den 16 november

Interpellation

2010/11:63 Försvarets omsvängning i synen på vindkraft upp till fyra mil från militära flygplatser

av Staffan Danielsson (C)

till försvarsminister Sten Tolgfors (M)

Centerpartiet och jag är varma vänner av en kvalificerad svensk försvarsmakt, med goda förutsättningar att hävda våra intressen.

Försvarets intressen måste givetvis väga tungt i samhällsplanering av olika slag, vilket också är inskrivet i miljöbalken. Om olika riksintressen står mot varandra har försvarsintresset förtur av närmast vetokaraktär.

Detta mycket starka mandat ger också Försvarsmakten som myndighet ett särskilt ansvar för att ha väl på fötterna och att utnyttja denna särställning på ett omdömesgillt och ansvarsfullt sätt utan tvära kast.

Jag vill ifrågasätta och diskutera om så är fallet i den nu aktuella konflikten mellan två riksintressen, där Östergötland torde vara det län som berörs allra mest. Framför allt västra Östergötland har goda förutsättningar för att ta vara på den väldiga naturresurs som den förnybara vindkraften utgör, och på något decennium har ett hundratal vindkraftverk uppförts. Jämfört med till exempel kolkraft, oljekraft och kärnkraft är vindkraftens miljöpåverkan mycket liten och det råder en bred politisk enighet om att den ska byggas ut mycket kraftigt.

Försvarsmakten har varit remissinstans vid uppförandet av kraftverken, och har accepterat dem. Skolflygplan, helikoptrar, stridsflygplan och civila flygplan har i många år startat och landat på Malmen och vid Saab i vetskap om att det finns både mobiltelemaster, vindkraftverk och höga byggnader i länet. Uppenbarligen har flygets säkerhetskrav gått att kombinera med att vindkraften byggs ut.

Plötsligt och utan förvarning hörs den 1 april i år ett oväntat muller från Försvarsmaktens inre boningar. Man har upptäckt att 75 vindkraftverk finns inom fyra mils radie från Linköping, och beklagar starkt detta faktum. En del bör möjligen rivas och i varje fall ska inga nya få byggas. Inga nya vindkraftverk ska alltså få uppföras från Vadstena och till Norrköping, från Kisa och till Finspång.

Detta kommer naturligtvis som en blixt från en klar himmel för dem som kommit långt i planeringen av de ytterligare fyrtio- till femtiotal vindkraftverk i anslutning till de redan befintliga verken som är på gång. Allt arbete tvingas avstanna medan Försvarsmakten tänker.

Detta ger inte något övertygande intryck. Vad som gick väl att förena med flygverksamhet i går och i dag är inte längre möjligt i morgon här i länet. Uppenbarligen går också flygverksamhet att kombinera med högre byggnader i andra länder, till exempel Danmark och Tyskland, som på mindre ytor har flera gånger fler vindkraftverk än Sverige.

Givetvis ska flygsäkerheten för både militär- och civilflyget vid Linköpings flygplatser gå i första rummet. Givetvis vill vi i Linköping – flygstaden – slå vakt om goda förutsättningar för flyget. Skulle de nya byggnaderna ge upphov till problem för flygplanen vid till exempel start och landning är det givetvis rimligt att diskutera ökade säkerhetsavstånd i dessa områden. Större krav kan rimligen också ställas på flygplanens tekniska system och deras långsiktiga utveckling.

Men det visar sig nu att Försvarsmakten inte nöjer sig med detta. Man håller även efter att ha funderat fast vid den plötsligt tillyxade fyramilsgränsen. En död zon ska inrättas mot vindkraftverk och höga byggnader som omfattar mer än halva Östergötland. Därtill uppges försvaret också vilja riva upp lagakraftvunna bygglov i många fall där planeringen kommit långt eller verken redan är byggda, vilket kanske kommer att kunna kosta miljardbelopp i skadestånd och ersättningar.

Tillsammans med liknande begränsningar vid andra militära flygfält i landet får Försvarsmaktens omsvängning effekter på den svenska energipolitiken. Riksintresse står mot riksintresse.

Även om regeringen är sista instans när frågan om vindkraftverks tillåtlighet ska avgöras är det uppenbart att Försvarsmaktens intressen och bedömningar väger mycket tungt i till exempel miljöbalken. Regeringen kan och ska självklart inte heller gripa in i en myndighets ställningstaganden.

Jag vill därför fråga försvarsministern:

Är försvarsministern beredd att ta initiativ till att analysera och diskutera konflikten mellan olika intressen kring Sveriges flygplatser för att jämna vägen till en samsyn, där försvarets och flygets säkerhet tillgodoses men där också den förnybara energin kan utvecklas?