finns några bestämmelser som avviker både från den nuvarande föreningslagen och från vad som gäller för bankaktiebolag. Bestämmelserna ger utrymme för att utse flera verkställande direktörer i en och samma medlemsbank och tillåter även att det utses ställföreträdare för en verkställande direk- tör. I 6 kap. 6 § samma lag finns dessutom särskilda bestämmelser om s.k. delegater, dvs. personer som ensamma eller tillsammans med annan har fått i uppdrag av styrelsen att vidta sådana åtgärder som det annars är styrelsens uppgift att vidta. Sådan delegation får även ske till särskilda ledningsorgan för visst område eller för ett eller flera bankkontor. Motsvarande bestämmelser gällde tidigare även för bankaktiebolag men har numera tagits bort.8 Något skäl att be- hålla bestämmelser av detta slag just för medlemsbanker har inte framkommit. De bör därför inte finnas med i det nya regelverket.

Revision och allmän granskning

Förslag: Den nya föreningslagens bestämmelser om revision och allmän granskning ska tillämpas även på medlemsbanker. För en medlemsbank ska emellertid gälla att den alltid ska ha minst en revisor och att minst en revisor som föreningsstämman har utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har av- lagt revisorsexamen.

Vi har i avsnitt 11.2.1 föreslagit att revisionsplikten för ekonomiska föreningar ska begränsas till att gälla vissa större föreningar och att den som utses till revisor alltid ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. För merparten av de ekonomiska föreningarna kom-

8 Se prop. 1997/98:166 s. 112–115.

634

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

mer det därmed inte att vara obligatoriskt med granskning genom en kvalificerad revisor. Den särskilda arten av en medlemsbanks verksamhet gör det emellertid naturligt att medlemsbanker alltid blir föremål för kvalificerad granskning och att denna granskning ut- förs under medverkan av revisorer som är särskilt kvalificerade. Vi föreslår därför att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse tas in särbestämmelser om att en medlemsbank alltid ska vara föremål för revision genom en auktoriserad eller godkänd revisor och att minst en revisor som föreningsstämman har utsett ska vara aukto- riserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Detta överensstämmer med gällande rätt.

De övriga bestämmelserna om revision i den föreslagna nya för- eningslagen – om granskningens innehåll, revisionsberättelsens inne- håll, tystnadsplikt och uppgiftsskyldighet m.m. – bör gälla även i fråga om medlemsbanker. Bestämmelserna kommer att kompletteras av de särskilda bestämmelser om revision av banker som redan finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse, t.ex. om Finansinspektionens möjlighet att utse ytterligare revisorer och om revisorers rapporte- ringsskyldighet till Finansinspektionen (se 13 kap. 9 och 10 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse).

Lagen om medlemsbanker innehåller bestämmelser om allmän granskning genom lekmannarevisor (se 7 b kap. lagen om medlems- banker). Dessa överensstämmer i allt väsentligt med de bestämmel- ser om allmän granskning som vi har föreslagit ska tas in i den nya föreningslagen. Den nya föreningslagens bestämmelser i detta av- seende bör därför gälla även för medlemsbanker. Vårt förslag till ny föreningslag innebär att det i vissa fall, när föreningen saknar revisor, måste utses en lekmannarevisor. I en medlemsbank kommer dock bestämmelserna om lekmannarevisor aldrig att vara obligatoriska, eftersom det alltid ska finnas en revisor.

Medlemsinsatser och förlagsinsatser

Förslag: Föreningslagens bestämmelser om medlemsinsatser och förlagsinsatser ska tillämpas även på medlemsbanker. Medlems- insatser och förlagsinsatser ska dock alltid betalas i pengar. Vissa särbestämmelser ska gälla vid återbetalning av medlemsinsatser.

635

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

Betalning av medlemsinsatser i en ekonomisk förening kan fullgöras i pengar men även på annat sätt. För medlemsbanker gäller däremot att medlemsinsatser – liksom förlagsinsatser – alltid ska betalas i pengar (se 1 kap. 4 § och 5 kap. 1 § lagen om medlemsbanker). Detta ska bl.a. ses mot bakgrund av verksamhetens art och bestämmelsen i 3 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse om att en med- lemsbank ska ha ett startkapital om minst fem miljoner euro vid tidpunkten för beslut om tillstånd. Det är naturligt att detta krav på betalning i pengar förs över till den nya regleringen.

Bestämmelserna om återbetalning av medlemsinsatser i 4 kap. 1 § lagen om medlemsbanker skiljer sig i ett par avseenden från de motsvarande bestämmelserna i 4 kap. 1 § i den nuvarande förenings- lagen. Utbetalning får sålunda verkställas endast en gång per kvartal och endast efter Finansinspektionens tillstånd. Inspektionen ska ge tillstånd till utbetalning om inte bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Också bestämmelserna om hur det belopp som kan återbetalas ska bestämmas skiljer sig något från förenings- lagens bestämmelser. Vi bedömer att dessa särbestämmelser bör finnas kvar.

Fusion

Förslag: I lagen om bank- och finansieringsrörelse tas in särskilda bestämmelser om fusioner som avser medlemsbanker. Bestämmel- serna utformas med motsvarande reglering för bankaktiebolag som förlaga.

Bestämmelserna om fusion i 10 kap. lagen om medlemsbanker över- ensstämde tidigare till stora delar med föreningslagens motsvarande bestämmelser. De omfattande förändringar i föreningslagens fusions- bestämmelser som trädde i kraft den 15 februari 20089 åtföljdes emellertid inte av några förändringar i lagen om medlemsbanker. Så- väl till innehåll som till struktur avviker därför bestämmelserna om fusion i lagen om medlemsbanker betydligt från regleringen i för- eningslagen.

Våra förslag till bestämmelser om fusion mellan ekonomiska föreningar i allmänhet överensstämmer nära med aktiebolagslagens bestämmelser om fusion. Det är därför av intresse att se hur bestäm-

9 Se prop. 2007/08:15.

636

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

melserna om fusion mellan bankaktiebolag förhåller sig till de sist- nämnda bestämmelserna. Av 10 kap. lagen om bank- och finansie- ringsrörelse följer att fusioner som avser bankaktiebolag i väsentliga avseenden följer aktiebolagslagen. Några skillnader finns dock. Fram- för allt innehåller 10 kap. 18–22 §§ lagen om bank- och finansierings- rörelse bestämmelser som ersätter aktiebolagslagens bestämmelser om tillstånd till verkställande av fusionsplan. Bestämmelserna innebär bl.a. att tillståndsfrågan prövas av Finansinspektionen eller regeringen, inte av Bolagsverket. För tillstånd krävs bl.a. att bolagets borge- närer har tillförsäkrats en betryggande säkerhet och att fusionen är förenlig med insättares och andra fordringsägares intressen. Förfa- randet innefattar dock ingen möjlighet för borgenärerna att mot- sätta sig fusionen och få frågan prövad i domstol. Att regleringen utformats på ett i förhållande till aktiebolagslagen avvikande sätt beror på att det förfarande som föreskrivs i den lagen inte har ansetts praktiskt genomförbart på bankområdet.10 För bankaktiebolagen gäller också något avvikande bestämmelser i fråga om fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag (se 10 kap. 24 och 25 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse).

Vi föreslår mot denna bakgrund att den nya föreningslagens bestämmelser om fusion ska tillämpas även på medlemsbanker, dock att det bör införas vissa särskilda bestämmelser om tillstånd till verkställande av fusion och om fusion av helägt dotterbolag. Dessa särskilda bestämmelser bör utformas med de bestämmelser som gäller för bankaktiebolag som förebild.

I den nuvarande föreningslagen finns en omfattande reglering av s.k. gränsöverskridande fusioner. Bestämmelserna går tillbaka på ett EU-direktiv.11 Det torde i och för sig inte vara nödvändigt att genomföra direktivets bestämmelser på medlemsbanker. Direktivet har emellertid genomförts i fråga om andra finansiella företag som drivs såsom ekonomiska föreningar och regeringen har uttalat att det bör införas bestämmelser om gränsöverskridande fusioner även i fråga om medlemsbanker.12 Vi har ingen annan uppfattning. Vår bedömning är att bestämmelserna om gränsöverskridande fusioner i vårt förslag till ny föreningslag låter sig tillämpas även på med- lemsbanker och att det därför inte krävs några särbestämmelser i detta avseende.

10Se 1994/95:70 s. 135 f.

11Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gräns- överskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar; EUT L 310, 25.11.2005, s. 1,

Celex 32005L0056.

12Se prop. 2008/09:180 s. 58 f.

637

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

Likvidation

Bedömning och förslag: Föreningslagens bestämmelser om lik- vidation ska i huvudsak gälla även för medlemsbanker, dock inte bestämmelsen om att en ekonomisk förening är skyldig att gå i likvidation om verksamheten drivs under förutsättningar som uppenbarligen inte motsvarar dem under vilka registrering skedde. I stället ska en medlemsbank vara skyldig att gå i likvidation om dess tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att den har fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse.

Bestämmelserna om likvidation i lagen om medlemsbanker över- ensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna i den nuvarande föreningslagen. Bestämmelserna om när företaget är skyldigt att gå i likvidation är dock något annorlunda utformade. Å ena sidan sak- nar lagen om medlemsbanker bestämmelser dels om att banken ska gå i likvidation om den drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett, dels om att banken ska gå i likvidation om den enligt bestämmelser i stad- garna är skyldig att gå i likvidation (jfr 11 kap. 4 § första stycket 1 och 2 föreningslagen). Å andra sidan är en medlemsbank skyldig att gå i likvidation i tre situationer som inte nämns i föreningslagen, dels om medlemsbankens rörelse inte har öppnats inom ett år från dess bildande, dels om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndsplik- tig finansiell rörelse, och dels om medlemsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation (se 9 kap. 4 § lagen om medlemsbanker).

Enligt vår mening bör bestämmelserna om när en medlemsbank är skyldig att gå i likvidation i princip vara desamma som för eko- nomiska föreningar i allmänhet. Dock är det naturligt att det även i fortsättningen finns en särskild bestämmelse om att medlemsbanken ska gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats. Detta överensstämmer med vad som gäller för bankaktiebolag (se 10 kap. 31 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). När det där- emot gäller bestämmelsen om att en medlemsbank ska gå i likvida- tion om dess rörelse inte har öppnats inom ett år från bildandet kan det konstateras att det tidigare gällde en likadan bestämmelse för bankaktiebolag men att den har upphävts. Vi föreslår att bestämmel- sen utmönstras även såvitt gäller medlemsbanker. Detsamma gäller

638

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

bestämmelsen om att medlemsbanken är skyldig att gå i likvidation efter s.k. överskottskonkurs; här bör i stället gälla vad som före- skrivs i såväl den nuvarande föreningslagen som vårt förslag till ny föreningslag, nämligen att rätten i samband med beslutet att avsluta konkursen självmant ska besluta att föreningen ska gå i likvidation (se 11 kap. 19 § i den nuvarande föreningslagen).

Som ovan har nämnts innehåller föreningslagen, men inte lagen om medlemsbanker, en likvidationsbestämmelse som anknyter till likvidationsskyldighet enligt stadgarna. Den motsvarande bestäm- melsen i aktiebolagslagen gäller även för bankaktiebolag.13 Vi har inte kunnat finna något skäl för att en sådan bestämmelse inte ska gälla även för medlemsbanker. Behovet av en särskild bestämmelse om att en medlemsbank ska gå i likvidation när dess verksamhet inte drivs på ett sätt som motsvarar de förutsättningar under vilka regi- strering skedde synes däremot mycket begränsat. I denna situation torde i stället den naturliga sanktionen vara att tillståndet att bedriva bankrörelse återkallas, vilket i sin tur kan leda till att banken blir skyldig att gå i likvidation. Denna bestämmelse bör därför – liksom i dag – inte gälla för medlemsbanker.

Vi har föreslagit att ekonomiska föreningar, liksom aktiebolag, ska vara skyldiga att gå i likvidation om års- eller koncernredovis- ningar inte ges in i tid. En motsvarande bestämmelse gäller redan för bankaktiebolag. Det är naturligt att detsamma gäller även för med- lemsbanker.

När det gäller regleringen av frågor om likvidation i övrigt be- dömer vi att de bestämmelser som vi har föreslagit ska gälla för ekonomiska föreningar även bör tillämpas på medlemsbanker.

Upplösning utan föregående likvidation

Förslag: Föreningslagens regler om upplösning utan föregående likvidation ska inte gälla för medlemsbanker.

Vårt förslag innebär att en ekonomisk förening ska kunna upphöra utan föregående likvidation, dels vid långvarig passivitet (jfr 11 kap. 18 § i den nuvarande föreningslagen), dels genom ett förenklat för- farande. Med hänsyn till arten av den verksamhet som en medlems-

13 Om skälen för det, se prop. 1997/98:166 s. 152.

639

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

bank driver är det inte lämpligt att bestämmelserna om upplösning utan föregående likvidation gäller för medlemsbanker.

Tillståndsprövning

Förslag: Frågor om dispens från de s.k. bosättningskraven ska i fortsättningen alltid prövas av Finansinspektionen. Finansinspek- tionens beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I lagen om medlemsbanker finns flera bestämmelser om att Finans- inspektionen ska pröva skilda frågor, t.ex. frågor om dispens från bosättningskraven (se bl.a. 6 kap. 3 § lagen om medlemsbanker) eller frågor om verkställande av fusionsavtal (se 19 kap. 5 § samma lag). Särskilda överklagandebestämmelser saknas, varav torde följa att inspektionens beslut, i den mån det kan överklagas, ska överklagas till regeringen. Enligt de nämnda bestämmelserna ska emellertid ett ärende i vissa fall prövas av regeringen redan i första instans, näm- ligen om det är av principiell betydelse eller synnerlig vikt (eller, såvitt gäller ärende om verkställande av fusionsavtal, särskild vikt).

Enligt våra utredningsdirektiv ska vi lämna förslag som innebär att förvaltningsbeslut enligt associationsrättslig lagstiftning i fort- sättningen ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det talar för att också beslut av de nämnda slagen i fortsättningen bör över- klagas till allmän förvaltningsdomstol. I så fall bör emellertid också den nuvarande ordningen där vissa beslut av de aktuella slagen prövas direkt av regeringen frångås; alla beslut borde i första instans prövas av Finansinspektionen och överklagande alltid handläggas av allmän förvaltningsdomstol.

När det gäller dispens från bosättningskraven anser vi att det är denna lösning som bör väljas. I praktiken torde det inte förekomma att ett sådant dispensärende är av den vikt och betydelse att det finns skäl att låta regeringen pröva ärendet. När det gäller dispens från motsvarande bosättningskrav för styrelseledamöter m.fl. i bank- aktiebolag gäller dessutom redan att ärendena alltid ska prövas av Finansinspektionen.

Den prövning som ska göras i ett ärende om tillstånd till verk- ställande av fusionsplan torde däremot ha ett visst näringsrättsligt inslag. Ärendetypen har därför stora likheter med flera andra ärende- typer – av mera renodlat näringsrättslig natur – som regleras i lagen

640

SOU 2010:90

Avveckling av lagen om medlemsbanker

om bank- och finansieringsrörelse och för vilka gäller att ärendet ska överlämnas till regeringen om det är av principiell betydelse eller särskild vikt (se t.ex. 1 kap. 8 §, 3 kap. 8 § och 4 kap. 5 §). Vi är mot den bakgrunden inte beredda att föreslå några förändringar i denna del.

17.3.3Europakooperativ som driver bankrörelse

Förslag: Lagen om europakooperativ görs tillämplig även på europakooperativ som driver bankrörelse. I lagen om bank- och finansieringsrörelse införs bestämmelser som för detta slag av europakooperativ kompletterar bestämmelserna i SCE-förord- ningen och lagen om europakooperativ. Bestämmelserna utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser för europakoopera- tiv som driver finansieringsrörelse i 12 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Bestämmelser om europakooperativ finns i rådets förordning (EG) nr 1453/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska koopera- tiva föreningar (SCE-förordningen). Dessa bestämmelser komplet- teras, såvitt gäller europakooperativ i allmänhet, av lagen (2006:595) om europakooperativ. Ytterligare kompletterande bestämmelser finns, såvitt gäller europakooperativ som bedriver finansieringsrörelse, i 12 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den lagtekniska upp- byggnaden av regleringen är komplicerad. Sålunda innehåller för- ordningen i vissa fall direkta hänvisningar till den nationella lag som tilllämpas på kooperativa föreningar. Så är fallet t.ex. när det gäller regler om avveckling och likvidation (artikel 72). Vidare innehåller förordningen en generell hänvisning till den på kooperativa föreningar tillämpliga nationella rätten beträffande sådana frågor som inte reg- leras i förordningen eller i andra EG-regler om europakooperativ (artikel 8). Detta innebär att stora delar av föreningslagen är tillämp- lig på europakooperativ med säte i Sverige (t.ex. bestämmelserna om förlagsandelar). Förordningen hänvisar även i vissa fall till den nationella lag som är tillämplig på publika aktiebolag. Det gäller exempelvis i fråga om regler om registrering av europakooperativ (artikel 11). Det innebär att aktiebolagslagens registreringsbestäm- melser kommer att vara tillämpliga på europakooperativ med säte i Sverige. Till detta kommer att innebörden av de kompletterande

641

Avveckling av lagen om medlemsbanker

SOU 2010:90

bestämmelserna i lagen om europakooperativ i en del fall bestäms genom hänvisningar till bestämmelser i föreningslagen.

När det gäller medlemsbanker är den lagtekniska regleringen något annorlunda. Här kompletteras SCE-förordningen inte av lagen om europakooperativ utan av särskilda bestämmelser i 1 a kap. lagen om medlemsbanker. Dessa är i allt väsentligt parallella med bestämmel- serna i lagen om europakooperativ men deras innebörd bestäms till viss del genom hänvisningar till lagens bestämmelser om medlems- banker. En annan skillnad är att SCE-förordningens hänvisningar till nationella bestämmelser om kooperativ här måste tolkas som hänvisningar till de allmänna bestämmelserna om medlemsbanker.

Lagstiftaren har alltså, när det gäller europakooperativ som be- driver bankrörelse, valt att införa kompletterande bestämmelser i lagen om medlemsbanker i stället för att låta dessa europakooperativ om- fattas av lagen om europakooperativ. Detta ska ses mot bakgrund av att lagen om medlemsbanker innehåller en i princip fullständig associationsrättslig reglering av den motsvarande svenska associa- tionsformen, medlemsbankerna, en reglering som formellt är helt åtskild från den som gäller för ekonomiska föreningar i allmänhet. Vårt förslag innebär att medlemsbankerna i framtiden kommer att utgöra ekonomiska föreningar och att den huvudsakliga associa- tionsrättsliga regleringen av dessa ska finnas i den nya förenings- lagen. Mot den bakgrunden är det naturligt att europakooperativ som bedriver bankrörelse i framtiden regleras på samma sätt som andra svenska europakooperativ, dvs. SCE-förordningens bestämmelser bör kompletteras av lagen om europakooperativ. De särbestämmelser som behövs på grund av europakooperativens finansiella särart bör

– på samma sätt som är fallet i fråga om europakooperativ som dri- ver finansieringsrörelse – tas in i lagen om bank- och finansierings- rörelse. Dessa bör lämpligen utformas med den lagens bestämmelser om europakooperativ som driver finansieringsrörelse som förebild.

642

18Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

18.1Inledning

I avsnitt 2.1 har vissa särskilda former av ekonomiska föreningar redovisats. Gemensamt för dessa föreningsformer är att de regleras genom särskilda lagar men att dessa särskilda lagar också hänvisar till föreningslagen. De föreningsformer som åsyftas är bostadsrätts- föreningar, kooperativa hyresrättsföreningar, sambruksföreningar, kreditmarknadsföreningar och medlemsbanker. Den sistnämnda för- eningsformen har behandlats i avsnitt 17 och kommer inte att beröras närmare i detta avsnitt. En företagsform som nära ansluter till den ekonomiska föreningen är europakooperativet. Europakooperativ regleras av rådets förordning (EG) nr 1453/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-förordningen). Förordningen kompletteras av lagen (2006:595) om europakoope- rativ.

Vi har övervägt om de förändringar som vi har föreslagit för för- eningar i allmänhet bör få genomslag även för de särskilda förenings- formerna. Våra överväganden redovisas i det följande.

18.2Bostadsrättsföreningar

18.2.1Gällande rätt och våra tidigare överväganden

Bostadsrättslagens föreningsrättsliga bestämmelser finns huvudsak- ligen i 9 kap. Där regleras bl.a. frågor om stadgar, ledningsfunktioner, beslutsfattande och revision. I vårt delbetänkande, SOU 2009:37, föreslog vi att beslut om stadgeändringar och om likvidation, liksom hittills, ska fattas på två stämmor, om inte samtliga röstberättigade medlemmar i föreningen är ense om beslutet. Vi föreslog också att

643

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

ett beslut om godkännande av fusionsplan även i fortsättningen ska fattas på två stämmor, om beslutet inte biträds av minst nio tiondelar av de röstberättigade. Övriga förändringar som föreslogs i delbetän- kandet borde, ansåg vi, få genomslag även för bostadsrättsföreningar. Vi har inte omprövat dessa ställningstaganden.

Bildande, registrering, stadgar och medlemsförteckning

Ett grundläggande krav för registrering av en bostadsrättsförening är att föreningen har minst tre medlemmar, att den har antagit stad- gar och att det har utsetts styrelse och minst en revisor (se 1 kap. 2 § bostadsrättslagen). Av central betydelse i inledningsskedet för en bostadsrättsförening är även upprättandet av en ekonomisk plan, som innehåller upplysningar av betydelse för en bedömning av för- eningens verksamhet. I bostadsrättslagen uppställs detaljerade regler för upprättandet och utformningen av den ekonomiska planen. I övrigt innehåller bostadsrättslagen inte, lika lite som föreningslagen, några särskilda bestämmelser om hur en bostadsrättsförening bildas.

Bostadsrättslagen innehåller också vissa bestämmelser om vad som ska finnas i en bostadsrättsförenings stadgar. Dessa bestäm- melser finns i 9 kap. 5 § bostadsrättslagen och är i stort sett lika- lydande med bestämmelserna i 2 kap. 2 § föreningslagen, dock med kompletterande bestämmelser som är motiverade av den verksamhet en bostadsrättsförening bedriver. Exempelvis ska stadgarna innehålla uppgift om huruvida upplåtelseavgift, överlåtelseavgift och pantsätt- ningsavgift kan tas ut, liksom uppgift om de grunder enligt vilka medel ska avsättas för att säkerställa underhållet av föreningens hus.

En bostadsrättsförening ska anmälas för registrering hos Bolags- verket. Därvid gäller bestämmelserna i föreningslagen om när regi- streringsanmälan ska göras och om verkan av att anmälan har gjorts för sent. Även bestämmelserna om verkan av registrering följer för- eningslagen.

En bostadsrättsförenings styrelse ska föra en förteckning över föreningens medlemmar och över de lägenheter som är upplåtna med bostadsrätt. Av förteckningen ska för varje medlem framgå namn, postadress och uppgift om den bostadsrätt som medlemmen har.

644

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

Bostadsrättsföreningens ledning

Till följd av en hänvisning i 9 kap. 12 § bostadsrättslagen är förenings- lagens bestämmelser om en förenings ledning (styrelse m.m.) tillämp- liga även på bostadsrättsföreningar. Bostadsrättslagen innehåller dock särregler om hur styrelseledamöterna ska väljas och om vem som kan vara styrelseledamot eller styrelsesuppleant. Dessutom an- ges att föreningslagens bestämmelser om verkställande direktör inte ska tillämpas på bostadsrättsföreningar.

Revision

Av 9 kap. 26 § bostadsrättslagen framgår att bestämmelserna i 8 kap. föreningslagen ska tillämpas även för bostadsrättsföreningar. Hän- visningen till 8 kap. föreningslagen innebär att det i en bostadsrätts- förening ska finnas minst en revisor. Det finns inte – lika lite som i föreningslagen – något krav på att den som är revisor ska vara aukto- riserad eller godkänd revisor; enda undantaget är de bostadsrätts- föreningar som faller under bestämmelsen i 8 kap. 5 § förenings- lagen om ”större företag”. Med de gränsvärden som gäller i dag är det osäkert om det finns någon bostadsrättsförening som är skyldig att ha auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.1

Likvidation och fusion

Enligt 9 kap. 29 och 30 §§ bostadsrättslagen gäller bestämmelserna i föreningslagen om likvidation och fusion i tillämpliga delar även för bostadsrättsföreningar. Bostadsrättslagen innehåller dock inte någon hänvisning vare sig till föreningslagens bestämmelser om fusion mellan en ekonomisk förening och dess dotterbolag eller till föreningslagens bestämmelser om gränsöverskridande fusioner. Så- som konstaterades i delbetänkandet kommer därför – om bostads- rättslagen inte ändras – de förändringar som vi föreslår på detta område att få genomslag även för bostadsrättsföreningar.

1 Se H. Julius, B. Nilsson Hjorth, I. Uggla, Bostadsrättslagen. En kommentar, 4 uppl., s. 377.

645

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

18.2.2Överväganden och förslag

Bedömningar och förslag: Bestämmelserna om föreningens bil- dande, registrering m.m. i förslaget till ny föreningslag ska gälla även bostadsrättsföreningar.

Det bör inte införas någon möjlighet för bostadsrättsföreningar att ha investerande medlemmar eller s.k. extern verksamhet. Bostadsrättslagen bör inte längre innehålla något undantag från vad som annars gäller om verkställande direktör i en ekonomisk förening.

Bestämmelser om revision och om allmän och särskild gransk- ning i förslaget till ny föreningslag ska gälla även i fråga om bostadsrättsföreningar. Om en bostadsrättsförening inte har någon revisor, ska föreningen dock inte kunna avstå från att ha en lekmannarevisor. Om det finns särskilda skäl, ska Bolagsverket kunna utse en revisor (dvs. en auktoriserad revisor eller god- känd revisor).

Bestämmelserna om likvidation och fusion i förslaget till ny föreningslag ska, med de undantag som vi föreslagit i delbetän- kandet, tillämpas också i fråga om bostadsrättsföreningar.

Bostadsrättsföreningar är en form av ekonomisk förening som i många avseenden står ekonomiska föreningar i allmänhet nära. Det talar för att flertalet av de förändringar som vi föreslår i detta be- tänkande bör kunna tillämpas även i fråga om bostadsrättsför- eningar. Det förhållandet att verksamheten främst är inriktad på att ombesörja medlemmarnas boende kan dock motivera vissa särregler. Dessutom bör man beakta att medlemmarna i en bostadsrättsför- ening normalt är privatpersoner och att dess styrelse oftast består av de boende i föreningen, vanligen lekmän.

Vi har i avsnitt 7.5.2 föreslagit att det i den nya föreningslagen ska ställas vissa krav på de personer som bildar en ekonomisk för- ening (i förslaget benämnda ”stiftare”). Stiftarna får inte vara under- åriga, ha förvaltare enligt föräldrabalken, vara i konkurs eller under- kastade näringsförbud. Det är rimligt att ställa motsvarande krav på de personer som bildar en bostadsrättsförening. Vårt förslag om bildande av ekonomiska föreningar bör således tillämpas också på bostadsrättsföreningar.

646

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

I avsnitt 9.8.2 har vi föreslagit att medlemsförteckningen ska innehålla uppgift om bl.a. personnummer. Detta krav bör lämpligen ställas även på en bostadsrättsförenings medlemsförteckning.

Vi har också föreslagit vissa ändringar i fråga om innehållet i en ekonomisk förenings stadgar. Enligt vår mening bör bestämmel- serna om bostadsrättsföreningars stadgar även i fortsättningen i allt väsentligt följa vad som gäller för ekonomiska föreningar i allmän- het. 9 kap. 5 § bostadsrättslagen bör därför utformas med den nya föreningslagen som förebild. Särbestämmelser om bostadsrättsför- eningars stadgar som har sin grund i föreningarnas särart bör dock behållas.

I avsnitt 10 har vi föreslagit vissa förändringar i bestämmelserna om styrelse och verkställande direktör. Vad vi har föreslagit lämpar sig väl även för bostadsrättsföreningar. I dag innehåller bostads- rättslagen en bestämmelse om att föreningslagens bestämmelser om verkställande direktör inte gäller för bostadsrättsföreningar. Det innebär bl.a. att en bostadsrättsförening aldrig är skyldig att ha en verkställande direktör. Vi föreslår att föreningslagens nuvarande krav på att vissa större ekonomiska föreningar ska ha en verkställande direktör tas bort (se avsnitt 10.3.6). Det finns mot den bakgrunden inte någon anledning att behålla det aktuella undantaget i bostads- rättslagen. Detta bör alltså tas bort.

I avsnitt 11.2.1 har vi föreslagit att revisionsplikten för ekono- miska föreningar begränsas till att gälla vissa större föreningar och att den som utses som revisor i en förening alltid ska vara auktori- serad eller godkänd revisor. Eftersom 9 kap. 26 § bostadsrättslagen innehåller en allmän hänvisning till föreningslagens bestämmelser om revision, blir dessa nya bestämmelser tillämpliga även på bo- stadsrättsföreningar, såvida inte bostadsrättslagen ändras. De skäl som vi har redovisat för att revision endast ska kunna utföras av en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor är relevanta även för bostadsrättsföreningar. Också i bostadsrättsföreningar bör därför benämningen ”revision” vara förbehållen sådan granskning som ut- förs av en auktoriserad eller godkänd revisor. Enligt vårt förslag till ny föreningslag ska det inte gälla någon revisionsplikt för föreningar som inte uppnår vissa i lagen preciserade gränsvärden. Så bör vara fallet även för bostadsrättsföreningar. För ekonomiska föreningar i allmänhet föreslår vi att en förening som saknar revisor som huvud- regel ska ha en lekmannarevisor som utför s.k. allmän granskning. Men vi föreslår också att föreningen genom bestämmelser i stad- garna ska kunna ”välja bort” den allmänna granskningen. Enligt vår

647

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

mening gör sig dock särskilda hänsyn gällande när det är fråga om bostadsrättsföreningar. Verksamheten i sådana föreningar rör med- lemmarnas boende och det är därför, av bostadssociala skäl, särskilt viktigt att eventuella brister i föreningarnas förvaltning uppmärk- sammas och åtgärdas. Enligt vår mening bör därför en bostadsrätts- förening som saknar revisor alltid ha i vart fall en lekmannarevisor; någon möjlighet att välja bort den allmänna granskningen bör alltså inte finnas. I lagen bör dessutom införas en särskild bestämmelse som gör det möjligt för Bolagsverket att besluta att en bostads- rättsförening ska ha en revisor, dvs. en bestämmelse som motsvarar den som finns i 8 kap. 5 § i den nuvarande föreningslagen.

