den 2 februari

Interpellation

2010/11:178 Finansiering av ambassader med biståndsmedel

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Regeringen, med biståndsminister Gunilla Carlsson i spetsen, har under flera år sagt sig vilja höja ambitionen när det gäller svenskt utvecklingssamarbete genom höjd kvalitet och redovisning av resultat.

Sverige har samtidigt i hög utsträckning använt sig av avräkningar från biståndsramen under en längre tid. Under den borgerliga regeringen har mellan 10 och 15 procent av biståndsramen årligen använts till flyktingmottagande i Sverige, avskrivning av skulder med mera. Men trots att avräkningarna uppgår till mångmiljardbelopp årligen har retoriken om höjd kvalitet och resultatredovisning lyst med sin frånvaro på detta område, bland annat har flera av regeringens biståndsfinansierade skuldavskrivningar varit omgärdade med frågetecken och oklarheter.

Avräkningar har gjorts även för kostnader för svenska ambassader i utlandet. Vänsterpartiet har inga invändningar mot att biståndsmedel används för att delfinansiera utlandsmyndigheter, men under förutsättning att dessa utlandsmyndigheters verksamhet har tydlig koppling till utvecklingssamarbete.

När regeringen utvecklade en ny modell för avräkningar för UD:s administration från biståndsramen blev resultatet att man kunde genomföra ytterligare avräkningar mot biståndsramen. Under de senaste åren har det skett en tydlig ökning av dessa avräkningar. Men det är långt ifrån bara ambassader i utvecklingsländer som finansierats med bistånd.

Under förra året togs totalt 35 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att finansiera ambassader i Europa och övriga västvärlden. Bland annat har ambassaderna i Tokyo, Madrid och Paris till 5 procent finansierats med biståndsmedel. Detta har varit ett schablonstöd till ambassadernas budget som på inget sätt kopplats till konkret arbete med utvecklingsfrågor. För dessa avräkningar har heller inga resultat redovisats.

Tvärtom så visar oberoende undersökningar att aktuella ambassader inte på något sätt arbetar med bistånds- eller utvecklingsfrågor. När Sveriges Radio nyligen ringde upp flera av de aktuella ambassaderna och ställde frågor om på vilka sätt man arbetade med utvecklingssamarbete ställde sig ambassadpersonalen helt oförstående till frågorna.

Det har dessutom visat sig att regeringen använder biståndspengar för att finansiera byggandet av svenska ambassader runt om i världen. Detta sker trots att OECD:s regelverk kring användandet av biståndsmedel bokstavligen förbjuder byggen av ambassader. I OECD/Dac Reporting Directives står följande att läsa om finansiering av ambassadbyggen med biståndsmedel: ”In respect of premises in the donor country, only the costs of maintenance and upkeep of buildings currently used for development activities may be reported as ODA. All construction costs are excluded, unless the buildings concerned is to be donated to a developing country for development purposes.”

En granskning som Sveriges Television har gjort av det svenska biståndet visar bland annat att mer än hälften av kostnaden för de nya svenska ambassaderna i Irak och Afghanistan har finansierats av biståndspengar. Enligt biståndsorganisationen Diakonia har den nuvarande regeringen använt mer än 30 miljoner kronor av biståndspengarna för olika ambassadbyggen. Biståndsministern kommenterade uppgifterna med att det är bra att biståndspengar också kan användas ”för att bygga hus för Sidapersonal och UD-diplomater”.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

På vilket sätt, enligt statsrådets ställningstagande, har delfinansieringen av att ett flertal svenska ambassader i EU- och västländer med biståndsmedel bidragit till att uppnå utvecklingspolitikens mål?

Hur avser statsrådet att redovisa resultaten av avräkningarna för ambassadkostnader?