den 10 november

Interpellation

2010/11:47 Den tysta diplomatin som återvändsgränd

av Bodil Ceballos (MP)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Under flera år har riksdagspartier motionerat om frisläppandet av Dawit Isaak, som sedan nio år tillbaka sitter i fängelse i Eritrea utan åtal, utan rättegång och utan att få ta emot några besök.

Dawit Isaaks fall har också varit uppe till diskussion i kammaren och i samtal med vår utrikesminister och Utrikesdepartementet vid flera tillfällen. Svaren är desamma, det vill säga att Sverige gör allt som går att göra för att få honom fri. Sveriges modell är den tysta diplomatin. I Dawit Isaaks fall är det uppenbart att den inte fungerar. Nio år utan framgång är ett misslyckande.

Vad UD egentligen gjort hittills vet vi i riksdagen inget om. Vid hur många möten med företrädare för den eritreanska regimen har frågan om Dawit Isaak tagits upp? Hur många gånger har ambassadpersonal försökt få besöka honom? Vem tar initiativ, vem ansvarar? Hanteras Dawit Isaak enbart som ett konsulärt ärende? En större öppenhet från regeringens sida i en fråga som engagerat alla partier sedan så många år är önskvärd.

Vi är många som påpekat möjligheten att ekonomiska relationer av olika slag kan spela en roll som påtryckningsmedel, dels genom mängden EU-medel som kanaliseras till landet, dels genom resurser som överförs till eller via organisationer som arbetar med demokratisering. Till exempel ansökte en fristående eritreansk radiostation som når Eritrea via satellit från Paris om medel från Sida men UD avrådde för att inte störa relationerna med Eritrea. Regeringen avvisar både möjligheten att använda ekonomiska påtryckningar mot Eritrea och att stötta demokratiarbete genom civilsamhället. Vän av ordning undrar naturligtvis då vad som är anledningen. Är regeringen av någon annan anledning än Dawit Isaaks väl och ve rädd att stöta sig med regimen?

För några år sedan gick Sverige i täten i EU genom att utvisa en eritreansk medborgare tillbaka till diktaturen i Eritrea, något som inte då var vanligt och som på något vis kräver en acceptans från eritreansk sida. Och utvisningarna till Eritrea fortsätter. Hur kan Sverige tillåta något sådant när vi vet hur bland annat Dawit Isaak har det i fängelset? Å andra sidan kan det förklaras i ljuset av vad som i mars i år tillkom i Cotonouavtalet (som för övrigt också innehåller en människorättsklausul): ”The Parties agree to strengthen and deepen their dialogue and cooperation in the area of migration, building on the following three pillars of a comprehensive and balanced approach to migration: – – – Illegal migration, including smuggling and trafficking of human beings and border management, as well as readmission.” Cynismen i dessa ständigt återkommande avtal där återtagande av flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar ingår framstår naturligtvis som uppenbar i fallet Eritrea där vi så väl vet vad som kan vänta den återvändande.

Svaret ligger förmodligen på EU-nivå. EU-parlamentet har länge verkat för Dawit Isaak och begärt att kommissionen ska agera. Kommissionen delar parlamentets oro är svaret. Men EU har ett utvecklings- och handelsavtal med Eritrea, ett så kallat partnership agreement. Det innebär att EU har ekonomiska intressen i form av direkta investeringar, handelspotential och säkrad framkomlighet för handel i Röda havet förutom skydd mot illegal invandring, mot trafficking och mot spridning av extremism enligt handelskommissionären. Hur villig är kommissionen att äventyra detta för Dawit Isaaks skull? Hur villig är Sveriges regering att göra detsamma? Och vilken är Sveriges inställning till detta handelsavtal, som ju skulle kunna brytas om det förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i ett partnerland? Kommissionären hänvisar för övrigt frågan om Dawit Isaak till den svenska regeringen av förklarliga skäl.

Afrikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna kom fram till ett fällande utslag mot Eritrea med anledning av Dawit Isaak och 17 andra journalister. Kommissionen menade att det är tortyr att hålla Dawit Isaak och de andra journalisterna fängslade och isolerade och med besöksförbud. Hur EU och den svenska utrikesförvaltningen förhåller sig till Afrikanska MR-kommissionen vet vi ingenting om.

Det torde vara uppenbart att Sverige kan göra mer än använda sig av den tysta diplomatin. Vi anser att det är dags för regeringen att ändra strategi.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1. Avser utrikesministern att ta initiativ till att ändra strategi när det gäller att få Dawit Isaak fri?

2. Om så är fallet, avser utrikesministern att även i EU-kretsen ifrågasätta Eritreas bristande efterlevnad av människorättsklausulen i Cotonouavtalet?