den 22 november

Interpellation

2010/11:72 Omprövning av sjukförsäkringspolitiken

av Wiwi-Anne Johansson (V)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson skriver i Dagens Nyheter den 11 november att Sverige behöver en mänsklig arbetslinje. Kristersson skriver att han vill följa upp sjukförsäkringsreformen utan prestige. Det är förstås inte en dag för tidigt – inte minst med tanke på alla tiotusentals personer som bollas mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det enda som verkar vara heligt är den så kallade stupstocken, det vill säga den du stupar på om du inte blir frisk på det antal dagar som regeringen bestämt det får ta att bli frisk. Den som inte har blivit frisk efter en i förväg bestämd tid blir utan sjukförsäkring – tyvärr inte därför att man har blivit frisk utan därför att försäkringsdagarna är förbrukade.

Moderaterna har genom åren varit motståndare till bra socialförsäkringar och ivern att reformera sjukförsäkringssystemet uppstod inte inför förra valet. Socialförsäkringar avfärdas som bidrag, bidrag som vi inte ska försörja oss med. Andra bidrag är däremot regeringen generösa med att dela ut, till exempel RUT-bidrag och vårdnadsbidrag.

Ohälsotalen har länge diskuterats. Ohälsotalet beskriver inte hälsan eller hur många som har ohälsa utan i själva verket bara om man har fått ekonomisk ersättning från sjukförsäkringen på grund av nedsatt arbetsförmåga. Rehabiliteringskedjan är heller inte en rättighetskedja för människor i behov av olika rehabiliteringsinsatser utan ett antal tidsgränser för prövning av rätten till ersättning.

Björn Johnson, filosofie doktor i statsvetenskap och lektor i hälsa och samhälle, visar i sin bok Kampen om sjukfrånvaron på sjuktalens utveckling under 1990-talet. Det var inte så många fler som blev sjuka men de som blev sjuka var sjuka längre. Efter den ekonomiska krisen i början på 90-talet rustades strukturerna för rehabilitering ned. År 1983 fanns så kallade anpassningsgrupper vid 73 procent av alla arbetsplatser med mer än 50 anställda. De lokala parterna i samverkan med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen verkade för arbetsanpassning och omplaceringar av personer med svårare sjukdomsbild. Efter krisen i början av 1990-talet försvann de alltmer. Forskning visar också att möjligheten till sjukskrivning från arbetet vid sjukdom gör att människor kan arbeta längre upp i åldrarna. Sjuknärvaro på jobbet ökar utslagning och utanförskap. Det är positivt att människor kan vara kvar på arbetsmarknaden ända fram till pensionsåldern eller om man själv vill ännu längre.

Statsrådet säger i DN-artikeln att arbetslöshet inte ska döljas i sjukskrivning och förtidspension. Det är naturligtvis heller inte bra att sjuka människor ska gömmas i arbetsmarknadsåtgärder. Att mycket sjuka människor skulle föras över till Arbetsförmedlingen var ingen överraskning. Det var heller ingen överraskning att överlämningen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle ställa till stora bekymmer, inte minst ekonomiska, för den enskilde. Verkligheten för människorna i den så kallade rehabiliteringskedjan är många gånger mycket svår och går knappast att blunda för. Ett flertal remissinstanser varnade för konsekvenserna, inte minst handikapprörelsen. Tusentals människor far illa av regeringens sjukförsäkringspolitik. Regeringen spelar överraskad över hur reformen påverkar enskilda sjuka negativt. Det förstoringsglas som socialförsäkringsministern tagit fram för att hitta felen i systemet lär knappast behövas. Bristerna är stora och uppenbara. Stelbenta tidsgränser med några svårtolkade undantag är inga små skönhetsfläckar i regeringens socialförsäkringspolitik. De stelbenta tidsgränserna är i själva verket grunden i regeringens sjukförsäkringspolitik. Socialförsäkringsministern har uttryckt att han vill stå fast vid denna grund.

Försäkringskassan har också rapporterat att ca 1 500 personer till och med september har 0 i sjukpenningsgrundande inkomst. Det gäller personer som haft tidsbegränsad sjukersättning. Att det skulle bli så är heller ingen överraskning. Då som nu hänvisar borgerliga företrädare dessa människor till socialkontoren. Att sjuka människor ska exkluderas ur lagen om allmän försäkring ökar inte deras hälsa eller möjligheter till arbete. Däremot kan regeringen få fina siffror på sjunkande ohälsotal och överskott i statsbudgeten. Vänsterpartiet menar att människor som drabbas av sjukdom eller sjukdomsliknande tillstånd som ger nedsatt arbetsförmåga ska erhålla ersättning från försäkringen

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1. Är statsrådet beredd att snabbt verka för att inte sjuka människor automatiskt ska förlora sin sjukersättning efter en i förväg fastställd tidsrymd?

2. Kommer statsrådet att ta initiativ till att de som tidigare haft tidsbegränsad sjukersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga och sjukdom ska ges möjlighet till ersättning från sjukförsäkringen?