den 16 maj

Interpellation

2010/11:391 Klimatpolitiken och den mellansvenska fossilgasledningen

av Åsa Romson (MP)

till närings- och energiminister Maud Olofsson (C)

Den 17 mars 2011 fattade regeringen beslutet om att ge tillstånd för första etappen av den så kallade mellansvenska gasledningen. Ledningen är avsedd att på sikt gå från Gislaved upp genom Mellansverige till Oxelösund vid Sörmlandskusten och till Bergslagen. Beslutet fattades på regeringens vägnar av näringsminister Maud Olofsson.

Eons företrädare Sydkraft Gas AB hade lämnat in en ansökan i mars 2004. Energimarknadsinspektionen, som beredde ärendet, skickade det vidare till regeringen i december 2006.

Storskalig utbyggnad

Regeringen skrev i propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) bland annat att ”några planer på en utvidgad storskalig utbyggnad av naturgas till hushåll och företag är inte aktuella i Sverige”. Den nu beviljade gasledningen har en kapacitet på 1,5 miljarder normalkubikmeter eller 15 terawattimmar per år. Under 2009 tillfördes totalt 13 terawattimmar fossilgas och stadsgas till det svenska energisystemet. Ungefär hälften, 7 terawattimmar, användes till energiändamål som elproduktion och värme. Utnyttjas ledningen till fullo möjliggörs en ökning av fossilgasanvändningen med mer än 100 procent. Det innebär alltså en storskalig ökning av fossilgasanvändningen i Sverige. Gasledningen är avsedd att användas i 40 år.

Enligt Ekot den 24 april skriver Näringsdepartementet i en kommentar att beslutet inte handlar om någon storskalig introduktion av fossilgas. Detta väcker frågan vad regeringen anser skulle vara en storskalig introduktion av fossilgas.

I sitt yttrande över bolagets ansökan skrev Naturvårdsverket 2004 att ”en sådan storskalig utbyggnad av naturgas, som det är fråga om i detta ärende, riskerar att binda upp energisystemet för en lång tid framöver i fossila bränslen. Utbyggnaden försvårar för Sverige att nå det nationella klimatmålet på kort och lång sikt.”

Klimatpolitiken

Företrädare för bland annat Lantbrukarnas riksförbund, Naturskyddsföreningen och Svenska Bioenergiföreningen hävdar i en artikel i Svenska Dagbladet den 24 april att beslutet ökar koldioxidutsläppen, undergräver Sveriges klimatpolitik, konkurrerar ut biobränslen, minskar antalet gröna jobb i Sverige och ökar vårt beroende av import av fossilenergi. Ett så stort gasledningsnät skapar ett fossilberoende och det betyder ekonomiska och tekniska bindningar som det sedan blir väldigt svårt att komma ifrån.

Regeringen hänvisar i sitt beslut till att Eon hävdar att det kan antas bli en global vinst vid introduktion av fossilgas i kraftvärmesektorn. Detta antagande bygger på att el under mycket lång tid kommer att produceras i äldre kolkraftverk med låga rörliga kostnader, underförstått i andra länder. Hur detta antagande hänger ihop med slutsatsen framgår inte av regeringens beslut. Naturvårdsverket har för övrigt i sitt yttrande ifrågasatt antagandet att den elproduktion som fossilgasen är tänkt att ersätta är kolkondensbaserad. Det kan till exempel vara minst lika rimligt att anta att ny tillförsel av fossilgas kan få större konsekvenser för framtida investeringsbeslut i förnybar energi än för beslut om nedläggning av existerande anläggningar.

I regeringens propositioner En sammanhållen klimat- och energipolitik – Klimat respektive Energi utgår inte regeringen från en ökning av fossilgasanvändningen av den omfattning som gasledningen nu möjliggör.

Biogas

Regeringen gör bedömningen att infrastruktur för fossilgas kan utvecklas på kommersiella villkor och på ett sätt som understöder en successiv introduktion av biogas. Regeringen förenar den nu beviljade koncessionen att bygga gasledningen mellan Gislaved och Jönköping med villkor om återkommande rapportering av den mängd biogas som matas in i ledningen. Med ett sådant villkor anser regeringen att den naturgasledning som koncessionen avser är lämplig ur allmän synpunkt.

I augusti 2010 överlämnade Energimyndigheten, Jordbruksverket och Naturvårdsverket ett förslag till nationell sektorövergripande strategi för biogas till regeringen. I strategin ingår inte en stor utbyggnad av fossilgasnätet. Det är snarare tvärtom. Myndigheterna förklarar hur distribution via fossilgasnätet håller nere biogasens distributionskostnader endast i mycket begränsade fall. Visserligen kan ett fossilgasnät gynna biogasen genom att garantera leveranssäkerhet i slutförsäljningsledet, men då uppstår en direkt konkurrens mellan biogas och fossilgas gentemot slutkund.

Kostnaden för framställning av biogas är enligt Energimyndigheten sådan att den inte kan konkurrera med naturgas för uppvärmning eller elproduktion. Därmed uppstår en risk att naturgasen slår ut biogasen, särskilt om stora naturgasaktörer använder sin finansiella styrka till att tillfälligt dumpa priserna. Vidare måste biogas uppgraderas till den kvalitet som ledningsoperatören bestämmer, för att kunna transporteras i fossilgasledningen. Detta innebär en kvalitet, och därmed kostnad, som är onödigt hög för vissa användningsområden för biogas. Därför förordas andra, mer kostnadseffektiva, sätt att transportera gas. Däremot finns andra åtgärder som skulle behövas för att främja en önskad utveckling av biogas i Sverige. Ett stöd till reducering av metan har till exempel föreslagits. System för distribution av biogas behöver utvecklas utifrån regionala förutsättningar.

Mot den bakgrunden vill jag fråga näringsministern:

Vad avser näringsministern att göra för att klargöra för marknadens aktörer vad regeringen avser med uttrycket ”storskalig introduktion av fossilgas”?

Vilka åtgärder avser näringsministern att vidta för att återställa trovärdigheten i den svenska klimatpolitiken om den nu tillåtna gasledningen byggs och utnyttjas fullt ut?

Vad avser näringsministern att göra för att säkerställa att beslutet om gasledningen inte drabbar produktion och marknad för biogas i Sverige?