den 11 november

Interpellation

2010/11:52 Regelverket för arbetskraftsinvandring och kontroll av arbetskraftsinvandringen

av Sven-Olof Sällström (SD)

till statsrådet Tobias Billström (M)

De senaste dagarna har vi tydligt fått se följderna av regeringens arbetsmarknadspolitik belysta i offentligheten. Under 2009 beviljade regeringen 8 000 arbetstillstånd för gruppen ”utan krav på särskild yrkesutbildning”. Under 2010 har hittills 5 300 tillstånd beviljats för samma grupp, en grupp som innefattar städare, köksbiträden, tidningsutdelare, trädgårdsarbetare med mera. Under förra året bestod mer än hälften av arbetskraftsinvandringen av okvalificerad arbetskraft av denna typ och för innevarande år ser utvecklingen ut att gå åt samma håll. Den arbetskraftsinvandring som kräver specialistkompetens utgör under båda dessa år endast 22 procent.

Enligt uppgifter från Migrationsverket hade högutbildade inga problem med att få arbetstillstånd innan nuvarande lag om arbetskraftinvandring trädde i kraft. I praktiken innebar de gamla reglerna oftast avslag för denna typ av invandring eftersom facket bedömde att det redan fanns lämplig arbetskraft i Sverige.

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har utöver detta framfört invändningar mot att regeringen inte har försäkrat sig om att arbetskraftsinvandringen inte tränger ut den arbetskraft som redan finns i Sverige. Vidare så konstaterar institutet att det är företagarna själva som identifierar vad som är arbetskraftsbrist samtidigt som man ökar på utbudet. Den uppenbara konsekvensen av detta blir lönedumpning när utbudet av billig arbetskraft ökar.

Över 30 000 personer söker i dag ett städjobb, samtidigt som arbetslösheten är uppe på 9 procent i restaurangbranschen. Detta slår effektivt sönder argumentet att man måste importera okvalificerad arbetskraft utifrån ”eftersom svenskar inte vill ha dessa jobb”. Det tvång som i dag finns att utlysa ett arbete inom Sverige och EU i tio dagar innan erbjudandet ges till en arbetskraftsinvandrare är fullständigt tandlöst och betraktas bara som en formalitet av näringslivet.

Vid vissa städföretag förekommer det att de anställda har kommit till Sverige som asylsökande i ett första försök. När de fått avslag på sin ansökan har de tillfälligt återvänt till hemlandet för att därefter komma tillbaka till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Lagstiftningen har helt enkelt utgjort en andra chans till asyl.

Som om detta inte var nog förekommer dessutom ett omfattande fusk med förhållandena för de nyanlända arbetskraftinvandrarna. Det förekommer direkta försäljningar av svenska arbetstillstånd i utlandet, helt utan kontroll från svenska myndigheter. Många tvingas till en osäker tillvaro där löner inte betalas ut och där det ständiga hotet om omedelbar utvisning i det fall man inte är lojal mot arbetsgivaren tvingar till hårt arbete långt utöver vad svenska kollektivavtal stipulerar och under ovärdiga förhållanden. Dessa förhållanden har också fått kritik från flera fackförbund.

Sammanfattningsvis måste regeringens politik på detta område betraktas som ett misslyckande. Trots hög inhemsk arbetslöshet går många arbeten som kunde ha gått till i Sverige befintliga arbetssökande i stället till arbetskraftsinvandrare, som i vissa fall till och med har betalat svarta pengar för ett arbetstillstånd.

Jag vill mot bakgrund av detta fråga:

1. Är statsrådet beredd att verka för att beslutet om att förändra reglerna för arbetskraftsinvandring från den 15 december 2008 rivs upp, och att man återgår till de funktionella regler som fanns innan?

2. Om statsrådet inte är beredd att verka för en omprövning av politiken, vilka åtgärder avser statsrådet då att vidta för att komma till rätta med dessa missförhållanden?

3. Vilka förändringar i sin arbetsmarknadspolitik kommer statsrådet och den borgerliga regeringen att göra för att säkerställa att svensk lönesättning, svenska arbetstidsregler och arbetsmiljöregler gäller, samt att motverka svartarbete och att svenska uppehållstillstånd säljs med hjälp av regeringens regelverk?