den 15 april

Interpellation

2010/11:327 Sveriges medverkan i FN:s råd för mänskliga rättigheter

av Kent Ekeroth (SD)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Sverige deklarerade i januari att man ämnar gå med i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC). Detta är ytterst beklagligt av flera anledningar.

Enligt Freedom House har andelen fria stater i rådet sjunkit från strax över 50 procent 2006 till strax över 40 procent år 2010. Rådet består alltså till huvuddelen av länder som vare sig har demokrati eller frihet för sina medborgare. Länder som i dag sitter i detta råd är Bahrain, Jordanien, Saudiarabien och tills alldeles nyligen även Libyen. Detta råd, som paradoxalt nog kallas Human Rights Council, består alltså av några av de värsta förbrytarna mot mänskliga rättigheter.

Detta råd, som är en efterföljare till den totalt misslyckade kommissionen om mänskliga rättigheter, har sedan dess tillkomst 2006 ägnat 80 procent av sina resolutioner åt Israel och övriga fem åt Myanmar och Nordkorea. Mot 189 av FN:s länder har det inte vidtagits några åtgärder alls och Sudan fick ofta beröm för ”samarbete”.

År 2008 beslöt det muslimskkontrollerade rådet att riva upp mandatet om yttrandefrihet så att dess ”expertutredare” avkrävs rapport om sådana som ”missbrukar” denna frihet, det vill säga de som vågar säga något som av muslimerna kan uppfattas som stötande för deras uppenbart känsliga sinne.

I mars 2009 antog rådet en Pakistansponsrad resolution som säger att ”förtal av religioner” är att likställa med övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och återigen var islam den enda religion som nämndes med namn.

Detta är bara ett axplock av den kritik som kan framföras mot FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Mot bakgrund av rådets historia och dess medlemmar, har statsrådet övervägt och analyserat om Sveriges medverkan legitimerar dessa stater på det sätt som rådet används?

Hur avser statsrådet att se till att situationen blir bättre om Sverige är med i rådet?