I övrigt bör det som vi har föreslagit om revision, allmän gransk- ning och särskild granskning i ekonomiska föreningar gälla även bostadsrättsföreningar.

De förslag som vi har lagt fram beträffande fusion respektive likvidation i ekonomiska föreningar (se avsnitten 15.2.4 och 15.4.4) bör gälla även ifråga om bostadsrättsföreningar. När det gäller frågor om fusion och likvidation bör bostadsrättslagen därför även i fortsättningen hänvisa till föreningslagen, dock med undantag för de särbestämmelser som vi har föreslagit i vårt delbetänkande.

Vi har även föreslagit bestämmelser om att ekonomiska föreningar ska få anta investerande medlemmar och kunna bedriva sin verksam- het externt (se avsnitten 6.5.2 respektive 6.6.1). För en bostads- rättsförening framstår behovet av sådana bestämmelser som ytterst begränsat. Inte heller de bestämmelser om s.k. extern verksamhet som vi har föreslagit ska tas in i den nya föreningslagen synes fylla något syfte för bostadsrättsföreningar. Dessa bestämmelser bör därför inte gälla för bostadsrättsföreningar.

18.3Kooperativa hyresrättsföreningar

18.3.1Gällande rätt och våra tidigare överväganden

Föreningsrättsliga bestämmelser för kooperativa hyresrättsförening- ar finns i 2 kap. lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt. I kapitlet hänvisas i stor utsträckning till föreningslagens bestämmelser.

Vi föreslog i vårt delbetänkande att beslut om stadgeändringar och om likvidation, liksom hittills, ska fattas på två stämmor, om inte samtliga röstberättigade medlemmar i föreningen är ense om be- slutet. Vidare föreslog vi att ett beslut om godkännande av fusions-

648

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

plan, liksom i dag, ska fattas på två stämmor, men med möjlighet att fatta beslutet på en enda stämma om det biträds av minst nio tiondelar av de röstberättigade. I övrigt ansåg vi att de förändringar som föreslogs i föreningslagen borde tillämpas även på kooperativa hyresrättsföreningar. Vi har inte omprövat dessa ställningstaganden.

Bildande, registrering, stadgar och medlemsförteckning

För registrering av en kooperativ hyresrättsförening krävs att den har minst tre medlemmar, att den har antagit stadgar samt att den har utsett en styrelse och minst en revisor (se 2 kap. 1 § lagen om kooperativ hyresrätt). Vad gäller regleringen av när en kooperativ hyresrättsförening ska anmälas för registrering och verkan av att anmälan sker för sent hänvisar lagen om kooperativ hyresrätt till för- eningslagen. Detsamma gäller regleringen av vad en kooperativ hyres- rättsförenings stadgar ska innehålla och olika frågor om föreningens medlemmar, däribland vad som ska gälla för medlemsförteckning.

Revision

Av 2 kap. 20 § lagen om kooperativ hyresrätt framgår att bestäm- melserna om revision och särskild granskning i 8 kap. förenings- lagen gäller också för kooperativa hyresrättsföreningar.

Likvidation och fusion

Bestämmelserna om likvidation och fusion i föreningslagen är, genom hänvisningar i 2 kap. 23 § respektive 24 § lagen om koope- rativ hyresrätt, tillämpliga även för kooperativa hyresrättsföreningar. Lagen om kooperativ hyresrätt innehåller dock ingen hänvisning till föreningslagens bestämmelser om fusion mellan en ekonomisk förening och dess dotterbolag eller till bestämmelserna om gräns- överskridande fusioner.

649

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

18.3.2Överväganden och förslag

Förslag och bedömningar: Bestämmelserna om bildande av en ekonomisk förening i den nya föreningslagen ska tillämpas även vid bildande av kooperativa hyresrättsföreningar.

I lagen om kooperativ hyresrätt bör inte införas bestämmel- ser som möjliggör investerande medlemmar eller s.k. extern verk- samhet.

Föreningslagens bestämmelser om revision och allmän och särskild granskning ska gälla även kooperativa hyresrättsförening- ar. En kooperativ hyresrättsförening som inte har en revisor ska dock inte kunna avstå från att ha en lekmannarevisor. Bolags- verket ska kunna besluta att föreningen ska ha en revisor, dvs. en auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

Bestämmelserna i den nya föreningslagen om likvidation och fusion ska, med de undantag som vi har föreslagit i delbetänkan- det, tillämpas också i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar.

Som nämnts ovan följer lagstiftningen för kooperativa hyresrätts- föreningar i stora delar vad som gäller för ekonomiska föreningar i allmänhet. Så bör det enligt vår mening vara även i framtiden. Vår utgångspunkt är därför att de förändringar som vårt förslag till ny föreningslag innebär bör få genomslag även i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar. Det förhållandet att verksamheten i en koope- rativ hyresrättsförening är inriktad på medlemmarnas boende kan dock, precis som för bostadsrättsföreningar, motivera särregler för kooperativa hyresrättsföreningar.

Även när det gäller kooperativa hyresrättsföreningar framstår det som rimligt att kräva att de personer som bildar en förening upp- fyller de krav som i föreningslagen ställs på stiftare. Även i övrigt bör bestämmelserna om bildande av ekonomiska föreningar gälla även för kooperativa hyresrättsföreningar.

Vi bedömer att vårt förslag om vad stadgarna för en ekonomisk förening ska innehålla passar bra även för kooperativa hyresrättsför- eningar. Även i fortsättningen bör därför lagen om kooperativ hyres- rätt, vad gäller innehållet i stadgarna, hänvisa till bestämmelserna om stadgar i föreningslagen. De särskilda krav på stadgarnas inne- håll som i dag uppställs i 2 kap. 4 § lagen om kooperativ hyresrätt – om grunderna för beräkningen av hyra respektive avsättningen av medel för underhåll – bör givetvis gälla även i fortsättningen.

650

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

Genom hänvisningen i 2 kap. 5 § lagen om kooperativ hyresrätt är föreningslagens bestämmelser om medlemsförteckningen och dess innehåll tillämpliga även på kooperativa hyresrättsföreningar. De förändringar som vi har föreslagit i dessa bestämmelser – bl.a. om innehållet i förteckningen och om hur den ska bevaras – bör få genomslag även på kooperativa hyresrättsföreningar.

De nya reglerna om revision och allmän granskning av ekono- miska föreningar som vi har föreslagit blir, om lagen om kooperativ hyresrätt inte ändras, tillämpliga även på kooperativa hyresrätts- föreningar. I avsnitt 18.2.2 har vi föreslagit att i huvudsak samma bestämmelser ska gälla för bostadsrättsföreningar, dock att en bo- stadsrättsförening alltid ska ha antingen en revisor eller en lekmanna- revisor och att Bolagsverket ska kunna besluta att en förening ska ha en revisor. Skälen för detta gör sig gällande även i fråga om ko- operativa hyresrättsföreningar. Den reglering som vi har föreslagit i fråga om revision och allmän granskning av bostadsrättsföreningar bör därför gälla även kooperativa hyresrättsföreningar.

Vi bedömer att våra förslag om fusioner mellan ekonomiska föreningar och om likvidation av ekonomiska föreningar (se avsnit- ten 15.2.4 och 15.4.4) är väl ägnade att tillämpas även i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar. Med undantag för de särbestäm- melser om förfarandet vid beslut om fusion och likvidation som vi har föreslagit i delbetänkandet bör därför de föreslagna bestäm- melserna om fusion och likvidation i den nya föreningslagen gälla även kooperativa hyresrättsföreningar. Liksom hittills bör lagen om kooperativ hyresrätt inte hänvisa till föreningslagens bestämmelser om fusion mellan moderförening och dotterbolag eller till bestäm- melserna om gränsöverskridande fusioner.

Inte heller när det gäller kooperativa hyresrättsföreningar har det framkommit något behov av bestämmelser om investerande med- lemmar eller extern verksamhet. Bestämmelserna om detta i den nya föreningslagen bör därför inte gälla kooperativa hyresrättsför- eningar.

651

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

18.4Sambruksföreningar

18.4.1Allmänt om sambruksföreningar och våra tidigare överväganden

En sambruksförening har till huvudändamål att driva jordbruk eller trädgårdsnäring för medlemmarnas gemensamma räkning. Föreningen kan dock även driva annan verksamhet, under förutsättning att denna verksamhet har ett samband med föreningens ändamål.

Bestämmelser om sambruksföreningar finns i lagen (1975:417) om sambruksföreningar. I mycket hänvisar lagen till föreningslagen, även om den dessutom innehåller vissa särskilda bestämmelser. Likhe- terna mellan sambruksföreningar och ekonomiska föreningar som bedriver näringsverksamhet är stora. I vårt delbetänkande föreslog vi därför inte några avvikande bestämmelser för sambruksföreningar.

18.4.2Överväganden och förslag

Förslag: Sambruksföreningar ska i huvudsak följa bestämmel- serna i den nya föreningslagen.

Bedömning: Bestämmelserna om extern verksamhet och om in- vesterande medlemmar bör inte tillämpas på sambruksföreningar.

Såsom vi konstaterade redan i delbetänkandet framstår skillnaderna mellan en sambruksförening och en ekonomisk förening i allmän- het inte som så stora att det finns anledning att i högre grad än i dag särbehandla sambruksföreningar. Utgångspunkten bör därför vara att de förändringar som vi föreslår i fråga om föreningar i all- mänhet bör få genomslag även på sambruksföreningar. Sålunda gör sig de överväganden som ligger bakom våra förslag om revision och allmän granskning av ekonomiska föreningar gällande även när det gäller sambruksföreningar. I dessa avseenden bör därför samma regler gälla för sambruksföreningar som för ekonomiska föreningar i all- mänhet.

De förändringar som tidigare har gjorts i föreningslagen i syfte att förbättra ekonomiska föreningars möjligheter att bedriva sin verksamhet på samma villkor som andra företag och öka förutsätt- ningarna för kapitalanskaffning har inte gjorts tillämpliga på sam-

652

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

bruksföreningar.2 En följd av det är bl.a. att det i dag inte kan före- komma förlagsinsatser i en sambruksförening. Inte heller kan en sambruksförening bedriva sin verksamhet annat än i föreningen själv; verksamheten kan alltså inte förläggas till ett annat hel- eller delägt företag. Vi har inte funnit anledning att ompröva de ställningstagan- den som har gjorts i dessa avseenden. I dag finns endast ett fåtal sambruksföreningar. Deras behov av att kunna förlägga sin verk- samhet utanför föreningen framstår i alla händelser som begränsat. Våra förslag om s.k. extern verksamhet bör därför inte gälla sam- bruksföreningar. Vi gör samma bedömning när det gäller bestäm- melserna om s.k. investerande medlemmar i den nya föreningslagen.

I de avseenden där lagen om sambruksföreningar i dag hänvisar till föreningslagen bör däremot bestämmelserna i den nya förenings- lagen tillämpas i motsvarande utsträckning på sambruksföreningar.

18.5Kreditmarknadsföreningar

18.5.1Allmänt om kreditmarknadsföreningar och våra tidigare överväganden

En kreditmarknadsförening är en förening som har fått Finansinspek- tionens tillstånd att bedriva finansieringsrörelse. Associationsrätts- liga bestämmelser om kreditmarknadsföreningar finns i 12 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Av 12 kap. 1 § framgår att bestämmelserna om ekonomiska föreningar i allmänhet gäller även för kreditmarknadsföreningar, om inte något annat anges i lagen eller är särskilt föreskrivet. Lagen innehåller emellertid i flera avseenden specialbestämmelser för kreditmarknadsföreningar. Exem- pelvis kräver lagen att föreningen har en verkställande direktör och att revisorerna är auktoriserade eller godkända revisorer. Därutöver innehåller lagen särskilda bestämmelser om fusion.

I vårt delbetänkande fann vi att det saknades skäl att inte låta de då lämnade förslagen om formerna för föreningsstämman, om ändring av stadgarna och om likvidation och annan upplösning av föreningarna få genomslag även för kreditmarknadsföreningar. Vi har inte omprövat dessa ställningstaganden.

2 Se prop. 1996/97:163.

653

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

18.5.2Överväganden och förslag

Förslag: Den nya föreningslagens bestämmelser ska i huvudsak tillämpas även på kreditmarknadsföreningar. I den utsträckning avvikande bestämmelser bedöms nödvändiga tas dessa in i 12 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Bedömning: Den nya föreningslagen ger inte anledning att införa några ytterligare särbestämmelser för kreditmarknadsför- eningar.

Mot bakgrund av att kreditmarknadsföreningar bedriver tillstånds- pliktig verksamhet, kringgärdad av särskilda bestämmelser, är det naturligt att den nuvarande särregleringen i 12 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse får bestå. Så bör det exempelvis även i fort- sättningen finnas ett generellt krav på revision, utförd av aukto- riserade eller godkända revisorer. Vårt förslag till ny föreningslag ger däremot inte anledning att införa några ytterligare särbestäm- melser för kreditmarknadsföreningar. Det medför att de föränd- ringar som den nya föreningslagen innebär i allt väsentligt bör få genomslag även på kreditmarknadsföreningar. 12 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse bör alltså liksom hittills innehålla en hänvisning till föreningslagen.

18.6Europakooperativ

18.6.1Allmänt om europakooperativ

Bestämmelser om europakooperativ finns i rådets förordning (EG) nr 1453/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska koope- rativa föreningar (SCE-förordningen). Dessa kompletteras av viss svensk lagstiftning, främst lagen (2006:595) om europakooperativ. Regelverkets uppbyggnad har beskrivits i avsnitt 17.3.2.

654

SOU 2010:90

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

18.6.2Överväganden och förslag

Förslag: I lagen om europakooperativ införs en möjlighet för europakooperativ med säte i Sverige att anta investerande med- lemmar.

Kravet på att ledamöterna i ett europakooperativs tillsyns- organ ska ha viss bosättning tas bort.

Lagen om europakooperativ innehåller inte någon generell hänvis- ning till föreningslagens bestämmelser. I stället innehåller lagen, till- sammans med SCE-förordningen, de bestämmelser som har bedömts vara nödvändiga för europakooperativ. Lagen hänvisar alltså i vissa särskilt preciserade avseenden till föreningslagen. Enligt vår bedöm- ning bör denna ordning bestå. Hänvisningarna till den nuvarande föreningslagen bör alltså bytas ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

Enligt artikel 14.1 i SCE-förordningen får ett europakooperativ anta personer som inte räknar med att använda eller producera europakooperativets varor och tjänster som investerande medlem- mar (eller stödmedlemmar). En förutsättning för detta är att lagstift- ningen i den medlemsstat där europakooperativet har sitt säte med- ger det och att europakooperativets stadgar anger att kooperativet får ha investerande medlemmar. Vid tillkomsten av lagen om europa- kooperativ övervägdes om man borde tillåta investerande medlem- mar i europakooperativ med säte i Sverige. Någon sådan möjlighet infördes dock inte.3 Detta motiverades bl.a. med att kravet på del- tagande i en ekonomisk förenings verksamhet är grundläggande i svensk lagstiftning om ekonomiska föreningar. Ett avsteg från denna princip skulle, sades det, vara mindre väl förenligt med den svenska synen på kooperativ verksamhet och även leda till en obalans mellan europakooperativ med säte i Sverige och nationella ekonomiska föreningar.

Vi har i avsnitt 6.5.2 föreslagit att en ekonomisk förening ska kunna anta investerande medlemmar, bl.a. därför att det kan inne- bära ökade möjligheter för kapitalanskaffning till föreningarna. Skälen för vårt förslag gör sig gällande med samma styrka ifråga om europakooperativ. Enligt vår mening bör därför den möjlighet som SCE-förordningen ger att tillåta investerande medlemmar i europa- kooperativ utnyttjas.

3 Se prop. 2005/06:150 s. 149 f.

655

Annan lagstiftning om kooperativa företagsformer

SOU 2010:90

Av artikel 14.1 i SCE-förordningen framgår att beslut att anta någon som investerande medlem ska fattas av föreningsstämman eller något annat organ som av stämman eller genom stadgarna har fått befogenhet att fatta ett sådant beslut. Eftersom denna bestämmelse framgår direkt av förordningen och därför utan vidare är tillämplig på europakooperativ, ska någon motsvarande bestämmelse inte tas in i den svenska lagen.

I vårt förslag finns inte någon begränsning vad gäller den andel av en ekonomisk förenings medlemmar som kan vara investerande medlemmar (frånsett bestämmelsen om att antalet medlemmar som deltar i föreningens verksamhet aldrig kan vara färre än tre) och förslaget har också som utgångspunkt att investerande medlemmar ska ha samma rösträtt som andra medlemmar. För investerande med- lemmar anges emellertid i artikel 59.3 i SCE-förordningen att inve- sterande medlemmar aldrig tillsammans får ha mer än 25 procent av det totala antalet röster. Även denna bestämmelse framgår direkt av förordningen och ska därför inte tas in i svensk lag.

Vi har i avsnitt 6.5.2 föreslagit särskilda bestämmelser om ”röst- viktning” i en förening där investerande medlemmar deltar i röst- ningsförfarandet. Dessa bestämmelser, som innebär en begränsning av det inflytande som investerande medlemmar kan ha i en ekonomisk förening, bör gälla även för europakooperativ. Av artikel 61.3 i SCE- förordningen följer att ett europakooperativ som tillåter investe- rande medlemmar i sina stadgar ska ta in ”särskilda villkor om beslut- förhet i förhållande till andra medlemmar än investerande medlem- mar”. Enligt förordningen har medlemsstaterna rätt att fastställa en miniminivå för sådana villkor. De bestämmelser om ”röstviktning” som vi har föreslagit för ekonomiska föreningar får anses som sådana villkor som avses i förordningen. I lagen om europakooperativ bör därför föreskrivas att sådana stadgebestämmelser som avses i 61.3 i SCE-förordningen inte får ge investerande medlemmar större infly- tande än vad som följer av den aktuella bestämmelsen i förenings- lagen.

656

19 Skatterättsliga konsekvenser

19.1Inledning

En del av de förslag som vi lämnar kan få betydelse för tillämp- ningen av reglerna om inkomstbeskattning. Det gäller förslagen att en förening kan anta s.k. investerande medlemmar, att en förening kan driva sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet i ett externt företag och att medlemsinsatser kan återbetalas med högre belopp än det nominella värdet.

Utgångspunkten för våra förslag är att det nuvarande skatte- uttaget från ekonomiska föreningar ska vara oförändrat. Vid ana- lysen av skattekonsekvenserna av våra förslag har vi också beaktat att den befintliga skattemässiga relationen, och därmed också konkurrenssituationen, mellan ekonomiska föreningar och aktie- bolag inte ska påverkas av de förslag som vi lämnar.

19.2Beskattning av ekonomiska föreningar och dess medlemmar

En ekonomisk förening är ett särskilt skattesubjekt. Det är således föreningen och inte dess ägare som är skattskyldig för föreningens inkomster. Beskattning av en ekonomisk förening sker enbart i inkomstslaget näringsverksamhet (se 1 kap. 3 § andra stycket inkomstskattelagen [1999:1229]).

I princip beskattas en ekonomisk förening enligt samma regler som ett aktiebolag. För båda associationsformerna gäller den s.k. dubbelbeskattningsprincipen. Det innebär att vinst som upp- kommer i företagets verksamhet först beskattas hos associationen och att ägarna därefter beskattas för den utdelning som de får från sitt företag. För ekonomiska föreningar finns dock, till skillnad från vad som gäller för aktiebolag, särskilda bestämmelser som i

657

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

hög grad mildrar effekten av dubbelbeskattningen, nämligen bestäm- melser om avdragsrätt för lämnad utdelning. Den skattemässiga sär- behandlingen har ansetts motiverad av föreningarnas kooperativa särart.

De aktuella skattebestämmelserna utgår från begreppet kooperativ förening. Av 39 kap. 21 § första stycket inkomstskattelagen framgår att med kooperativ förening avses en ekonomisk förening som är öppen på det sätt som anges i 3 kap. 1 § föreningslagen och som tillämpar lika rösträtt. För att vara kooperativ i skatterättslig mening ska en förening alltså dels vara en ekonomisk förening i föreningslagens mening, dels anta nya medlemmar i enlighet med öppenhetsprincipen, dels tillämpa principen om lika rösträtt. Att föreningen måste vara en ekonomisk förening innebär att den måste uppfylla de krav som uppställs i 1 kap. 1 § föreningslagen, dvs. det kooperativa kravet, verksamhetskravet och ändamålskravet.1 En förening som är registrerad som ekonomisk förening i enlighet med den nuvarande föreningslagen eller 1951 års föreningslag anses dock i skattehänseende alltid vara kooperativ. För föreningar som registrerades enligt 1911 års föreningslag är utgångspunkten den motsatta. Den sistnämnda lagen innehöll nämligen inte något kooperativt krav. Vissa särskilda bestämmelser – som inte kommer att beröras i det följande – gäller för kooperativa föreningars centralorganisationer (se 39 kap. 21 § andra stycket inkomstskatte- lagen).

En kooperativ förening får enligt 39 kap. 22 § inkomstskatte- lagen göra avdrag för den utdelning som den lämnar av vinsten av den kooperativa verksamheten i form av rabatt eller pristillägg i förhållande till gjorda köp eller försäljningar (med föreningslagens terminologi återbäring och efterlikvid). Framförallt i konsument- kooperativa föreningar begränsas dock avdragsrätten på visst sätt. Avdrag får nämligen inte göras till den del utdelningen innebär att den skattskyldiges levnadskostnader minskar (se 42 kap. 14 § in- komstskattelagen). Detta sammanhänger med att föreningsmed- lemmarna inte är skattskyldiga för sådan utdelning. För de fören- ingar som har fler än enstaka sådana medlemmar medges som huvud- regel avdrag endast för kooperativ utdelning upp till ett visst ”tak”, nämligen 80 procent av statslåneräntan vid utgången av november året före beskattningsåret multiplicerad med summan av medlem- marnas omsättning med föreningen (se 39 kap. 22 § andra stycket

1 För en närmare beskrivning av dessa kriterier se avsnitt 6.

658

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

inkomstskattelagen).

Bestämmelsen i 39 kap. 22 § inkomstskattelagen medför således att en kooperativ förening som dels har vinst i den kooperativa verksamheten, dels har lämnat s.k. kooperativ utdelning i form av återbäring eller efterlikvid får göra avdrag för denna utdelning. Avdrag får göras även om den vinst som föreningen delar ut inte kommer från föreningens egen verksamhet utan från ett dotter- bolag som föreningen äger.2 Avdragsrätt föreligger oavsett om ut- delningen utgår som gottgörelse eller som vinstutdelning enligt fastställd balansräkning.3

Av 39 kap. 23 § inkomstskattelagen följer vidare att en kooperativ ekonomisk förening har avdragsrätt för utdelning som har lämnats i förhållande till inbetalda medlemsinsatser och förlags- insatser, s.k. insatsränta. Denna avdragsrätt har föreningen även om vinsten som delas ut kommer från icke-kooperativ verksamhet. I fråga om andra insatser än förlagsinsatser finns dock en begräns- ning. För sådana insatser gäller avdragsrätten inte till den del mot- tagaren av utdelningen inte är skattskyldig för utdelningen enligt bestämmelserna i 24 kap. 17 § inkomstskattelagen, dvs. om det är fråga om utdelning på s.k. näringsbetingad andel som innehas av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Om den del som inte ska tas upp till beskattning hos mottagaren uppgår till högst tio pro- cent av utdelningen, får dock hela utdelningen dras av.

Medlemmarna är som huvudregel skattskyldiga för den utdel- ning som föreningen lämnar, dock med det nyss angivna undan- taget att en medlem inte är skattskyldig för sådan s.k. kooperativ utdelning (återbäring och efterlikvid) som enbart innebär en minsk- ning av medlemmens levnadskostnader. Utdelning på en andel i ekonomisk förening beskattas som huvudregel som intäkt av kapital men om andelen betingas av medlemmens näringsverksamhet be- skattas medlemmen i stället i inkomstslaget närningsverksamhet. Som redan har berörts är dock utdelning till svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening på s.k. näringsbetingad andel undantagen från beskattning (se 24 kap. 12-20 §§ inkomst- skattelagen).

2Se RÅ 1999 ref. 29.

3Se A. Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. En kommentar, 3 uppl., s. 416.

659

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

19.3Skatterättsliga konsekvenser – överväganden och förslag

19.3.1Utgångspunkter för bedömningen av skatterättsliga konsekvenser

Avdragsrätten för kooperativa ekonomiska föreningar innebär att dessa åtnjuter en lättnad i beskattningshänseende i förhållande till aktiebolag. Denna skatterättsliga särbehandling av kooperativa föreningar har funnits sedan år 1910. Genom den reglering som då infördes inskränktes avdragsrätten till sådana föreningar som inte hade utsträckt sin verksamhet utanför kretsen av medlemmar. Den nuvarande regleringen tillkom år 1920 då avdragsrätten utvidgades till att även omfatta föreningar som handlade med andra än sina medlemmar. Samtidigt infördes krav på öppenhet och lika rösträtt.4 Det är den kooperativa företagsformens speciella villkor såvitt av- ser finansiell uppbyggnad och sätt att fördela överskottet som har ansetts motivera en skatterättslig särbehandling.5 Således innebär kravet på att medlemmarna ska delta i verksamheten att det inte är möjligt för en ekonomisk förening, till skillnad mot vad som gäller för aktiebolag, att ha ägare som enbart vill bidra med kapital till verksamheten. Detta försvårar anskaffningen av riskkapital till föreningen. Vidare är det primära syftet för en ekonomisk förening inte att generera avkastning på investerat kapital, utan att bedriva verksamhet på sådant sätt att ägarnas ekonomiska intressen gynnas genom att de deltar i verksamheten.6

Den kooperativa företagsformen har i flera europeiska länder skattelättnader i olika hänseenden. Så är fallet i bl.a. Italien, Spanien, Frankrike och Norge. Detta har lett till en diskussion om tillåtlig- heten av skattelättnader till kooperativ och om dessa eventuellt skulle kunna utgöra otillåtet statsstöd enligt EU-rätten.

EU-kommissionen har i meddelande om främjande av koopera- tiva föreningar i Europa gjort följande allmänna uttalande om skatte- förmåner för kooperativ:

Några medlemsstater (t.ex. Belgien, Italien och Portugal) anser att de begränsningar som gäller för kooperativt kapital berättigar till sär- behandling i taxeringshänseende: exempelvis leder det förhållandet att kooperativens aktier inte är noterade och därför inte allmänt tillgäng-

4Se prop. 1996/97:163 s. 35 f.

5Se prop. 1996/97:163 s. 35.

6Enligt tidigare lagstiftning var möjligheten till kapitalavkastning t.o.m. begränsad till viss procent- sats.

660

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

liga för köp till att det nästan är omöjligt att realisera en kapitalvinst, medan det förhållandet att aktierna återlöses till parivärde (de har inget spekulationsvärde) och att all utdelning (avkastning) normalt är be- gränsad kan avskräcka potentiella nya medlemmar. Dessutom bör nämnas att det ofta råder stränga krav på avsättningar för kooperativ. Sär- behandling i taxeringshänseende kan välkomnas, men som vid all reglering av kooperativ bör man här följa principen om att skydd och förmåner som erbjuds en viss slags organisation bör stå i proportion till rättsliga begränsningar, socialt mervärde eller begränsningar som är inneboende i den organisationsformen och de bör inte leda till illojal konkurrens. Dessutom bör sådana ”förmåner” inte göra det möjligt för oseriösa aktörer att missbruka den kooperativa formen för att und- gå krav på uppgiftslämning och bolagsförvaltning. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att när de överväger lämplig och pro- portionerlig beskattning av kooperativens egna kapital och reserver se till att bestämmelserna inte snedvrider konkurrensen.7

Vid EU-domstolen pågår för närvarande mål om de italienska skatte- reglerna för kooperativ.8 Frågan om otillåtet statsstöd har även uppkommit i Norge. EFTA:s övervakningsorgan har prövat om vissa regler om skattelättnader för samvirkeforetak utgör otillåtet statsstöd och har funnit att så är fallet.9

Det ingår inte i vårt uppdrag att analysera i vilken utsträckning de nuvarande svenska skattereglerna för ekonomiska föreningar är förenliga med reglerna om statsstöd. Givetvis bör vi dock inte lägga förslag som står i konflikt med reglerna om statsstöd.

19.3.2Investerande medlemmar

Förslag: Utdelning som en ekonomisk förening lämnar till investerande medlemmar ska få dras av vid inkomstbeskattningen av föreningen. Detta ska dock inte gälla arbetskooperativ.

7Se EU-kommissionens meddelande till Europaparlamentet, Rådet, Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén och Regionkommittén, KOM (2004) 18, Bryssel den 23 februari 2004, s. 13.

8Se Mål nr C-78/08, C-79/08 och C-80/08. Förhandsavgörande har begärts bl.a. i fråga om de italienska bestämmelserna om skattelättnader för produktions- och arbetskooperativ kan anses utgöra statligt stöd. Generaladvokaten har föreslagit att begäran om förhandsavgörande ska avvisas alternativt att den tolkningsfråga som kan tas upp till sakprövning ska besvaras med att den nationella skatteregleringen inte kan betraktas som statligt stöd. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Niilo Jääskinen, föredraget den 8 juli 2010, i de förenade målen C-78/08-C-80/08.

9Se beslut av EFTA:s övervakningsorgan den 23 juli 2009 i mål nr 63768, beslutsnr 341/09/COL.

