den 4 mars

Interpellation

2010/11:261 Fattigdom bland ensamstående föräldrar

av Wiwi-Anne Johansson (V)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

I dag lever en fjärdedel av alla barn i Sverige med en ensamstående förälder. Ändå är kärnfamiljen norm för lagstiftningen. Det leder till att de ekonomiska villkoren för barnfamiljer är ojämlika och orättvisa. Detta drabbar barnen som inte kan delta i aktiviteter som barn vanligtvis kan delta i, till exempel skolutflykter som kostar pengar. I Sverige finns det i dag barn som inte kan äta sig mätta hemma och som inte får riktiga vinterkläder därför att föräldrarna inte har råd. Ett pm från riksdagens utredningstjänst (RUT) visar att 279 000 barn (13,9 procent) levde under den relativa fattigdomsgränsen 2010 (dnr 2010:0599). Störst risk att växa upp i en fattig familj löper barnen till ensamstående föräldrar. Att barnfattigdomen ökar är både upprörande och helt oacceptabelt.

Enligt Rädda Barnens rapport Barnfattigdomen i Sverige (2010) var barnfattigdomen 2008 drygt tre gånger så hög bland barn med ensamstående föräldrar som bland barn med sammanboende föräldrar. Barn till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund är dubbelt utsatta. Enligt Rädda Barnen lever nästan hälften (49 procent) av barnen i den gruppen i fattigdom.

En typisk ensamstående förälder är en kvinna, även om växelvis boende mellan föräldrar ökar. Ensamstående kvinnor med barn har en ekonomiskt svårare situation än andra. De har lägst ekonomisk standard oavsett stöd i form av barn- och bostadsbidrag och tjänar till exempel bara drygt hälften av en sammanboende pappas lön. Sysselsättningen bland ensamstående mödrar har sjunkit och de har oftare än andra otrygga anställningar. Arbetslösheten för ensamstående kvinnor med barn ökade från 5,4 procent år 2007 till 10,1 procent år 2009. Ensamstående kvinnor med barn deltar i mindre utsträckning i arbetskraften samt är i högre grad arbetslösa än männen i samma kategori (RUT dnr 2009:1730). Vidare har de en lägre disponibel inkomst och får i högre grad ekonomiskt bistånd än ensamstående män med barn.

Inkomstutvecklingen har sedan 1991 konsekvent missgynnat ensamstående kvinnor med barn. Deras disponibla inkomster har endast ökat med 18 procent mellan 1991 och 2007, jämfört med 31 procent för samtliga personer över 20 år (Statistiska centralbyrån, Hushållens ekonomi, 2009). År 2010 var den genomsnittliga ekonomiska standarden för ensamstående mammor 28 000 kronor lägre än för ensamstående pappor (RUT pm dnr 2010:0599).

År 2010 levde hela en fjärdedel (25,5 procent) av gruppen ensamstående kvinnor med barn under den relativa fattigdomsgränsen (jämfört med 12,8 procent av gruppen kvinnor totalt). Andelen fattiga ensamstående kvinnor med barn ökade med 22 000 personer 2006-2010 (35 000 personer, 16,8 procent, det vill säga en sjättedel 2006 till 57 000 personer, 25,5 procent, det vill säga en fjärdedel 2010, RUT dnr 2010:0348).

Förutom den ökande arbetslösheten är en av orsakerna till de allt sämre ekonomiska villkoren för ensamstående föräldrar att underhållsstödet har urholkats. Sedan 1994 har ersättningsnivån bara ökat med 100 kronor.

För att få livet att gå ihop för ensamstående föräldrar krävs helt andra åtgärder än dem regeringen presenterat i form av vårdnadsbidrag och skattesubventionerad städhjälp. Det handlar bland annat om rätt till höjda ersättningar i socialförsäkringssystemet, rätt till barnomsorg på obekväma arbetstider, rätt till heltidsarbete, höjt underhållsstöd och förbättrade bostadsbidrag.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska barnfattigdomen?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar?