den 9 februari

Interpellation

2010/11:197 Bankernas risker och statens ansvar

av Ulla Andersson (V)

till statsrådet Peter Norman (M)

I Sverige, liksom i de flesta andra länder, har de stora bankerna en implicit statlig garanti mot fallissemang. Formerna för denna garanti regleras i Sverige genom lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. Motivet till den statliga garantin är att ett fallissemang av en stor bank antas få systemhotande effekter, det vill säga de kan antas hota stabiliteten i hela det finansiella systemet. Dessa banker brukar benämnas som ”too big to fail” (TBTF).

Den statliga garantin leder dock till betydande problem. För det första leder den till att TBTF tar större risker än vad de annars skulle ha gjort. Swedbanks och SEB:s expansion i Baltikum åren innan finanskrisen är ett tydligt exempel på detta. Enligt finansminister Anders Borg var två svenska banker under sommaren 2009 endast ”timmar från konkurs”, som han uttryckte det på SNS:s seminarium den 19 januari i år med anledning av Konjunkturrådets rapport.

För det andra snedvrider garantin konkurrensen på bankmarknaden. De företag som omfattas av garantin får lägre upplåningskostnader eftersom risken i dessa företag blir lägre. En kommission i Schweiz har försökt uppskatta värdet på den schweiziska implicita garantin för systemviktiga finansiella institut. Ett mått på värdet av denna subvention är kreditvärderingsinstitutens rating. Den schweiziska kommissionen kom fram till att de två stora schweiziska bankerna, USB och Credit Suisse, fick betyg som var mellan två och nio nivåer högre än vad de skulle fått utan garantin.

Bank of England har uppskattat värdet på den brittiska implicita garantin till 50 miljarder pund om året för de fem största brittiska bankerna mellan 2007 och 2009, vilket är lika mycket som alla brittiska bankers samlade årsvinst före finanskrisen.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Norman följande:

1. Finns det någon motsvarande beräkning av värdet på den svenska implicita bankgarantin?

2. Om inte, är statsrådet beredd att låta genomföra en sådan?