661

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

Vi har i avsnitt 6.5.2 föreslagit särskilda regler som tillåter eko- nomiska föreningar att anta medlemmar som inte har för avsikt att delta i föreningens verksamhet men som betalar medlemsinsats och därigenom endast bidrar till föreningen med en kapitalinsats. En konsekvens av detta förslag är att det är nödvändigt att ta ställning till om utdelning på kapitalinsatsen till dessa medlemmar ska omfattas av bestämmelserna om avdragsrätt i 39 kap. 23 § inkomst- skattelagen.

Avdragsrätten för utdelning på medlemsinsatser och förlags- insatser infördes år 1985.10 Då fanns särskilda skatteregler om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier, genom det s.k. Annellavdraget.11 Denna avdragsrätt innebar en påtaglig lindring av dubbelbeskattningen för de aktiebolag som berördes av reglerna. När avdragsrätten för insatsränta för ekonomiska föreningar inför- des, konstaterades att det mot bakgrund av de genomförda lätt- naderna i dubbelbeskattningen av aktiebolag var befogat att lindra dubbelbeskattningen även inom den kooperativa sektorn.12 Som tidigare har nämnts finns det numera inte någon avdragsrätt för aktiebolag såvitt avser utdelning till aktieägare.

Utdelning till investerande medlemmar har stora likheter med den utdelning som lämnas till förlagsandelsinnehavare. I båda fallen är det fråga om investeringar av kapital i föreningen; skillnaden är främst att den investerande medlemmen har större insyn och in- flytande i föreningen än innehavaren av en förlagsandel har. När ekonomiska föreningars avdragsrätt för utdelning till förlags- andelsinnehavare infördes, motiverades det på följande sätt:

För att sådana insatser skall kunna bli attraktiva placeringsobjekt torde krävas att innehavaren får en marknadsmässig avkastning på satsat kapital. Innehavaren kan nämligen inte, som vid satsning av medel i aktier, nöja sig med en låg direktavkastning i avvaktan på att insatsens värde skall stiga. Insatt kapital kommer ju att återbetalas i nominellt belopp. En hög utdelning på förlagsinsatser förutsätter emellertid att utdelat belopp inte träffas av dubbelbeskattning.13

Vi har inte anledning att ta ställning till om denna avdragsrätt för utdelning till förlagsandelsinnehavare fortfarande är motiverad. Så länge denna avdragsrätt finns är det emellertid svårt att argumen- tera för att utdelning till investerande medlemmar ska behandlas på

10Se prop. 1983/84:84 och SFS 1984:190.

11Se prop. 1981/82:191 och SFS 1982:336.

12Se prop. 1983/84:84 s. 170.

13Se prop. 1983/84:84 s. 170.

662

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

ett skattemässigt annorlunda sätt. De skäl för en avdragsrätt som redovisades i de citerade lagförarbetena gör sig med minst samma styrka gällande i fråga om utdelning till investerande medlemmar.

Vi föreslår därför att utdelning till investerande medlemmar skattemässigt ska behandlas på samma sätt som utdelning på med- lemsinsatser och förlagsinsatser; sådan utdelning ska således dras av i den ekonomiska föreningen.

I ett avseende kan det dock finnas skäl att se annorlunda på saken. Vi har i avsnitt 12.5.4 föreslagit att arbetskooperativ ska kunna anta stadgebestämmelser som gör det möjligt för med- lemmarna att vid avgång ur föreningen ta med sig en del av före- ningens fria egna kapital. Förslaget omfattar också investerande medlemmar i dessa föreningar. Den insats som återbetalas till en investerande medlem kan således komma att återbetalas till ett högre värde än det nominella beloppet. Möjligheten att vid avgång ur föreningen ta med sig en sådan värdestegring kan göra det mer attraktivt att investera i föreningen och behovet av att löpande erhålla en marknadsmässig avkastning på insatsen kan därför sägas vara mindre än när det gäller förlagsandelar. Det är i stället rimligt att en investerande medlem i en sådan förening måste nöja sig med en låg direktavkastning i avvaktan på att han eller hon senare får ta del av eventuella upparbetade vinstmedel. Det är mot denna bak- grund naturligt att föreningar som enligt sina stadgar medger återbetalning av insatser till mer än nominellt belopp inte bör ha sådan avdragsrätt för utdelning till investerande medlemmar som sägs i 39 kap. 23 § inkomstskattelagen. Detsamma bör emellertid gälla även andra föreningar som kan införa sådana stadgebe- stämmelser, dvs. samtliga arbetskooperativ; i annat fall skulle en sådan förening först kunna utnyttja inkomstskattelagens avdrags- rätt under en följd av år och därefter ändra sina stadgar så att investerande medlemmar vid avgången ur föreningen får del av föreningens värdestegring. Utdelning till investerande medlemmar i alla arbetskooperativ bör alltså undantas från avdragsrätten i 39 kap. 23 § inkomstskattelagen.

663

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

19.3.3Ekonomiska föreningar med extern verksamhet

Ökade möjligheter till extern verksamhet

Redan i dag har en ekonomisk förening möjlighet att förlägga sin kooperativa verksamhet till ett helägt dotterföretag eller till andra delägda företag där samtliga övriga delägare är ekonomiska föreningar. Vi har i avsnitt 6.6.1 föreslagit att en ekonomisk förening alltid ska kunna driva ekonomisk verksamhet i ett eller flera hel- eller delägda dotterföretag, varvid något krav på att övriga delägare i dotter- företagen ska vara ekonomiska föreningar inte längre ska upp- ställas. Vårt förslag innebär också att en ekonomisk förening alltid kommer att kunna bedriva en mindre del av sin verksamhet utanför föreningen eller dess dotterföretag. Vi har vidare föreslagit att en ekonomisk förening i sina stadgar ska kunna bestämma att också en större del av den ekonomiska verksamheten ska bedrivas genom ett eller flera andra företag, s.k. extern verksamhet. En förutsättning för detta ska dock vara att föreningen har träffat avtal med det eller de andra företagen och att dessa avtal ger föreningen ett betydande inflytande över verksamheten.

Frågan är då vilken betydelse detta får i beskattningshänseende.

Avdragsrätt för s.k. kooperativ utdelning

Bedömning: Kooperativ utdelning som lämnas av vinsten från externt bedriven verksamhet dras av enbart i den utsträckning den kommer från kooperativ verksamhet.

Såsom vi redan har nämnt (se avsnitt 19.2) är det vid utdelning i form av efterlikvid, återbäring och liknande (kooperativ utdelning) endast vinst på den kooperativa verksamheten som kan dras av (se 39 kap. 22 § inkomstskattelagen).

En förening som driver sin ekonomiska verksamhet i ett helägt dotterföretag eller i ett delägt dotterföretag där övriga delägare är ekonomiska föreningar kan, genom att utöva sitt ägarinflytande i dotterföretaget, låta kooperativa målsättningar prägla dotterföre- tagets verksamhet. Den kooperativa karaktären i en förenings verk- samhet påverkas därför inte av att verksamheten förläggs till ett sådant dotterföretag.

664

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

Situationen kan emellertid vara en annan om verksamheten förläggs till ett delägt företag vars övriga ägare inte är ekonomiska föreningar utan exempelvis aktiebolag. Sannolikt ställer dessa öv- riga ägare andra krav på företaget. För dem väger sannolikt önske- målet om kapitalavkastning tyngre än intresset av att främja sam- handeln med den ekonomiska föreningens medlemmar. Detsamma blir fallet om verksamheten förläggs till ett helt externt företag. Frågan är om karaktären av den kooperativa verksamheten, när denna förläggs externt, förändras på ett sådant sätt att det bör få skattemässiga konsekvenser.

Innebörden av begreppet ”den kooperativa verksamheten” har utvecklats i ett tidigare lagstiftningsärende.14 Med kooperativ verk- samhet avses den verksamhet som påverkar de samhandelsbetingelser som det kooperativa företaget kan erbjuda sina medlemmar. Verksamheten kan bestå av exempelvis mottagande av medlem- marnas produkter, av förädling och vidareförsäljning av de mot- tagna produkterna och av tillhandahållandet av förnödenheter och tjänster för medlemmarnas produktion. Detta utgör den s.k. bas- verksamheten. Även inköp som görs från andra än medlemmarna av produkter som är nödvändiga för föreningens verksamhet kan räknas hit. Medlemmarnas produkter bör dock utgöra en väsentlig del av de produkter som säljs. Därutöver kan verksamhet som syftar till utveckling av nya produkter och samordning av olika verk- samheter med basverksamheten anses utgöra kooperativ verksam- het. I de fall då sidoverksamheten är relaterad till basverksamheten utgör den kooperativ verksamhet (s.k. relaterad sidoverksamhet). I en förening kan dock även finnas s.k. artfrämmande affärsverk- samhet som inte utgör kooperativ verksamhet. Det hindrar inte att föreningen kan behålla sin status som kooperativ förening. En förutsättning för detta är emellertid att basverksamheten, oavsett vilken typ av verksamhet som bedrivs, tillsammans med den rela- terade sidoverksamheten utgör den huvudsakliga verksamheten.

Frågor om vilken innebörd begreppet ”kooperativ verksamhet” har skatterättsligt har prövats i RÅ 1999 ref. 29. Regeringsrätten fastslog i målet att begreppet kooperativ verksamhet vid inkomst- taxeringen bör ges ett innehåll som i allt väsentligt motsvarar den civilrättsliga avgränsningen och alltså omfattar inte endast den kooperativa basverksamheten utan i princip också relaterad sido- verksamhet. I målet prövades frågan om vilken betydelse det hade

14 Se prop. 1996/97:163 s. 22.

665

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

för avdragsrätten för lämnad utdelning i föreningen att ett över- skott hade uppkommit i verksamhet som bedrivits i helägda dotter- och dotterdotterbolag till föreningen. Regeringsrätten fann att av- drag fick ske även om den vinst som föreningen delade ut inte kom från föreningens egen verksamhet utan från dotterbolag som föreningen ägde. Förutsättningarna för avdragsrätten i en sådan situation uttrycktes enligt följande.

En förutsättning för detta bör dock vara att dotterföretaget bedriver en verksamhet som skulle ha räknats till föreningens kooperativa verksamhet om föreningen hade bedrivit den i egen regi. Att dotter- företaget vid sidan därav bedriver s.k. artfrämmande verksamhet bör inte hindra avdrag så länge den kooperativa verksamheten är dotterföre- tagets huvudsakliga verksamhet. Om föreningens dotterförtag i sin tur har ett eller flera helägda dotterföretag och något av företagen inom denna grupp lämnar koncernbidrag till föreningen, bör det nu berörda verksamhetskravet tillämpas på underkoncernen som en enhet.

Slutsatsen av Regeringsrättens avgörande är att avdragsrätt kan föreligga även om den kooperativa verksamheten bedrivs i ett dotter- eller dotterdotterföretag men att det förutsätter att dotter- företaget huvudsakligen bedriver s.k. kooperativ basverksamhet och s.k. relaterad sidoverksamhet. Om dotterföretaget däremot i hög grad bedriver s.k. artfrämmande verksamhet, går avdragsrätten förlorad, dvs. om ett dotterföretags verksamhet enbart till en mindre del ut- görs av samhandel med den ekonomiska föreningens medlemmar (och därmed förknippad verksamhet), kan föreningen inte medges avdragsrätt vid inkomstbeskattningen. Detsamma torde gälla om dotterföretaget har flera olika verksamhetsgrenar och samhandeln med medlemmarna enbart utgör en mindre verksamhetsgren.

Avgörande för frågan om en ekonomisk förening har rätt att göra avdrag för lämnad utdelning, när föreningens vinst har upp- kommit i verksamhet som bedrivs utanför föreningen är således i dag om vinsten härrör från kooperativ verksamhet och därmed sammanhängande sidoverksamhet. Det är således inte tillräckligt att fastställa om föreningens verksamhet helt eller huvudsakligen är kooperativ utan också nödvändigt att bedöma om den aktuella vinsten ska anses härröra från den kooperativa verksamheten eller inte. Det är naturligt att denna princip tillämpas även i fråga om vinst som uppkommer i extern verksamhet av det slag som vi nu föreslår ska vara möjlig. I och för sig torde det i fråga om sådan extern verk- samhet bli ännu svårare att bedöma om en viss vinst kommer från kooperativ verksamhet eller inte. Ett sätt att undvika gränsdrag-

666

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

ningsproblem skulle vara att tillåta avdrag för kooperativ utdelning från extern verksamhet, oavsett om utdelningen hade sin grund i den kooperativa verksamheten eller inte. En sådan lösning skulle emellertid innebära att det nuvarande skatteuttaget från koopera- tiva föreningar minskade, vilket inte är vare sig önskvärt eller i enlighet med våra direktiv. Dessutom skulle det inte överens- stämma med de grundläggande tankegångar som har lagts fast i praxis, nämligen att avdragsrätt medges endast under de förutsätt- ningar som hade gällt om verksamheten bedrivits i den ekonomiska föreningen själv. För att en ekonomisk förening som har valt att förlägga del av sin verksamhet externt ska ha rätt till avdrag för utdelning till sina medlemmar i form av s.k. kooperativ utdelning bör därför krävas att den vinst som delas ut kommer från ko- operativ verksamhet eller därmed sammanhängande sidoverksamhet i det externa företaget.

Vi bedömer att detta inte kräver någon ändring i lydelsen av 39 kap. 22 § inkomstskattelagen.

Avdragsrätt för utdelning som lämnas i förhållande till insatser

Bedömning: Utdelning som en kooperativ förening lämnar i för- hållande till insatser ska dras av även om vinsten har sin grund i extern verksamhet.

Den nuvarande avdragsrätten för utdelning som en kooperativ förening lämnar i förhållande till insatser är inte begränsad till utdelning av överskott som kommer från den kooperativa verk- samheten (se avsnitt 19.2 samt 39 kap. 23 § inkomstskattelagen). Det innebär också att utdelning i förhållande till insatser ska dras av oavsett om vinsten har uppkommit i föreningen eller i ett hel- eller delägt företag. Eftersom det i dag inte ställs något krav på att vinsten ska ha uppkommit i den kooperativa verksamheten, bör avdragsrätten för utdelningen gälla även om den kooperativa före- ningens verksamhet bedrivs genom ett delägt företag vars övriga delägare inte är ekonomiska föreningar.

Det finns i princip inte anledning att se annorlunda på verk- samhet som genom avtal bedrivs i ett företag där en förening inte har något, eller endast ett begränsat, ägarintresse. Det är i och för sig angeläget att den föreslagna regleringen inte kan användas för

667

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

att kringgå de bestämmelser som i övrigt gäller för beskattning av företag. En förutsättning för att föreningen ska kunna erhålla utdelning från det andra företaget är emellertid att föreningen äger andelar i det externa företaget. Vid helt extern verksamhet, dvs. där föreningen inte också har någon del i ägandet av det externa företaget, kan det därför inte bli fråga om utdelning. Det medför att föreningens medlemmar inte kan få del av det externa företagets överskott genom utdelning. Som en följd av detta kommer det inte att vara möjligt att uppnå de skattefördelar som en kooperativ förening åtnjuter genom att låta en kooperativ förening endast utgöra ett mellanled mellan det företag där verksamheten bedrivs och föreningens medlemmar. Det kan i sammanhanget nämnas att om det externa företaget av någon anledning skulle vilja föra över obeskattade värden till en kooperativ förening, t.ex. för att det finns en intressegemenskap (exempelvis så att företaget ägs av medlemmarna) mellan föreningen och det externa företaget, kan en sådan transaktion få skattemässiga följder. Således kan det externa företaget, om det t.ex. överlåter en tillgång till underpris till föreningen, bli uttagsbeskattat enligt 22 kap. inkomstskattelagen för mellanskillnaden mellan det skattemässiga värdet och mark- nadsvärdet. Däremot skulle det kunna uppkomma vinst i före- ningen på grund av ett marknadsmässigt ingånget avtal mellan föreningen och det externa företaget om att föreningen t.ex. ska verka för att medlemmarna ska handla med det externa företaget. Även sådan vinst kommer att kunna delas ut.

I den mån vinst som har sin grund i ett externt företag kommer medlemmarna till del såsom utdelning från föreningen bör detta hanteras på samma sätt som om vinsten ursprungligen hade upp- kommit i föreningen. Det bör därför inte införas någon begräns- ning av avdragsrätten i dessa fall.

19.3.4Återbetalning av insatsen till högre belopp än nominellt värde

Förslag: Om en medlemsinsats vid medlems utträde återbetalas till högre belopp än nominellt värde, ska mellanskillnaden anses utgöra utdelning till medlemmen. Föreningen ska ha rätt till avdrag med motsvarande belopp.

668

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

Vi har i avsnitt 12.5.4 föreslagit att ett arbetskooperativ i sina stadgar ska kunna bestämma att en avgående medlem kan få rätt att få ut ett belopp som överstiger det nominella beloppet av hans eller hennes insatser. Om en förening har sådana stadgebestämmelser, får en avgående medlem således tillbaka dels det belopp som han eller hon har betalat in i medlemsinsats, dels ett övervärde. Detta väcker frågan hur en återbetalning till ett högre belopp än nomi- nellt värde ska behandlas skatterättsligt.

Enligt gällande rätt torde en medlemsinsats inte återbetalas med mer än nominellt värde och i regel medför därför en återbetalning inte någon beskattning. Om medlemmen dessutom har tillgodo- förts medlemsinsatser genom insatsemission, ska även dessa medel återbetalas när medlemmen lämnar föreningen. Föreningen får då göra avdrag för det emitterade kapital som återbetalas till den av- gående medlemmen (se 39 kap. 24 a § inkomstskattelagen). En medlem som avgår ur en förening anses skatterättsligt ha avyttrat sin andel (se 44 kap. 5 § inkomstskattelagen) och den eventuella kapitalvinst som uppstår vid utträde ur föreningen beskattas hos medlemmen. Eftersom en medlem som har tillgodoförts en emissionsinsats inte har haft någon anskaffningskostnad för denna, utgör hela den emissionsinsats som utbetalas till honom eller henne skattepliktig intäkt.15 I ett producentkooperativ sker beskattningen i inkomstslaget näringsverksamhet, medan det i ett konsument- kooperativ blir fråga om beskattning av kapital. För arbets- kooperativ kan det dessutom bli tal om beskattning i inkomstslaget tjänst, under förutsättning att föreningen är ett fåmansföretag och andelarna är kvalificerade enligt bestämmelserna i 56 och 57 kap. inkomstskattelagen.

Ett belopp som tillförs en medlem genom insatsemission och ett belopp som utbetalas till avgående medlem utöver det nominella beloppet skiljer sig väsentligen åt endast i fråga om vid vilken tid- punkt det tillgodoräknas medlemmen. Syftet med en återbetalning till högre belopp än det nominella värdet är detsamma som syftet med en insatsemission, dvs. att ge medlemmen del av ett övervärde i föreningen. Sådan återbetalning av medlemsinsatser som över- stiger det nominella beloppet bör därför skattemässigt behandlas likvärdigt med belopp som tillförs en medlem genom insats- emission. Således bör föreningen ha rätt till avdrag för det belopp som utbetalas utöver det nominella värdet och medlemmen bör

15 Se prop. 2003/04:22 s. 9.

669

Skatterättsliga konsekvenser

SOU 2010:90

beskattas för den kapitalvinst som uppkommer. I inkomstskatte- lagen bör det därför införas en reglering av innebörd att en åter- betalning av medlemsinsats utöver det nominella beloppet ska vara att anse som en utdelning.

19.3.5Kravet på lika rösträtt

Förslag: I inkomstskattelagen införs en förtydligande bestäm- melse om att förekomsten av investerande medlemmar i sig inte innebär att föreningen inte tillämpar principen om lika rösträtt.

En förutsättning för att en ekonomisk förening ska betraktas som en kooperativ förening i skatterättsligt mening är, som har redo- visats i avsnitt 19.2, förutom att den är öppen att den tillämpar principen om lika rösträtt (se 39 kap. 21 § inkomstskattelagen). Denna princip innebär att varje medlem ska ha lika stort inflytande, oberoende av vilken kapitalinsats som medlemmen gjort. Principen om lika rösträtt är även huvudregeln inom civilrätten, även om det är möjligt att införa en differentierad rösträtt genom bestämmelser i stadgarna.

Vi har i avsnitt 6.5.2 föreslagit att en förening ska få anta s.k. investerande medlemmar. Enligt förslaget ska det vid förenings- stämman, där investerande medlemmar deltar, gälla särskilda bestäm- melser om ”röstviktning”. En fråga som då uppkommer är om dessa bestämmelser kan sägas strida mot principen om lika rösträtt på så sätt att det kan få skattemässiga konsekvenser.

Enligt vårt förslag ska, om de investerande medlemmar som deltar vid en omröstning disponerar över mer än en tredjedel av det sammanlagda antalet röster som avges vid omröstningen, de in- vesterande medlemmarnas röster sättas ned så att värdet av deras röster motsvarar hälften av övriga röster. En sådan begräns- ningsregel för rösträtten kan i ett enskilt fall få till följd att en investerande medlems röst inte är lika mycket värd som andra med- lemmars röster. Detta är en konsekvens av en i lagen uppställd begränsning. Begränsningen är tvingande och föreningen har således inte någon möjlighet att inte tillämpa begränsningsregeln. Det bakomliggande syftet med de föreslagna bestämmelserna är att investerande medlemmar inte ska kunna förfoga över så stor andel av rösterna i en förening att de kan hindra viktiga beslut i före-

670

SOU 2010:90

Skatterättsliga konsekvenser

ningen som de mera aktiva medlemmarna vill få till stånd. Det är inte rimligt att bestämmelser som bl.a. syftar till att skydda det kooperativa inslaget i föreningens verksamhet samtidigt skulle med- föra att föreningen skatterättsligt skulle anses vara icke-kooperativ. Bestämmelserna om röstviktning bör därför inte påverka den skatte- rättsliga bedömningen av om föreningen tillämpar principen om lika rösträtt. En förening, som inte har stadgebestämmelser om differentierad rösträtt eller på annat sätt tillämpar differentierad rösträtt, bör alltså ha avdragsrätt för lämnad utdelning även om det finns investerande medlemmar i föreningen till sådant antal att röstviktningsbestämmelserna skulle kunna komma att tillämpas. En förtydligande bestämmelse med denna innebörd bör tas in i inkomst- skattelagen.

19.3.6Handel med överinsatser och emissionsinsatser

Bedömning: Införandet av en uttrycklig möjlighet till över- låtelse av överinsatser och emissionsinsatser från en medlem till en annan medlem föranleder inte någon skatterättslig särreg- lering.

I avsnitt 12.6.2 har vi föreslagit klargörande bestämmelser av innebörd att överinsatser och emissionsinsatser kan överlåtas från en medlem till en annan. Detta kan exempelvis ske på så sätt att medlemmen A säljer en emissionsinsats, som tillkommer honom eller henne, till medlemmen B. Försäljningen utlöser beskattning på så sätt att medlemmen A beskattas för den vinst han eller hon har gjort i samband med försäljningen. Eftersom det inte finns någon anskaffningskostnad för emissionsinsatsen, har medlemmen A inte något anskaffningsvärde att dra av. Om andelen är värd 100 kr och säljs för 95 kr, ska därför vinsten 95 kr beskattas. Detta följer av gällande rätt. Transaktionen mellan medlemmarna involverar inte någon utbetalning från föreningens sida och någon mot- svarande avdragsrätt för föreningen föreligger därför inte. Om medlemmen B i ett senare skede lämnar föreningen, betalas emissionsinsatsen ut till honom eller henne. Han eller hon får då tillgodoräkna sig ett anskaffningsvärde motsvarande det belopp som har betalats för emissionsinsatsen (95 kr) och beskattas för eventuellt överskott (100-95=5 kr). Vid utbetalningen får före-

671

20Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

20.1Tidpunkt för ikraftträdande

Innan en ny lagstiftning kan träda i kraft, ska slutbetänkandet re- missbehandlas och beredas i Regeringskansliet. Vidare ska en lag- rådsremiss utarbetas, beslutas och föredras i Lagrådet, varefter en proposition ska sammanställas och beslutas. Slutligen ska sedvanlig riksdagsbehandling ske. Med hänsyn till detta torde en ny förenings- lag kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2013. I våra förslag har vi därför angett den 1 januari 2013 som ikraftträdandetidpunkt. Det utesluter givetvis inte att regering och riksdag behandlar särskilt av- gränsade frågor med förtur och genomför förslagen i dessa delar redan under år 2011 eller 2012.

För att föreningarna ska ha möjlighet att utnyttja de nya bestäm- melserna så tidigt som möjligt föreslår vi att beslut om anpassning av stadgarna till de nya bestämmelserna ska kunna fattas redan hösten 2012. Sådana ändringar i stadgarna ska dock inte träda i kraft förrän den 1 januari 2013.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser bör tas in i en sär- skild lag om införande av den nya lagen om ekonomiska föreningar (i det följande ”promulgationslagen”).

20.2Behovet av övergångsbestämmelser

Vi har i vårt delbetänkande (se SOU 2009:37) behandlat behovet av övergångsbestämmelser i vissa frågor rörande stadgar, plats för för- eningsstämma, ombud, beslutsfattande på föreningsstämman, tid för kallelse samt handläggning hos länsstyrelse och kronofogdemyndig- het. Dessa frågor kommer inte att beröras ytterligare i det följande.

673

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2010:90

Grundläggande krav på en ekonomisk förening

Våra förslag innebär att det som enligt den nuvarande förenings- lagen är en ekonomisk förening även efter den nya lagens ikraftträ- dande kommer att utgöra en ekonomisk förening. Det är emellertid tänkbart att några föreningar kommer att behöva genomföra vissa stadgeändringar för att uppfylla den nya lagens krav. Så kan t.ex. vara fallet med de föreningar som i dag bedriver sin verksamhet externt i ett företag som inte är dotterföretag men där övriga delägare är ekonomiska föreningar. I gällande rätt uppställs det inte några krav på viss storlek av ägarandelen i det externa företaget och inte heller något krav på visst inflytande i företaget. Vad vi har föreslagit i avsnitt 6.6.1 kan i vissa föreningar komma att medföra ett behov av att omorganisera verksamheten eller sluta avtal, eller modifiera be- fintliga avtal, med företag där verksamheten i dag bedrivs. Det är rim- ligt att de föreningar som kommer att behöva förändra sin organi- sation eller sitt sätt att bedriva verksamheten ges tillräckligt med tid för detta. För att möjliggöra sådana förändringar bör föreningar som vid utgången av år 2012 utgör en ekonomisk förening enligt 1 kap. 1 § i den nuvarande föreningslagen även därefter vara att be- döma som ekonomiska föreningar, oavsett om de uppfyller kraven i den nya lagen. Detta bör gälla under ett år från ikraftträdandet av den nya lagen.

Registrering av nybildade föreningar

I avsnitten 7.5.2 och 7.5.3 har vi lämnat förslag om bestämmelser om bildande av en ekonomisk förening. Däribland märks särskilt krav på att en ekonomisk förening ska bildas av tre eller flera personer och att dessa inte får vara underåriga, i konkurs, ställda under för- valtare eller underkastade näringsförbud. Att dessa krav är uppfyllda utgör en förutsättning för att föreningen kan registreras i Bolags- verkets föreningsregister. De nya bestämmelserna bör dock inte ges retroaktiv verkan. Om en förening har bildats före lagens ikraftträ- dande, bör därför frågor som berör registrering av föreningen även efter ikraftträdandet avgöras enligt de regler som gällde vid förening- ens bildande, dvs. enligt den nuvarande föreningslagen. En övergångs- bestämmelse av denna innebörd bör därför införas i promulgations- lagen.

674

SOU 2010:90

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Ändring av stadgarna

Av allmänna principer följer att stadgebestämmelser som inte står i överensstämmelse med föreningslagen inte kan tillämpas. I och med den nya lagens ikraftträdande kan därför en del stadgebestämmelser förlora sin verkan. Det är mot den bakgrunden viktigt att nöd- vändiga stadgeändringar genomförs utan någon längre fördröjning. I promulgationslagen bör tas in en bestämmelse om att styrelsen senast den 1 januari 2016 ska lägga fram förslag till de ändringar av stadgarna som krävs för att bringa lagen i överensstämmelse med den nya föreningslagen.

Vi föreslår att det i en förenings stadgar ska finnas uppgift om den kommun där föreningens styrelse ska ha sitt säte. I gällande rätt krävs i stället uppgift om den ort där sätet ska vara. I vissa fall kan detta nödvändiggöra en ändring av stadgarna. En sådan ändring bör dock kunna anstå till dess föreningen genomför även någon annan ändring av stadgarna.

I såväl gällande rätt som vårt förslag till ny föreningslag uppställs ett krav att en förenings stadgar ska innehålla uppgift om vilken tid som föreningens räkenskapsår ska omfatta. En särskild övergångs- bestämmelse till den nuvarande föreningslagen medför emellertid att det i en del äldre föreningars stadgar saknas uppgift om räken- skapsår. För dessa föreningar gäller då utan vidare att det är kalender- året som är räkenskapsår. En motsvarande övergångsbestämmelse bör tas in i promulgationslagen.

Enligt vårt förslag får det i en förenings stadgar bestämmas att en medlem får uteslutas om han eller hon inte längre deltar i förening- ens verksamhet eller inte längre uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av föreningens verksamhet bör ställas på medlemmarna i föreningen. Föreningarna bör ges viss tid att anpassa sina stadgar till detta. I promulgationslagen bör därför anges att nu gällande regler om uteslutning ska gälla till utgången av år 2013.

Medlemsförteckning

Vi har i avsnitt 9.8.2 föreslagit att en förenings medlemsförteckning, förutom de uppgifter som krävs i dag, ska innehålla uppgift om med- lemmarnas personnummer eller motsvarande identifieringsnummer. För de enstaka föreningar som inte har som rutin att anteckna per- sonnummer i medlemsförteckningen kan ett sådant krav, om det

675

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2010:90

ska tillämpas även i fråga om befintliga medlemmar, medföra ett inte obetydligt besvär. Skyldigheten att anteckna personnummer i medlemsförteckningen bör därför gälla endast i fråga om medlemmar som går in i föreningen efter lagens ikraftträdande. En bestämmelse om detta bör tas in i promulgationslagen.

I avsnitt 9.8.3 har vi föreslagit att medlemsförteckningen ska be- varas så länge föreningen består och under minst sju år efter det att föreningen har upplösts. Det är naturligt att dessa bestämmelser ska gälla även föreningar som har bildats före lagens ikraftträdande. Det är emellertid inte rimligt att de nya bestämmelserna ska tillämpas även på uppgifter som har gallrats från förteckningen före lagens ikraft- trädande. Detta bör klargöras i promulgationslagen.

Registrering och verkställande av föreningsstämmobeslut

Det är tänkbart att föreningsstämmobeslut som har fattats före lagens ikraftträdande vid tidpunkten för ikraftträdandet ännu inte har registrerats hos Bolagsverket. Det kan även tänkas att ett sådant beslut visserligen har registrerats men att det ännu inte har verk- ställts eller att någon vill föra talan mot beslutet. För att det ska vara möjligt att förutse konsekvenserna av beslut, fattade enligt äldre bestämmelser, bör de bestämmelser som gällde då beslutet fattades tillämpas i frågor som rör registrering, verkställande och talan mot beslutet. I promulgationslagen bör därför anges att äldre bestämmel- ser ska tillämpas vid registrering och verkställande av beslutet.

Revision

Vi har i avsnitt 11 föreslagit relativt omfattande förändringar i reg- lerna om revision i ekonomiska föreningar. En av de viktigaste för- ändringarna är att en revisor i ekonomisk förening ska vara aukto- riserad eller godkänd revisor. I dag kan även lekman vara revisor i en förening. För att föreningarna ska ges möjlighet att anpassa sig till de nya bestämmelserna bör en relativt väl tilltagen övergångstid gälla. Enligt vår bedömning utgör ett år en lämplig tid för att genom- föra nödvändiga förändringar på revisionsområdet. Om en förening har en revisor som inte är auktoriserad eller godkänd, bör han eller hon därför trots detta få vara kvar under ett år från lagens ikraft- trädande, dvs. fram till utgången av år 2013. Om en sådan revisors

676

SOU 2010:90

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

uppdragstid upphör dessförinnan, dvs. i tiden mellan ikraftträdan- det och utgången av år 2013, bör dock hans eller hennes uppdrag inte kunna förnyas.

Vidare har vi föreslagit en begränsning av revisorns mandattid, på så sätt att han eller hon inte längre ska kunna utses som revisor tills vidare. Förslaget innehåller dessutom en begränsning av hur lång tid en tidsbestämd mandattid kan omfatta. Således kan ett uppdrag en- ligt förslaget inte omfatta längre tid än fram till slutet av den årsstäm- ma som hålls under det fjärde räkenskapsåret efter det då revisorn utsågs. Även i dessa avseenden är det nödvändigt att föreningarna ges tid att anpassa sig efter de nya reglerna. En revisor som enligt de nu gällande bestämmelserna har utsetts på viss tid bör, även om den- na tid innebär att han eller hon kvarstår som revisor längre än till och med det fjärde räkenskapsåret från förordnandet, få kvarstå som revisor under hela uppdragstiden (förutsatt att han eller hon har de kvalifikationer som den nya lagen förutsätter). För revisor som ut- setts tills vidare bör övergångstiden vara generöst tilltagen. Vi föreslår därför att revisorns uppdrag i dessa fall bör bestå till utgången av den första ordinarie föreningsstämma som hålls efter den 1 januari 2014.

Förlagsinsatser

I den nuvarande föreningslagen finns inte något krav på att för- teckningen över förlagsinsatser ska innehålla uppgift om huruvida förlagsandelsbevis har utfärdats. Vårt förslag innebär att det införs ett sådant krav. För att detta inte ska leda till någon administrativ börda för föreningarna bör dock kravet enbart omfatta förlags- insatser som redan har förts in i förteckningen.

Värdeöverföringar och avsättning till reservfond

Vi har i avsnitt 14.5 föreslagit förändrade regler för värdeöverföringar från ekonomiska föreningar. De nya bestämmelserna innebär en anpassning till vad som gäller enligt aktiebolagslagen och medför bl.a. att begreppet ”värdeöverföring” införs i föreningslagen och att borgenärsskyddet tillgodoses genom dels en beloppsspärr, dels en allmän försiktighetsregel. Beloppsspärren utgår från storleken av bundet respektive fritt eget kapital enligt den senast fastställda balans- räkningen. Det är därför lämpligt att värdeöverföringar som grundar

677

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2010:90

sig på en årsredovisning som har upprättats före utgången av år 2012, dvs. före den nya lagens ikraftträdande, får ske enligt de regler som då gällde för utbetalningar från ekonomiska föreningar.

Även bestämmelserna om reservfond har i vårt förslag fått en ändrad utformning. Bl.a. innebär förslaget att det inte längre upp- ställs något krav på att en viss del av årets nettovinst ska avsättas till reservfonden. Det är naturligt att detta börjar gälla samtidigt med att de nya bestämmelserna om värdeöverföringar börjar tillämpas. Äldre bestämmelser om avsättning till reservfond bör därför fort- farande gälla när det gäller en sådan årsvinst som framträder i en före lagens ikraftträdande upprättad årsredovisning.

Fusion

Av avsnitt 15.2.4 framgår att vi har föreslagit en del förändringar i de nu gällande reglerna om fusion i ekonomisk förening. Däribland märks särskilt bestämmelser att fusionsvederlag kan utgå till de med- lemmar vars rättigheter minskar i värde genom fusionen och att även medlemmarna i en övertagande förening kan begära att frågan om godkännande av fusionsplanen prövas på föreningsstämma. De nya reglerna medför alltså att förutsättningarna för ett fusionsförfarande delvis förändras. Det är enligt vår mening lämpligt att de fusions- förfaranden som pågår vid den nya lagens ikraftträdande får slutföras enligt de regler som gällde vid utgången av år 2012. En lämplig brytpunkt utgörs av godkännandet av fusionsplanen; i de fall då en fusionsplan har godkänts före utgången av år 2012 bör därför äldre bestämmelser tillämpas på fusionen, även om denna sedan verkställs först efter det att den nya lagen har trätt i kraft.

Äldre föreningar

I svensk rätt har det tidigare, förutom den nu gällande förenings- lagen, funnits tre lagar om ekonomiska föreningar. Den första lagen var lagen (1895:66 s. 1) om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Enligt den lagen kunde det finnas såväl föreningar där medlemmarna hade ett begränsat personligt ansvar för föreningens förpliktelser (mbpa) som föreningar där medlemmarna inte hade något personligt ansvar (upa). År 1911 kom lagen (1911:55) om eko-

678

SOU 2010:90

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

nomiska föreningar, vilken därefter följdes av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.1

Den nuvarande föreningslagen trädde i kraft den 1 januari 1988. Genom övergångsbestämmelser fick föreningar som hade registre- rats enligt 1895 eller 1911 års föreningslagar behålla sin status som ekonomiska föreningar, även om de inte uppfyllde alla krav den nu- varande föreningslagen uppställer. Bestämmelserna fick betydelse för äldre föreningar vars stadgar fortfarande innehåller bestämmel- ser om t.ex. ett visst begränsat personligt ansvar för medlemmarna eller bestämmelser som gör föreningarna till i princip slutna associa- tioner. De fick också betydelse för ett antal ekonomiska föreningar som bedrev näringsverksamhet med ett i huvudsak allmännyttigt intresse. Det finns i och för sig goda skäl för att överväga ett upp- hävande av äldre särbestämmelser av detta slag. Vi har emellertid inte haft möjlighet att utvärdera vilka effekter detta skulle få. Vi föreslår därför att promulgationslagen till den nya föreningslagen innehåller övergångsbestämmelser av samma slag som promulgations- lagen till 1987 års lag, dvs. bestämmelser som tillåter att bl.a. mbpa- föreningar lever vidare.

1 För en utförligare redogörelse för lagstiftningen gällande ekonomiska föreningar, se avsnitt 2.

679

21 Förslagens konsekvenser

21.1Sammanfattande bedömning

Vi bedömer att förslaget till ny föreningslag på flera sätt är ägnat att förbättra förutsättningarna för att starta och driva företag i form av ekonomisk förening. Enligt vår mening torde den föreslagna lagen

– genom t.ex. bestämmelser om investerande medlemmar och extern verksamhet och en jämkad öppenhetsprincip – leda till ökad flexi- bilitet och därmed bättre möjligheter för den enskilda föreningen att organisera sin verksamhet på ett optimalt sätt. Tillnärmningen till aktiebolagslagens regler kommer på sikt att förbättra den ekono- miska föreningsformens möjligheter att konkurrera med aktiebolags- formen. Vi tror också att lagens ökade tydlighet och mera ”hand- boksmässiga” utformning kommer att förenkla för tillämparna och minska de ekonomiska föreningarnas behov av att anlita extern juri- disk expertis. Till detta kommer den avreglering som sker i vissa avseenden, t.ex. avskaffandet av kravet på avsättning till reservfond. Inledningsvis kommer lagen visserligen att ge upphov till en del an- passningskostnader, t.ex. för stadgeändringar, men dessa kommer att vara av övergångskaraktär. Sammantaget bör därför lagen leda till minskade kostnader för de ekonomiska föreningarna. – De stats- finansiella konsekvenserna bedöms som försumbara.

21.2Bakgrund

Enligt 14–15 a §§ kommittéförordningen (1998:1474) ska en utred- ning i vissa närmare angivna hänseenden redovisa konsekvenserna av sina förslag.

Vi har i vårt delbetänkande (SOU 2009:37) redovisat konsekven- serna av de förslag som vi har lämnat där. När det gäller de förslag i slutbetänkandet som överensstämmer med vad vi har föreslagit i del-

681

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

betänkandet hänvisar vi därför till konsekvensredovisningen i del- betänkandet.

De övriga konsekvenser som vi bedömer att våra förslag kommer att få redovisas i det följande. Det bör redan här framhållas att det är svårt att göra några mera säkra antaganden om hur de ekonomiska föreningarna kommer att utnyttja det regelverk som vi föreslår. Som en följd av detta har det som regel också varit svårt att kvantifiera konsekvenserna av förslagen i siffror.

21.3Finansiella konsekvenser

21.3.1Statsfinansiella konsekvenser

En ny lag om ekonomiska föreningar

I åtskilliga avseenden överensstämmer vårt förslag till ny lag om eko- nomiska föreningar med den nuvarande men förslaget innehåller också en hel del nyheter och innebär också att regelverket får en ny struktur. Den nya lagen kommer därför inledningsvis att medföra ett behov av utbildningsinsatser hos den myndighet som är central för ekonomiska föreningars verksamhet, Bolagsverket. Verket kommer att behöva dels utbilda den egna personalen i de nya reglerna, dels omarbeta det informationsmaterial som verket i dag tillhandahåller föreningar och allmänhet. Verket har uppskattat tidsåtgång och kost- nader för detta arbete till motsvarande ett års arbete för en anställd. I detta ingår framtagande av informationsmaterial och blanketter, intern och extern utbildning samt anpassning av verkets datasystem.

Vår strävan har varit att den föreslagna lagen ska vara överskådlig och begriplig. Detta bör öka de enskilda föreningarnas möjligheter att på egen hand, utan att vända sig till Bolagsverket eller annan, ta reda på vad som gäller. Behovet av att skaffa information från Bolags- verkets handläggare bör därför på sikt minska. Ett förenklat regel- verk bör även vara till fördel för den personal som tilllämpar lagen hos Bolagsverket. På sikt bör därför de initiala kostnaderna för ut- bildning och information väl täckas inom Bolagsverkets kostnads- ramar.

En del av de föreslagna reglerna, exempelvis inskränkningen i revisionsplikten, kommer inledningsvis att innebära en ökad ärende- mängd hos Bolagsverket, eftersom många föreningar kommer att genomföra stadgeändringar som måste anmälas för registrering. Bo- lagsverkets verksamhet är avgiftsfinansierad och den ökade mängden

682

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

ärenden torde därför ge upphov till ökade intäkter i motsvarande utsträckning.

Tvångslikvidation

I avsnitt 15.4.4 har vi föreslagit två nya bestämmelser om tvångs- likvidation. Sålunda ska Bolagsverket besluta om likvidation om en förening som är skyldig att till verket självmant ge in vissa redovis- ningshandlingar inte har gjort detta inom viss tid. Vidare ska Bolags- verket besluta om likvidation om en förening efter föreläggande att ge in årsredovisning och vissa andra redovisningshandlingar inte har gjort detta inom viss tid från föreläggandet. Genom de föreslagna bestämmelserna får Bolagsverket ett effektivt påtryckningsmedel i ärenden om ingivande av redovisningshandlingar. Detta bör enligt vår mening underlätta verkets hantering av den aktuella typen av ärenden och vara positivt för dess verksamhet. Det måste antas att det inte annat än rent undantagsvis kommer att bli aktuellt med något likvidationsbeslut, eftersom hotet om ett sådant vanligen torde vara tillräckligt för att föreningen ska ge in de handlingar som saknas. Bolagsverket har bedömt att de nya bestämmelserna inte kommer att medföra några särskilda merkostnader för verket.

Reservfond

Vårt förslag innebär att skyldigheten att i samband med överskotts- utdelning göra avsättning till reservfonden avskaffas (se avsnitt 14.5.8) och att möjligheten till dispens från bestämmelserna om använd- ningen av reservfonden tas bort. I fortsättningen kommer det därför inte att förekomma några dispensärenden som avser avsättning till eller användning av reservfonden. Vårt förslag innebär att det i stället införs en möjlighet att få tillstånd från Bolagsverket eller allmän domstol att minska reservfonden för annat ändamål än skuldtäck- ning. Resursmässigt torde det gamla dispensförfarandet och det nya tillståndsförfarandet gå jämnt ut. Vi bedömer alltså att det inte kommer att uppstå några merkostnader för verket. I den mån så ändå sker kan kostnaderna finansieras genom avgifter i tillståndsärendena. Beträffande reservfonden – se avsnitt 21.3.

683

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

Ändrade regler om dispens

Vi har i avsnitt 10.3.6 föreslagit att kravet på att vissa större eko- nomiska föreningar ska utse en verkställande direktör ska avskaffas. Vi har också – i vårt delbetänkande (se SOU 2009:37 s. 212 f.) – föreslagit ett avskaffande av kravet på att bl.a. styrelseledamöter och verkställande direktör ska vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Därmed bortfaller också de dispensärenden hos Bolagsverket som anknyter till dessa bestämmelser. Även om anta- let sådana ärenden i dag är litet kommer detta att innebära en viss minskning av Bolagsverkets ärendemängd.

Det enda slag av dispensärende som enligt vårt förslag kommer att finnas kvar är dispens från skyldigheten att ha en särskilt kvalifi- cerad revisor (se 9 kap. 18 § i förslaget till ny föreningslag). Vi föreslår att beslut i sådana ärenden i fortsättningen ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bolagsverket har uppgett att verket årligen fattar något enstaka beslut i ärenden av detta slag och att inget beslut hittills har överklagats. Ett överförande av överprövningen av dessa ärenden från regeringen till allmän förvaltningsdomstol torde därför ha en endast helt försumbar inverkan på domstolsväsendet. Det behöver inte tillskjutas några ytterligare medel till domstolarna.

Nya regler om revision

Våra förslag om revision av ekonomiska föreningar innebär genom- gripande förändringar bl.a. på det sättet att det uppställs krav på re- visor endast för vissa större ekonomiska föreningar (se avsnitt 11.2.1). Kravet att ha revisor föreslås gälla enbart för föreningar som upp- fyller minst två av de tre villkor (medelantal anställda 50, redovisad balansomslutning 25 miljoner kronor och redovisad nettoomsätt- ning 50 miljoner kronor). För övriga föreningar kommer det att vara frivilligt att ha revisor. Enligt vårt förslag kan endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor vara revisor i en förening. För- slaget innebär också att en förening kan utse en s.k. lekmannare- visor att utföra s.k. allmän granskning, att en förening som saknar revisor som huvudregel måste ha en lekmannarevisor men att också en sådan förening kan ”välja bort” den allmänna granskningen genom bestämmelser i stadgarna.

Med vårt förslag kommer det för det absoluta flertalet föreningar att vara frivilligt med revision. Föreningarnas kostnad för revision

684

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

och särskild granskning uppgår enligt Nuteks (numera Till- växtverket) beräkningar av näringslivets administrativa kostnader för associationsrätt (R 2008:02) till ungefär 349 miljoner kronor årligen, vilket motsvarar ungefär 55 000 kronor per förening. Ett av- skaffande av revisionsplikten kan därför innebära stora besparingar för en förening (se mer om detta i avsnitt 21.4) men det är även tänkbart att det kan uppstå statsfinansiella konsekvenser. Således kan det tänkas att en förenings deklaration, i avsaknad av revisor, kan komma att innehålla fler felaktigheter, vilket i sin tur skulle kunna medföra ett felaktigt skatteuttag och minskade skatteintäkter. I sam- band med avskaffandet av den absoluta revisionsplikten för aktie- bolag gjordes vissa antaganden om hur stora skatteintäkter som staten genom den reformen skulle gå miste om.1 Det är dock enligt vår mening inte möjligt att göra några direkta jämförelser med aktie- bolag. För aktiebolag gäller sedan länge att revision enbart kan utföras av en auktoriserad eller godkänd revisor, dvs. av en person som har särskild kompetens och står under särskild tillsyn. I den nuvarande föreningslagen uppställs det inte några särskilda krav på revisorns kvalifikationer annat än i fråga om vissa större ekonomiska för- eningar. Förekomsten av en revisor är därför inte på samma sätt som i ett aktiebolag en garanti för att föreningen lämnar riktiga upp- gifter om sina intäkter. Ett borttagande av revisionsplikten i de för- eningar som i dag inte behöver ha kvalificerad revisor torde därför inte utan vidare öka risken för skattefel. Till bilden hör att åtskilliga ekonomiska föreningar som med vårt förslag inte kommer att vara tvungna att anlita en auktoriserad eller godkänd revisor ändå kom- mer att göra det på frivillig basis. Mot denna bakgrund är det inte möjligt att göra några närmare uppskattningar av de statsfinansiella effekterna av ett genomförande av våra förslag om revision. Vi be- dömer dock att de kommer att bli helt försumbara, eftersom de för- eningar som kommer att välja bort revisionen företrädesvis torde vara de som i dag inte är föremål för någon kvalificerad revision.

21.3.2Finansiella effekter för företagen och enskilda

En ny, flexiblare och enklare lagstiftning

Förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar överlämnar i större utsträckning än den nuvarande lagen till föreningarna att genom

1 Se prop. 2009/10:204 s. 102 f.

685

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

stadgebestämmelser utforma sin verksamhet på ett sätt som är an- passat till den enskilda föreningens förhållanden. Genom denna möjlighet att skräddarsy sin organisation bör föreningarna kunna minska sina kostnader. Det flexiblare regelverk som föreslås bör därför få positiva konsekvenser för föreningarnas finanser.

Tillkomsten av en ny lag medför att det inledningsvis kommer att inom föreningarna uppstå ett behov av utbildning och information om de nya reglerna. Detta kommer under en övergångstid att med- föra vissa merkostnader. Det får förutsättas att de kooperativa orga- nisationerna kommer att bistå sina medlemmar med sådan utbildning och information, att även Bolagsverket kommer att tillhandahålla information om det nya regelverket och att föreningarnas egna kost- nader för detta därmed kan hållas nere. Kostnaderna för att sätta sig in i den nya lagen kommer dessutom att uppvägas av att de nya reglerna, när föreningen väl har satt sig in i dessa, kommer att vara enklare att tillämpa.

Vi har vid utarbetandet av vårt förslag till ny föreningslag lagt vikt vid att lagen ska vara ett modernt och enkelt regelverk som så långt möjligt ska kunna läsas och förstås av föreningsfunktionärer och medlemmar. Den ökade ”användarvänlighet” och ”handboks- karaktär” som vi har haft ambitionen att ge lagen bör medföra att föreningarnas behov av att anlita konsulter o.d. minskar. Också detta bör på sikt leda till minskade kostnader.

Den ökade möjligheten att reglera föreningens förhållanden i stad- garna kan medföra att borgenärer och andra som samhandlar med en förening får ett något ökat behov av att kunna ta del av förening- ens stadgar. Detta kan innebära vissa merkostnader men dessa är sannolikt endast av marginellt slag.

För många föreningar kommer en ny lag om ekonomiska förening- ar att innebära ett behov av att genomföra stadgeändringar. Kostna- derna för föreningsstämma och registrering av stadgeändringar har av Nutek beräknats vara den mest kostsamma aktiviteten i en eko- nomisk förening. Enligt Nuteks tidigare nämnda rapport (R 2008:02) kostar föreningsstämman årligen 9 383 kronor per förening, varav registrering av beslut att ändra stadgarna uppgår till 4 520 kronor. För genomförandet av de stadgeändringar som kan bli aktuella har dock föreslagits en övergångstid som medför att det inte i något fall lär vara så brådskande med beslut om stadgeändring att ärendet inte kan hanteras på en ordinarie stämma som ändå måste hållas (års- stämman). Även om den stämma som behandlar frågan om stadge- ändring kan komma att bli mer omfångsrik än en vanlig ordinarie

686

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

stämma bör därför stämmobehandlingen av stadgeändringarna inte föranleda någon nämnvärd merkostnad. Så kommer exempelvis kost- naderna för kallelse till stämman och för upprättande av röstlängd rimligen att vara desamma. Sammantaget bedömer vi att förfarandet för stadgeändring inte kommer att ge upphov till några större mer- kostnader för föreningarna.

Jämkning av öppenhetsprincipen

Vi har i avsnitt 8.4.3 föreslagit att en ekonomisk förening ska kunna vägra medlemskap i föreningen om antagandet av nya medlemmar skulle innebära särskilda företagsekonomiska risker för föreningen. Redan gällande rätt ger en förening möjlighet att neka en sökande inträde om ett ökat medlemsantal skulle vara direkt skadligt för för- eningen. Genom vårt förslag utökas dock föreningens möjlighet att neka medlemskap till att även omfatta situationer då det föreligger en affärsmässig risk för att ytterligare medlemmar får negativa kon- sekvenser för föreningen utan att föreningen kan visa eller göra antag- ligt att en utökning av medlemskretsen skulle medföra skada. Den föreslagna jämkningen av öppenhetsprincipen bedöms kunna ha en positiv effekt för en förenings finansiella förhållanden.

Jämkningen av öppenhetsprincipen kan försvåra för en enskild sökande att bli medlem i en förening. Särskilt i fråga om producent- föreningar kan detta någon gång medföra svårigheter för enskilda som utan medlemskap kan få minskade avsättningsmöjligheter för sina produkter. Det skulle kunna medföra negativa finansiella kon- sekvenser för dessa personer. Det bör dock noteras att konkurrens- rättsliga principer i detta sammanhang har företräde framför associa- tionsrättsliga, vilket bör begränsa eventuella risker för enskilda med den nya utformningen av öppenhetsprincipen.

Extern verksamhet

I avsnitt 6.6.1 har vi föreslagit att en ekonomisk förening ska kunna bedriva en del av verksamheten genom ett eller flera andra företag. Förslaget innebär en möjlighet för en förening att genom en avtals- lösning förlägga delar av sin verksamhet i ett annat företag. Förening- en kan därigenom dels renodla den verksamhet som bedrivs i egen regi, dels undvika kostnader för investeringar som annars hade varit

687

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

nödvändiga. Möjligheten till sådan s.k. extern verksamhet bör därför kunna få positiv effekt på föreningarnas finansiella förhållanden.

Investerande medlemmar

Genom förslaget att en ekonomisk förening tillåts att anta medlem- mar som inte har för avsikt att delta i föreningens verksamhet, s.k. investerande medlemmar (se avsnitt 6.5.2), utökas föreningarnas möj- ligheter till effektiv kapitalanskaffning. En sådan förbättrad finan- sieringsmöjlighet bör kunna ha en positiv inverkan på de finansiella förhållandena i ekonomiska föreningar.

Reservfonden

Vårt förslag att avskaffa skyldigheten att göra avsättning till reserv- fonden i samband med överskottsutdelning (se avsnitt 14.5.8) bör få positiva effekter för föreningarnas del. Förslaget innebär en förenk- ling av regelverket och minskar föreningarnas administrativa börda.

Det särskilda tillståndsförfarande för minskning av befintlig reservfond som vi har föreslagit utgör ett alternativ till det dispens- förfarande som enligt gällande rätt är nödvändigt. Kostnaderna för en dispensansökan ersätts därigenom av kostnader för tillståndsför- farandet. För föreningen kan detta innefatta vissa ytterligare kostna- der, främst kostnader för underrättelse till borgenärerna. Med hän- syn till att frågan om tillstånd till minskning av reservfonden torde uppkomma så utomordentligt sällan torde dock kostnadseffekterna totalt sett vara mycket begränsade.

21.4Konsekvenser för företagen

Konsekvenser för föreningarnas administrativa börda

Skyldigheten att föra medlemsförteckning står för en stor del av eko- nomiska föreningars administrativa kostnader. Således uppgår kost- naden för detta enligt Nuteks undersökning till 34 374 005 kronor, vilket motsvarar en årlig kostnad per förening om ungefär 5 440 kro- nor. Det har därför varit eftersträvansvärt att sänka denna kostnad och därigenom minska den administrativa bördan för föreningarna. Vår genomgång av bestämmelserna om medlemsförteckning har

688

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

emellertid (se avsnitt 9) utmynnat i slutsatsen att det inte finns något egentligt utrymme att förenkla dessa bestämmelser. Vi föreslår också en bestämmelse om att medlemsförteckningen ska innehålla uppgift om medlemmarnas person- eller organisationsnummer, något som kan innebära en viss mindre ökning av föreningens administrativa arbete. Ekonomiska föreningar bedriver emellertid näringsverksam- het gentemot medlemmarna och det får förutsättas att de inom ramen för samhandeln med medlemmarna regelmässigt har behov av med- lemmarnas personnummer. Om föreningen lämnar utdelning till med- lemmarna, är den dessutom skyldig att lämna kontrolluppgift till Skatteverket, något som naturligtvis medför att föreningen måste ha tillgång till medlemmarnas personnummer. Merkostnaderna för ett generellt krav på angivande av personnummer får därför antas vara ganska begränsade. Till detta kommer att vi, såsom framgår av avsnitt 20, föreslår att kravet på angivande av personnummer enbart bör gälla i fråga om medlemmar som går in i föreningen efter den nya lagens ikraftträdande.

Vi har även föreslagit att föreningar ska vara skyldiga att bevara medlemsförteckningarna på visst sätt. Om medlemsförteckningen förs med automatiserad behandling – vilket torde vara fallet i mer- parten av landets ekonomiska föreningar – kan den regelmässigt bevaras på ett enkelt sätt och till en låg kostnad. Även om med- lemsförteckningen förs på annat sätt torde kostnaden för att bevara medlemsförteckningen kunna hållas på en mycket låg nivå.

Vissa förändringar beträffande föreningens ledning

Vi har i avsnitt 10.3.8 föreslagit att ändringar i styrelsens samman- sättning samt beslut att utse eller entlediga en verkställande direktör eller en särskild firmatecknare ska få verkan tidigast vid den tidpunkt då anmälan om ändringen kommer in till Bolagsverket. Förslaget innebär att föreningarna kan behöva organisera sina rutiner så att ändringsanmälningar kan ges in till Bolagsverket snabbt. Detta kan kräva att föreningen måste se över vissa administrativa rutiner men torde i övrigt inte innebära någon egentlig merkostnad.

I vårt förslag klargörs också att styrelsen är skyldig att fortlöpan- de bedöma föreningens ekonomiska situation och att styrelsen ska upprätta skriftliga instruktioner för när och hur sådana uppgifter som krävs för denna bedömning ska samlas in och rapporteras. Upp- byggnaden av ett sådant rapporteringssystem kan medföra vissa

689

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

ökade administrativa kostnader. Styrelsens skyldighet att fortlö- pande bedöma föreningens ekonomiska situation är dock inte ny, utan anses gälla även enligt nuvarande föreningslagen, låt vara att den inte kommer till uttryck i lagen. Redan i dag bör därför ekonomiska föreningars styrelse ha ett system för att kunna följa verksamheten och utvärdera den ekonomiska situationen i föreningen. Att närmare strukturera detta system bör därför inte innebära någon större mer- kostnad. I föreningar som är så små att styrelsen kan ha överblick över föreningens verksamhet även utan ett rapporteringssystem, exempelvis föreningar där samtliga medlemmar är styrelsemedlem- mar, skulle dock skyldigheten att upprätta ett rapporteringssystem vara onödigt betungande. Föreningar där ett rapporteringssystem med hänsyn till föreningens begränsade storlek och verksamhet skulle sakna betydelse har därför undantagits från bestämmelsens tillämp- ningsområde.

Nya regler om revision

Som nämnts i avsnitt 21.3.1 kan förslaget att det i det stora flertalet ekonomiska föreningar ska vara frivilligt med revision innebära avse- värda besparingar för föreningarna. I Nuteks beräkningar har den nuvarande revisionsplikten bedömts kosta en ekonomisk förening 55 000 kronor årligen.2 Såsom vårt förslag är utformat kommer fler- talet föreningar att kunna avstå från revision och allmän granskning och därmed också spara in på kostnaderna. Många ekonomiska för- eningar som i dag anlitar en auktoriserad eller godkänd revisor kom- mer dock sannolikt att göra det även i fortsättningen på frivillig basis, medan en stor del av de föreningar som i dag har överlämnat revisionen till någon som inte är kvalificerad revisor kan antas komma att utnyttja bestämmelserna om allmän granskning. För dessa för- eningar kommer förslaget därför inte att innebära någon större kostnadsminskning.

2 Nuteks beräkningar synes dock bygga på premissen att alla ekonomiska föreningar anlitar en aukto- riserad eller godkänd revisor, något som i praktiken inte är fallet.

690

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

Värdeöverföringar

Vi föreslår (se avsnitt 14.5.7) att det införs bestämmelser om att styrelsen inför ett beslut om vinstutdelning eller gottgörelse ska upprätta bl.a. ett motiverat yttrande. Redan i dag följer det av all- männa principer att styrelsen måste skaffa sig ett underlag inför ställningstagandet till ett beslut om vinstutdelning eller gottgörelse. Förslaget om motiverat yttrande innebär en viss formalisering av detta och kan därför i enskilda föreningar medföra en viss mindre kostnad som föreningen inte har i dag.

Likvidation

Bestämmelserna om likvidation har i vårt förslag fått en delvis ny utformning jämfört med den nuvarande föreningslagen. Således har vi föreslagit (se avsnitt 15.4.4) en utvidgning av styrelsens skyldig- het att vid ekonomiska svårigheter hänskjuta frågan om likvidation till stämman. Delvis är det ett förtydligande i förhållande till vad som gäller i dag men i viss utsträckning innebär det också en ökad aktivitetsplikt för styrelsen. Att likvidationsfrågan hänskjuts till stäm- man minskar emellertid risken för att föreningen fortsätter att bedriva ekonomiskt ofördelaktig verksamhet, något som är till gagn såväl för föreningen som för dess medlemmar och borgenärer. Även om kravet att underställa stämman en fråga om likvidation kan innebära merkostnader för en extra stämma – enligt Nutek beräknade till ungefär 850 kronor – bör detta uppvägas av förslagets fördelar.

Vårt förslag innebär också att det införs uttryckliga och utför- liga regler om underlag inför beslut i likvidationsfrågan. Styrelsen åläggs att lämna en redogörelse för föreningens ekonomiska framtids- utsikter och att tillhandahålla vissa redovisningshandlingar. Det är vår uppfattning att styrelsens uppgiftsskyldighet i detta avseende i realiteten enbart utgör ett förtydligande av vad som redan i dag – enligt allmänna associationsrättsliga principer – krävs för att en sty- relse ska ha uppfyllt sina skyldigheter gentemot föreningen och stämman. Någon betungande merkostnad torde det i alla händelser inte vara fråga om.

Vårt förslag innebär vidare en förlängning av den tidsfrist som löper innan en förening kan tvingas i likvidation på grund av alltför litet medlemsantal. Den tid som en förening har på sig att återställa medlemsantalet förlängs från tre till sex månader. Detta bör förbättra

691

Förslagens konsekvenser

SOU 2010:90

mindre ekonomiska föreningars möjlighet till fortlevnad i de fall då den enda likvidationsgrunden är ett – tillfälligt – alltför lågt med- lemsantal.

21.5Konsekvenser för företagens konkurrensförhållanden

Vi har i flera avseenden, däribland när det gäller bestämmelserna om vinstutdelning och annan användning av en förenings egendom, föreslagit regler som innebär att regelverket för de ekonomiska för- eningarna anpassas till vad som gäller för aktiebolag. Detta bör, liksom är fallet med en del av de förslag som lämnades i delbetänkandet (se SOU 2009:37 s. 238), kunna bidra till stärkt konkurrenskraft för ekonomiska föreningar.

Genom förslagen att en förening ska kunna ha investerande med- lemmar eller förlägga delar av sin verksamhet externt ökar företagens konkurrenskraft ytterligare. Ekonomiska föreningar får i huvudsak samma möjligheter som aktiebolag att bedriva sin verksamhet i de ”skräddarsydda” strukturer som passar dem bäst.

Vi har inte kunnat identifiera något område där de lämnade för- slagen kan få negativ inverkan för de ekonomiska föreningarnas kon- kurrensförhållanden. Inte heller bör konkurrensförhållandena mellan stora och små ekonomiska föreningar påverkas av våra förslag.

21.6Konsekvenser för små företags villkor

Våra förslag är, med undantag för vissa specialregler avseende revi- sion, tillämpliga på alla ekonomiska föreningar oavsett storlek.3 Det samlade regelverket är relativt omfattande. Ingen ekonomisk förening är emellertid skyldig att tillämpa alla de bestämmelser som lagen innehåller. I stor utsträckning kan mindre föreningar välja bort moment som upplevs som betungande och besvärliga, t.ex. revision. I flera avseenden kan föreningen avvika från lagens bestämmelser genom särskilda stadgebestämmelser. Åtskilliga delar av regelverket är dessutom sådana att de normalt inte aktualiseras i små föreningar, t.ex. reglerna om förlagsinsatser. Sammantaget

3 Här bortses från de särskilda bestämmelser som föreslås för särskilda slag av ekonomiska föreningar, t.ex. medlemsbanker.

692

SOU 2010:90

Förslagens konsekvenser

bedömer vi att förslaget är väl ägnat även för verksamhet som bedrivs av små föreningar.

Vi har i avsnitt 15.2.4 föreslagit ett förenklat fusionsförfaran- de. För ett sådant enklare sätt att genomföra en fusion krävs att alla medlemmar i samtliga deltagande föreningar har undertecknat fusionsplanen. Detta krav lär vara svårare att genomföra ju större de inblandade föreningarna är. Det förenklade fusionsförfarandet torde därför särskilt väl lämpa sig för mindre föreningar och kan för dessa föreningar således innebära en fördel.

21.7Övriga konsekvenser

Brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Vi har föreslagit att ändringar i sammansättningen av en förenings styrelse samt beslut att utse eller entlediga en verkställande direktör eller en särskild firmatecknare ska få verkan tidigast vid den tid- punkt då anmälan om ändringen kommer in till Bolagsverket (se av- snitt 10.3.8). När motsvarande bestämmelser infördes i aktiebolags- lagen, skedde det för att förhindra vissa slag av missbruk.4 På samma sätt torde bestämmelserna kunna förebygga missbruk inom ramen för den ekonomiska föreningsformen. Förslaget att beslut av de aktu- ella slagen inte får verkan förrän ändringsanmälan har kommit in till Bolagsverket torde dessutom öka anmälningsfrekvensen. En ökad anmälningsfrekvens leder till att uppgifterna i föreningsregistret stäm- mer bättre överens med de verkliga förhållandena, dvs. till en bättre registerkvalitet.

Övrigt

Våra förslag kan inte antas ha någon direkt påverkan på kommunalt självstyre, på sysselsättningen i olika delar av landet eller på möjlig- heterna att nå integrationspolitiska mål. Inte heller bedömer vi att våra förslag kommer att få konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för de åtaganden Sverige har i anledning av anslutningen till Europeiska unionen.

4 Se prop. 2004/05:85 s. 313.

693

22 Författningskommentar

22.1Förslaget till lag (2012:000) om ekonomiska föreningar

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 kap. 1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om ekonomiska föreningar. Bestämmelserna avser

-vad en ekonomisk förening är (2 kap.),

-bildandet av föreningen (3 kap.),

-föreningens stadgar (4 kap.),

-medlemmarna i föreningen (5 kap.),

-medlemsförteckningen (6 kap.),

-föreningsstämman (7 kap.),

-föreningens ledning (8 kap.),

-revision (9 kap.),

-allmän och särskild granskning (10 kap.),

-medlemsinsatser (11 kap.),

-förlagsinsatser (12 kap.),

-värdeöverföringar (13 kap.),

-vinstutdelning (14 kap.),

-gottgörelse (15 kap.),

-reservfonden (16 kap.),

-fusion (17 kap.),

-likvidation (18 kap.),

-upplösning utan föregående likvidation (19 kap.),

-registrering (20 kap.),

-firma (21 kap.),

-skadestånd (22 kap.),

-straff och vite (23 kap.),

-överklagande (24 kap.).

Paragrafen innehåller en beskrivning av lagens innehåll. Denna be- skrivning tjänar också som innehållsförteckning till lagen.

695

Författningskommentar

SOU 2010:90

1 kap. 2 §

Sådana bestämmelser i denna lag som är uppställda till medlemmarnas skydd behöver inte tillämpas, om samtliga berörda medlemmar samtycker till det.

Av 1 kap. 2 § framgår att bestämmelser som är uppställda till med- lemmarnas skydd kan frångås om samtliga berörda medlemmar sam- tycker till det. Det är här fråga om en allmän associationsrättslig princip som hittills bara har kommit till uttryck i 7 kap. 17 § i den nuvarande föreningslagen.

Lagen ger inte något besked om vilka bestämmelser som ”är uppställda till medlemmarnas skydd”. I allmänhet rör det sig dock om olika slag av förfaranderegler som syftar till att tillförsäkra medlemmarna inflytande över beslutsprocessen i föreningen, t.ex. bestämmelserna om föreningsstämma i 7 kap. samt de bestäm- melser om olika slag av beslutsförslag och om tillhandahållande av dessa som finns på olika ställen i lagen (t.ex. i samband med beslut om likvidation i 18 kap. 4–7 §§). Även bestämmelserna om med- lems- och styrelsejäv är av detta slag (se 7 kap. 36 § och 8 kap. 21 §) liksom bestämmelserna om olika slag av minoritetsrättigheter. Det- samma gäller i princip vad som sägs i 13 kap. 2 § om i vilka former som värdeöverföringar får ske; i den delen har det ansetts så viktigt att principen kommer till tydligt uttryck att den har upprepats i lagtexten (se 13 kap. 2 § andra stycket). Bestämmelserna i 13 kap. 3 och 4 §§ om hur stora värdeöverföringar som får ske är typfall på sådana bestämmelser som inte omfattas av 1 kap. 2 §. Det gör inte heller lagens övriga bestämmelser som helt eller delvis syftar till att skydda borgenärer, t.ex. bestämmelserna om revision. Bland lagens förfarandebestämmelser finns några som också har ett borgenärs- skyddande syfte, däribland bestämmelserna i 14 kap. 5 § om att styrelsen ska upprätta ett särskilt yttrande inför ett beslut om vinstutdelning, och dessa kan därför inte frångås ens om samtliga medlemmar samtycker till det. En annan typ av bestämmelser som inte enbart har medlemsskyddande syfte är lagens bestämmelser om hur beslut ska dokumenteras och utformas, däribland bestäm- melserna om stämmo- och styrelseprotokoll i 7 kap. 38 § och 8 kap.

23§.

Bestämmelser som enbart har medlemsskyddande syfte får från-

gås om ”samtliga berörda medlemmar” samtycker till det. Det vanliga torde vara att samtliga medlemmar är berörda av tillämp- ningen av den aktuella bestämmelsen och att samtycke till en av- vikelse från bestämmelsen därför måste inhämtas från alla med-

696

SOU 2010:90

Författningskommentar

lemmar. I andra fall får avvikelsen ingen betydelse för annat än vissa medlemmar och då behöver enbart dessa samtycka. Detsamma gäller om det bara är fråga om att avvika från lagens bestämmelser i förhållande till en eller några enstaka medlemmar. Ett typfall på detta är när lagen säger att vissa handlingar ska tillhandahållas med- lemmarna inför ett beslut och detta inte sker beträffande några en- staka medlemmar. I så fall behövs givetvis samtycke endast från dessa.

Någon särskild form för samtycke är inte föreskriven. Också ett muntligt samtycke kan alltså vara relevant. Den som påstår att sam- tycke har lämnats får dock vara beredd att styrka påståendet.

Paragrafen torde kunna tillämpas analogiskt när förenings- stämmans beslutsbefogenheter har överlämnats till fullmäktige.

Var det finns förklaringar till olika termer

1 kap. 3 §

Bestämmelser om betydelsen av följande termer finns i nedan angivna para-

grafer:
allmän granskning	10 kap. 1 §
andel	4 § i detta kapitel
dotterföretag	5 § i detta kapitel
bristtäckningsansvar	11 kap. 19 § och 13 kap. 7 §
ekonomisk förening med extern	2 kap. 6 §
verksamhet
ekonomisk förening med	2 kap. 7§
investerande medlemmar
emissionsinsats	11 kap. 2 §
fullmäktige	7 kap. 40 §
fullmäktigemöte	7 kap. 41 §
fusion	17 kap. 1 §
förenklad upplösning	19 kap. 2–6 §§
förlagsandel	12 kap. 1 §
förlagsandelsbevis	12 kap. 10 §
förlagsinsats	12 kap. 1 §
gottgörelse	13 kap. 1 §
gränsöverskridande fusion	17 kap. 30 §
insatsemission	11 kap. 2 §
insatsränta	14 kap. 1 §
investerande medlemmar	2 kap. 5§
koncern	5 § i detta kapitel
lekmannarevisor	10 kap.1 §
medlemsavgift	4 kap. 2 §
medlemsbevis	6 kap. 8 §
medlemsinsats	4 § i detta kapitel
medlemsfrämjande föreningar	2 kap. 5 §
	697

Författningskommentar SOU 2010:90

medrevisor	9 kap. 12 §
minoritetsrevisor	9 kap. 11 §
moderförening	5 § i detta kapitel
obligatorisk insats	4 § i detta kapitel
stiftare	3 kap. 1 §
särskild granskning	10 kap. 21 §
vinstutdelning	13 kap. 1 §
återbäringsskyldighet	11 kap. 18 § och 13 kap. 6 §
årsstämma	7 kap. 8 §
överinsats	4 § i detta kapitel

Paragrafen innehåller information om var det finns definitioner eller förklaringar till olika termer som används i lagen.

Begreppen medlemsinsats och andel

1 kap. 4 §

Med medlemsinsatser avses i denna lag

1.den eller de insatser som en medlem enligt stadgarna är skyldig att delta med i föreningen (obligatoriska insatser),

2.den eller de insatser som en medlem har tillskjutit utöver vad han eller hon är skyldig att delta med (överinsatser), och

3.sådana insatser som avses i 11 kap. 2 § (emissionsinsatser).

Med andel avses de ekonomiska rättigheter som medlemmen har mot för- eningen och som grundas på hans eller hennes medlemsinsatser i föreningen.

Paragrafens första stycke, som saknar motsvarighet i den nuvarande föreningslagen, innehåller en beskrivning av vad som utgör med- lemsinsatser. Begreppet har dock inte fått någon generell definition; vad som utgör en medlemsinsats framgår i stället genom beskriv- ningar av de tre slag av medlemsinsatser som kan förekomma: obli- gatoriska insatser, överinsatser och emissionsinsatser.

Rent allmänt kan sägas att medlemsinsatser är det eller de kapital- belopp som medlemmarna deltar med i föreningen i sin egenskap av medlemmar. Medlemsinsatserna uppkommer vanligen genom att ett belopp betalas in eller genom att egendom, motsvarande insatsens värde, tillskjuts. Det är också möjligt att betala insatser genom tillhandahållande av tjänster som har ett ekonomiskt värde för före- ningen. Betalning kan också ske genom kvittning/avräkning av en medlems fordran på föreningen. I samtliga dessa fall uppkommer insatsen genom en åtgärd som är till ekonomisk nytta för fören- ingen. En typ av insatser, emissionsinsatser, uppkommer i stället genom att medlemmarna tillgodoförs en del av föreningens befint-

698

SOU 2010:90

Författningskommentar

liga fria egna kapital. Gemensamt för alla slag av medlemsinsatser är att de utgör bundet eget kapital. Till den del föreningens eget kapi- tal utgörs av medlemsinsatser kan det därför inte användas för vinstutdelning och liknande värdeöverföring. Däremot kan medlems- insatser normalt betalas ut till en avgående medlem; huvudregeln är rentav att en medlems medlemsinsatser ska betalas ut till en avgående medlem (se närmare 11 kap. 11 § och följande paragrafer).

Den obligatoriska insatsen är den insats som medlemmen är skyl- dig att delta med. Storleken av den obligatoriska insatsen ska vara bestämd i föreningens stadgar (se 4 kap. 1 §). Lagen uppställer inte något krav på att den obligatoriska insatsen ska ha viss storlek men det är inte möjligt att bestämma den till noll. I stadgarna kan be- stämmas att en ny medlem ska betala sin obligatoriska insats först med viss fördröjning. Det innebär att beloppet av den obligatoriska insats som en medlem faktiskt har erlagt kan understiga beloppet av den obligatoriska insatsen enligt stadgarna.

I den utsträckning en medlem har tillskjutit medlemsinsatser till föreningen utöver vad han eller hon enligt stadgarna är skyldig att delta med utgör mellanskillnaden överinsatser. Sådana överinsatser kan ha uppkommit genom att medlemmen medvetet har tillskjutit ett högre belopp än vad som är nödvändigt. Men överinsatser kan också vara ”ofrivilliga”: De kan t.ex. ha uppkommit genom att medlemmens insatsskyldighet har förändrats så att den obligatoriska insatsen har kommit att understiga vad som tidigare har betalats in såsom obligatorisk insats.

Vad som avses med emissionsinsatser behandlas i 11 kap. 2 §. Förlagsinsatser – som behandlas närmare i 12 kap. – utgör inte med-

lemsinsatser.

I andra stycket definieras begreppet andel som de ekonomiska rättigheter som medlemmen har mot föreningen och som grundas på medlemmens medlemsinsatser i föreningen. Andelen (ibland be- nämnd ”andelsrätten”) uppkommer genom att medlemmen betalar eller tillgodoförs medlemsinsatser i föreningen. Bland de ekono- miska rättigheter som andelen ger kan främst nämnas rätten till vinst- utdelning i form av s.k. insatsränta (jfr 14 kap. 1 § första stycket 2 ), rätten till andel i föreningens behållna tillgångar vid föreningens upplösning, rätten till utbetalning av medlemsinsatser m.m. i sam- band med medlems utträde ur föreningen (jfr 11 kap. 11 §), rätten till återbetalning av överinsatser (jfr 11 kap. 16 §) och rätten till an- del i belopp som frigörs från reservfonden (jfr 16 kap.). I de nu nämnda fallen bestäms omfattningen av de ekonomiska rättigheter

699

Författningskommentar

SOU 2010:90

som medlemmen har av storleken på hans eller hennes andel; ju större andel, desto större insatsränta etc. En medlems rätt till åter- bäring eller efterlikvid i samband med vinstutdelning eller gott- görelse (jfr 14 kap. 1 § första stycket 1 och 13 kap. 1 § första stycket 2) ingår däremot inte i andelsrätten; vid överlåtelse av an- delen följer alltså inte rätten till återbäring och efterlikvid med. – Vilka ekonomiska rättigheter som följer med andelen bestäms i stor utsträckning av innehållet i föreningens stadgar. I stadgarna kan sålunda tas in olika slag av bestämmelser som begränsar medlemmens ekonomiska rättigheter, t.ex. hans eller hennes rätt att få tillbaka medlemsinsatser i samband med föreningens upplösning.

Såsom framgår av lagtexten utgör andelen en rätt som tillkommer en medlem. Andelen kan visserligen övergå på annan genom familje- rättsliga fång eller genom överlåtelse och i så fall övergår också de ekonomiska rättigheter som ingår i andelen från medlemmen till den nya andelshavaren. Av 5 kap. 9 och 10 §§ följer emellertid att en sådan splittring av medlemskap och andelsrätt inte kan bli be- stående; antingen måste den nya andelshavaren gå in i föreningen i medlemmens ställe eller måste föreningen lösa in andelsrätten. Så- som framgår av 11 kap. 10 § kan andelsrätten i viss utsträckning förändras genom överlåtelse av emissions- eller överinsats.

Begreppen moderförening, dotterföretag och koncern

1 kap. 5 §

En ekonomisk förening är moderförening och en annan juridisk person är dotterföretag, om föreningen

1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga andelar i den juridiska per- sonen,

2.äger andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga an- delar,

3.äger andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande ledningsorgan, eller

4.äger andelar i den juridiska personen och har rätt att ensam utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av en föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.

Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderföreningen, om ett annat dotterföretag till moderföreningen eller moderföreningen tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag tillsammans

700

SOU 2010:90

Författningskommentar

1.innehar mer än hälften av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen,

2.äger andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga andelar, eller

3.äger andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande lednings- organ.

Om ett dotterföretag äger andelar i en juridisk person och på grund av av- tal med den juridiska personen eller på grund av en föreskrift i dess bolags- ordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar har rätt att ensamt ut- öva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderföreningen.

Moderförening och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. Med koncernföretag avses i denna lag företag i samma koncern.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 4 § i den nuvarande förenings- lagen. I betänkandet Försenad årsredovisning och bokföringsbrott, m.m. (SOU 2009:46) har föreslagits en ny koncerndefinition. Utred- ningen har inte velat föregripa genomförandet av det förslaget. Om koncerndefinitionen i årsredovisningslagen och aktiebolagslagen ändras, är det emellertid naturligt att en motsvarande ändring görs i föreningslagen.

1 kap. 6 §

I de fall som avses i 5 § första stycket 1–3 och andra stycket ska sådana rättig- heter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.

Vid bestämmandet av antalet röster i ett dotterföretag beaktas inte de andelar i dotterföretaget som innehas av dotterföretaget självt eller av dess dotter- företag. Detsamma gäller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för dotterföretagets eller dess dotterföretags räkning.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 5 § i den nuvarande fören- ingslagen.

1 kap. 7 §

Vid tillämpningen av 5 och 6 §§ avses med andelar aktier och andra andelar i juridiska personer.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 6 § i den nuvarande fören- ingslagen.

701

Författningskommentar

SOU 2010:90

Begreppet tillämplig lag om årsredovisning

1 kap. 8 §

Med tillämplig lag om årsredovisning avses i denna lag årsredovisningslagen (1995:1554) eller, i fråga om ekonomiska föreningar som helt eller delvis om- fattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värde- pappersbolag, den lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den. I fråga om föreningar som upprättar eller ska upprätta koncernredo- visning enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisnings- standarder avses även, såvitt gäller koncernredovisningen, de redovisnings- standarder som har antagits med stöd av förordningen.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande förenings- lagen, innehåller en definition av uttrycket ”tillämplig lag om års- redovisning”. En motsvarande definition finns i 1 kap. 12 a § aktie- bolagslagen (2005:551).

Uttrycket ”tillämplig lag om årsredovisning”, som används i bl.a. 9 kap. 35 § och 22 kap. 1 §, syftar i första hand på årsredo- visningslagen (1995:1554) eller, ifråga om föreningar som ska tillämpa lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värde- pappersbolag (ÅRKL), den lagen. När det gäller föreningar som ska tillämpa ÅRKL innefattar uttrycket också de föreskrifter som Finansinspektionen har meddelat med stöd av den lagen. Av års- redovisningslagen och ÅRKL följer en skyldighet att iaktta god redo- visningssed. Det innebär att också de normer som har utvecklats inom ramen för god redovisningssed ingår i begreppet ”tillämplig lag om årsredovisning”.

Av artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder följer att företag vars värdepapper är noterade på en reglerad marknad är skyldiga att vid upprättandet av koncern- redovisning följa vissa internationella redovisningsstandarder som kommissionen har antagit, främst International Financial Reporting Standards (IFRS). Även andra företag får tillämpa dessa redovisnings- standarder (se 7 kap. 33 § årsredovisningslagen och 7 kap. 8 § ÅRKL). Också de av kommissionen antagna redovisningsstandard- erna utgör då ”tillämplig lag om årsredovisning”.

702

SOU 2010:90

Författningskommentar

Undertecknande med elektronisk signatur

1 kap. 9 §

En handling enligt denna lag som ska vara undertecknad får, om inte något annat anges, undertecknas med avancerad elektronisk signatur enligt lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 7 § i den nuvarande förenings- lagen (se prop. 2007/08:45 s. 82). Av orden ”om inte något annat anges” framgår att bestämmelsen inte är undantagslös. Ett sådant undantag finns i 12 kap. 10 §.

Information med elektroniska hjälpmedel

1 kap. 10 §

I de fall det är särskilt föreskrivet i denna lag och under de förutsättningar som anges i 11 § får en ekonomisk förening skicka kallelser eller annan infor- mation till medlemmarna med elektroniska hjälpmedel även när det i lagen anges att skriftlig information ska skickas till medlemmarnas postadress.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande föreningslagen, överensstämmer med utredningens förslag i SOU 2009:37 (jfr s. 241 f. i det betänkandet).

1 kap. 11 §

Föreningen får i de fall som avses i 10 § skicka kallelser och annan infor- mation med elektroniska hjälpmedel endast om

1.föreningsstämman har beslutat om det,

2.föreningen har tillförlitliga rutiner för att identifiera mottagarna och tillförlitlig information om hur dessa kan nås, och

3.mottagaren efter en förfrågan som skickats med post har samtyckt till ett sådant förfarande.

En mottagare ska anses ha samtyckt till förfarandet, om han eller hon inte har motsatt sig användningen av elektroniska hjälpmedel inom den tid som har angetts i förfrågan enligt första stycket 3. Denna tid ska vara minst två veckor från det att förfrågan avsändes. Av förfrågan ska det framgå att fram- tida information kan komma att lämnas med det eller de angivna slagen av elektroniskt hjälpmedel, om inte mottagaren uttryckligen motsätter sig detta.

Den som har samtyckt till att information lämnas med elektroniska hjälp- medel kan när som helst ta tillbaka sitt samtycke.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande förenings- lagen, överensstämmer med utredningens förslag i SOU 2009:37 (se s. 242–244 i det betänkandet).

703

Författningskommentar

SOU 2010:90

2 kap. Vad en ekonomisk förening är

Grundläggande krav på en ekonomisk förening

Medlemmar, stadgar och styrelse

2 kap. 1 §

En ekonomisk förening ska ha minst tre medlemmar. Var och en av medlem- marna ska vara en fysisk eller en juridisk person.

Föreningen ska också ha stadgar samt en styrelse.

I paragrafen anges vissa grundläggande villkor för att en association ska vara att anse som ekonomisk förening. Ytterligare villkor anges i de följande paragraferna.

Av första stycket framgår att en ekonomisk förening ska ha minst tre verksamma medlemmar. Detta överensstämmer i sak med gällande rätt (se 2 kap. 1 § i den nuvarande föreningslagen). Kravet på minst tre medlemmar gäller redan från föreningens bildande (se 3 kap. 1 §) och föreningen kan inte registreras om inte kravet är uppfyllt. I 18 kap. 3 och 13 §§ finns bestämmelser om att styrelsen är skyldig att kalla till föreningsstämma om antalet medlemmar minskar till mindre än tre och att föreningen är skyldig att gå i likvidation om nedgången blir bestående. – Såsom framgår av 2 kap. 7 § kan det i en ekonomisk förening förekomma s.k. investerande medlemmar. Av 2 kap. 7 § andra stycket följer att sådana medlemmar inte ska räknas med vid tillämpningen av den här paragrafen. Det innebär att en ekonomisk förening måste ha minst tre medlemmar som avser att delta i verksamheten på det sätt som anges i 2 kap. 4 §.

Inget hindrar att det i stadgarna bestäms att minimiantalet med- lemmar ska vara högre än tre och att föreningen ska gå i likvidation om antalet medlemmar understiger det angivna minimiantalet med- lemmar.

Lagen uppställer i övrigt inga andra krav på medlemmarna än att de ska vara fysiska eller juridiska personer. Medlemmarna kan alltså ha sitt hemvist såväl inom som utom Sverige. Lagen hindrar inte heller att personer utan egen rättshandlingsförmåga, t.ex. under- åriga, antas som medlemmar. I lagtexten har dock markerats att ett medlemskap alltid måste vara knutet till en fysisk eller juridisk per- son; två eller flera personer kan alltså inte dela på ett medlemskap. Medlemskapet uppkommer antingen vid föreningens bildande genom att stiftarna inträder som medlemmar i föreningen (se 3 kap. 1 §) eller genom att medlemskap beviljas efter ansökan till föreningen

704

SOU 2010:90

Författningskommentar

(se 5 kap. 5, 9 och 10 §§). Medlemskap kan dessutom förvärvas genom fusion; medlemmarna i den eller de överlåtande föreningarna blir då medlemmar i den övertagande föreningen (se 17 kap. 1 §).

Enligt andra stycket måste föreningen dessutom ha stadgar. Också detta överensstämmer med gällande rätt. Bestämmelser om vad stadgarna minst ska innehålla finns i 4 kap. Vidare måste föreningen ha en styrelse. Antalet styrelseledamöter ska anges i stadgarna (se 4 kap. 1 §).

Också kraven på stadgar och styrelse måste vara uppfyllda för att föreningen ska kunna registreras. Om villkoren längre fram inte är uppfyllda, kan föreningen tvingas i likvidation (se 18 kap. 12 §).

I den motsvarande paragrafen i den nuvarande föreningslagen uppställs också ett krav på att en ekonomisk förening ska ha en revisor. Lagförslaget innebär att det generella kravet på att det ska finnas en eller flera revisorer tas bort. Den här paragrafen innehåller därför ingen bestämmelse om revisor. Bestämmelser om i vilka fall en ekonomisk förening även i fortsättningen behöver ha revisor finns i 9 kap. Att föreningen har en revisor utgör dock inte i något fall en förutsättning för att föreningen ska kunna registreras (särskilda bestämmelser gäller dock för kreditmarknadsföreningar och medlems- banker, se lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse).

Föreningens ändamål

2 kap. 2 §

Föreningen ska ha till huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas eko- nomiska intressen.

Vid bedömningen av om förutsättningen enligt första stycket är uppfylld ska, utöver föreningens egna medlemmar, även medlemmarna i en annan eko- nomisk förening som är medlem i den förstnämnda föreningen räknas med.

Paragrafen, som närmast motsvarar 1 kap. 1 § i den nuvarande före- ningslagen, anger, tillsammans med 2 kap. 3 och 4 §§, de grundlägg- ande kännetecknen för en ekonomisk förening. Den anger därmed också vissa villkor, utöver de som anges i 2 kap. 1 §, som måste vara uppfyllda för att en förening ska kunna registreras som en ekono- misk förening. Det förhållandet att föreningen inte längre uppfyller något eller några av villkoren innebär inte att föreningen förlorar sin status av ekonomisk förening. Den kan emellertid komma att tvångslikvideras enligt bestämmelserna i 18 kap.

705

Författningskommentar

SOU 2010:90

Av paragrafens första stycke framgår att en ekonomisk förening ska ha till huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekono- miska intressen.

Föreningens verksamhet måste således vara inriktad på att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Om syftet med föreningens verksamhet enbart är att främja ideella syften, kan den inte registreras som ekonomisk förening. Det gäller även om det inom föreningen upparbetas ett ekonomisk överskott som används för den ideella verksamheten. Således kan exempelvis en idrottsförening av sedvanligt slag inte registreras som ekonomisk förening (däremot kan en sammanslutning av idrottsföreningar, avsedd att främja idrottsföre- ningarnas ekonomiska intressen, vara att anse som en ekonomisk förening).

