den 20 maj

Interpellation

2010/11:416 Cancervården

av Lena Hallengren (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Socialstyrelsen presenterade för en tid sedan en rapport som visar att de skillnader som finns i insjuknande och överlevnad är avsevärda mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. För var och en av de studerade tumörformerna finns en tydlig gradient med bättre överlevnad i den högsta socioekonomiska gruppen. Socialstyrelsen har till och med beräknat antalet dödsfall som går att härleda till de socioekonomiska skillnaderna.

Samtidigt visar Öppna jämförelser från Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen att för en 70-årig patient med prostatacancer kan chansen att behandlas i botande variera mellan 38 procent och över 90 procent beroende på i vilket landsting man behandlas. I landsting som understiger 70 procent finns enligt Öppna jämförelser sannolikt en underbehandling där en ökad andel behandlade skulle leda till förlängd överlevnad. Prostatacancer drabbar årligen ca 10 000 personer. 2 500 dör i sjukdomen. För dem som drabbas av den dödliga formen av prostatacancer, liksom för dem som drabbas av bröstcancer, är det väsentligt att erbjudas livsförlängande behandling, i enlighet med Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Detta gäller förstås också när flera linjer av behandling finns att tillgå.

De olika rapporterna visar sammantaget att vården för den som får cancer skiljer sig alltför mycket åt beroende på var i Sverige patienten bor och patientens socioekonomiska förutsättningar. Dessa skillnader måste åtgärdas och de riktlinjer som tagits fram måste följas.

Den nationella cancerstrategin har vällovliga ambitioner. Mycket återstår dock att göra för att säkerställa att varje patient får en medicinskt relevant behandling som förlänger livet. I dag finns i olika grad vårdprogram framtagna. Dessa vårdprogram tas fram av professionella i vården. Det finns till exempel ett nationellt vårdprogram för bröstcancer. Däremot saknas ett motsvarande nationellt vårdprogram för prostatacancer. Det gör det svårt att följa om den vård som ges verkligen är den bästa. För att möta cancervårdens framtida utmaningar måste beslut om en viss nivå på vården genomföras och utvärderas. Vårdprogrammen motverkar regionala skillnader och kan bidra till att fånga upp och ta till vara goda exempel. Implementeringen av de regionala vårdprogrammen behöver följas upp och skärpas. Och vårdprogrammen behöver uppdateras regelbundet. Det finns skäl att ta fram nationella vårdprogram för de vanligaste cancersjukdomarna som åtföljs av regionala vårdprogram som regelbundet uppdateras.

Ny kunskap, inte minst från arbetet med vårdprogram och kvalitetsregister, måste finnas med i underlaget för det fortsatta arbetet med den nationella cancerstrategin för att cancervården ska kunna möta morgondagens patienters behov. På lång sikt handlar det om att få en god bild av framtiden. På kort sikt handlar det om att ha ett bra underlag för handlingsplaner i cancervården. Den nationella cancerstrategin måste utvärderas och uppdateras för att främja en utvecklingsorienterad cancervård.

Rätten till livsförlängande behandling måste säkras, i enlighet med de riktlinjer som finns för de vanligaste cancersjukdomarna. Och för att Sveriges ambitionsnivå ska förankras i reella förutsättningar och en modern cancervård behöver de nationella riktlinjerna genomföras, regionala vårdprogram implementeras, rapporteringen till kvalitetsregistren skärpas och den nationella cancerstrategin utvärderas, förnyas och följas upp.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till socialministern:

Kommer socialministern att överväga en tydligare implementering av de nationella riktlinjerna och koppla detta till framtagande av nationella vårdprogram för de vanligaste cancersjukdomarna?