den 10 november

Interpellation

2010/11:48 Riksrevisionens granskning av utrikesförvaltningens biståndsverksamhet

av Bodil Ceballos (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Sveriges riksdag har beslutat att 1 procent av bni ska avsättas till att bekämpa fattigdomen i världen. Det är ett stort belopp. Givetvis är det därför viktigt att våra skattebetalares pengar används på ett ansvarsfullt sätt. Det är regeringens och biståndsministerns ansvar att se till att så sker och biståndsministern har tagit denna fråga på allra största ansvar. Under de senaste fyra åren har därför biståndet i Sverige genomgått stora förändringar. Förutom landkoncentration och smalnande uppdrag har redovisning och rapportering genomgått stora förändringar, så stora att många projekt lagts ned eftersom redovisningen kostar mer än vad som kan ges i biståndsinsatser.

Under förra mandatperioden rönte biståndet stort medialt utrymme då ministern slog på stora trumman då Riksrevisionen vid sin granskning av frivilligorganisationer hittade brister. Ministern framställde det som om biståndet var genomkorrupt men vid den granskning som sedan gjordes, bland annat av Sida, visade det sig att det handlade om smärre brister – i huvudsak felaktig bokföring. I försvunna kronor kan man nästan säga att det handlade om ”kaffepengar”. Ca 4 miljoner kronor kostade dock granskningen trots en budget på ca 2,5 miljoner. Vän av ordning undrar förstås av vilken anledning kostnaden blev så mycket högre och på vilka grunder granskaren tillsatts – med tanke på att han själv senare påträffades med fingrarna alltför långt ned i den kommunala syltburken.

Riksrevisionens nästa granskning handlade om Sida och gjordes vid en period då myndigheten genomgick sin mest genomgripande omorganisation någonsin, som gjordes i syfte att bli mer effektivt och att närma sig de utvecklingsländer som Sverige valt att samarbeta med. Det hade i det läget varit önskvärt om UD hade stöttat Sida i denna process, men så blev inte fallet. Tvärtom blev det stort rabalder för att Sida budgetåret 2009 drog över sin budget. Ett korruptionsfall i Zambia var droppen som fick bägaren att rinna över skrev biståndsministern i Newsmill i slutet av maj i år och Sidas gd fick sparken. Även i detta fall stod summorna i rubrikerna inte i paritet till den svenska insatsens verkliga värde.

Relationen till Sida har fortsatt på kollisionskurs. En process har inletts om att under hösten minska Sidas personalstyrka med 120–150 personer, ca 20 procent av personalen. Sida ska också tvingas betala tillbaka ca 50 miljoner kronor, det vill säga det underskott i förvaltningsanslaget som Sida ådrog sig under omorganisationen för att få budgeten i balans vid utgången av 2012.

Vän av ordning undrar naturligtvis om UD gjorde någon bedömning av konsekvenserna av den kraftiga nedskärning som nu sker vad gäller möjligheten att upprätthålla kvaliteten i biståndet och kompetent personal.

När Riksrevisionen sedan kritiserade organisationen Swedfund som arbetar med näringslivsinriktat bistånd resulterade inte det i en hastigt sammankallad presskonferens från ministerns sida. I stället fick Swedfund mer pengar kommande budgetår. Riksrevisonen kritiserade bland annat att Swedfunds bolagsordning och ägardirektiv anger det mer begränsade begreppet ”en hållbar ekonomisk utveckling” som mål för bolagets investeringar trots att riksdagen har understrukit vikten av en tredimensionell syn på hållbar utveckling, det vill säga sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Revisionen kritiserade överlag att ekonomin får mer utrymme än målet, det vill säga utveckling.

Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan varför ministern som varit så noga med att framhålla krav på måluppfyllelse, styrning och redovisning anser att det är viktigt när det gäller frivilligorganisationerna och myndigheten men mindre viktigt när det gäller näringslivet.

Ca 50 procent av biståndet går genom Sida och resten genom Regeringskansliet. Nu får vi genom medierna veta att en förstudie gjord av Riksrevisionen stoppats som visar att UD:s system för kontroll är sämre än Sidas. Detta har inte ministern informerat utrikesutskottet om. Med tanke på de mycket höga krav som ställts på andra biståndsaktörer att förändra sina rutiner för kontroll och uppföljning är det anmärkningsvärt att inte större krav ställs på medarbetarna på ministerns egen arbetsplats. Kan det kanske vara så att de krav ministern vill ställa faktiskt är orimliga och att det kostar för mycket? UD går också med ständiga underskott. Och kan det vara så att de brister som nu uppdagas på UD egentligen går att härleda till att ministerns reformiver inte rent praktiskt och formellt går att följa av medarbetarna? Omorganisationer tar tid och blir ofta initialt dyrare då personal får nya arbetsuppgifter och nya nätverk ska bildas.

Vän av ordning ställer sig därför naturligtvis frågan varför det inte blev mer än en förstudie i det senare fallet och om ministerns reformiver inte är en del i det ”kaos” vi nu ser hos flera biståndsaktörer.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta initiativ till att informera utrikesutskottet om innehållet i förstudien och varför det inte blev mer än en förstudie om UD-biståndet.

Avser statsrådet att i framtiden ställa likartade krav på alla aktörer inom biståndet?

Avser statsrådet att göra konsekvensanalyser av myndigheternas organisationsförändringar?