”Ekonomiskt intresse” är dock avsett att tolkas i vid bemärkelse. Kravet på främjande av medlemmarnas ekonomiska intresse är upp- fyllt om avsikten är att föreningen ska erbjuda medlemmen viss verksamhet på ett för medlemmen ekonomiskt fördelaktigt sätt, t.ex. för att tillförsäkra medlemmen högre intäkter eller lägre kost- nader i den egna verksamheten. Kravet är vidare uppfyllt om fören- ingens verksamhet är en förutsättning för att medlemmarna överhuvudtaget ska kunna bedriva egen verksamhet på ett ekono- miskt rimligt sätt. Kravet är också uppfyllt om medlemmarna avser att genom föreningen gemensamt bedriva en ekonomisk verksam- het i akt och mening att skapa ett överskott, som är avsett att delas ut bland medlemmarna eller komma dem till del på annat sätt.

Av lagtexten följer också att det är medlemmarnas ekonomiska intressen som ska främjas. Om föreningen drivs i syfte att främja tredje mans intresse, kan den alltså inte registreras som ekonomisk förening. Som exempel kan nämnas en förening som drivs enbart i syfte att lämna stöd till hjälpbehövande icke-medlemmar. Även en förening vars verksamhet handlar om att hjälpa utomstående kan dock vara en ekonomisk förening, om också medlemmarna själva har ett ekonomiskt utbyte av verksamheten, t.ex. genom att ta ut lön för sitt arbete i föreningen.

Det kan förekomma att det finns flera syften med en förenings verksamhet. En del av verksamheten kan vara inriktad på att till- godose ekonomiska intressen, en annan på att främja ideella syften. Verksamheten kan bedrivas, så att den främjar såväl medlemmarnas som tredje mans intressen; det sistnämnda torde vara särskilt van- ligt i en konsumentkooperativ förening. I så fall måste det, enligt första stycket, göras en bedömning av vad som är föreningens

706

SOU 2010:90

Författningskommentar

huvudsakliga ändamål. Om det dominerande syftet med verksam- heten är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, är rekvi- sitet i paragrafen för handen. Vad som är det dominerande syftet i verksamheten får i sin tur bedömas med utgångspunkt i föreningens resultat- och balansräkningar. Om merparten av föreningens omsätt- ning och balansomslutning avser verksamhet som är inriktad på medlemmarnas ekonomiska intressen, är det normalt naturligt att se främjandet av medlemmarnas ekonomiska intressen som fören- ingens huvudsakliga ändamål. Bedömningen av detta bör göras på några års sikt. Betydelse måste dock också tillmätas det sätt på vilket medlemmarna deltar i föreningen; om medlemmarnas engage- mang och deltagande i föreningen framför allt avser fullföljandet av vissa ideella syften, kan detta därför någon gång vara ett skäl att bedöma föreningen som en icke-ekonomisk förening, trots att om- sättningen i föreningen till mer än hälften avser sådant som är ägnat att ge medlemmarna en ekonomisk nytta. – I en del föreningar med blandade ändamål är det inte möjligt att med någon säkerhet be- döma det huvudsakliga ändamålet. I sådana fall bör föreningens egen uppfattning om vad som är det huvudsakliga ändamålet gälla.

Paragrafens andra stycke – som behandlar s.k. sekundärföreningar (jfr avsnitt 6.3.2) – överensstämmer med 1 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande föreningslagen.

Föreningens verksamhet

2 kap. 3 §

Föreningens verksamhet ska huvudsakligen utgöras av ekonomisk verksamhet och bedrivas i föreningen eller i ett dotterföretag till föreningen.

Av paragrafen framgår att föreningens verksamhet huvudsakligen ska utgöras av ekonomisk verksamhet och bedrivas i föreningen eller i föreningens dotterföretag.

Begreppet ”ekonomisk verksamhet” har diskuterats i avsnitt 6.2.3. Där har konstaterats att begreppet omfattar all sådan verksamhet som i skatterättslig eller redovisningsrättslig mening utgör ”närings- verksamhet”, dvs. verksamhet som är av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Där har också konstaterats att begreppet är avsett att omfatta även annan verksamhet som är av ekonomisk art under förutsättning att den har viss varaktighet och är av affärsmässig karaktär eller i vart fall planmässigt organiserad. Som exempel på verksamhet som däri-

707

Författningskommentar

SOU 2010:90

genom faller in under begreppet ekonomisk verksamhet kan nämnas förskoleverksamhet, som ett antal föräldrar anordnar för sina barn (jfr NJA 1998 s. 293), verksamhet som består i att några personer köper in och brukar en eller flera bilar för privat bruk (”bilpool- verksamhet”) och verksamhet som består i att flera personer gemen- samt förvaltar ett utrymme för förvaring av medlemmarnas egendom (jfr NJA 1998 s. 717). Det förhållandet att verksamhetens intäkter till stor del härrör från stat, kommun, EU eller från offentliga eller privata fonder utesluter inte att verksamheten anses som ekono- misk verksamhet. Så kan t.ex. mycket väl ett EU-finansierat projekt utgöra ekonomisk verksamhet och – om övriga i paragrafen angivna förutsättningar är för handen – drivas som en ekonomisk förening. Detsamma gäller projekt som finansieras genom t.ex. olika slag av investeringsfonder, strukturfonder eller regionala utvecklingsfonder. Verksamheter som sådana fonder är inriktade på torde inte sällan vara väl ägnade att drivas som ekonomiska föreningar samtidigt som de i ett uppstartsskede kan ha ett påtagligt behov av finansiering.

Det torde inte vara ovanligt att det i en förening drivs såväl viss ekonomisk verksamhet som viss annan verksamhet, t.ex. opinions- bildning, facklig verksamhet, idrottsverksamhet m.m. Bedömningen av om en sådan förening uppfyller kravet på ”ekonomisk verk- samhet” ska göras utifrån vad som är den huvudsakliga verksam- heten inom föreningen. Också frågan om vilken typ av verksamhet som är den dominerande i föreningen får bedömas med utgångs- punkt i föreningens resultat- och balansräkningar. Om merparten av föreningens nettoomsättning och balansomslutning avser ekono- misk verksamhet, är det således normalt naturligt att se den ekono- miska verksamheten som föreningens dominerande verksamhet. Även här bör bedömningen göras på några års sikt. Vad som är föreningens huvudsakliga verksamhet kan dock ibland vara svårt att bedöma. I sådana tveksamma fall bör föreningens egen uppfattning om verksamhetens karaktär gälla. Graden av ekonomisk verksam- het respektive annan verksamhet kan också växla över tiden. Att inslaget av ekonomisk verksamhet under en tid är mindre betydande bör emellertid inte hindra att föreningen drivs vidare som ekonomisk förening under förutsättning att avsikten är att den ekonomiska verksamheten på längre sikt ska vara den som dominerar.

Liksom hittills är lagens utgångspunkt att verksamheten ska drivas i föreningens egen regi. Förslaget innebär dock att fören- ingen alltid kan välja att i stället bedriva verksamheten eller delar av verksamheten i ett eller flera dotterföretag. Vad som avses med

708

SOU 2010:90

Författningskommentar

dotterföretag framgår av 1 kap. 5–7 §§. Dotterföretagets juridiska form och nationalitet är utan betydelse Det behöver inte heller vara ett helägt dotterföretag. Det saknar också betydelse vilka de övriga delägarna är. Verksamheten kan exempelvis bedrivas i ett dotter- aktiebolag i vilket föreningen innehar 51 procent av rösterna medan återstoden av rösterna innehas av ett helt fristående aktiebolag.

Av bestämmelsen följer motsatsvis att den samlade verksam- heten inte får bedrivas i ett fristående företag som inte utgör dotterföretag till föreningen. Det gäller även om föreningen i och för sig har ett i praktiken bestämmande inflytande över det andra företaget och även om övriga delägare är närstående ekonomiska föreningar. Det huvudsaklighetskriterium som bestämmelsen inne- håller gäller dock också i detta hänseende. Det innebär att fören- ingen är oförhindrad att bedriva en del av verksamheten utanför föreningen och föreningens dotterföretag, under förutsättning att den dominerande delen av verksamheten äger rum i själva fören- ingen eller i dess dotterföretag. Vad som i det sammanhanget är ”den dominerande delen av verksamheten” får i första hand mätas genom en jämförelse mellan å ena sidan nettoomsättningen i den verksamhet som drivs i föreningen och dess dotterföretag och å andra sidan nettoomsättningen i den samlade verksamhet som fören- ingen, själv eller genom annan juridisk person, bedriver. – Såsom framgår av 2 kap. 6 § kan föreningen dessutom i stadgarna ta in be- stämmelser om att en större del av verksamheten ska kunna be- drivas genom ett eller flera andra företag; i så fall gäller över huvud taget inte några begränsningar ifråga om var verksamheten ska be- drivas (se vidare kommentaren till den paragrafen).

Det kooperativa kravet

2 kap. 4 §

Den ekonomiska verksamhet som föreningen bedriver ska kännetecknas av att medlemmarna deltar i verksamheten

1.som konsumenter eller andra slag av förbrukare,

2.som leverantörer,

3.med egen arbetsinsats,

4.genom att använda föreningens tjänster, eller

5.på annat liknande sätt.

Vid bedömningen av om förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda ska, utöver föreningens egna medlemmar, även medlemmarna i en annan eko- nomisk förening som är medlem i den förstnämnda föreningen räknas med.

709

Författningskommentar

SOU 2010:90

Paragrafens första stycke innehåller det s.k. kooperativa kravet, dvs. kravet på att medlemmarna ska delta i verksamheten på visst sätt. Det överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt förslaget ska föreningens verksamhet ”kännetecknas” av att medlemmarna deltar i verksamheten. I detta ligger att verksamheten ska vara inriktad på att medlemmarna ska delta i verksamheten och att de som deltar i verksamheten huvudsakligen utgörs av medlemmar. Det utesluter inte att föreningen tillåter eller t.o.m. uppmuntrar andra att delta. Det utesluter inte heller att en mindre del av föreningens verksam- het helt eller delvis är sådan i vilken medlemmarna över huvud taget inte deltar.

Begreppet delta är avsett att ha en vid innebörd. En medlem kan anses delta i föreningen även om han eller hon endast då och då utnyttjar föreningens tjänster. Den som inte medverkar på något annat sätt än genom att betala en insats kan dock inte anses delta. Såsom framgår av 2 kap. 7 § kan emellertid föreningen i stadgarna bestämma att det i föreningen även får finnas s.k. investerande med- lemmar, dvs. medlemmar som inte deltar i verksamheten utan bidrar enbart genom en medlemsinsats.

Den i bestämmelsen förutsatta kopplingen mellan medlemmarna och verksamheten föreligger även i fråga om sådan verksamhet som i sig inte innefattar samhandel med medlemmarna men utgör en nöd- vändig betingelse för denna. Så kan t.ex. inköp från andra än med- lemmar av sådana produkter som är nödvändiga för föreningens verksamhet vara att anse som kooperativ verksamhet. Detsamma gäller inköp som ingår i förädling eller vidareförsäljning av pro- dukter som medlemmarna har levererat. Också verksamhet som syftar till utveckling av nya produkter, avsedda att tillhandahållas medlemmarna eller avsedda att tillverkas av varor som medlem- marna har levererat, kan uppfylla kravet på kooperativ verksamhet (se även prop. 1996/97:163 s. 22).

Paragrafens andra stycke – som behandlar s.k. sekundärföreningar (jfr avsnitt 6.3.2) – överensstämmer med 1 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande föreningslagen.

710

SOU 2010:90

Författningskommentar

Medlemsfrämjande föreningar

2 kap. 5 §

Även en förening som inte uppfyller kraven i 2–4 §§ ska anses som en eko- nomisk förening, om

1.föreningen har till huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas eko- nomiska intressen genom att verka för att de deltar på det sätt som anges i 4 §

iekonomisk verksamhet som en eller flera andra föreningar bedriver,

2.föreningens tillgångar till övervägande del består av andelar i den eller de andra föreningarna, och

3.den eller de andra föreningarna utgör ekonomiska föreningar enligt 2–4 §§.

Paragrafen, som i sak motsvarar 1 kap. 1 § tredje stycket i den nu- varande föreningslagen, innehåller bestämmelser om s.k. medlems- främjande föreningar (”primärföreningar”; jfr avsnitten 6.3.2 och 6.6.2).

Ekonomiska föreningar med extern verksamhet

2 kap. 6 §

I stadgarna för en ekonomisk förening får det bestämmas att en större del av verksamheten än bestämmelserna i 3 § tillåter, dock inte hela verksamheten, får bedrivas genom ett eller flera andra företag än föreningen själv eller dess dotterföretag. Detta får dock endast ske genom företag med vilka föreningen har träffat avtal som ger föreningen ett betydande inflytande över verksam- heten.

Såsom framgår av 2 kap. 3 § utgår lagen från att den ekonomiska verksamhet som föreningen bedriver – och som medlemmarna för- utsätts delta i – ska, i vart fall huvudsakligen, bedrivas inom fören- ingen eller i ett dotterföretag till föreningen. Den här paragrafen ger möjlighet att förlägga en större del av verksamheten till ett eller flera andra företag. Detta förutsätter dock att bestämmelser om detta tas in i stadgarna. I sådana stadgebestämmelser behöver inte preciseras hur och var verksamheten ska bedrivas. Stadgebestäm- melserna måste emellertid på ett tydligt sätt ge uttryck för att verk- samheten kan komma att bedrivas utanför föreningens eller dess dotterföretags ramar.

Beslut om att ta in sådana bestämmelser i stadgarna kan normalt fattas med två tredjedelars majoritet. I stadgarna kan dock bestämmas att ett annat, strängare majoritetskrav ska gälla (jfr 7 kap. 32 §). Den som har motsatt sig ett beslut om att i stadgarna ta in bestäm- melser om att verksamheten ska kunna bedrivas i andra företag har

711

Författningskommentar

SOU 2010:90

inte någon särskild rätt att gå ur föreningen, motsvarande den som gäller vid vissa andra slag av stadgeändringar.

I praktiken torde det företag där verksamheten bedrivs med stöd av sådana stadgebestämmelser ofta komma att bli ett företag i vilket den ekonomiska föreningen har något slag av ägarintresse och därmed också kan utöva någon form av ägarinflytande. Det är emellertid också möjligt att förlägga verksamheten till ett företag som den ekonomiska föreningen inte har något som helst ägar- intresse i. I båda fallen förutsätter arrangemanget något slag av avtal mellan föreningen och det andra företaget. Ett exempel är att en producentkooperativ förening tecknar avtal med ett annat företag om att det andra företaget ska köpa produkter från föreningens medlemmar.

Paragrafen ställer särskilda krav på sådana avtal. Avtalet måste tillförsäkra föreningen ett betydande inflytande över den verksam- het i vilken medlemmarna ska delta. Det behöver inte vara fråga om något generellt bestämmande inflytande. När det gäller sådant som har påtaglig betydelse för medlemmarna och deras deltagande, måste emellertid föreningen vara tillförsäkrad ett stort inflytande. Det inne- bär exempelvis att när det gäller medlemmarnas rätt till ”sam- handel” med det aktuella företaget ska denna inte kunna inskränkas utan föreningens medgivande. Inte heller grunderna för de pris- och leveransvillkor som ska tillämpas gentemot medlemmarna eller graden av service gentemot medlemmarna ska kunna ändras utan föreningens samtycke. I andra frågor som gäller verksamheten men som inte har någon direkt betydelse för medlemmarna behöver graden av inflytande inte vara lika påtaglig, t.ex. i frågor om arbetsmiljö och arbetsvillkor för företagets anställda. Även sådana frågor kan dock, beroende på föreningens art och särskilda syften, vara av det slag att föreningen måste tillförsäkras ett betydande inflytande över dem. Över huvud taget måste föreningen vara garanterad det inflytande som krävs för att verksamheten ska stå i överensstämmelse med de särskilda bestämmelser om verksamheten som kan finnas i föreningens stadgar. En nödvändig förutsättning för att inflytande ska kunna utövas är givetvis att föreningen eller någon av fören- ingen utsedd person också har en rimlig insyn i företagets förhåll- anden. Avtalet måste därför tillförsäkra föreningen sådan insyn. Ofta torde det också vara lämpligt att föreningen också har rätt att få till stånd något slag av granskning av företagets förhållanden, t.ex. genom att föreningen har rätt att utse en revisor i det andra före- taget.

712

SOU 2010:90

Författningskommentar

Det ligger i sakens natur att avtalen måste utformas så att de tryggar att verksamheten långsiktigt kan drivas på det avsedda sättet. En tumregel kan vara att ett avtal har en så lång uppsägningstid att föreningen, om avtalet sägs upp, har möjlighet att diskutera alter- nativa verksamhetsformer vid en föreningsstämma och därefter även genomföra stämmans beslut utan att den kooperativa verksamheten behöver avbrytas. Detta innebär att avtalet i normalfallet inte bör ha en kortare uppsägningstid än sex månader och att det ibland – i synnerhet om verksamheten grundas på ett enda sådant avtal – kan vara nödvändigt med en ännu längre uppsägningstid.

Ekonomiska föreningar med investerande medlemmar

2 kap. 7 §

I stadgarna för en ekonomisk förening får det bestämmas att det i föreningen får finnas en eller flera medlemmar som inte ska delta i verksamheten på det sätt som anges i 4 § utan endast bidra till föreningens verksamhet med en medlemsinsats (investerande medlemmar).

Investerande medlemmar ska inte räknas med vid tillämpningen av be- stämmelser i denna lag om minsta antalet medlemmar i en ekonomisk före- ning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ekonomiska föreningar med investerande medlemmar.

Lagens utgångspunkt är att medlemmarna ska delta i verksam- heten. Med ”delta” avses inte att enbart investera pengar i verksam- heten i syfte att få avkastning på kapital; deltagandet måste ske på det sätt som anges i 2 kap. 4 § (”det kooperativa kravet”). En fören- ing som inte bygger på förutsättningen att medlemmarna ska delta i verksamheten på detta sätt kan inte registreras som ekonomisk förening. Den som inte kan förväntas komma att delta i föreningens verksamhet på det sätt som lagen förutsätter får, såsom framgår av 5 kap. 2 §, över huvud taget inte antas som medlem i föreningen.

Första stycket innebär emellertid att det skapas en möjlighet för vad som i paragrafens rubrik benämns ekonomiska föreningar med investerande medlemmar. En sådan förening skiljer sig från andra ekonomiska föreningar i ett enda avseende; i föreningen kan tas in medlemmar som inte har någon avsikt att delta i föreningens verk- samhet på det sätt som anges i 2 kap. 4 § utan endast avser att bidra till verksamheten genom att betala en medlemsinsats. Från den investerande medlemmens perspektiv kan syftet med medlemskapet

713

Författningskommentar

SOU 2010:90

vara av olika slag; det kan vara fråga om att få avkastning på ett kapital, att erhålla inflytande i föreningen eller att stödja föreningens verksamhet. Vad som gäller för den investerande medlemmen be- handlas ytterligare i författningskommentaren till 5 kap. 4 §.

Eftersom antagandet av investerande medlemmar i någon mån strider mot de kooperativa principer som torde vara naturliga att tillämpa för de flesta ekonomiska föreningar, har det ansetts att så- dana medlemmar ska få förekomma endast om stadgarna innehåller bestämmelser om detta. Sådana bestämmelser – som kan tas in i stadgarna i samband med föreningens bildande eller vid en senare tidpunkt – kan uppställa olika slag av begränsande villkor för antag- andet av investerande medlemmar, t.ex. att de investerande medlem- marna bara får utgöra en viss andel av det totala antalet medlemmar. Beslut om att ta in bestämmelser om investerande medlemmar i stadgarna kan normalt fattas med två tredjedelars majoritet. I stadgarna kan dock tas in bestämmelser om att ett annat majori- tetskrav ska gälla (jfr 7 kap. 32 §). Lagen ger inte den som mot- sätter sig ett beslut om att föreningen ska kunna anta investerande medlemmar någon särskild utträdesrätt, motsvarande den som gäller vid vissa andra slag av stadgeändringar (jfr 4 kap. 8 §).

I paragrafens andra stycke har klargjorts att investerande med- lemmar inte ska räknas med vid tillämpningen av lagens bestäm- melser om minsta antal medlemmar. När det i 2 kap. 1 § sägs att en ekonomisk förening ska ha minst tre medlemmar, innebär det alltså att det måste finnas minst tre medlemmar som avser att delta i föreningen på det sätt som anges i 2 kap. 4. Den frågan har be- handlats i avsnitt 7.5.1. Vidare aktualiseras bestämmelserna i 18 kap. 3 § 3 om skyldighet att kalla till stämma och bestämmelserna om tvångslikvidation i 18 kap. 13 § första stycket 3 i fall antalet ”verk- samma” medlemmar har gått ner till en eller två, oavsett om det i föreningen även finns flera investerande medlemmar. Motiven för detta har redovisats i avsnitt 15.4.4.

Ansvaret för en ekonomisk förenings förpliktelser

2 kap. 8 §

För en ekonomisk förenings förpliktelser svarar endast föreningens tillgångar. I tillgångarna inräknas de fordringar på medlemsinsatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter som har förfallit till betalning.

714

SOU 2010:90

Författningskommentar

Paragrafen motsvarar i sak 1 kap. 3 § i den nuvarande förenings- lagen (se prop. 1986/87:7 s. 80). I den nuvarande lagen har dock andra meningen en annan lydelse: ”I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalats.” Bestämmelsen har formulerats om för att innebörden ska bli tydligare. Någon ändring i sak är inte avsedd. Med ”med- lemsavgifter” avses avgifter som medlemmarna enligt stadgarna ska betala till föreningen, antingen regelbundet återkommande avgifter eller avgifter som är beroende av särskilda avgiftsbeslut (jfr 4 kap. 2 § första stycket).

I rättspraxis finns exempel på s.k. ansvarsgenombrott, dvs. aktie- ägare eller medlemmar har under särpräglade förhållanden gjorts per- sonligen ansvariga för bolagets respektive föreningens förpliktelser. Det är inte avsett att den nya lagtexten ska stänga möjligheterna till ansvarsgenombrott. Liksom hittills får det emellertid förutsättas att ansvarsgenombrott kan komma i fråga endast i mycket speciella fall som präglas av att medlemmarna har agerat illojalt mot föreningens borgenärer.

Särskilda bestämmelser om vissa icke-kooperativa föreningar

2 kap. 9 §

En förening som huvudsakligen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom verksamhet som medlemmarna inte deltar i på det sätt som anges i 4 § kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldig- heter eller föra talan inför domstol och myndigheter.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 2 § tredje stycket i den nu- varande föreningslagen. Den behandlar s.k. icke-kooperativa eko- nomiska föreningar. Med detta avses en förening som har till ända- mål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen men där avsikten inte är att detta ska ske på det sätt som avses i 2 kap. 4 §. En sådan förening utgör inte en ekonomisk förening och kan inte registreras. Av paragrafen framgår att den över huvud taget inte kan förvärva rättskapacitet. Det innebär att den inte heller kan verka som en icke-registrerad ideell förening.

715

Författningskommentar

SOU 2010:90

3 kap. Bildandet av föreningen

Hur en ekonomisk förening bildas

3 kap. 1 §

En ekonomisk förening bildas av tre eller flera fysiska eller juridiska personer (stiftare) enligt bestämmelserna i 2 §.

Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara stiftare. Att detsamma gäller den som har näringsförbud följer av 6 § lagen (1986:436) om näringsförbud.

Paragrafen innehåller, tillsammans med 3 kap. 2 §, vissa grundläggande bestämmelser om hur en ekonomisk förening bildas. Bestämmelser av liknande slag finns i 2 kap. 1 § i den nuvarande föreningslagen.

Av första stycket framgår att en ekonomisk förening bildas av tre eller flera fysiska eller juridiska personer. Dessa betecknas i lagen som stiftare. Såsom framgår av 3 kap. 2 § måste dessa i samband med föreningens bildande träda in som medlemmar i föreningen. Det är alltså inte möjligt att delta i en föreningsbildning som stiftare utan att samtidigt gå in i föreningen. Detta medför också att föreningen redan från bildandet måste ha tre medlemmar; en eller två personer kan inte bilda en ekonomisk förening och först senare, före regi- streringen av föreningsbildningen, komplettera med ytterligare en eller två medlemmar. Frågan har berörts i avsnitt 7.5.2 och 7.5.3.

Stiftarna kan vara såväl fysiska som juridiska personer. Några särskilda krav på hemvist eller medborgarskap uppställs inte. Det kan alltså även vara fråga om personer som är bosatta i – eller med- borgare i – en utländsk stat (i eller utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Det kan även vara fråga om utländska juridiska personer.

I andra stycket har klargjorts att den som är underårig, i konkurs eller har förvaltare inte kan vara stiftare. Denna fråga har behand- lats i avsnitt 7.5.2. Av 6 § lagen om näringsförbud följer att inte heller den som har näringsförbud kan vara stiftare.

3 kap. 2 §

Vid föreningsbildningen ska stiftarna

1.komma överens om att bilda föreningen,

2.upprätta och anta stadgar för föreningen,

3.utse en styrelse för föreningen och, om det enligt lag eller stadgarna ska finnas sådana i föreningen, en eller flera revisorer och lekmannarevisorer, och

4.gå in som medlemmar i föreningen.

Åtgärderna enligt första stycket ska dokumenteras i protokoll eller liknande skriftlig handling.

716

SOU 2010:90

Författningskommentar

I tidigare lagstiftningsarbete om ekonomiska föreningar har det ansetts att förfarandet vid föreningsbildningen inte bör formaliseras genom exempelvis bestämmelser om konstituerande sammanträden, stiftelseurkund och teckningslista. Förslaget i detta betänkande bygger på samma uppfattning. Det har dock ansetts att vissa grund- läggande krav måste vara uppfyllda för att en förening ska anses bildad och att dessa krav bör framgå av lagen.

I första stycket anges fyra obligatoriska moment i föreningsbild- ningen. I vilken ordning som åtgärderna vidtas saknar betydelse; den naturliga ordningen torde vara att alla momenten, eller i vart fall de två första, vidtas på en och samma gång. Avgörande är att samtliga åtgärder blir vidtagna. Först när så är fallet är föreningen bildad.

Det första momentet är att de som vill bilda föreningen – i lagtexten benämnda stiftare – kommer överens om att bilda en för- ening. För överenskommelsen gäller inte några särskilda formkrav, t.ex. att den ska träffas vid något slag av konstituerande samman- träde eller komma till uttryck i en formlig stiftelseurkund som samt- liga stiftare undertecknar. Allmänna avtalsrättsliga principer får tillämpas vid bedömningen av om en överenskommelse kan anses träffad. Såsom framgår av paragrafens andra stycke ska dock över- enskommelsen dokumenteras.

Det andra momentet är att stiftarna färdigställer och antar stadgar för föreningen. Stadgarna ska innehålla i vart fall de uppgifter som anges i 4 kap. 1 §.

Det tredje momentet är att stiftarna utser de personer som ska sitta i föreningens styrelse. Om föreningen enligt sina stadgar ska ha en eller flera revisorer eller en eller flera lekmannarevisorer, ska också dessa utses. Undantagsvis kan det dock följa av särskilda lagbestäm- melser att en revisor måste utses redan i samband med bildandet av föreningen (se t.ex. 12 kap. 2 § och 12 a kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Det ligger i sakens natur att de angivna per- sonerna måste vara vidtalade att fullgöra dessa funktioner.

Det fjärde momentet är att stiftarna går in som medlemmar i föreningen. Lagen reglerar inte formen för medlemsinträdet. Det väsentliga är att stiftarna tydligt ger uttryck för sin vilja att vara med- lemmar i föreningen.

Samtliga stiftare måste delta i föreningsbildningen. En pågående föreningsbildning behöver emellertid inte bli utan verkan därför att någon av stiftarna hoppar av sedan ett eller flera moment har vid- tagits. Om fyra personer kommer överens om att bilda föreningen men en av dessa sedan bestämmer sig för att inte delta i denna,

717

Författningskommentar

SOU 2010:90

exempelvis därför att han eller hon är oense med de övriga om stadgarnas innehåll, kan de tre övriga slutföra bildandet av föreningen.

Den dokumentation av föreningsbildningen som föreskrivs i andra stycket kan utformas på olika sätt, beroende på omständigheterna. Finns det ett stort antal stiftare som har kommit överens om att bilda föreningen vid ett formligt sammanträde, kan det vara natur- ligt att dokumentationen sker i form av ett protokoll som under- tecknas av protokollföraren och justeras av mötesordföranden och ytterligare någon person. Är antalet stiftare mindre, kan en mera naturlig ordning vara att man gemensamt upprättar en stiftelseurkund som undertecknas av samtliga stiftare. – Kravet på dokumentation är inte avsett att vara ett formaliekrav utan en ordningsföreskrift. Kan det på annat sätt styrkas att de åtgärder som anges i para- grafens första stycke har kommit till stånd, är föreningsbildningen alltså likväl giltig.

När samtliga i paragrafen angivna åtgärder har vidtagits är fören- ingen bildad och styrelseledamöterna och, i förekommande fall, revisorerna och lekmannarevisorerna inträder i sina funktioner. Styrelsen kan – såsom framgår av 3 kap. 6 § – kräva in insatser och avgifter. För att föreningen ska bli bestående, krävs dock att fören- ingen registreras i föreningsregistret. Om anmälan om registrering inte görs i föreskriven tid eller om registrering vägras, faller frågan om föreningens bildande (se 3 kap. 4 §). Fram till dess att regi- strering sker, saknar föreningen rättskapacitet (se 3 kap. 5 §, mot- satsvis).

Registrering av föreningen

3 kap. 3 §

Föreningen ska anmälas för registrering i föreningsregistret inom sex mån- ader från bildandet.

Om föreningen enligt stadgarna inte ska börja sin verksamhet förrän ett visst villkor har uppfyllts, ska den sexmånadersfrist som anges i första stycket löpa från den tidpunkt då villkoret är uppfyllt. Föreningen får inte registreras före denna tidpunkt.

Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med 2 kap. 3 § första och andra styckena i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/87:7 s. 84 och 85). Avsikten är att bestämmelser om vilka hand- lingar som ska ges in i samband med registreringsanmälan ska tas in i förordning. I underlaget för registreringen bör bl.a. den doku-

718

SOU 2010:90

Författningskommentar

mentation som avses i 3 kap. 2 § andra stycket ingå. Bolagsverkets granskning av att de i 3 kap. 2 § angivna förutsättningarna före- ligger och att stadgarna står i överensstämmelse med lagen kan då grundas på denna dokumentation. Bolagsverket ska också kon- trollera att de som har bildat föreningen har varit kapabla att göra detta. Stiftarnas ålder får kontrolleras genom intyg från föreningens styrelse.

Såsom framgår av andra stycket är det – liksom enligt den nu- varande föreningslagen – möjligt att i samband med föreningsbild- ningen bestämma att föreningen ska börja sin verksamhet först sedan ett visst villkor har uppfyllts. Registreringsanmälan behöver då inte göras förrän det angivna villkoret är uppfyllt. Detta förutsätter dock att den aktuella bestämmelsen har tagits in i stadgarna. Om ett mot- svarande beslut har fattats såsom vanligt stämmobeslut, påverkar det däremot inte den tidpunkt då registreringsanmälan måste göras.

3 kap. 4 §

Frågan om föreningens bildande faller, om

1.anmälan för registrering inte har gjorts inom den tid som anges i 3 §, eller

2.Bolagsverket genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering.

Om frågan om föreningens bildande har fallit, ska inbetalda medlems- insatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter samt uppkommen avkastning genast betalas tillbaka. Styrelseledamöterna svarar solidariskt för återbetalningen. Vid återbetalningen får avdrag göras för kostnader på grund av åtgärder enligt 6 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 3 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen. I andra stycket första meningen har tyd- liggjorts att bestämmelsen tar sikte på medlemsinsatser, förlags- insatser och medlemsavgifter. I andra meningen har klargjorts att styrelseledamöternas betalningsansvar är solidariskt. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är inte avsedd (se prop. 1986/87:7 s. 85).

En ekonomisk förenings förmåga att företa rättshandlingar

3 kap. 5 §

Sedan en ekonomisk förening har registrerats i föreningsregistret kan den för- värva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och myndigheter.

719

Författningskommentar

SOU 2010:90

Paragrafen överensstämmer i sak med 1 kap. 2 § andra stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/87:7 s. 79 och 80). Av para- grafen följer motsatsvis att den ekonomiska föreningen saknar rätts- kapacitet före registreringen, dock att – såsom framgår av 3 kap. 6 §

– styrelsen har behörighet att föra talan i mål om föreningens bild- ande och vidta andra åtgärder för att kräva in medlemsinsatser, för- lagsinsatser och medlemsavgifter.

Rättshandlingar före föreningens registrering

3 kap. 6 §

Innan föreningen har registrerats, kan styrelsen för föreningens räkning föra talan i mål som rör föreningens bildande och vidta andra åtgärder för att kräva in medlemsinsatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 4 § första stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/86:7 s. 86). Uttrycket ”ut- fästa insatser och avgifter” har i förtydligande syfte bytts ut mot ”medlemsinsatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter”.

3 kap. 7 §

Uppkommer en förpliktelse genom någon åtgärd som vidtas i föreningens namn före registreringen, svarar de som har beslutat eller deltagit i åtgärden solidariskt för förpliktelsen. När föreningen har registrerats, övergår ansvaret på fören- ingen, om förpliktelsen har tillkommit efter det att föreningen bildades.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 4 § andra stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/87:7 s. 86).

3 kap. 8 §

Om det har slutits avtal för föreningen före registreringen gäller följande. En avtalspart som inte kände till att föreningen inte var registrerad, kan från- träda avtalet till dess att föreningen har registrerats. En avtalspart som kände till att föreningen inte var registrerad kan, om inte annat har avtalats, från- träda avtalet endast om frågan om föreningens bildande har fallit enligt 4 §.

Paragrafen – som har utformats på samma sätt som den motsvarande bestämmelsen i 2 kap. 27 § aktiebolagslagen – överensstämmer i sak med 2 kap. 4 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/87:7 s. 86).

720

SOU 2010:90

Författningskommentar

4 kap. Föreningens stadgar

Stadgarnas innehåll

Obligatoriska uppgifter

4 kap. 1 §

Föreningens stadgar ska ange

1.föreningens firma,

2.den kommun i Sverige där föreningens styrelse ska ha sitt säte,

3.vilken verksamhet som föreningen ska bedriva,

4.storleken av den obligatoriska insatsen, hur denna ska betalas och i vilken utsträckning en medlem får delta i föreningen med överinsatser,

5.antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och, om sådana ska finnas, styrelsesuppleanter samt tiden för deras uppdrag,

6.hur föreningsstämma ska sammankallas,

7.vilka ärenden som ska tas upp på ordinarie stämma,

8.vilken tid som föreningens räkenskapsår ska omfatta,

9.grunderna för användandet av föreningens vinst, och

10.vad som ska göras med föreningens återstående tillgångar när föreningen upplöses.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad föreningens stadgar ska innehålla. De här angivna uppgifterna är obligatoriska. Paragrafens bestämmelser kompletteras av bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§ som ställer krav på viss stadgereglering när det i föreningen ska före- komma s.k. medlemsavgifter och när föreningen ska ha euro som redovisningsvaluta.

Föreningen är oförhindrad att i stadgarna ta in bestämmelser av andra slag än de som anges i de nu nämnda paragraferna. I den mån en viss fråga regleras i lagen får dock frågan inte regleras på ett av- vikande sätt i stadgarna annat än om det uttryckligen medges i lagen.

I punkten 1 i denna paragraf anges att stadgarna ska innehålla uppgift om föreningens firma. Detta överensstämmer med gällande rätt. Firman måste vara förenlig med bestämmelserna om firma i

21kap. och firmalagen (1974:156).

Enligt punkten 2 ska stadgarna ange den kommun där styrelsen

ska ha sitt säte. Här har ordet ”ort” ersatts med ”kommun”.

I punkten 3 föreskrivs att stadgarna ska ange vilken verksamhet föreningen ska bedriva, t.ex. ”försäljning av livsmedel och liknande produkter till medlemmarna” (jfr 3 kap. 1 § aktiebolagslagen där samma sak uttrycks på annat sätt, nämligen ”föremålet för fören- ingens verksamhet, angivet till sin art”). Om föreningen ska bedriva flera olika verksamheter, ska samtliga anges. En verksamhet bör

721

Författningskommentar

SOU 2010:90

anges på ett sådant sätt att det framgår hur medlemmarna ska delta i denna. – Vad stadgarna innehåller i detta hänseende sätter gränser för vilken verksamhet som kan bedrivas i föreningen. Om fören- ingen vill förändra sin verksamhet, kan detta – beroende på hur stadgarna är utformade – förutsätta ändringar i stadgarna. Mindre verksamhetsförändringar som är en följd av ändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden men som inte förändrar verksamhetens karak- tär torde dock normalt kunna göras utan att stadgarna först ändras.

Enligt den nuvarande föreningslagen ska stadgarna även inne- hålla uppgift om ”ändamålet med föreningens verksamhet”. Efter- som ändamålet med en ekonomisk förening (”främja medlemmarnas ekonomiska intressen”) redan framgår av lagen (se 2 kap. 2 §) har det inte ansetts nödvändigt att överföra detta krav till den nya lagen. Ingenting hindrar dock att ändamålet snävas in genom bestäm- melser i stadgarna, t.ex. så att där anges att medlemmarnas ekono- miska intressen ska främjas genom en för medlemmarna förmånlig prissättning på de produkter som föreningen tillhandahåller.

I punkten 4 föreskrivs att stadgarna ska innehålla uppgifter om den insats som varje medlem ska betala (dvs. den obligatoriska insatsen, se 1 kap. 4 §). I stadgarna kan bestämmas att olika med- lemmar eller medlemsgrupper ska delta med olika insatser. Det är naturligt att insatsens storlek anges med visst belopp i kronor. Lag- texten är emellertid inte avsedd att förhindra att medlemmarnas insatsskyldighet uttrycks på annat sätt, t.ex. i procent av medlemmens avräkningsvärde i kronor, under förutsättning att insatsens storlek, mätt i kronor (eller, om föreningen har euro som redovisnings- valuta, euro), kan räknas fram. I fråga om det närmare sättet för betalningen kan det i stadgarna överlämnas till styrelsen att bestämma detta, t.ex. att framtida amorteringar enligt styrelsens bestämmande erläggs genom att medlemmens avräkningslikvid tas i anspråk. Stadge- bestämmelser som helt överlåter till styrelsen att bestämma sättet för betalningen av insatserna kan emellertid inte anses vara tillräck- ligt preciserade.

Det är inte nödvändigt att reglera frågan om tidpunkten för betalning av den obligatoriska insatsen i stadgarna. Detta kan lika- väl regleras genom beslut av styrelsen. När det gäller valet av tid- punkt lämnar lagen föreningen stor frihet. Det kan bestämmas att insatsen i sin helhet ska betalas när medlemmen går med i fören- ingen. Det är också möjligt att bestämma att insatsen, helt eller delvis, ska betalas vid en framtida tidpunkt, t.ex. genom årliga amor- teringar eller genom ianspråktagande av medlemmens framtida avräk-

722

SOU 2010:90

Författningskommentar

ningslikvid eller återbäring. I ett arbetskooperativ kan det t.ex. be- stämmas att viss, i kronor bestämd del av medlemmens lön ska stanna kvar i föreningen såsom amortering på medlemmens insats.

Om det ska kunna förekomma överinsatser (se 1 kap. 4 §) i för- eningen, måste också detta anges i stadgarna. En sådan stadge- bestämmelse kan – men behöver inte – precisera hur stora över- insatser som ska få förekomma.

Av punkten 5 följer att stadgarna ska innehålla uppgift om an- talet styrelseledamöter. Alternativt kan anges ett visst spann inom vilket stämman själv får bestämma hur många ledamöter som ska utses. Av 8 kap. 2 § andra stycket framgår att man vid beräkningen av hur många styrelseledamöter som ska utses inte ska räkna med sådana styrelseledamöter som är arbetstagarrepresentanter enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda. I stadgarna ska också anges för hur lång tid styrelseledamöternas uppdrag ska gälla (jfr 8 kap. 11 §).

Om det ska finnas styrelsesuppleanter, ska motsvarande uppgifter lämnas om dessa.

Enligt den nuvarande föreningslagen ska det i stadgarna också anges antalet revisorer samt tiden för revisorernas uppdrag. Någon bestämmelse av detta slag har inte tagits in i förslaget. Detta samman- hänger med att, enligt förslaget, en ekonomisk förening behöver ha revisor endast i vissa, i förslagets 9 kap. särskilt angivna, fall. Det har mot den bakgrunden ansetts att det bör överlämnas till fören- ingen själv att avgöra i vilken utsträckning frågor om revision och revisorer bör regleras i stadgarna. – För det fall föreningen har en revisor och hans eller hennes mandattid inte anges i stadgarna, gäller vad som anges i 9 kap. 24 § om uppdragstidens längd.

Enligt punkten 6 ska det i stadgarna anges hur kallelse till stämma ska ske (jfr 7 kap. 20 §), t.ex. genom sedvanlig post eller genom annonsering. Såsom framgår av 7 kap. 20 § kräver lagen att det i vissa fall skickas ut skriftliga kallelser. Det kravet kan inte sättas åt sidan genom stadgebestämmelser. Lagen medger däremot att det i dessa fall tillämpas något slag av elektroniskt kallelseförfarande enligt bestämmelserna i 1 kap. 10 och 11 §§. Om stadgarna ställer krav på skriftlig kallelse i dessa fall, kan dock dessa bestämmelser inte tillämpas.

Enligt den nuvarande föreningslagen ska det i stadgarna även anges inom vilken tid föreningsstämman ska sammankallas. Mot bakgrund av att det i 7 kap. 16–19 §§ anges inom vilka tidsfrister kallelse ska ske har det inte ansetts nödvändigt att ta in motsvar-

723

Författningskommentar

SOU 2010:90

ande krav i den föreslagna nya lagen. Ingenting hindrar dock att frågan ändå regleras i stadgarna, antingen genom att lagens tids- frister upprepas eller genom att tiden för kallelse preciseras. – I den nuvarande lagen finns också ett krav på att det i stadgarna anges hur andra meddelanden till medlemmar och fullmäktige än kallelser ska skickas. Det har inte ansetts nödvändigt att överföra denna bestämmelse – som numera saknar motsvarighet i aktiebolagslagen

– till den föreslagna nya lagen. Givetvis är föreningen ändå oför- hindrad att i stadgarna reglera hur meddelanden till medlemmar och fullmäktige ska skickas.

Enligt punkten 7 ska det i stadgarna också anges vilka ärenden som ska förekomma på ordinarie stämma. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Punkten 8 – om tiden för föreningens räkenskapsår – överens- stämmer med gällande rätt.

I punkten 9 anges att i stadgarna ska anges grunderna för an- vändandet av föreningens vinst. I stadgarna ska således anges efter vilka principer en i balansräkningen konstaterad vinst ska användas. Även om detta inte uttryckligen anges i stadgarna får utgångs- punkten för stadgarnas bestämmelser anses vara att vinsten ska för- delas mellan medlemmarna. Det finns emellertid inget hinder mot att i stadgarna bestämma att vinsten, helt eller delvis, ska komma andra än medlemmarna till del, under förutsättning att det huvud- sakliga syftet med föreningens verksamhet fortfarande är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se även kommentaren till 14 kap. 1 §). Det finns inte heller något som hindrar att det i stadgarna bestäms att vinsten regelmässigt ska användas för att kon- solidera verksamheten. – Om vinsten ska tillkomma medlemmarna, måste det bl.a. anges om s.k. insatsränta ska förekomma och efter vilka grunder utdelning i övrigt ska beräknas. Det sagda innebär ingen förändring i förhållande till vad som har gällt hittills.

Enligt punkten 10 ska det i stadgarna också anges vad som ska göras med föreningens återstående tillgångar när föreningen upp- löses. Det vanliga torde vara att tillgångarna ska fördelas mellan de vid upplösningen befintliga medlemmarna. Principerna för denna fördelning måste i så fall finnas angiven i stadgarna, dvs. om fördel- ningen exempelvis ska ske i förhållande till medlemmarnas andelar, till medlemmarnas deltagande i föreningens omsättning eller till någon annan faktor. Det är också möjligt att i stadgarna bestämma att återstående tillgångar ska tillfalla någon eller några andra än med- lemmar.

724

SOU 2010:90

Författningskommentar

Uppgifter om medlemsavgifter m.m.

4 kap. 2 §

Om det ska förekomma regelbundna avgifter till föreningen eller avgifter till föreningen som är beroende av särskilda avgiftsbeslut (medlemsavgifter), ska stadgarna innehålla uppgift om avgifternas belopp eller de högsta belopp till vilka avgifterna får bestämmas.

Om det ska förekomma inträdesavgifter i föreningen, avsedda att ut- jämna skillnaden mellan den obligatoriska insatsen och andelens värde, ska också detta anges.

Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med den bestäm- melse som finns i 2 kap. 2 § första stycket 5 i den nuvarande fören- ingslagen. Den innebär att eventuella medlemsavgifter ska regleras i stadgarna. Med medlemsavgifter avses avgifter som utan vidare följer med medlemskapet i föreningen och som antingen ska betalas regel- bundet i enlighet med bestämmelserna i stadgarna eller tas ut efter särskilda stämmobeslut.

Andra stycket saknar tidigare motsvarighet. Den avser s.k. inträdes- avgifter. Sådana kan tas ut av en ny medlem för att utjämna skill- naden mellan å ena sidan den insats som han eller hon måste betala och det ekonomiska värdet av andelen (jfr NJA II 1951 s. 42). Om sådana avgifter ska tas ut, måste det finnas bestämmelser om detta i stadgarna. Inträdesavgifternas storlek behöver dock inte preciseras i stadgarna.

Paragrafen omfattar inte s.k. serviceavgifter, dvs. avgifter som betalas för varor och tjänster som föreningen tillhandahåller enligt avtal med medlemmarna. Den omfattar inte heller olika slag av administrativa avgifter som tas ut av den som ansöker om med- lemskap. Det hindrar inte att det i stadgarna tas in olika typer av ”prislistor” där avgifter av dessa slag regleras. Att storleken av ser- viceavgifter och administrativa avgifter regleras i stadgarna medför dock inte att avgifterna blir att anse som medlemsavgifter eller inträdesavgifter i lagens bemärkelse.

Uppgifter om redovisningsvaluta

4 kap. 3 §

Om föreningen ska ha euro som redovisningsvaluta, ska detta anges i stadgarna. I så fall ska stadgarna också innehålla uppgift om att den insats som varje medlem ska delta med i föreningen ska vara bestämd i euro.

725

Författningskommentar

SOU 2010:90

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 2 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1999/2000:23 s. 97 f. och 227).

Ändring av stadgarna

Vem som kan besluta om ändring av stadgarna

4 kap. 4 §

Ändringar i stadgarna beslutas av föreningsstämman. Bestämmelser om för- eningsstämmans beslut finns i 7 kap.

I den nuvarande föreningslagen finns bestämmelserna om ändring av stadgarna i 7 kap. I förslaget har – efter förebild av regleringen i aktiebolagslagen – sådana bestämmelser om ändring av stadgarna som inte omedelbart avser förfarandet vid föreningsstämman i stället tagits in i samma kapitel som bestämmelserna om stadgarnas inne- håll. Förebilden till den här paragrafen finns i 3 kap. 4 § aktiebolags- lagen.

Regeringens tillstånd till ändringar av stadgarna

4 kap. 5 §

Om det på grund av lag eller annan författning eller efter regeringens med- givande har tagits in en bestämmelse i stadgarna som innebär att en viss annan bestämmelse i stadgarna inte får ändras utan regeringens tillstånd, får inte heller den förstnämnda bestämmelsen ändras utan att regeringen har gett tillstånd till det.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 14 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen men har getts en något annorlunda redak- tionell utformning.

Anmälan och verkställighet av beslut om ändring av stadgarna

4 kap. 6 §

Ett beslut om ändring av stadgarna ska genast anmälas för registrering i fören- ingsregistret.

Beslutet får inte verkställas förrän det har registrerats.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 14 § fjärde stycket i den nuvarande föreningslagen.

726

SOU 2010:90

Författningskommentar

Bestämmelsen om att ett beslut om ändring av stadgarna inte får verkställas förrän det har registrerats har en direkt motsvarighet i 3 kap. 5 § aktiebolagslagen. Innebörden i den bestämmelsen och dess tidigare, likalydande motsvarigheter har tidigare inte varit alldeles klar. Numera synes dock klart att verkställighetshinder föreligger endast beträffande åtgärder som har en i princip definitiv karaktär, t.ex. att färdigställa och fastställa en årsredovisning. Däremot hindrar bestämmelsen inte att styrelsen före registreringen vidtar åtgärder och fattar beslut av förberedande karaktär, såsom t.ex. kan vara fallet om föreningen har beslutat om att ändra den i stadgarna an- givna verksamheten. Bestämmelsen hindrar inte heller att förenings- stämman fattar beslut av mera definitiv karaktär som är beroende av en samtidigt eller tidigare beslutad stadgeändring under förutsätt- ning att besluten, uttryckligen eller underförstått, är villkorade av att stadgeändringen registreras. Detta ger stämman möjlighet att vid ett och samma tillfälle besluta om dels en utvidgning av verk- samheten, dels ett förvärv av en rörelse som är beroende av denna stadgeändring. I det sistnämnda fallet måste dock givetvis de avtal som träffas utformas så att föreningen blir bunden av dem tidigast i samband med registreringen av beslutet om stadgeändring.

Verkställighet av beslut om stadgeändring som innebär lindrad insatsskyldighet

4 kap. 7 §

Om ett beslut om ändring av stadgarna innebär att beloppet av den obliga- toriska insats med vilken en medlem deltar i föreningen minskas eller att medlemmens skyldighet enligt stadgarna att betala en sådan insats lindras på något annat sätt, får beslutet inte verkställas förrän ett år efter registreringen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 14 § femte stycket i den nuvarande föreningslagen. Den innebär att beslut om ”lindrad insatsskyldighet” får verkställas först med viss fördröjning, näm- ligen ett år från det att beslutet registrerades. Paragrafen är i första hand tillämplig på beslut som innebär att det i stadgarna bestämda insatsbeloppet (dvs. den obligatoriska insatsen) justeras nedåt. Ett sådant beslut ger medlemmen rätt att, med de begränsningar som framgår av 11 kap. 17 §, begära återbetalning av överskjutande redan inbetalda insatser. Beslutet innebär dessutom att föreningen inte längre kan kräva in ännu obetalda insatsbelopp, i den mån de över-

727

Författningskommentar SOU 2010:90

stiger det nya, lägre insatsbeloppet. I båda fallen får beslutet börja tillämpas först ett år från det att beslutet registrerades.

En annan typ av beslut som paragrafen är tillämplig på är beslut att ändra stadgarna så att kraven på amortering av ännu obetalda obligatoriska insatser lindras, t.ex. i fråga om amorteringstakten.

Verkan av beslut om stadgeändring mot medlem som inte har samtyckt till ändringen

4 kap. 8 §

Ett beslut om ändring av stadgarna får inte tillämpas mot en medlem som inte har samtyckt till ändringen, om

1. beslutet innebär

a) att medlemmens rätt till föreningens behållna tillgångar vid dess upplös- ning inskränks,

b) att medlemmens rätt att få ut belopp enligt bestämmelserna i 11 kap. inskränks,

c) att medlemmens rätt att gå ur föreningen försvåras,

d) att medlemmens förpliktelser att betala insatser eller avgifter till fören- ingen ökas, eller

e) att medlemmens rätt till föreningens vinst inskränks, och

2. medlemmen säger upp sig till utträde inom en månad från det att be- slutet fattades eller, om beslutet fattades av fullmäktige, från det att medlemmen underrättades om beslutet.

I ett sådant fall får medlemmen, oavsett vad som är bestämt i stadgarna, gå ur föreningen vid det räkenskapsårsskifte som infaller näst efter en månad efter uppsägningen. Vid utträdet har medlemmen de rättigheter som en av- gående medlem har enligt 11 kap.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 15 § tredje stycket första meningen i den nuvarande föreningslagen och har utformats i huvudsak i enlig- het med utredningens förslag i SOU 2009:37 (se 7 kap. 52 § i för- slaget till ändring i lagen om ekonomiska föreningar). En saklig änd- ring har skett i punkten 1 b i första stycket. Den motsvarande be- stämmelsen i den nuvarande lagen är tillämplig när medlemmens rätt att få ut ”insats” inskränks. Ordet ”insats” har bytts ut mot ”belopp”. Därmed följer att paragrafens bestämmelser om utträdes- rätt är tillämpliga även vid stadgeändring som innebär en inskränk- ning i den rätt som en medlem i ett arbetskooperativ kan ha enligt stadgarna att i samband med utträde få ut viss del av föreningens fria egna kapital (jfr 11 kap. 11 § andra stycket). I punkten 1 e har – i förtydligande syfte – ordet ”årsvinst” bytts ut mot ”föreningens vinst”.

728

SOU 2010:90

Författningskommentar

Särskilda bestämmelser vid byte av redovisningsvaluta

4 kap. 9 §

Ett beslut om att införa eller ändra en sådan bestämmelse i stadgarna som avses i 3 § (byte av redovisningsvaluta) får verkan från och med det räken- skapsår som börjar efter det att beslutet om ändring av stadgarna har regi- strerats.

Paragrafen motsvarar den bestämmelse som finns i 7 kap. 14 § sjätte stycket första meningen i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1999/2000:23 s. 227 f.). Den har utformats i enlighet med det för- slag som har lämnats i SOU 2009:37 (se s. 290 i det betänkandet).

4 kap. 10 §

Vid byte av redovisningsvaluta behöver beslut om ändring av stadgarnas upp- gifter om insatsbelopp inte fattas förrän vid den första ordinarie förenings- stämman efter det att beslutet om byte av redovisningsvaluta fick verkan.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 2 § fjärde stycket i den nu- varande föreningslagen (se prop. 1999/2000:23 s. 227 f.).

4 kap. 11 §

Efter ett beslut om byte av redovisningsvaluta ska styrelsen föreslå nödvän- diga följdändringar av stadgarnas föreskrifter om den insats som varje med- lem ska delta med i föreningen. Förslaget ska läggas fram senast på den första ordinarie föreningsstämman efter det att beslutet om byte av redovisnings- valuta fick verkan.

Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 14 § sjätte stycket tredje meningen i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1999/2000:23 s. 228).

5 kap. Medlemmarna i föreningen

Rätten till medlemskap

Öppenhetsprincipen

5 kap. 1 §

En ekonomisk förening ska vara öppen för nya medlemmar, om inte annat följer av bestämmelserna i 2 eller 3 §.

Paragrafen behandlar, tillsammans med följande paragrafer, rätten till medlemskap i föreningen. Frågan har behandlats i avsnitt 8.4.

729

Författningskommentar

SOU 2010:90

Huvudregeln är att var och en har rätt att gå in i föreningen (”öppenhetsprincipen”). Huvudregeln begränsas på två sätt. För det första får den som inte kan förväntas att delta i föreningens verk- samhet inte antas som medlem i föreningen (se vidare 5 kap. 2 §). För det andra får föreningen även vägra medlemskap i vissa ytter- ligare, i 5 kap. 3 § angivna, fall. Föreligger inte någon av dessa väg- ransgrunder, är föreningen i princip skyldig att bevilja medlemskap. I stadgarna får det inte tas in vägransgrunder som inte är förenliga med öppenhetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i lagen. Om så ändå sker utan att Bolagsverket uppmärksammar det vid registreringen av stadgarna, kan den som vägras medlemskap vända sig till domstol som då har möjlighet att lämna stadgebestämmel- serna utan avseende.

Det bör tilläggas att öppenhetsprincipen inte utesluter att rätten till medlemskap är villkorad av att sökanden lämnar – utöver själva insatsen – något slag av vederlag till föreningen, motsvarande värdet av att vara med i föreningen. I tidigare lagförarbeten har sålunda uttalats att öppenhetsprincipen inte innebär att någon kan tränga sig in i en ekonomisk förening utan att betala ett i stadgarna be- stämt skäligt vederlag för det ekonomiska värde som medlemskapet representerar, t.ex. en inträdesavgift (se NJA II 1951 s. 42). För- slaget är inte avsett att ha någon annan innebörd. Inte heller är förslaget avsett att förhindra att föreningen ställer som villkor för medlemskap att sökanden betalar en administrativ avgift motsvarande föreningens kostnader för att pröva ansökan. Som exempel på så- dana kostnader kan nämnas en producentförenings kostnader för att undersöka om sökanden uppfyller de krav som kan ställas på en leverantör till föreningen.

Skäl att vägra medlemskap

5 kap. 2 §

Om inte annat följer av 4 §, får endast den som kan förväntas komma att delta i föreningens verksamhet på det sätt som anges i 2 kap. 4 § antas till medlem.

Av denna paragraf framgår att till medlem i en ekonomisk förening får antas endast den som kan förväntas komma att delta i föreningens verksamhet på det sätt som anges i 2 kap. 4 §. Frågan har behand- lats i avsnitt 8.4.3.

730

SOU 2010:90

Författningskommentar

Såsom framgår av 5 kap. 4 § kan föreningen i stadgarna ta in be- stämmelser om att det även ska finnas s.k. investerande medlemmar. I övrigt är bestämmelsen i 5 kap. 2 § tvingande och medger inte undantag i enskilda fall.

Vad som avses med ”delta” har berörts i kommentaren till 2 kap.

4§.

5kap. 3 §

Föreningen får vägra medlemskap, om

1.sökanden inte uppfyller de krav som med hänsyn till arten eller omfatt- ningen av föreningens verksamhet bör ställas på medlemmarna i föreningen,

2.antagandet av nya medlemmar skulle innebära företagsekonomiska risker för föreningen, eller

3.det av annan orsak finns särskilda skäl att vägra medlemskap.

I 5 kap. 3 § anges ytterligare några fall då en utomstående inte har rätt att bli medlem i föreningen. Till skillnad från bestämmelsen i 5 kap. 2 § är den fakultativ; den ger alltså föreningen en möjlighet, men inte en skyldighet, att vägra en sökande medlemskap. Bestäm- melserna överensstämmer i väsentliga delar med gällande rätt, där de i dag kommer till uttryck i 3 kap. 1 § i den nuvarande förenings- lagen. I ett par avseenden utgör de emellertid ett förtydligande respektive en utvidgning av gällande rätt. Motiven till bestämmel- serna har behandlats i avsnitt 8.4.3.

De begränsningar i öppenhetsprincipen som paragrafen behandlar kan göras gällande även om stadgarna saknar särskilda begränsande bestämmelser. Det hindrar inte att stadgarnas innehåll kan få be- tydelse. Bedömningen av om det finns skäl att vägra medlemskap måste nämligen ibland göras med utgångspunkt i vad stadgarna an- ger om föreningens verksamhet och om hur den ska bedrivas.

I punkten 1 anges att medlemskap kan vägras om sökanden inte uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av föreningens verksamhet bör ställas på en medlem i föreningen. Så blir exempelvis fallet när en förening riktar sig enbart mot en speciell yrkesgrupp eller enbart avser viss verksamhet. Föreningen kan då vägra medlemskap till den som inte tillhör den aktuella yrkesgruppen eller berörs av den aktuella verksamheten. Så blir också fallet om föreningen bedriver verksamhet enbart på en viss ort eller i en viss region. Föreningen kan i den situationen vägra den som inte verkar på den orten eller i den regionen medlemskap. En annan situation där det normalt finns tillräckliga skäl att vägra medlemskap är när föreningen har ett speciellt syfte som förutsätter särskild kompe-

731

Författningskommentar

SOU 2010:90

tens eller erfarenhet som sökanden saknar. Föreningen kan då vägra den som saknar denna kompetens eller erfarenhet medlemskap. Punkten 1 blir också tillämplig när någon ansöker om medlemskap i ett arbetskooperativ, trots att han eller hon inte är anställd i kooperativet.

Enligt punkten 2 kan medlemskap vägras om antagandet av nya medlemmar skulle innebära företagsekonomiska risker för föreningen. Så är fallet i fråga om ett producentkooperativ som inte kan antas få avsättning för de ytterligare produkter som en eller flera nya med- lemmar skulle komma att leverera. Så är också fallet om antagandet av nya medlemmar skulle göra det nödvändigt att göra nya in- vesteringar vilka från företagsekonomisk synpunkt inte framstår som motiverade. Föreningen behöver inte visa att en utökning av medlemskretsen verkligen skulle vara företagsekonomiskt skadlig utan det räcker att den kan visa att utökningen skulle kunna vara företagsekonomiskt oförmånlig för föreningen.

Enligt punkten 3 kan medlemskap vägras om det av annan orsak finns särskilda skäl för att vägra sökanden medlemskap. Ett exempel på detta är att det kan förväntas att den som ansöker om medlem- skap kommer att motarbeta föreningens verksamhet.

I enstaka undantagsfall torde en tillämpning av paragrafen kunna komma i konflikt med konkurrensrättsliga regler. Så kan vara fallet om medlemskap i föreningen är en förutsättning för att bedriva viss verksamhet på en ort. I så fall tar de konkurrensrättsliga reglerna över.

Särskilda bestämmelser om investerande medlemmar

5 kap. 4 §

Av 2 kap. 7 § följer att det i stadgarna får bestämmas att föreningen kan anta en eller flera investerande medlemmar. I så fall gäller följande.

1.I ett beslut om att anta någon som investerande medlem ska det anges att medlemmen är en investerande medlem.

2.En investerande medlem kan efter ny ansökan antas som vanlig medlem.

Såsom framgår av 2 kap. 7 § kan det i stadgarna tas in bestämmelser om att det i föreningen får förekomma s.k. investerande medlemmar, dvs. medlemmar som inte deltar i föreningens verksamhet på annat sätt än genom att betala en medlemsinsats. Det har ansetts att det är viktigt att det redan från början klargörs om den som går med i föreningen ska vara en medlem som deltar i föreningen på vanligt

732

SOU 2010:90

Författningskommentar

sätt eller om han eller hon ska vara en investerande medlem; han eller hon kan inte samtidigt vara både det ena och det andra. Det sammanhänger främst med att de investerande medlemmarnas inflytande i föreningen är begränsat på visst sätt (se 7 kap. 3 § tredje stycket). Det kan också finnas stadgebestämmelser som på annat sätt särreglerar investerande medlemmars rättigheter och skyl- digheter. Såsom framgår av denna paragraf, punkten 1, ska det där- för i ett beslut om medlemskap anges om det är fråga om en in- vesterande medlem. Om medlemmen är en investerande medlem, ska också detta anges i medlemsförteckningen (se 6 kap. 3 § andra stycket).

Om den investerande medlemmen senare vill delta i föreningens verksamhet på samma sätt som vanliga medlemmar, måste han eller hon göra en ny ansökan om medlemskap i föreningen (se punkten 2). Denna får då prövas enligt de kriterier som tillämpas vid antagandet av nya medlemmar.

Ansökan om medlemskap

5 kap. 5 §

En ansökan om att bli medlem i föreningen ska prövas av styrelsen, om inte annat har bestämts i stadgarna.

I stadgarna får det bestämmas att ansökan ska vara skriftlig och under- tecknad av sökanden.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande föreningslagen. Den nuvarande möjligheten att i stadgarna bestämma att en ansökan om medlemskap ska vara be- vittnad har dock tagits bort, eftersom den har ansetts otidsenlig. I stället har – i förtydligande syfte – tagits in en bestämmelse om att det i stadgarna kan krävas att ansökan är undertecknad; föreningen behöver i så fall inte acceptera att ansökan görs via e-post. Några andra formkrav än krav på skriftlig, undertecknad ansökan kan inte uppställas i stadgarna. Detta utgör dock inte hinder mot att i stadgarna ta in bestämmelser om att sökanden i anslutning till an- sökan ska försäkra att han eller hon ämnar följa föreningens stadgar eller beslut eller att han eller hon ska lämna uppgifter som är av betydelse för medlemskapet, t.ex. om vad han eller hon kan tänkas leverera till föreningen.

I praxis finns exempel på att medlemskap i en ekonomisk för- ening har ansetts uppkomma genom konkludent handlande, dvs.

733

Författningskommentar

SOU 2010:90

genom att föreningen agerar som om medlemskap hade beviljats (se NJA 1939 s. 92). Så kan vara fallet om föreningen under lång tid har accepterat att en person uppträder som medlem i föreningen. Förslaget är inte avsett att utesluta att medlemskap även i fram- tiden uppkommer på detta sätt. De närmare förutsättningarna för detta är emellertid en fråga för rättspraxis.

Utträde ur föreningen

5 kap. 6 §

En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningen.

I stadgarna får det bestämmas att uppsägning till utträde inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Bestämmelser i stadgarna om att uppsägning får göras först efter en viss tid gäller inte i fall som avses i 4 kap. 8 § och 17 kap.28 §.

I stadgarna får det även bestämmas att en uppsägning ska vara skriftlig och undertecknad.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 4 § första och andra styckena i den nuvarande föreningslagen.

Av paragrafens första stycke framgår att medlemmen har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningen. Rätten att säga upp sig till utträde ur föreningen kan dock – såsom framgår av andra stycket – i stadgarna begränsas på så sätt att uppsägning får ske först efter viss tid, dock högst två år. Detta överensstämmer med gällande rätt. Enligt den nuvarande föreningslagen får, med Bolagsverkets med- givande, tvåårsfristen förlängas till fem år. Eftersom denna möjlig- het att förlänga uppsägningstiden inte har kommit till användning vid mer än något enstaka tillfälle under de senaste 15 åren och därför torde ha mycket begränsad praktisk betydelse, har den inte tagits med i lagförslaget.

Bestämmelser i stadgarna som begränsar rätten till utträde gäller inte i två i paragrafen angivna fall, nämligen när medlemmen säger upp sig sedan han eller hon har motsatt sig en stadgeändring av visst slag eller ett beslut om fusion (se 4 kap. 8 § och 17 kap. 28 § i för- slaget). Detta överensstämmer med den nuvarande föreningslagen.

Den möjlighet som den nuvarande föreningslagen ger att i stadgarna bestämma att en uppsägning till utträde ska vara bevitt- nad har tagits bort. I stället har det, i förtydligande syfte, tillagts en möjlighet att i stadgarna föreskriva att uppsägningen ska vara under- tecknad (jfr föregående paragraf).

734

SOU 2010:90

Författningskommentar

Medlemskapets upphörande vid medlems bortgång

5 kap. 7 §

Om en medlem avlider, upphör medlemskapet som om uppsägning till ut- träde hade skett vid tidpunkten för dödsfallet.

Paragrafen, som saknar tidigare motsvarighet, reglerar vad som gäller om en medlem avlider. Utgångspunkten är att ett medlemskap är personligt och därför inte övergår på den avlidnes arvingar eller testamentstagare. Medlemskapet utsläcks dock inte omedelbart. I stället ska bestämmelserna om uppsägningstid tillämpas, som om uppsägning hade skett i samband med dödsfallet. Medlemmens dödsbo inträder under uppsägningstiden som ett slag av provisorisk medlem och har till dess den avlidne medlemmen ska anses ha av- gått ur föreningen samma rättigheter och skyldigheter som den av- lidne medlemmen skulle ha haft. Därefter upphör medlemskapet slutgiltigt och medlemmens insatser ska – som huvudregel – åter- betalas till dödsboet enligt bestämmelserna i 11 kap.

Såsom framgår av 5 kap. 9 § kan emellertid en avliden medlems andel övergå på annan genom arv, testamente eller bodelning. I så fall har den på vilken andelen har övergått normalt rätt att ansöka om inträde i föreningen i den avlidne medlemmens ställe (”med- lemsbyte”), se närmare 5 kap. 9 §. Om ansökan beviljas, övergår den avlidne medlemmens alla rättigheter och skyldigheter på den nya medlemmen.

Uteslutning ur föreningen

5 kap. 8 §

En medlem får uteslutas om han eller hon grovt har åsidosatt sina skyldig- heter mot föreningen.

I stadgarna får det bestämmas att en medlem även får uteslutas ur fören- ingen, om han eller hon

1.inte längre deltar i föreningens verksamhet, eller

2.inte längre uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av föreningens verksamhet bör ställas på medlemmarna i föreningen.

Beslut om uteslutning fattas av föreningsstämman, om det inte har bestämts något annat i stadgarna.

Paragrafen, som reglerar förutsättningarna för uteslutning av med- lemmar ur föreningen, motsvarar närmast 3 kap. 4 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen. Förslaget innebär dock att förut-

735

Författningskommentar

SOU 2010:90

sättningarna för uteslutning har preciserats. I huvudsak torde dock den föreslagna regleringen överensstämma med gällande rätt. Frågan har behandlats i avsnitt 8.6..

Enligt första stycket får en medlem uteslutas om han eller hon grovt har åsidosatt sina skyldigheter mot föreningen. Så är fallet oavsett om stadgarna innehåller bestämmelser om uteslutning på denna grund. Vad som är ett grovt åsidosättande måste avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Om en medlem har uppträtt grovt illojalt mot föreningen – t.ex. genom att avslöja viktiga företagshemligheter till en konkurrent

– kan en enstaka händelse motivera en uteslutning. I andra fall kan en enstaka händelse inte anses vara uteslutningsgrundande men om händelsen upprepas kan den motivera en uteslutning. Så kan t.ex. vara fallet om en medlem, trots flera uppmaningar, konsekvent vägrar att följa tekniska föreskrifter som är av betydelse för fören- ingens verksamhet.

Av andra stycket framgår att en medlem även får uteslutas i ett par andra fall. I dess fall krävs dock att stadgarna innehåller bestäm- melser om att uteslutning får ske på den eller de angivna grunderna. För det första får det i stadgarna bestämmas att en medlem får uteslutas om han eller hon inte längre deltar i föreningens verksam- het. Denna möjlighet är inte avsedd att kunna utnyttjas annat än när medlemmen sedan en längre tid har upphört att samhandla med föreningen och det inte finns några indikationer på att han eller hon under överskådlig tid kommer att återuppta sitt deltagande i föreningen. För det andra får det i stadgarna bestämmas att en med- lem får uteslutas om han eller hon inte längre uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av föreningens verksamhet bör ställas på medlemmarna i föreningen. Beträffande innebörden i begreppet ”uppfyller de krav som…..”, se författningskommentaren till 5 kap. 3 §. Det är givet att denna uteslutningsgrund bör tillämpas med försiktighet.

Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med gällande rätt. Huvudregeln är alltså att beslut om uteslutning ska fattas av fören- ingsstämman men att det får bestämmas annat i stadgarna, t.ex. att frågor om uteslutning ska prövas av styrelsen. I så fall kan det i stadgarna också tas in bestämmelser om att ett styrelsebeslut om uteslutning kan överklagas till föreningsstämman.

I dag anses en utesluten medlem kunna angripa uteslutnings- beslutet genom att väcka talan vid domstol. Förslaget är inte avsett att ändra på detta. Någon särskild frist inom vilken en sådan talan

736

SOU 2010:90

Författningskommentar

måste väckas uppställs inte i förslaget. Rätten till domstolsprövning kommer, liksom i dag, att kunna inskränkas genom skiljeavtal. Ifråga om ett sådant avtal gäller dock att det kan prövas och eventuellt åsidosättas enligt 36 § avtalslagen.

Medlemsbyte efter bodelning, arv eller testamente

5 kap. 9 §

Om inte annat har bestämts i stadgarna, har den som har förvärvat en med- lems andel i föreningen genom bodelning, arv eller testamente rätt att gå in i föreningen i medlemmens ställe, om han eller hon

1.uppfyller förutsättningarna för medlemskap enligt 1–4 §§, och

2.ansöker om medlemskap inom de tidsfrister som anges i andra och tredje styckena.

Ansökan enligt första stycket 2 ska vid förvärv av en avliden medlems an- del göras inom sex månader efter dödsfallet eller vid den senare tidpunkt då dödsboet upphör att vara medlem i föreningen enligt 11 §.

I andra fall än de som avses i andra stycket ska ansökan göras senast sex månader efter det att andelen vid bodelning har lagts ut på den andra makens lott.

Om, i fall som avses i tredje stycket, den på vilken andelen har lagts ut inte ansöker om medlemskap eller om hans eller hennes ansökan avslås, ska med- lemmen anses ha sagt upp sig till utträde. Den på vilken andelen i föreningen har lagts ut har de rättigheter och skyldigheter som en avgången medlem har enligt 11 kap. 10–15 §§.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 2 § i den nuvar- ande föreningslagen. Den reglerar vad som gäller om medlemskap för det fall att en andel i föreningen har övergått på annan genom ett familjerättsligt fång. Övergången kan vara en följd av att med- lemmen har avlidit och att andelen därefter övergått på annan genom arv, testamente eller bodelning. Den kan också vara en följd av att andelen vid bodelning under bestående äktenskap eller efter äktenskapsskillnad läggs ut på medlemmens make. Den kan slutligen vara en följd av att andelen, vid bodelning efter medlemmens bort- gång, har lagts ut på efterlevande make och därefter övergått till annan genom arv eller testamente.

Lagens utgångspunkt är att den på vilken andelen har övergått i dessa fall har möjlighet att gå in i föreningen i den dittillsvarande medlemmens ställe. Föreningen får dock – såsom framgår av inled- ningen i första stycket – i sina stadgar bestämma att en sådan möj- lighet till ”medlemsbyte” överhuvudtaget inte ska finnas. Även om det inte finns några sådana stadgebestämmelser måste två förut-

737

Författningskommentar

SOU 2010:90

sättningar vara uppfyllda för att innehavaren av andelen ska kunna göra gällande rätten till ”medlemsbyte”: För det första ska han eller hon vara kvalificerad för medlemskap enligt bestämmelserna i 5 kap. 1–4 §§. Det innebär t.ex. att föreningen kan säga nej till med- lemsbyte om det finns sådana skäl att vägra medlemskap som sägs i 5 kap. 3 §. I detta avseende torde förslaget innebära en viss föränd- ring i förhållande till gällande rätt; i dag torde nämligen medlem- skap i denna situation kunna vägras enbart om föreningen kan åberopa i stadgarna intagna kvalifikationskrav för medlemskap. För det andra måste innehavaren av andelen ansöka om medlemskap inom viss tid, närmare angiven i andra och tredje styckena. I den nuvarande lagen används uttrycket ”anmälan” i stället för ”ansökan”; det har emellertid ansetts att ”ansökan” är ett mera adekvat uttryck, eftersom andelsinnehavarens begäran ska prövas på samma sätt som en vanlig ansökan om inträde i föreningen.

Såsom framgår av andra stycket gäller en särskild tidsfrist för ansökan, när andelen härrör från en avliden medlems andel. I så fall ska ansökan göras inom sex månader efter dödsfallet eller vid den senare tidpunkt då dödsboet avgår ur föreningen enligt 5 kap. 11 §. I annat fall ska ansökan göras inom sex månader från det att an- delen lades ut på den andra makens lott (se tredje stycket). Detta överensstämmer med gällande rätt.

Om ansökan inte görs inom föreskriven tid eller om ansökan inte beviljas, kommer naturligtvis inte något medlemsbyte till stånd. Om den aktuella andelen härrör från en avliden medlem, följer i så fall redan av 5 kap. 7 § att medlemskapet upphör som om uppsäg- ning hade skett. När uppsägningstiden har gått ut, blir bestämmel- serna om återbetalning av insatser m.m. i 11 kap. utan vidare tillämpliga. Återbetalning ska i så fall göras till innehavaren av andelen. Övriga fall, dvs. när andelen inte härrör från en avliden medlem – såsom är fallet om andelen i samband med äktenskaps- skillnad har övergått till medlemmens make – regleras i fjärde stycket. I så fall ska medlemmen anses ha sagt upp sig till utträde och den på vilken andelen har lagts ut har samma rätt till utbetal- ning av insatser m.m. som en avgången medlem har. Vad gäller upphörande av medlemskap och rätt till utbetalning kommer därvid samma ordning att gälla i samtliga fall som regleras i paragrafen.

Effekten av medlemsbytet är att den på vilken andelen har övergått blir medlem på samma villkor som den tidigare medlemmen. Han eller hon behöver inte betala någon ny insats. Om stadgarna innehåller bestämmelser om särskilda inträdesavgifter (jfr 4 kap. 2 §

738

SOU 2010:90

Författningskommentar

första stycket samt kommentaren till 5 kap. 1 §), kan den nya med- lemmen inte heller avkrävas någon sådan. Administrativa avgifter för prövning av ansökan om medlemskap kan dock tas ut.

Medlemsbyte efter överlåtelse av andel

5 kap. 10 §

Den som har förvärvat en medlems andel genom överlåtelse har rätt att gå in i föreningen i medlemmens ställe, om han eller hon

1.uppfyller förutsättningarna för medlemskap enligt 1–4 §§, och

2.ansöker om medlemskap inom sex månader från överlåtelsen.

Om förvärvaren inte ansöker om medlemskap inom föreskriven tid eller om hans eller hennes ansökan avslås, ska medlemmen anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har då de rättigheter och skyldigheter som en avgången medlem har enligt 11 kap. 10–15 §§.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 3 § i den nuvarande föreningslagen. I lagtexten har tydliggjorts att innehavaren av andelen har rätt att gå in i föreningen i medlemmens ställe enbart om han uppfyller förutsättningarna för medlemskap i 5 kap. 1–4 §§. I sak torde detta dock inte innebära någon förändring.

Beträffande effekterna av medlemsbytet, se kommentaren till 5 kap. 9 §.

Tidpunkt för avgång ur föreningen efter utträde eller uteslutning

5 kap. 11 §

En medlem upphör att vara medlem i föreningen vid det räkenskapsårsskifte som infaller näst efter en månad – eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna – sedan medlemmen har sagt upp sig till utträde eller uteslutits eller någon annan omständighet som föranlett avgången har in- träffat.

Om medlemmen har sagt upp sig till utträde enligt 4 kap. 8 § eller 17 kap. 28 §, får han eller hon, oavsett vad som har bestämts i stadgarna, gå ur fören- ingen vid det räkenskapsårsskifte som infaller näst efter en månad efter upp- sägningen.

Av 7 kap. 2 § framgår att en medlem som har uteslutits ur föreningen genast förlorar rätten att närvara vid föreningsstämman och delta i beslut i fören- ingens angelägenheter.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 5 § i den nuvar- ande föreningslagen.

739

Författningskommentar

SOU 2010:90

I andra stycket anges två situationer då medlemmen har en ovill- korlig rätt att gå ur föreningen vid det räkenskapsårsskifte som in- faller näst efter en månad efter uppsägningen. Så är – i enlighet med hittills gällande rätt – fallet vid vissa slag av stadgeändringar (se 4 kap. 8 § första stycket 2) och vid beslut om fusion (se 17 kap. 28 §), om den utträdande medlemmen har motsatt sig besluten.

I den motsvarande paragrafen i den nuvarande lagen finns en materiell bestämmelse om att en medlem som har uteslutits ur fören- ingen omedelbart förlorar sin rätt att delta i överläggningar och beslut. I förslaget har denna bestämmelse placerats i 7 kap. 2 §. I denna paragrafs tredje stycke har endast tagits in en erinran om detta.

6 kap. Medlemsförteckningen

Medlemsförteckning

Skyldighet att föra medlemsförteckning

6 kap. 1 §

Styrelsen ska föra en medlemsförteckning.

Ändamålet med förteckningen är att ge föreningen, medlemmarna och andra underlag för att bedöma vilka som är medlemmar i föreningen.

Paragrafen innehåller vissa allmänna bestämmelser om medlemsför- teckningen.

Av paragrafens första stycke framgår att det är styrelsen som ansvarar för att det förs en medlemsförteckning. Detta ansvar är straffsanktionerat (se 23 kap. 1 §). Det är givetvis inte nödvändigt att alla styrelseledamöter medverkar till varje åtgärd som avser medlemsförteckningen. Det räcker att styrelsen uppdrar åt någon – inom eller utanför styrelsekretsen – att sköta medlemsförteck- ningen på föreskrivet sätt och sedan återkommande kontrollerar att uppdraget fullgörs. Förandet av medlemsförteckningen utgör en del av föreningens förvaltning. För att understryka vikten av att denna uppgift fullgörs och kontrolleras har det i lagen tagits in en särskild bestämmelse om att, i förekommande fall, föreningens revisor eller lekmannarevisor ska kontrollera att styrelsen fullgör sitt ansvar i denna del på ett tillfredsställande sätt (se 9 kap. 38 § 5 och 10 kap. 14 § tredje stycket). – Om föreningen går i likvidation, över- går styrelsens ansvar för medlemsförteckningen på likvidatorn (jfr 18 kap. 20 §).

740

SOU 2010:90

Författningskommentar

Skyldigheten att föra en medlemsförteckning innefattar också en skyldighet att bevara förteckningen jämte sådana äldre uppgifter som avses i 6 kap. 6 § andra och tredje styckena.

I paragrafens andra stycke anges ändamålet med medlemsför- teckningen, nämligen ”att ge föreningen, medlemmarna och andra underlag för att bedöma vilka som är medlemmar i föreningen”. Det angivna ändamålet får betydelse vid tillämpningen av bestämmel- serna i lagen (1998:204) om behandling av personuppgifter (person- uppgiftslagen; jfr 6 kap. 7 §). Personuppgifter får sålunda tillföras medlemsförteckningen enbart om det är förenligt med detta ända- mål (jfr 9 § första stycket c personuppgiftslagen). De personuppgifter som har tillförts medlemsförteckningen får därefter inte användas för något ändamål som är oförenligt med det i lagen angivna ända- målet.

I den paragraf i aktiebolagslagen som reglerar ändamålet med aktieboken anges ytterligare ett ändamål (”ligga till grund för utövandet av aktieägarnas rättigheter i bolaget”). Något motsvar- ande ändamål har inte tagits med i förslaget. Det sammanhänger med att införandet av en ny medlem i medlemsförteckningen inte, till skillnad från vad som gäller för införande av ny aktieägare i aktieboken, är en förutsättning för att medlemmen ska kunna ut- öva rättigheter i föreningen.

Medlemsförteckningens form

6 kap. 2 §

Medlemsförteckningen ska föras med automatiserad behandling, i bunden bok eller i ett betryggande lösblads- eller kortsystem.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 6 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen (se prop. 1986/87:7 s. 91 f.).

Medlemsförteckningens innehåll

6 kap. 3 §

Medlemsförteckningen ska innehålla uppgift om

1.varje medlems namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,

2.tidpunkten för medlemmens inträde i föreningen,

3.beloppet av den obligatoriska insats som medlemmen är skyldig att delta

med,

741

Författningskommentar

SOU 2010:90

4.det sammanlagda beloppet av inbetalda och tillgodoförda medlems- insatser enligt den senast fastställda balansräkningen,

5.summorna av de insatsbelopp som efter utgången av det räkenskapsår som balansräkningen avser har återbetalats eller högst ska återbetalas enligt 11 kap. 11, 16 och 17 §§, och

6.tiden för de återbetalningar som avses i 5.

I förekommande fall ska det anges om medlemmen är en investerande medlem enligt bestämmelserna i 2 kap. 7 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad medlemsförteckningen ska innehålla. Det finns ingenting som hindrar att det i medlems- förteckningen tas in andra relevanta uppgifter, t.ex. om uppsägnings- dag, avgångsdag och överlåtelse av andelar. Införandet av sådana ytterligare uppgifter måste dock vara förenligt med det i 6 kap. 1 § angivna ändamålet med medlemsförteckningen (jfr kommentaren till 6 kap. 1 §).

Bestämmelserna i paragrafens första stycke överensstämmer nära med de bestämmelser som finns i 3 kap. 6 § första stycket i den nuvarande föreningslagen. I punkten 1 har dock tillfogats ett krav på att medlemmens personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer ska anges. Den frågan har behandlats i av- snitt 9.8.2. Med ”annat identifieringsnummer” avses t.ex. födelse- datum för den som saknar svenskt personnummer. Punkten 2 – som innebär att det i förteckningen ska anges när medlemmen trädde in i föreningen – är ny och syftar till att klargöra när med- lemmen förvärvar de rättigheter och skyldigheter som följer med medlemskapet. I den nuvarande lagen sägs att medlemsförteck- ningen ska innehålla uppgift om ”det antal medlemsinsatser med vilket [medlemmen] deltar i föreningen”. Innebörden i detta har ansetts oklar och i punkten 3 i förslaget sägs därför i stället att medlemsförteckningen ska innehålla uppgift om ”beloppet av den obligatoriska insats som medlemmen är skyldig att delta med”, dvs. medlemmens insatsskyldighet, bestämd i en monetär enhet (be- träffande begreppet obligatorisk insats, se 1 kap. 4 §). I vilken ut- sträckning den enskilda medlemmen har fullgjort denna insats- skyldighet behöver inte anges; detta får antas framgå av fören- ingens räkenskapsmaterial. Däremot måste, enligt punkten 4, med- lemsförteckningen innehålla uppgift om det sammanlagda beloppet av inbetalda och tillgodoförda medlemsinsatser enligt den senast fastställda balansräkningen (beträffande begreppet medlemsinsatser, se 1 kap. 4 §). Lämpligen bör det därvid göras en uppdelning på dels erlagda obligatoriska insatser, dels överinsatser, dels emissions-

742

SOU 2010:90

Författningskommentar

insatser. Vidare ska medlemsförteckningen, enligt punkten 5, inne- hålla uppgift om summorna av de medlemsinsatser som har åter- betalats eller ska återbetalas enligt 11 kap. 11, 16 eller 17 § efter utgången av det räkenskapsår som den senast fastställda balansräk- ningen hänför sig till. Också tidpunkten för sådana återbetalningar ska, enligt punkten 6, anges.

Av andra stycket framgår att det i medlemsförteckningen ska an- ges om en medlem är en investerande medlem. Frågan har behand- lats i avsnitt 6.5.2.

Upprättande och förande av medlemsförteckningen

6 kap. 4 §

Medlemsförteckningen ska upprättas så snart föreningen har bildats.

När en ny medlem har gått in i föreningen, ska uppgifter enligt 3 § första stycket 1–3 utan dröjsmål antecknas i medlemsförteckningen.

Om en medlem eller någon annan behörig person anmäler att ett för- hållande som har angetts i medlemsförteckningen har ändrats, ska ändringen utan dröjsmål antecknas i förteckningen. Vid en medlems avgång, ska också tidpunkten för avgången antecknas.

Paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i den nuvarande fören- ingslagen, innehåller bestämmelser om upprättande och förande av medlemsförteckningen. Den har viss motsvarighet i bestämmel- serna om upprättande och förande av aktiebok i 5 kap. 8 och 9 §§ aktiebolagslagen.

Enligt paragrafens första stycke ska medlemsförteckningen upprättas så snart föreningen har bildats, dvs. när alla åtgärder som anges i 3 kap. 2 § har vidtagits.

Enligt andra stycket ska medlemsförteckningen fortlöpande komp- letteras med uppgift om nya medlemmar. Kompletteringarna ska göras ”utan dröjsmål”. Det innebär att det finns ett visst utrymme för att avvakta med kompletteringen, dock inte mer än några var- dagar från den nya medlemmens inträde i föreningen. Det är alltså inte möjligt att uppdatera medlemsförteckningen endast vid vissa återkommande tillfällen.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om ändringar i sådana för- hållanden som har angetts i medlemsförteckningen. Det kan vara fråga om att en medlem har gått ur föreningen men det kan också gälla byte av en medlems efternamn eller postadress. Också föränd- ringar i insatsbelopp måste antecknas. Ändringar ska göras efter an-

743

Författningskommentar

SOU 2010:90

mälan av medlemmen eller annan behörig person. Med annan be- hörig person avses i första hand företrädare för medlemmen. Vissa slag av förändringar är emellertid sådana att de bör föranleda änd- ringar i medlemsförteckningen redan efter anmälan från någon funktionär inom föreningen, t.ex. omräkningar av insatser. Änd- ringarna ska även i dessa fall göras ”utan dröjsmål” (se föregående stycke).

Det är inte nödvändigt att i medlemsförteckningen anmärka när en medlem har sagt upp sig till utträde. När medlemmen väl har avgått ur föreningen, ska emellertid tidpunkten för avgången an- tecknas.

Medlemsförteckningens offentlighet

6 kap. 5 §

Medlemsförteckningen ska hållas tillgänglig hos föreningen för alla som vill ta del av den.

Om medlemsförteckningen förs med automatiserad behandling, ska fören- ingen ge var och en som begär det tillfälle att hos föreningen ta del av en aktuell utskrift eller annan aktuell framställning av förteckningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om medlemsförteckningens offentlighet.

I första stycket, som i sak överensstämmer med 3 kap. 6 § tredje stycket i den nuvarande föreningslagen, föreskrivs att medlemsför- teckningen ska hållas tillgänglig hos föreningen för alla som vill ta del av den, dvs. förteckningen ska vara offentlig. Att medlems- förteckningen ska hållas tillgänglig ”hos föreningen” innebär att den normalt ska finnas tillgänglig i föreningens lokaler i den kom- mun där föreningens styrelse ska ha sitt säte. Om föreningens huvudkontor ligger på annan plats i Sverige och denna är minst lika tillgänglig för den stora allmänheten som sätesorten, kan det emeller- tid räcka att förteckningen hålls tillgänglig där.

I andra stycket har klargjorts hur medlemsförteckningen ska till- handahållas för det fall att den förs med automatiserad behandling. Föreningen är då skyldig att ge var och en som begär det tillfälle att hos föreningen ta del av en aktuell utskrift eller av annan aktuell framställning av förteckningen. Kravet på tillhandahållande av ”fram- ställning” är uppfyllt om den som vill se medlemsförteckningen ges tillfälle att ta del av denna på en bildskärm. Föreningen avgör själv om den vill låta den som vill se medlemsförteckningen ta del av den

744

Innehåll		SOU 2010:90
22.8	Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:595) om
	europakooperativ..................................................................	1005
22.9	Övriga lagar...........................................................................	1007
Bilaga
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2008:70...........................................		1009